Kan politikerna lita på militären?

I försvarsdebatten kan man ofta läsa att det är politikerna som har ansvaret för inriktningen av försvarspolitiken och att Försvarsmakten bara genomför politiskt fattade beslut samt att vi har ett försvar för att trygga vår demokrati. Försvarsmakten borde alltså vara en myndighet med ett särskilt ansvar för att respektera demokratiskt (politiskt) fattade beslut, men så har det inte alltid varit. I grunden tror jag att det beror på att militärer under det kalla kriget ansåg sig ha ett tolkningsföreträde när det gäller militära hotbilder.

Det främsta exemplet på detta var det omfattande NATO-samarbetet under det kalla kriget. Vår officiella säkerhetspolitiska linje var alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig men denna linje undergrävdes av ett omfattande samarbete med NATO-länder i fred. Denna dubbla säkerhetspolitik var visserligen sanktionerad av ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker men jag tycker ändå att det är problematiskt att som Mikael Holmström i Den dolda alliansen behandla den hemliga säkerhetspolitiska linjen som den verkliga, till skillnad från den officiella som i stort sett hela det svenska folket trodde på. För en betraktare i öst eller väst kanske det är rimligt att se Sverige som en icke röstande medlem av NATO men för svenskar som respekterar vår demokrati borde det vara en självklarhet att den officiella säkerhetspolitiska linjen var den verkliga. NATO-samarbetet under det kalla kriget, politiskt och militärt, gjordes alltså i strid mot de demokratiskt fattade besluten.

Det mest extrema västsamarbetet under det kalla kriget var troligtvis svenska amiralers bistånd till västliga ubåtsoperationer i svenska vatten under 1980-talet. Professor Ola Tunander har beskrivit detta i en rad böcker och för en vecka sedan publicerades hans artikel Subs and PSYOPs: The 1982 Swedish Submarine Intrusions i den brittiska vetenskapliga tidskriften Intelligence and National Security. Slutsatsen att de mest iögonfallande kränkningarna utfördes av ubåtar från väst stöds av observationer av främmande undervattensverksamhet samt av uttalanden från västliga politiker och militärer, som de brittiska och amerikanska marinministrarna Keith Speed och John Lehman och den amerikanska försvarsministern Caspar Weinberger. I artikeln citerar Tunander delar av en ännu opublicerad intervju med Lehman, gjord av den tysk-franska TV-kanalen Arte, samt redogör för samtal han själv haft med honom. Lehman har uppgett att ubåtsoperationerna mot Sverige beslutades av CIA-chefen William Caseys ‘Deception Operation Committee’ som PSYOPs riktade mot både Sverige och mot Sovjetunionen. Operationerna riktades mot den svenska opinionen och indirekt demokratin och bidrog till att andelen som såg Sovjetunionen som ett direkt hot mot Sverige ökade från 6 % till 42 %.


Idag har vi ett officiellt militärt samarbete med NATO, och med andra grannländer, men jag tror att dubbelspelet och hemlighetsmakeriet från det kalla krigets dagar fortfarande påverkar Sveriges säkerhetspolitik. För att kunna lägga grunden till en ny säkerhetspolitik, och därmed också ny försvarspolitik, behöver vi en öppen och ärlig säkerhetspolitisk debatt. Jag skulle därför vilja se en sanningskommission där de militärer som varit inblandade i hemligt samarbete med NATO-länder under det kalla kriget ska kunna vittna om detta under straffrihet.

Vi vet att Marinens utpekande av Ryssland som ansvarig för de ubåtskränkningar som visade sig vara minkar ledde till ansträngda relationer med Ryssland så sent som 1994.  Även ni som inte tror att väst låg bakom ubåtskränkningarna kanske kan följa detta tankeexperiment? Antag att det faktiskt var ubåtar från väst som låg bakom de spektakulära kränkningarna av svenskt inre vatten och att ubåtar från Sovjetunionen inte kränkte svensk inre vatten efter U-137. Hur skulle du som Rysk politiker eller militär idag då tolka det faktum att svenska militärer fortfarande hävdar att det var fråga om sovjetiska ubåtar trots att tidigare politiker i väst bekräftat att deras nationer utfört ubåtsoperationer i svenska vatten i samverkan med svenska amiraler?