Hemvärnet 2012 - går utvecklingen åt fel håll?

I dag kom ett nytt nummer av Tidningen Hemvärnet i brevlådan. Den är alltid läsvärd men det är givetvis extra roligt att läsa om det egna kompaniet (Gustavs) som fick besök under våran vinter-SÖF tidigare i år. I artikeln på sidorna 20-25 finns även en idolbild på stridsledningsbefälet i kompaniet som här antagit ett nom de guerre; Anders Jansson.

Till den mindre roliga läsningen hör granskningen Förbanden i siffror. Här läser jag att antalet hemvärnssoldater som uppfyllde sitt kontrakt under 2012 var 12 098 vilket kan jämföras med de omkring 12 200 som gjorde det förra året. I artikeln står att andelen minskade från 63 % till 59 %. Försvarsmakten uppfyller fortfarande regeringens krav på 20 000 hemvärnssoldater men en betydande del av dessa är alltså nollor som varken deltagit i KFÖ eller SÖF under året. Det är inte helt lätt att göra jämförelser med föregående år då redovisningen gjordes på ett annat sätt men för vår del i 17. hvbat verkar andelen fullgjorde kontrakt ha minskat från 72,3 % till 69,2 %. Det är en skillnad som inte märks för den enskilde men genom att trenden verkar att vara densamma över hela riket så är det ett allvarligt tecken på att reformeringen av hemvärnet inte gått som man kunde hoppas.

Medelåldern i hemvärnet är 45 år, det vill säga under den gamla gränsen för värnplikt, så det finns ännu ett stort värnpliktsmagasin att rekrytera ifrån och med ny materiel, ökade resurser och följande ökande förmåga så är det nu det borde finnas förutsättningar för att öka numerären och antalet fullgjorde kontrakt. I stället går alltså utvecklingen i motsatt riktning. Jag har ingen aning om vad detta beror på men med det nya KFÖ-/SÖF-systemet innebär övningarna numera alltid en påfrestning för arbete/studier/familj. Om det dessutom förekommer dåliga övningar, vilket en läsare skrev i en kommentar till förra inlägget, så tror jag att det är omöjligt att fylla upp organisationen med soldater som gör sina kontrakt.

Artikeln innehåller ganska detaljerade uppgifter om respektive bataljon så den främmande makt som har intresse av att kartlägga och värdera hemvärnets förband har här en bra utgångspunkt. Betyder då det att den här typen av sammanställningar borde vara belagda med sekretess? Jag tycker inte det. Genom att ge allmänheten och ansvariga politiker en korrekt bild av läget så blir det också möjligt att diskutera eventuella problem och hitta lösningar. Att mörka sanningen verkar vara en ryggmärgsreflex för en del officerare men det fungerar bara tills någon synar bluffen - "Dygnet runt, året om står ett antal JAS 39 Gripen i beredskap för att avvisa främmande flygplan som utan tillstånd tagit sig in på svenskt luftrum."

Det finns idag inget överhängande krigshot mot Sverige och då vill jag påstå att en dålig övning, som inte ger något för de deltagande soldagerna, är ett större hot mot rikets säkerhet än sanningen om läget i dagens Försvarsmakten.

Soldaten har alltid rätt

Det brukar heta att kunden alltid har rätt, men att soldaten alltid skulle ha rätt tror jag är en ny tanke för gamla officerare. Vi har ett antal före detta yrkesofficerare i kompaniet och av deras bevärningshistorier att döma så verkar det snarare vara så att beväringarna alltid hade fel. När man har med frivilliga soldater att göra så tror jag ändå att det är en poäng att utgå ifrån soldaternas önskemål, både som chef och som utbildare.

I det gamla hemvärnet, med soldater över 47 år, var det helt klart att det inte fungerade med en överdrivet militär ledarstil för chefer och instruktörer. Jag var själv 22 år när jag blev chef för en liten pluton och då gällde det att ha en ödmjuk inställning. Särskilt under de senaste åren har det skett ett stort lyft av vår förmåga men de förhållanden som beror av frivilligheten består; soldater som inte trivs slutar och utan soldater inga förband.

Med värnplikt hade soldaterna begränsade valmöjligheter och dåliga chefer kunde varje år få en ny kull värnpliktiga att utbilda. Med hemvärnets frivilliga rekrytering blir det däremot tydligt vilka chefer som är bra och som kan behålla sina soldater och vilka som till slut står utan soldater. Nu är det nya tider med frivilliga soldater inte bara i hemvärnet utan i hela Försvarsmakten. Det skulle därför inte förvåna mig om samma fenomen även uppstår i förbanden med kontinuerligt tjänstgörande soldater och då kan erfarenhet från frivilligutbildning, som chef eller instruktör, vara en bra erfarenhet. Det har nog alltid varit så att chefer som månar om sin personal och ser till att den trivs har lyckats bättre än andra men utan soldater lyckas man inte alls


Vi genomförde förra veckan vår KFÖ, med utryckning igår, och till min stora glädje verkar vår utbildningsgrupp ha insett att något av det viktigaste med övningarna är att vi som övar blir nöjda. I stället för en renodlad befattnings-KFÖ fick vi i stället en övning där befattningsutbildningen var integrerad i en förbandsövning vilket gjorde den mer utmanande och intressant. Nu kan vi redan börja se fram emot KFÖ 2014!
Dalarnas tidningar (innan övningen), Dalarnas tidningar (efter övningen)

Tillägg (30/4):
Therese Åkerstedt skrev på detta tema i senaste numret av tidningen Hemvärnet:
"Men vissa officerare verkar leva kvar i tron att man ska rensa ut alla som inte ”platsar” eller passar in i mallen. Att man kan behandla sina blivande arbetskamrater som värnpliktiga. Väldigt få av dagens ungdomar accepterar den behandlingen.
Vissa officerare säger att rekryterna blivit vekare och är dåligt tränade. Skillnaden är att Försvarsmakten förr kunde välja bland en årskull ungdomar på runt hundratusen. Nu gäller det i stället att ge dem som trots allt börjar en möjlighet att genomföra utbildningen. För i dag är GMU bara början, på en anställning eller ett frivilligt engagemang i hemvärnet. Början på en flera år lång utbildning. Och om rekryterna bara upplever allt det negativa, kommer de aldrig att få chansen att se det positiva."

Tillägg (7/5):
Bataljonschefen är också nöjd med vår KFÖ:
KFÖ – Krigsförbandsövning

Stormakt röd anfaller 1982 - översikt (Command: Modern Air/Naval Operations)

Utvecklingen av Command har nu gått in i ett skede med betatest hos Matrix games och jag själv har lagt ner rätt mycket tid på att försöka rekonstruera Iraks flygvapen och luftförsvar 1991 (se forumtråd).

Jag har dock börjat planera att göra en serie spelscenarion för kalla krigets hotbild där Sovjetunionen angriper Sverige. Tidigare har jag gjort många försök till simuleringar av detta då jag är mer intresserad av att se vad som skulle ha kunnat hända än av själva spelandet men jag har insett att den typen av fullskalesimuleringar kräver alltför mycket prestanda. Därför ska jag nu dela upp stormaktens angrepp i olika skeden som vardera blir ett scenario och som förhoppningsvis går hyfsat bra att spela.

 Nu funderar jag på vilka skeden stormaktens anfall lämpligen skulle kunna delas in i? Command är mycket bra för att simulera flyg- och sjöstrid medan arméförbanden främst fungerar som mål (givetvis ej luftvärn). Jag tänker mig att grundscenariot är att Sovjetunionen (och Polen/DDR) har vidtagit förberedelser en längre tid innan men att detta tolkats som övningsförberedelser och därför inte lett till några större svenska beredskapshöjningar. Här är en skiss till skeden/scenarion:

Förbekämpning av svenska flygflottiljer.
Förbekämpning av flottans ytattackfartyg och ubåtar i fredbaserna.
Förbekämpning av kustartilleriets befästningar.
Förbekämpning av flygvapnet på krigsbaser.
Jakt på svenska ubåtar till sjöss.
Bekämpning av väg/järnvägsförbindelser till ÖN.
Minsvepningsoperation?
Aktion mot Gotland?
Luftlandsättningsoperation mot fastlandet.
Landstigningsoperation; denna kan eventuellt delas i flera skeden där alla delar av försvaret får sin del av kakan.

På vilken/vilka delar av kusten bör stormakten försöka landstiga? Måste landstigningsoperationen vara samordnad med en gränsinvasion? Vilka av dessa skeden bör samordnas i samma scenario? Är det några viktiga delar av det svenska försvaret som jag missar? Ska stormakten använda kärnvapen? Jag är tacksam för all konstruktiv input!
 
(Jag måste kanske tillägga att jag inte tror att stormaktsinvasionen var ett särskilt troligt scenario men genom att vi en gång hade ett försvar uppbyggt för att möta denna så blir den intressant av den anledningen.)

En halv miljon frivilliga?

I dagens Svenska dagbladet skriver Claes Arvidsson om försvarsopinionen i En vecka till – och sen då? Som ett exempel tar han att "en halv miljon svenskar är engagerade i försvarets frivilligorganisationer" men stämmer det? Hemvärnet har minskat med ungefär 80% sedan jag gick med men ändå finns det vakanser i organisationen.

Enligt Försvarsmaktens statistik (från 2010-12-31) hade de frivilliga försvarsorganisationerna 490 680 medlemmar. Av dessa stod Svenska röda korset för 228 823 medlemmar och majoriteten av dessa har nog aldrig sett sig som engagerade i försvaret. Nu har dessutom röda korset sagt upp avtalet med Försvarsmakten/Hemvärnet så då kan röda korset knappast betraktas som frivillig försvarsorganisation.

Av övriga är dessa de största:
Svenska skyttesportförbundet 82 801 medlemmar (36 instruktörer till Försvarsmakten)
Svenska Brukshundklubben 61 580 medlemmar (750 befattningar)
Svenska försvarsutbildningsförbundet 28 411 medlemmar
Svenska pistolskytteförbundet 26 191 medlemmar (21 instruktörer till Försvarsmakten)
Sveriges civilförsvarsförbund 21 836 medlemmar

Cornucopia? skriver idag om sportskytte och han argumenterar för att sportskytterörelsen inte har någon framtid efter att Stay Behind-organisationen avvecklats. Svenska Brukshundsklubbens hundförare och hundar har en mycket viktig roll inom Hemvärnet men det är ändå en mindre del av antalet medlemmar som verkar inom försvaret. Min bedömning är därför att de flesta medlemmarna i de stora frivilliga försvarsorganisationerna inte alls ser sig som engagerade i försvarsverksamheten.


Ytterligare en aspekt är antalet militärt överengagerade personer; personer som är med i fler än en organisation. Många aktiva medlemmar och instruktörer i frivilligförsvaret är dessutom anställda av Försvarsmakten.

Jag själv började min militära utbildning inom Sjövärnskåren genom lägerskolor på Lungö 1991-1993 och jag har gått några kurser som vuxen så jag vet att frivilligorganisationerna har bra verksamhet men om man skulle se till hur många unika frivilliga (dvs ej anställda av Försvarsmakten) som deltar i de frivilliga försvarsorganisationernas försvarsverksamhet så är nog antalet väldigt långt ifrån en halv miljon.

Klappträ på vinterutbildning? (Uppdaterad 15/3)

Åter hemma efter en givande övning i vintermiljö på Älvdalens skjutfält. De yngre hemvärnssoldater som gjort GSU/GMU har inte alls samma vinterutbildning som exempelvis tidigare värnpliktiga i norrlandsskytteförbanden och därför var vår SÖF i år inriktad på att ge en grundläggande, eller kompletterande, vinterutbildning. (Själv gjorde jag en lång grundutbildning som värnpliktig i Flottan men den främsta lärdomen av vintern på Muskö var att våra fartyg hade den lägsta isklassen så att de fick stanna på Risdalsslipen så länge isen låg.) Vädret var perfekt med ett högtryck som gav soliga dagar men kalla nätter (-26) med goda möjligheter att få praktisera de teoretiska kunskaperna för att undvika kylskador. Jag har visserligen varit ute en hel del vintertid civilt men det är ändå en stor skillnad när man samtidigt ska använda militär materiel som vapen, fordon mm gjorda i metall.

Jag klarade mig utan kylskador men fick en besynnerlig vedskada.Vi fick besök av rikshemvärnschefen när vi högg ved vid förläggningsplatsen - han muntrade upp oss med de kloka orden att veden värmer två gånger - och en stund efter besöket bestämde sig ett vedträ för att studsa upp i mitt ansiktet med god fart. Glasögonens näsbrygga trycktes då in i näsryggen så att blodvite uppstod. Detta ledde till en lång rad ordvitsar med anledning av mitt efternamn (i stil med att det hela skulle ha rört sig om en släktträff). I samband med detta kom vi in på begreppet klappträ; någon ville få det till att jag råkat ut för en klappträolycka. Av sammanhanget framgick att detta inte var avsett som någon komplimang men det är först nu med tillgång till wikipedia som jag lärt mig att detta i grannlandskapet Värmland används som ett skällsord.

Sammanfattningsvis var det en nyttig övning som visade att vi kan lösa våra uppgifter även vintertid. Det är dock inte så att jag sörjer att vår KFÖ är planerad till våren då vi förhoppningsvis får lika soligt, men förhoppningsvis varmare väder.

Uppdatering:
Nu har Dalabataljonen publicerat en artikel om övningen:
-26 i subarktisk miljö

Stabsutbildning på Fårö i sommar?

Igår diskuterade vi militära förmågor hos den nya försvarsbloggen Betongblandaren och jag försökte bidra med mina nyvunna insikter om de sex militära basförmågorna. Genom att kunna beskriva militära förbands förmågor/begränsningar utifrån förmågorna verkan (eld/effekt), rörlighet, skydd, ledning, underrättelser/information och uthållighet har jag fått en mycket större förståelse för militär verksamhet. (Förmågorna går faktiskt även att överföra till civil verksamhet.) Även om bidraget kanske inte togs emot som jag tänkt så tycker jag att frågan är angelägen och jag vill därför tipsa om de av FRO sommarkurser som inte är renodlade sambandskurser.

Förra sommaren gick jag kursen Ledningsplats Hv som är en påbyggnadsutbildning för hemvärnssignalister och som ska ge en förståelse för arbetet i en hemvärnsstab. Det var en del praktiska moment men framför allt lärde vi oss vad arbetet i en stab går ut på, egentligen. Jag har tidigare deltagit i en hel del stabsutbildning under kurser och övningar och läst både handböcker och reglementen men det var först under denna kurs som det klickade till. Kursen var inte inriktad mot någon specifik befattning (det skulle i sådana fall vara stabschefens - en av kurskamraterna var bataljonsstabschef och han var också mycket nöjd) utan rör sådant som alla stabsmedlemmar bör förstå för att på bästa sätt bidra till att staben löser sin uppgift. Vi lärde oss alltså även att använda de sex militära förmågorna som analysverktyg.

Samtidigt går också en kurs i stabs- och sambandstjänst för bataljons-, kompanichefer och stabsmedlemmar som är inriktad på stabstjänst (exempelvis planering under tidspress och orderarbete) och sådan sambandstjänst som alla i staben bör känna till.



Är du hemvärnsbefäl med placering i bataljons- eller kompanistab kan du söka kurserna på FRO hemsida senast 15/3:
 Ledningsplats hv
Stabs- o sambandstjänst för bataljons-/kompanichef samt stabsmedlem

För mig är den främsta begränsande faktorn i mitt engagemang i hemvärnet familjen och då är möjligheten att ta med familjen till en kursgård en förutsättning för att kunna gå veckokurser.

Särintresse - allt är förklarat

Så har statsminister Fredrik Reinfeldt uttalat att försvaret är ett särintresse (DN). Detta verkar förvåna politiker och debattörer medan jag tycker att detta länge varit tydligt i regeringens politik. (Jag gjorde förra året ett försök att uttrycka detta.) I stället för att bli upprörd över att statsministern nu säger något som alla redan anat så är det för oss som ser försvaret som ett allmänintresse möjligt att använda uttalandet för att bättre förstå vår politiska motståndare.

För min del tycker jag att det största problemet med försvaret inte är att vi lägger för lite pengar utan att vi verkar få ut så liten försvarsförmåga för de pengar vi satsar på försvaret. Om man i stället anser att försvaret är ett särintresse så betyder det att man struntar i försvarsförmågan. Detta kan låta som en väl drastisk formulering men följer av ställningstagandet att försvaret är ett särintresse och jag har inte kunnat se någon annan förklaring till ointresset för försvarets faktiska förmåga.

Det här är uppenbarligen svårt att förstå för flertalet verksamma inom försvaret, liksom för många av statsministerns partikamrater. Kanske blir det lättare med följande liknelse? Antag att du är politisk ledare i ett land där religionen har en stark ställning. I ditt parti och bland dina väljare finns många religiösa och för att du ska kunna behålla din makt så måste du se till att de religiösa är nöjda. Den religiösa ledningen vill göra stora brännoffer till gud, minst 2 % av allt som produceras i landet ska brännas upp på bål till guds ära. Alla människor ska dessutom göra dagsverken för att bygga tempel nedsprängda i berg. Du som ledare inser att allt detta är bortkastade ansträngningar, att resurserna skulle göra mer nytta om de användes i stället för att brännas upp, men för att behålla makten är du tvungen att gå med på en del av detta. Du gör dock vad du kan för att så lite resurser som bara är möjligt ska brännas upp. Jag tror att statsministern ser på försvaret på ungefär samma sätt. Varje krona som kan sparas på försvaret är en krona som gör större nytta.


Något som också blir tydligt är varför regeringen drivit igenom avskaffandet av värnplikten. Givetvis ska inget särintresse har rätt att ta ett helt år av unga mäns liv i anspråk. Försvarsmaktens misstag var att föreslå detta.

Försvarsmaktens ledning måste inse att den som företrädare för särintresset själva kommer att få ta ansvar för de misstag görs och för de brister som finns inom försvaret. Formellt kanske det hjälper att skylla på politikerna för de beslut som fattas på den politiska nivån men i praktiken så kommer försvaret självt att, liksom tidigare, få ta konsekvenserna. Det främsta exemplet är anskaffningen av JAS 39 E. Försvarsledningen kände till de ekonomiska ramarna och förordade ändå en anskaffning av en ny version av Fpl 39. Om det innebär att det inte finns pengar för anskaffning av vapen eller stödsystem för att hålla sig inom ramen så kommer försvaret att få hantera detta.

Vilka är det då som representerar särintresset? Givetvis alla officerare, men nu även alla soldater som får sin utkomst från Försvarsmakten. Jag skulle tro att även vi som valt att engagera oss i Hemvärnet räknas in i detta. I stort sett alla försvarsdebattörer kan därmed avfärdas med att de bara representerar ett särintresse. För den som av pliktkänsla lagt ner tid, kraft och engagemang på försvaret och kanske riskerar liv och hälsa i internationella insatser så känns det givetvis inte bra att få höra att man är ett särintresse som bara kostar pengar för staten. Jag hoppas dock för försvarets skull att det inte är alltför många som hängt upp sitt engagemang på att få uppskattning från vår statsminister.


Försvaret har som jag ser det ett stort ansvar för att det har blivit så här. Hela ominriktningen från "invasionsförsvar" till "insatsförsvar" har samtidigt varit en ominriktning från allmänintresse till särintresse. Detta har internt inom Försvarsmakten motiverats med att det funnits ett politiskt tryck att delta internationellt men tydligen är inte heller intresset för internationella insatser så stort från den högsta politiska ledningen.

Ointresset för ett militärt försvar hos statsministern går antagligen långt tillbaka. Reinfeldt är uppenbarligen en progressionist med stor tilltro till marknadskrafternas förmåga att lösa konflikter. Själv tror jag att utvecklingen i världen tyvärr inte bara går mot det bättre vilket också är anledningen till att jag anser att vi måste ha ett fungerande försvar. Antagligen är det mycket svårt att påverka övertygelsen hos vår statsminister och om utvecklingen i vår omvärld snabbt går mot det sämre så är det nog försent att börja bygga upp försvaret. Som jag tidigare skrivit tror jag att rysskräcken är helt fel väg att gå. De som har störst förutsättningar att påverka politiker på säkerhetspolitikens område är nog knappast militärer utan i stället diplomater. Jag avslutar därför med att rekommendera följande debattartikel av diplomaten Sven Hirdman (även statssekreterare i försvarsdepartementet 1979-1982 då Eric Krönmark (M) var försvarsminister):
”Starkt försvar behövs även utan hotet från öst” (DN)


Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Wiseman, Morgonsur