onsdagen den 16:e april 2014

Har Miljöpartiet tagit lärdom av kriget i Ukraina?

Jag fick igår en fråga om Miljöpartiet försvarspolitik i ljuset av händelserna i Ukraina och jag tänker här försöka beskriva denna politik och hur den påverkats av det ryska anfallet på Ukraina. Den mest grundläggande synen på säkerhetspolitik beskrivs i partiprogrammet som antogs förra året och här följer valda delar:

Vi vill se en politik som sätter mänsklig säkerhet före territoriell. Fred är inte bara målet utan vägen dit. Mänskligheten har utvecklat mängder av verktyg för att kunna hantera konflikter och bekämpa orättvisor genom ickevåld. Sådana initiativ behöver stödjas och utvecklas, bland annat genom förebyggande diplomati och fredsbyggande insatser av det civila samhällets organisationer. Militära insatser kan dock rättfärdigas då förebyggande åtgärder misslyckats och det är det enda medlet för att förhindra ytterligare kränkningar av de mänskliga rättigheterna och lidande. En förutsättning är att det sker i självförsvar eller med FN-mandat.

Miljöpartiet de gröna värnar om den militära alliansfriheten och är därför mot anslutning till NATO. Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning, ickevåldsfördrag och demilitariserade zoner. Vi ska också själva ha en beredskap på hemmaplan för att kunna möta de olika slags hot som säkerhetspolitiken identifierar. Vår militära beredskap ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla kunskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige. Deltagande i det militära försvarets verksamheter ska bygga på frivillighet.

För att kunna möta hoten mot vårt samhälle måste vi bredda och utveckla den nationella säkerhetspolitiken så att den bättre motsvarar framtidens kriser. Ingen nation kan hota sig till säkerhet eller kriga sig till fred. Sverige ska ta initiativ till internationell nedrustning och bör gå före och nedrusta utifrån aktuella och politiskt förankrade hotbildsbedömningar. Vi ska satsa på att investera i förebyggande och fredsfrämjande insatser, samt aktörer som arbetar med fredlig konflikthantering.

I korthet är Miljöpartiet inte radikalpacifistiskt men utgår ifrån att krig, och hot om krig, inte leder till ökad säkerhet för något land. När det gäller försvaret håller Miljöpartiet som enda parti fortfarande fast vid det så kallade demonstratorförsvaret ("Vår militära beredskap ska syfta till [...] att bibehålla kunskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige.") Frågan är då om vi nu är i ett läge där "förebyggande åtgärder misslyckats" eller där "nya hot riktas mot Sverige"?

Hur ser ledande miljöpartister på det ryska anfallet på Ukraina? Vi börjar med språkrören där Gustav Fridolin på facebook skrev:
Situationen i Ukraina är oerhört oroande. Jag vill att min dotter ska få växa upp i ett Europa där kalla kriget är något man läser om i historieböckerna, inte något man ser utanför fönstret. Nu prövas EU som fredsprojekt. Klarar man att skapa utrymme för förhandlingar, eller kommer vapenskramlet än en gång bli det som ljuder högst i vår världsdel? (2014-03-02)

 Åsa Romson svarade så här på frågan "Tycker du att situationen i Ryssland påverkar hur mycket pengar vi i Sverige skall lägga på vårt försvar?" på di.se:
Situationen i Ukraina/Ryssland är allvarlig och påverkar den säkerhetspolitiska bedömingen i Sverige. Försvarsberedningen kommer titta på hur en sådan bedömning ska mötas av justeringar i säkerhets- och försvarspolitiken. Idag går över 40 miljarder per år till försvaret, självklart måste man titta på att de pengarna används rätt i den situation som är. (2014-03-21)


I Försvarsberedningen representeras Miljöpartiet av Peter Rådberg som i en intervju sagt att Östersjöregionen är ett stabilt område och "Sedan måste man förstås ha beredskap för situationer som kan uppstå. Och det som sker på Krim är mycket allvarligt."(2014-03-03)

Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Bodil Ceballos har svarat på frågan Vad säger ni om krisen i Ukraina?:
Putins agerande är oacceptabelt. Ryssland bryter mot folkrätten med sin ockupation av Krim. Folkomröstningen som hölls på Krim är illegitim. Likaså den efterföljande ryska annekteringen av Krimhalvön. Rysslands agerande hotar den demokratiska utvecklingen i regionen och riskerar att bilda ny folkrättslig praxis, med innebörd att ett land kan annektera en del av ett annat land under förevändning att det finns en befolkning som talar landets språk i området. Det finns inget som rättfärdigar detta. [---] (2014-03-06)

Peter Rådberg och Bodil Ceballos har även (tillsammans med Lars-Olof Karlsson) skrivit debattartikeln EU behöver inte mer vapen.
Som ett brev på posten kom krav på ökade svenska militära resurser och medlemskap i Nato efter Putins ingripande på Krim. Men vad läxan från Ukraina borde lära oss är i stället att EU behöver större kapacitet att förebygga konflikter att eskalera till våld, inte mer vapen.

Att Europa hamnat i en situation där ett land i strid med folkrätten invaderar ett grannland går inte bara att skylla på en despot som inte respekterar grundläggande internationella principer. Det är också förstås ett nederlag för diplomati och insiktsfull konflikthantering.
[---] (2014-03-18)

Jag delar i stort deras analys av EU agerande i förhållandet till Ukraina men jag förstår inte hur de kan avfärda krav på ökade svenska militära resurser.

Oavsett i vilken mån EU bidragit till krisen i Ukraina så är sanningen att Ryssland efter många år av militär upprustning och revanschistisk retorik nu (Jag avser att återkomma till kriget i Georgien.) kastat masken och startat angreppskrig mot Ukraina och erövrat Krimhalvön. Ryssland bedriver även fortsättningsvis omfattande subversiva operationer i östra Ukraina. Det är alltför lätt att se hur motsvarande operationer skulle kunna riktas mot våra baltiska grannländer och då skulle Sverige och Gotland knappast kunna undgå att beröras. Om detta inte är ett sådant läge där nya hot riktas mot Sverige, vad skulle då vara det?

Ifjol bad Gustav Fridolin om ursäkt för Miljöpartiets skolpolitik - nu är det hög tid att göra detsamma för försvarspolitiken!

måndagen den 7:e april 2014

Återinför värnplikten idag!

Är det möjligt för Försvarsmakten att snabbt återgå till en personalförsörjning baserad på värnplikt? - antagligen inte. Vad som däremot är möjligt är att återinföra värnplikten, idag.

Snart är det fyra år sedan Sverige, på Försvarsmaktens initiativ, lade värnplikten vilande. Resultatet så här långt för armén beskrevs igår av Johan Wiktorin, och det är förskräckande.

I försvarsutskottets betänkande inför beslutet står:
"Utskottet utgår från att regeringen och Försvarsmakten noggrant planerar för att snabbt kunna återuppta grund- och repetitionsutbildningen av värnpliktiga och civilpliktiga om så skulle behövas."

Någon sådan planering verkar, utifrån vad som är allmänt känt, inte ha skett. Det är alltså en lång väg kvar innan Sveriges försvar åter kan få en långsiktigt fungerande personalförsörjning.

Trots de problemen menar jag att vi redan idag bör återinföra värnplikten. Innebörden av att värnplikten är vilande framgår av lagen om totalförsvarsplikt, 3 a §:
"En totalförsvarspliktig är skyldig att genomgå mönstring enligt 2 kap. 2 och 3 §§ eller fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt 4 kap. endast om regeringen med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsberedskap har beslutat det."

Regeringen kan alltså på eget initiativ omedelbart aktivera värnplikten. Även om det kommer att ta tid att återinföra mönstring samt militär och civil grundutbildning så skulle ett sådant beslut göra det möjligt för Försvarsmakten att genom krigsförbandsövningar utbilda och öva de insatsförband som idag till stor del fortfarande är bemannade med värnpliktiga.

lördagen den 5:e april 2014

En seger för försvarsbloggarna, och förnuftet

Ekot/Sveriges Radio rapporterar att regeringen beslutat att inte skrota Gripen C/D för att bygga nya Gripen E, något som länge kritiserats på försvarsbloggar.

Kriget i Ukraina har uppenbarligen fungerat som den väckarklocka det är även för regeringen. Kanske har vi nu ett läge där regeringen inte har fullt förtroende för omdömet hos de ja-sägande tjänstemän på departement och högkvarter som berett de förslag som skapat dagens försvar? Formas försvarspolitiken i stället utifrån diskussioner på försvarsbloggar?

Själv tycker jag att det är en hoppingivande tanke och till försvarsbloggare som tappat sugen: plocka fram den genast - ni behövs mer än någonsin!

fredagen den 7:e mars 2014

I stället för melodifestivalen - Flashpoint: Ukraine 2014 (Command) [Uppdaterad]

Jag har under flera veckor arbetat på ett inlägg om Ukraina, men min OODA-loop hänger inte med i svängarna. I avvaktan på detta rekommenderas ett alternativ till melodifestivalen. Varje lördag kl. 20 streamar Baloogan olika simuleringar med hjälp av Command: Modern Air/Naval Operations, den simulator jag varit med och utvecklat sedan 2009 och som släpptes i september 2013.

Lördag 8/3 kommer han visa en simulering av situationen i Ukraina:
Upcoming Ukraine 2014 Stream

Order of battle beskrivs här:
Flashpoint Ukraine 2014

En skärmbild från en tidigare simulering:
Gaming & simulating events in Ukraine through Command

Tidigare episoder finns på Youtube med länkar:
Episodes

Uppdatering efter sändning (Youtube):
- Part 1 Flashpoint Ukraine
- Part 2
- Part 3
- Part 4
- Part 5
- Part 6
- Part 7
- Part 8

onsdagen den 12:e februari 2014

Granatkastare till Dalabataljonen

Hemvärnet i Dalarna kommer på försök att sätta upp en granatkastarpluton. Läs mer på Dalregementsgruppens hemsida:
Granatkastare till Dalabataljonen

lördagen den 28:e december 2013

Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Försvaret, både det militära och det civila i form av krisberedskap, borde vara bland statens mest centrala ansvar; ett allmänintresse om något. Nu vet vi att vår högsta politiska ledning inte ser det på det visat men är det möjligt att nå tillbaka dit?

Under det andra värlskrigets beredskapsår formades en nationell gemenskap kring försvaret. Alla kände någon som var inkallade och bland de civila gjorde man vad man kunde för att ge hjälpa till. Som ett exempel fick jag i somras höra min farmor berätta om hur de kunde hämta garn för att sticka kläder till de inkallade. Denna uppslutning kring försvaret var stark under många efterföljande år men vartefter åren gick bleknade minnet av kriget. Samtidigt har militärens agerande också bidragit till att mer göra försvaret till ett särintresse där den mest katastrofala delen var hur värnplikten missköttes för att slutligen ersättas med yrkessoldater.

Uppenbarligen är det alltför få inom militärledningen som ställt sig frågan hur Försvarsmakten bör handla för att behålla allmänhetens förtroende och stöd, utan detta har tagits för givet.

Under samma period som försvaret har gått från allmänintresse till särintresse så har även politiken förändrats. Partierna trängs nu i politikens mittfåra och politiken utformas utifrån bedömningar om röstmaximering. De gamla försvarsvänliga moderaterna har gjorts om till nya utan förlegade bindningar till det militära särintresset och mitt parti har på liknande sätt tonat ner motståndet mot EU och kärnkraft av samma skäl; att vinna fler röster bland mittenväljarna. Finns det då längre något allmänintresse inom politiken? Givetvis har de olika partierna alltid haft olika uppfattningar om vad som är allmänintresse men jag tror tyvärr att snart är det endast viljan att vinna val, och makten som styr våra partier. Försvaret blir då ett särintresse bland många andra så att det endast blir rationellt att satsa pengar i den mån det kan förväntas ge fler röster.

Försvaret är unikt på det sättet att det blir den viktigaste frågan för samhället vid krigsfara men något som knappast engagerar några andra än de närmast berörda i perioder av fred; särskilt så när freden varat i generationer. Just genom att det inte finns några andra påtryckargrupper så ställer det större krav på företrädare för Försvarsmakten att på alla sätt sträva efter att vinna medborgarnas förtroende än för andra myndigheter.

Jag vill tro att det ska vara möjligt att åter göra försvaret till ett allmänintresse, innan vi råkar i krigsfara nästa gång, men det kommer i sådana fall dels att kräva att en ny försvarspolitik utvecklas som utgår ifrån medborgarnas vilja och dels att företrädare för Försvarsmakten på alla nivåer agerar för allmänintresset och inte något av alla särintressen inom försvarsområdet.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

fredagen den 27:e december 2013

Det bestående särintresset - karriärsystemet

Under de senaste 20 åren har Försvarsmakten gått igenom en rad förändringar, varav vissa har inneburit stora omvälvningar. Om det finns något som  består så skulle det då vara det militära karriärsystemet; det som verkligen gör vårt försvar till ett särintresse.

I somras läste jag avhandlingen "Kriget" och karriärsystemet - Försvarsmaktens organiserande i fred av Karl Ydén (2008) och jag kom då till slutsatsen att det verkliga ändamålet med Försvarsmakten kanske är att göra det möjligt för officerare att göra karriär.

Ydén beskriver hur officerares karriär är det mest centrala i det förband han studerat. Att chefer på karriärbefattningar (plutonchef, kompanichef och särskilt bataljonschef) byts varje eller vartannat år för att göra det möjligt för fler att passera dessa karriärsteg. Att chefer och hanläggare i staber byter befattningar (de inte har någon direkt utbildning för) innan de knappt blivit varma i kläderna. Utbildning av krigsbanden har en underordnad betydelse; det väsentliga är att som chef undvika att göra bort sig i överordnades ögon. Sverige har en extremt hög andel högre officerare i förhållande till antalet motsvarande chefsbefattningar i krigs-/insatsförbanden men ändå fortsätter vi att utbilda fler!

I grunden finns en sund tanke att det är avgörande med bra chefer i krig. Problemet är bara att det karriärsystem som finns inte nödvändigtvis producerar chefer som är bra på att leda militära insatser utan i stället chefer som är bra på att göra karriär. Det finns flera exempel på chefer som visat sig vara fantastiskt bra i internationella insatser men som ändå inte nått de högsta befattningarna.

Efter 2008, då avhandlingen lades fram, har en rad förändringar gjorts: främst tvåbefälssystemet och personalförsörjning med anställda soldater. Hur har detta påverkat karriärsystemet? Är cheferna i dagens insatsförband mer av krigsförbandschefer än cheferna i de tidigare utbildningsförbanden eller är det fortfarande de fredsadministrativa förvaltningsarbetet som dominerar chefsuppdragen? Själva införandet av tvåbefälssystemet var ett sätt att komma till rätta med den bristande kontinuiteten när alla officerare skulle göra karriär och befordras bort ifrån trupputbildningsbefattningarna så jag är åtminstone säker på att själva karriärsystemet består.

Hur hänger då kärriärsystemets logik ihop med möjligheterna att förändra synen på försvaret, och dess nödvändighet, i samhället? Skulle det vara möjligt att i högre grad premiera bestående resultat i förbandsproduktion och olika typer av utvecklingsarbete? Jag själv har inte insikt nog för att ge mig på något svar men jag anar att frågorna är väsentliga för att göra försvaret till något annat än ett särintresse.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?