måndag 22 september 2014

SÖF 14: Rörlighet i rusningstrafik

En SÖF (Särskild Övning Förband) för hemvärnet omfattar fyra dygn och i torsdags gick dalabataljonens två insatskompanier till Stockholm.
Mot Livgardet

På väg till Livgardet skötte motorcykelordonnanserna för respektive kompani trafikregleringen som trafikposter. Efter utspisning på Livgardet gick båda kompanierna i samlad fordonsmarsch till slutmålen Högkvarteret och Tre vapen med stöd av militärpolis.
Militärpolis stoppar trafiken från påfart.

På E18
Militärpolis stoppar trafiken norrifrån på E4

Partikamrater?
På Valhallavägen
Jag brukar försöka hålla mig borta från Stockholmstrafiken men det här var faktiskt en positiv erfarenhet. Samtidigt som vi fick pröva på stockholmsmiljön så kunde vi också visa att hemvärnet snabbt kan förstärka bevakningen av centrala skyddsobjekt ifall behov skulle uppstå; att vi har god förmåga till rörlighet även i rusningstid. Särskilt nyttigt var det för våra motorcykelordonnanser som fick många tillfällen till skarp trafikreglering under övningen.

Någon kanske blev irriterad, men jag tror att det är bra att vi visar upp oss och många trafikanter tog kort på kompanikolonnen under de dagar vi var i Stockholm. Jag avslutar med att citera Tidningen Hemvärnet:
Tack till militärpolisen livgardet för eskorteringen av Dalabat till centrala Stockholm. Tack till stockholmarna för visad hänsyn!

"Miljöpartiet gör helt om om försvaret"

Efter intervjun med miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner i SVT Agenda (7:55) där han öppnade för att en ny regering där miljöpartiet sitter med skulle kunna satsa mer pengar på försvaret skriver DN "Miljöpartiet gör helt om om försvaret". Jag håller inte alls med. Som jag tidigare skrivit har miljöpartiet genom Peter Rådberg ställt sig bakom huvuddelen av försvarsberedningens förslag vilket också bekräftades av Gustav Fridolin i partiledarutfrågningen och, om än inte lika tydligt, av Åsa Romson i debatten med Karin Enström.

Det jag blev förvånad över var att Anders Wallner inte svarade att miljöpartiet faktiskt stod bakom huvuddelen av försvarsberedningens förslag (förutom 10 extra Gripen E och ubåt) utan i stället svarade att man måste vara beredd att förhandla i alla frågor.

Personligen är jag övertygad om att miljöpartiet kommer att kunna ställa sig bakom en blocköverskridande överenskommelse om försvaret, särskilt när Ryssland verkar driva en kampanj för högre försvarsanslag alternativt svenskt NATO-medlemskap.

söndag 21 september 2014

SÖF 14: Dalarnas hemvärn övar i Stockholm


Fordonsmarsch genom Stockholm fredag morgon.
 Ikväll kom jag hem mycket nöjd efter en bra SÖF i och kring Stockholm. Försvarsmakten har publicerat övningsprogrammet i Stockholm men dessutom ingick utbildning i strid i bebyggelse vid Livgardet under lördagen. Under veckan som kommer blir det ytterligare några inlägg med anledning av övningen.
Färdig till strid vid FAP


fredag 12 september 2014

Detta vill miljöpartiet med försvaret 2 (2)

I ett tidigare inlägg frågade jag våra språkrör samt vår försvarsutskottsledamot vad miljöpartiet vill med försvaret. Jag fick inget svar från de tillfrågade men i stället fick jag det svar från partiorganisationen som jag redovisade i del 1 (2). Nu har jag dessutom haft möjlighet att ta del av de svar Gustav Fridolin lämnade om försvaret i partiledarutfrågningen, försvarsdebatten mellan Åsa Romson och Karin Enström samt de svar Peter Rådberg gett på Wisemans frågor. Alla tre ger samma bild; miljöpartiet står i huvudsak bakom försvarsberedningen men vill inte satsa lika mycket på nya dyra vapensystem.

Gustav Fridolin gjorde en mycket bra koppling när han pekade på Europas (och Sveriges) beroende av rysk energi som en förutsättning för Rysslands aggressiva utrikespolitik och folkrättsbrott. Han återkom sedan till detta och till oljetoppen när han motiverade att vi måste satsa mer på biobränslen. Miljöpartiet röstade nej till inköpet av Gripen E och ville så sent som i oktober förra året riva upp beslutet. Därför blev jag mycket förvånad över att miljöpartiet i försvarsberedningen endast reserverade sig mot förslaget att köpa tio extra Gripen E, 70 i stället för 60. Gustav Fridolin bekräftade nu detta och sa att miljöpartiet står bakom försvarsberedningen utan när det gäller 10 ny Super-JAS. Ha sa vidare angående kommande regeringsförhandlingar att det är tungt att en försvarsberedning kommit överens om vissa siffror. Angående finansieringen argumenterade han för att miljöpartiet vill föra över pengar för nya dyra vapensystem till bättre bemanningen av försvaret och till breda säkerhetshot. Mest glädjande var dock hans allmänna inställning att man måste vara beredd att kompromissa i alla frågor.

Åsa Romson sa att miljöpartiet inte har någon annan uppfattning än försvarsberedningen och motiverade neddragningarna på materielanslaget med att miljöpartiet vill hitta billigare lösningar på de materielinköp försvaret gör. Hon ville samtidigt tona ner skillnaderna avseende finansieringen med att miljöpartiet gör en neddragning på ungefär 3 % medan regeringen gör en uppdragning på ungefär 1 % kommande mandatperiod. Åsa Romson vill också hitta nya lösningar för att förebygga konflikter, och lägga mer pengar på bistånd och internationellt arbete, snarare än att komma tillbaka till ett kalla kriget där vi kapprustar mot varandra. Det här är en uppfattning som har mycket starkt stöd inom partiet men jag blir förvånad över att partiledningen för fram den med anledning av Rysslands krig mot Ukraina. Exakt vilka lösningar finns för att hantera revanschismen i Putins Ryssland?

Peter Rådberg slutligen ger många tydliga besked till Wiseman. Han betonar igen vårt samhälles sårbarhet och beroende av import, särskilt av livsmedel. Miljöpartiet vill också satsa mer på civil krisberedskap. Jag tycker också att det är bra när han kritiserar vapenköp som grundas på industripolitik snarare än försvarspolitik. Likaså har han en bra kritik av det nuvarande systemet med anställda soldater där han både pekar på hur regeringen drev igenom detta och på hur Försvarsmakten prioriterat att anställa heltidstjänstgörande framför att bygga en hållbar rekrytering av tidvis tjänstgörande.  Peter Rådberg skriver att det kommer att bli oundvikligt för riksdagen att skjuta till nya pengar till försvaret längre fram men jag uppfattar att han ser det som ett problem orsakat av köpen av Gripen E snarare än som ett verkligt behov. Samtidigt skriver han: "Vi ska ha en försvarsbudget utifrån hotbild och de arbetsuppgifter Försvarsmakten är ålagd att utföra." vilket antagligen är något som alla med intresse för försvaret kan skriva under på. Jag tyckte att det var positivt att han skrev att miljöpartiet inte är främmande för att utveckla det militära samarbetet med våra nordiska grannländer.

När jag i maj frågade vad miljöpartiet vill med försvaret skrev jag redan då att vi hade ett pågående krig mellan Ryssland och Ukraina och att det är troligt att Ryssland kommer att rikta destabiliserande åtgärder även mot våra baltiska grannländer under de kommande åren, kanske redan innan valet. Nu är det inte längre många som ifrågasätter att Ryssland är inblandat i kriget och i fredags förra veckan kidnappade Ryssland en estnisk underrättelseofficer i en mycket provokativ operation. Visst ska man vara kritisk mot miljöpartiet för att man inte riktigt verkar ta Rysslands agerande på allvar men än mer för att man inte inser att vår låga militära förmåga inte är konfliktförebyggande utan snarare tvärtom är något som ökar risken för militära operationer från Rysslands sida. Miljöpartiet ser inte de akuta riskerna i vårt närområde, men det verkar inte övriga riksdagspartier (med något undantag) göra heller.


För att förstå lite mer av bakgrunden till miljöpartiets försvarspolitik måste man tänka på att partiledningen ifrågasätts utifrån (och in någon mån inifrån) för att partiet inte är beredda att satsa tillräckligt på försvaret men framför allt inifrån partiet av medlemmar som enligt min bedömning ligger mycket nära den försvarspolitik feministiskt initiativ står för. Som miljöpartist i grönt får man därför glädja sig åt att partiledningen står bakom försvarsberedningens slutsatser och jag hoppas på att miljöpartiet i en kommande regering med socialdemokraterna är beredda att kompromissa så pass att man även finansierar dessa.

söndag 31 augusti 2014

Detta vill miljöpartiet med försvaret 1 (2)

I ett tidigare inlägg frågade jag våra språkrör samt vår försvarsutskottsledamot vad miljöpartiet vill med försvaret. Jag fick inget svar från de tillfrågade men i stället fick jag det svar från partiorganisationen som går att läsa nedan. I del 2 (2) kommer jag att analysera de svar Gustav Fridolin lämnade om försvaret i partiledarutfrågningen samt de svar Miljöpartiet ger Wiseman.

MP vill ha ett modernt försvar som kan användas mot militära hot men också andra hot som terrorism, miljökatastrofer eller organiserad brottslighet. Utvecklingen i Ukraina och Rysslands alltmer auktoritära styre är oroande, men det riskerar vara ett felsteg för Sverige om vi bidrar till upprustningen runt Östersjön. Vi minskar försvarsanslagen med 3-4%, vi vill till exempel inte satsa tiotals miljarder på nya JAS-plan utan istället bemanna de plan vi har.

De stora hoten som Miljöpartiet ser i framtiden är kopplade till klimatet, ändliga resurser och internet. Om temperaturen på jorden stiger kommer torra områden att bli torrare, medan fuktiga områden kommer att bli blötare. Fler väderrelaterade katastrofer kommer att ske och det kommer bli svårare att få tag på dricksvatten i världen. Detta gör att människor inte längre kommer att kunna odla eller bo på samma ställen som tidigare. Det kommer att bli miljontals klimatflyktingar som behöver flytta. De fattiga kommer att drabbas värst eftersom de ofta är beroende av lokalt jordbruk. Detta trots att det inte alls är de som ligger bakom problemen. Det här är ett oansvarig beteende av den rika delen av världen som vi måste stoppa. Detta både för att behålla naturen och miljön och för att behålla fred i världen.

Idag importerar Sverige både olja och uran till våra kärnkraftverk från Ryssland. Vi stödjer på detta sätt en allt mer diktaturliknande stat som hotar omvärlden. Vi kan inte heller reagera lika starkt mot* Rysslands politik som vi kanske vill, eftersom vi då hotar vårt eget tranportsystem och vår elektricitet.För att vi ska klara oss bra säkerhetspolitskt vill vi att Sverige ska ha gott om egenproducerad el- och solkraft och biobränslen som vi kan köra våra bilar på.

Vi tror också att det finns ett stort hot genom internet. Via rätt sorts programvara kan en annan stat eller kriminell organisation tränga sig in i våra myndigheters datasystem. På detta sätt skulle strömmen i Sverige kunna stängas av eller all vår säkerhetspolitik kunna bli känd för hela världen. Detta ser vi som ett stort problem och vi vill se till att vi är trygga också elektroniskt. Detta får däremot inte ske så att vanliga människor vardagligen blir övervakade. Vi vill samtidigt se till att du kan vara anonym och ha kvar din integritet på nätet.

För att ändra fokus från krig till fred inom säkerhetspolitiken vill vi att EU skapar en fredskår med civil personal som kan sättas in för att förebygga konflikter. För att EU ska bli en trovärdig aktör för fred är det mycket viktigt att EU skärper reglerna för vapenexport och avvecklar sin egen militära kapacitet. Vi vill att EU:s militära snabbinsatsstyrkor försvinner och verka för ett EU fritt från kärnvapen. Du kan läsa mer om det förslaget här: http://www.mp.se/sites/default/files/pm_fredskar_140110.pdf

Sverige är ett litet land och vår strategiska handlingsfrihet är därmed begränsad. Detta innebär att vi inte ensamma kan möta många av dessa hot och risker.Vi kan exempelvis inte själva skydda den internationella sjöfart, som vårt välstånd är beroende av. Vi klarar inte ens att skydda svenska fartyg – annat i vårt närområde – trots att fartygen och deras besättningar täcks av de säkerhetspolitiska målen. Vi måste vid ett skarpt läge lita till att vi får hjälp från det ”internationella samfundet”.

Internationella insatser är här för att stanna. Sverige är en del av världen på gott och ont, och vi kan inte vrida klockan tillbaka.Vi vill se fler svenska soldater i FN-ledda fredsbevarande operationer. Under FN ska Sverige ställa upp på internationella uppdrag för att lindra nöden i världen och bidra till stabilitet. Vi ska däremot vara mycket noggranna med vilka uppdrag vi ska delta i och att våra insatser främjar fred, fattigdomsbekämpning och demokrati.

Miljöpartiet delar regeringens ambition att öka de internationella insatserna. Tyvärr har Sverige idag ett historiskt lågt antal soldater ute i FN-tjänst. Ny FN-statistik visar att världsorganisationen den 30 juni 2013 hade totalt 76 752 soldater i fredsbevarande operationer runt om i världen. Av dessa kom endast en soldat från Sverige. Vi vill öka vårt samarbete med FN och bidra mer där. Alliansen vill istället att vi ska samarbeta mer med NATO. Det är inget vi i Miljöpartiet vill. Vi tror att en tudelning av världen igen militärt bara leder till upptrappning och ökade krig i världen. Därför vill vi inte vara med i NATO.

Du kan läsa hela vår senaste försvarspolitiska motion här: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Forsvarsmotion_H102Fö246/?text=true

Det som skiljer oss från de andra partierna i denna fråga är framför allt att vi inte vill satsa mer ekonomiskt på försvaret, utan styra om pengarna så att de används mer effektivt, förebyggande och fredsskapande.

måndag 25 augusti 2014

Var U 137 intrång avsiktligt?

Ubåtsfrågan förlorar aldrig i relevans och nu senast har öv. Lennart Uller skrivit artikeln ”U137 intrång ska framstå som oavsiktligt”. Frågan är alltså ifall U 137 intrång i svensk skärgård var avsiktligt eller ej. Det internationellt uppmärksammade incidenten Whiskey on the rocks framstod under 1980-talet som inledningen till en lång rad ubåtskränkningar men efter misslyckade ubåtssamtal med Jeltsins Ryssland och avsaknad av övriga bevis står U 137 idag i stället som det enda handfasta beviset för att sovjetiska ubåtar kränkte svenskt vatten.

Fakta är att Försvarsmakten under 1980-talet rapporterade ett stort antal ubåtskränkningar, och Försvarsmaktens personal gjorde ingen hemlighet av att de kränkande ubåtarna kom från Sovjetunionen. När Försvarsmakten fick möjlighet att presentera bevis i samtalen med Ryssland efter murens fall visade det sig att bevisen bestod av en inspelning av taxibåten Amalia och av inspelningar av minkar. Därefter har Förenta staternas dåvarande försvarsminister medgett att amerikanska ubåtar opererade i svenska vatten med svensk tillåtelse. Jag kan se tre möjliga förklaringar och ingen av dem är särskilt smickrande för den svenska Försvarsmakten.

Ubåtar från Sovjetunionen

Om den officiella versionen är korrekt följde Sovjetunionen upp U 137 förnedrande grundstötning med omfattande återkommande ubåtsoperationer. I tio år jagade därefter den svenska marinen sovjetiska ubåtar men utan någon enda ljudinspelning eller fotografi som kunde användas som bevis.

Ubåtar från väst/False flag

Den andra teorin har framförts av professor Ola Tunander vid PRIO och enligt honom utnyttjade krafter inom den amerikanska administrationen läget som uppstod efter U 137 till att genomföra psykologiska operationer (False flag) mot Sverige i syfte att i Sverige och västeuropa skapa en bild av att Sovjetunionen i fred bedrev omfattande ubåtsoperationer i grannländerna. Detta ska ha skett i samförstånd med ett begränsat antal svenska militärer och bevis som tydde på kränkningar av västliga ubåtar förstördes eller gömdes i arkiv.

Inga ubåtar alls

Den tredje möjliga förklaringen är att det inte skedde några ytterligare kränkningar efter U 137. Det som följde därefter var hjärnspöken, budgetubåtar, sillar och minkar.

För att avgöra vilken förklaring som är rimligast så är bedömningen av grundstötningen med U 137 helt central. Ifall det var en uppsåtlig kränkning talar det givetvis för att det även innan och efter kan ha förekommit kränkningar. Om U 137 i stället var ett grovt navigationsmisstag så finns inget bevis alls för uppsåtliga kränkningar.

Överste Uller fokuserar i sin artikel på motsägelser och fel i olika versioner av sovjetiska förklaringar samt på utredaren Rolf Ekéus beskrivning av indicenten. Jag kan inte se att det är det mest centrala. Sovjetunionen var en kommunistdiktatur men den omständigheten att Sovjetunionen lämnat felaktiga uppgifter är inte ett bevis för att kränkningen var avsiktlig. Istället tycker jag att man måste utgå ifrån det mest grundläggande. En 76 meter lång och 14 meter hög ubåt av 1940-talskonstruktion går på grund i relativt hög fart i ytläge med dieselmotorerna på i anslutning till en främmande nations örlogsbas. Gåsefjärden där U 137 gick på grund är en smal och grund fjärd med endast ett inlopp för större fartyg. Är det något i detta som passar ihop med ett avsiktligt intrång? Finns det någon svensk ubåtschef som skulle ha gett sig in i en sådan operation?

Den alternativa förklaringen är att U 137 navigerat fel, mycket fel. Den ”ställföreträdande fartygschefen” (politruken) Vasilij Besedin har gett en sådan version i boken Inifrån U 137 – min egen berättelse. I stort går versionen ut på att radiopejlantennen, det huvudsakliga navigationsinstrumentet, gått sönder då den fastnade i en trål (och inte kunnat repareras tillräckligt i Swinoujscie). Under den andra delen av resan användes därefter radionavigationssystemet DECCA med hjälp av den nyinstallerade mottagarindikatorn PIRS. Denna var dock otillförlitlig och under de följande tio dagarna blev navigationen alltmer osäker och felaktig och vid grundstötningen trodde man att man var öster om Bornholm.

När jag läser Besedins redogörelse för navigationsmissarna känner jag faktiskt igen mig. Inte så att jag navigerat fel till sjöss men sedan några år tillbaka har jag försökt lära mig att orientera. Inom orienteringen finns ett fenomen som kallas parallellfel. Detta innebär att man först hamnar fel och därefter orienterar parallellt mot rätt väg och i sin hjärna får verkligheten/terrängen att stämma överens med där man tror sig vara på kartan. Jag gjorde själv detta fel på i stort sett alla tävlingar jag sprang det första året. Det är häpnadsväckande hur man klarar av att tolka iakttagelser utifrån den felaktiga verklighetsuppfattningen man har. Besedin beskriver hur fartygschefen tolkade fyrkaraktärer som ljus från fiskebåtar och att en kustspaningsradar tolkades som en fartygsradar. På en av mina första orienteringstävlingar tolkade jag bland annat ett stort kalhygge som en smal äng och jag valde att bortse från traktorstigar jag sprang på men som inte fanns där jag trodde att jag var på kartan. För mig blev grundstötningen när jag kom fram till en hussamling, då först insåg jag hur fel jag sprungit (1 km).

Det synes helt osannolikt att man kan navigera så fel med en ubåt, men jag tycker att det är än mer osannolikt att ubåten avsiktligt skulle ha trängt in i Gåsefjärden i ytläge.

Är då detta viktigt idag? Jag tycker själv att synen på ubåtskränkningar under 1980-talet har en mycket stor betydelse för vilken säkerhetspolitisk väg Sverige ska välja. Idag är det säkerhetspolitiska läget på många sätt sämre än det var under 1980-talet. Det svenska totalförsvaret är avvecklat och det militära försvaret beräknas inte vara bemannat, utrustat och övat på ytterligare många år. Samtidigt har Ryssland genomfört en omfattande upprustning och nu även visat sig vara berett att starta krig mot grann- och broderlandet Ukraina.

Många förespråkar nu att Sverige, och Finland ska gå med i NATO. Jag vill inte utesluta den möjligheten även om jag ser stora problem i att alliera sig Förenta staterna som startat många angreppskrig under senare år. Jag kan dock inte tänka mig att stödja ett sådant förslag innan vi fått klarhet i ubåtsfrågan. Genomförde amerikanska aktörer, med stöd av enskilda svenska officerare, psykologiska operationer i syfte att misskreditera den traditionella svenska neutralitetspolitiken? Sverige kan tillsätta en sanningskommision där alla inblandade kan vittna om erfarenheter från ubåtsjakterna utan att riskera straff. Sverige kan också skicka ett tydligt budskap till Förenta staterna om att vi måste få klarhet i detta innan det kan bli aktuellt att diskutera svenska medlemskap i NATO.

söndag 24 augusti 2014

Två försvarsmakter - en huvudstab

Försvarsbloggarna Carl Bergqvist (Wiseman), Niklas Wiklund (Skipper) och Johan Wiktorin (KKRVA) skriver idag en mycket angelägen debattartikel i DN där de förespråkar en försvarsallians med Finland. Anledningen synes vara att det inte finns något folkligt stöd för att Sverige ska gå med i försvarsalliansen NATO. (Vilket är klokt då NATO leds av Förenta staterna som efter det kalla krigets slut startat flera angreppskrig.) Jag tror att en sådan militärallians vore bra för båda staterna med tanke på vår gemensamma historia, kultur samt säkerhetspolitiska tradition.

Förslaget kommer säkert att möta motstånd både i Sverige och i Finland (för några kommentarer se Hufvudstadsbladets artikel) och i Finland kan det både röra sig om lillebrorskomplex och en sund skepsis mot hur vi arbetar i Sverige. Båda dessa faktorer skulle kunna hanteras genom ett erbjudande om att låta Finland ta ledningen för den nya alliansen. På sikt vore det kanske möjligt att låta båda staternas försvarsmakter ledas från den finländska Huvudstaben? Det svenska Högkvarteret består av närmare 900 anställda (med en fördelning av graderna som skulle räcka till en oövervinnerlig armé i Stratego) men de som föreslagit neddragningar på Högkvarteret brukar få till svar att det inte är möjligt. Högkvarteret måste ha ett stort antal funktioner och det oavsett om försvaret består av 300 bataljoner eller av 8 bataljoner. Att i stället använda motsvarande funktioner vid Huvudstaben är pooling & sharing på riktigt och skulle frigöra resurser till sådant som ger mer pang för pengarna.

Det hela skulle säkert kräva ett större antal lagändring, men inget som är omöjligt att lösa för en flink lagstiftare!