lördag 11 april 2015

Skatteverket vs. Försvarsmakten

I det civila arbetar jag (än så länge) på en annan statlig myndighet, Skatteverket, där jag de senaste sju åren arbetat med urval (vilket ungefär motsvarar eldledningsfunktionen). Jag ska nu lite tillspetsat peka på några viktiga likheter och skillnader mellan Skatteverket och Försvarsmakten.

Båda myndigheterna har som huvudsaklig uppgift att avskräcka statens fiender. För Skatteverkets del handlar det om potentiella inre fiender, egentligen alla invånare i landet, som skulle kunna fuska med skatten medan det för Försvarsmaktens del handlar om yttre fiender och i vår tid i praktiken främst om Ryssland. Inom Skatteverket talar (eller snarare talade) man om skattekontrollens preventiva effekt. Vissa inflytelserika tjänstemän ifrågasätter tyvärr ibland att det finns någon sådan effekt men jag kunde redan 2005 visa och skatta denna effekt. För Försvarsmakten var den avskräckande funktionen klart uttalad under det kalla kriget, överspelad under den stora oredans tid medan den nu återigen börjar diskuteras. En annan likhet är att båda myndigheterna under lång tid dragit ner på förbanden (skattekontoren) i organisationen och att de har ett högkvarter (huvudkontor) med många hårt arbetande befattningshavare. Jag tror att man också kan säga att det bland den äldre personalen (invasionsförsvarskramare och motsv.) finns en uppfattning att ledningen under många år prioriterat ned den traditionella kärnverksamheten, förmåga till väpnad strid respektive skattekontroll.

Det finns dock en stor skillnad och den ligger i typen av motståndare. Medan Skatteverket ska påverka ett stort antal människor med i huvudsak vag uppfattning om skattekontrollens omfattning ska Försvarsmakten avskräcka en (eller ett fåtal) välinformerad stat. Medan båda myndigheterna under lång tid försökt att hålla medborgarna i okunskap om brister i förmågan blev effekten väsensskild. För Skatteverket är medborgarna och de potentiella fienderna desamma och ifall de har hög tilltro till nivån på skattekontrollen är allt gott och väl. För Försvarsmaktens del var medborgarna lika okunniga om eventuella brister i förmågan medan däremot Ryssland kunde antas ha betydligt bättre koll på detta bara utifrån offentliga uppgifter. Under senare år har dock försvarsbloggarna börjat tala om bristerna för att få till en förändring och det har lett till en välbehövlig tillnyktring i försvarsdebatten.


När det gäller Skatteverket har det inte kommit någon liknande kritik inifrån och medborgarna har fortfarande ett högt förtroende för myndigheten. Skatteverkets ledning utgår ifrån att det kommer att fortsätta så och har nu föreslagit nedläggningar av ytterligare kontor. Idag skriver jag om detta i lokaltidningen:
MP: Var finns regeringens regionalpolitiska ambitioner när Skatteverket centraliserar?

torsdag 26 mars 2015

Basplattan?

Utan att skryta tror jag att jag har bättre koll på försvarspolitiken än de flesta av våra politiker men det säger ändå inte så mycket. Trots det så förstår jag inte det här med basplattan, och särskilt inte den del som gäller personlig utrustning. Jag vore uppriktigt därför tacksam för att få veta hur det egentligen ligger till med den delen.


Först vill jag börja med att jag som hemvärnssoldat i allt väsentligt har den personliga utrustningen som jag ska ha. När jag läser försvarsbloggar, och kommentarer på bloggar, får jag dock uppfattningen att alla soldater inte har det och framför allt att det inte finns tillräcklig personlig utrustning till de värnpliktiga som är krigsplacerade och som nu kan kallas in till repetitionsutbildning. Både försvarsministern och Försvarsmakten verkar också överens om att det behövs ytterligare pengar till basplattan. Jag försöker förstå varför och undrar därför om nedanstående, något tillspetsade, beskrivning med grovt tillyxade siffror stämmer.


Försvarsmakten hade i mitten av 1990-talet tillgång till 450 000 soldater vid mobilisering och det fanns personlig utrustning (av varierande ålder och kvalitet?) till 450 000 soldater. Genom försvarsbeslutet 2000 minskades antalet soldater till 100 000 och med försvarsbeslutet 2004 var antalet soldater i krigsorganisationen nere på 50 000. Då det inte förväntades bli krig på 10 år, då antalet soldater (inklusive hemvärnet) som varje år behövde personlig utrustning endast var 30 000 och då det är dyrt att lagra materiel så räknade Försvarsmakten ut att det var billigare att elda upp personlig utrustning för 70 000 soldater (jämfört med organisationen efter försvarsbeslutet 2000, betydligt mer utrustning jämfört med 90-talets organisation) och att sedan köpa in ny utrustning om man mot förmodan kom till ett läge då det kunde förväntas bli krig inom 10 år. Nu har vi mot förmodan kommit till ett läge då det kan tänkas bli krig inom 10 år och Försvarsmakten upptäcker då att myndigheten inte har råd att köpa in utrustning för att ersätta den som det var billigare att förstöra för några år sedan och behöver därför ett högre anslag till basplattan.


Stämmer den här beskrivningen i grova drag? Är det någon som tycker att det är märkligt att finansdepartementet i sådana fall är skeptiska till att skjuta till mer pengar till försvaret. I de politiska underlagen, exempelvis Vårt framtida försvar (prop. 2004/05:5), står att inriktningen varit att övertalig materiel ska avvecklas men jag har utgått ifrån att man åtminstone behållit utrustning för de fåtaliga insatsförband som funnits kvar. Även om fokus var på att behålla kompetens så har det under hela perioden funnits krigsförband/insatsförband och i försvarsbeslutet 2004 behöll man endast förband med relativt hög beredskap (1 år).

Uppdatering: I senaste numret av Officerstidningen säger Torgny Henryson, chef FM-Log:
Generellt sett är det så att Försvarsmakten kan (i stort och med luckor) materielförsörja hälften av alla olika bataljoner i nuläget, resten är det ännu sämre ställt med.
– Vi behovsätter mer materiel än det finns tillgång till vilket skapar högre förväntningar än vi kan tillgodose. Det är å andra sidan ett konstant fenomen och inget som kommit de senaste tio
åren, säger Torgny Henryson. Men just bristen av grundläggande persedlar är något färskt och oroande, därför uppskattar Torgny Henryson talet från ÖB och försvarsministern om att försvaret ska ha en grundplatta. För den som inga byxor har den får gå med rumpan bar. Och just fältbyxor är en sådan sak som det har varit skriande brist på. Vilket varit följden av att ett stort parti sådana inte levde upp till ställda krav och returnerades. Vilket märkts ute på många förband där slitna byxor skapat irritation. Det är baksidan av kombinationen just in time och upphandling.


Detta bekräftar bilden av att Försvarsmakten faktiskt verkar ha eldat upp material som hade behövs till de fåtaliga insatsförbanden som fanns kvar.

söndag 11 januari 2015

Allt var/är inte brigader

Vissa verkar koppla ihop en fungerande nationell försvarsförmåga med fungerande armébrigader. Det var mycket olyckligt att utan större eftertanke rasera det försvar vi en gång hade men att återskapa det skulle ta mycket lång tid, särskilt med tanke på att dagens organisation motiverades utifrån förutsättningar för utbildning inför internationella insatser. Ett antal debattörer har den senaste tiden argumenterat för alternativ till en armé som bygger på brigadstrukturen. Hos KKrVA förespråkade Lars G. Persson, Bengt Loenbom och Jan Wickbom den 19 november ett alternativt försvarskoncept och i går skrev bloggen Reservofficer om försvaret av Sverige där brigadsystemet ifrågasätts då vi inte räkna med att motståndaren är en ideal brigadmotståndare.

När det gäller dagens svenska armé är huvudalternativet till brigadsystemet (det vill säga att insatsförbanden ska aktiveras och transporteras till en annan del av landet och där inordnas i en av två brigader) att manöverbataljonerna utvecklas mot att även kunna fungera som bataljonsstridsgrupper med högre beredskap. Detta kräver att manöverbataljonerna tillförs stödfunktioner som understöd mm men därom ska här ej ordas.

Ämnet för detta inlägg är i stället att det gamla nationella försvaret inte bara bestod av armébrigader utan även av försvarsområdesförband som exempelvis Försvarsområdesgrupper. Fogrupperna skulle leda strid med smärre lokalförsvarsförband vilket kunde vara en lokalförsvarsbataljon samt värnförband och en eller fler hemvärnskretsar (motsvarande bataljoner).

Av de gamla lokalförsvarsförbanden var det bara Hemvärnet som överlevde försvarskollapsen under 00-talet och Hemvärnet har som huvuduppgifter att skydda och/eller bevaka skyddsobjekt. Hemvärnsförband ska dock efter en allvarlig och varaktigt försämrad omvärldsutveckling, och efter utökad utbildning och tillförsel av resurser, inom ramen för en mer omfattande militär operation, kunna störa motståndaren och/eller genomföra försvars- eller fördröjningsstrid. Enligt min bedömning har vi nu en allvarlig och varaktigt försämrad omvärldsutveckling och jag räknar därför med att Hemvärnet kommer att få utökad utbildning och tillförsel av resurser för att kunna genomföra försvars- eller fördröjningsstrid.

I en insats där Hemvärnet har till uppgift att genomföra försvars- eller fördröjningsstrid kan man tänka sig att det är lämpligt att en eller flera hemvärnsbataljoner underställs chefen för en manöverbataljon, ifall det finns en sådan i området. Ett sådant sammansatt förband kan inte benämnas fogrupp då försvarsområdena är grundligt avvecklade men kanske skulle militärregiongrupp (mrgrp) passa bättre?

Jag har ingen insyn i ifall det förekommer någon planering för detta men jag hoppas få se den typen av övningar i landet inom de närmsta åren.

onsdag 31 december 2014

Kapten, inga begränsningar i ledningsförmågan!

Nu vid utgången av 2014 har jag varit placerad som chef för stabs- och sambandsgruppen i det 2011 nybildade Gustafs hemvärnskompani (172.) i fyra år. Nu kan jag anmäla till min kompanichef att vi har den personal, materiel samt utbildning vi ska ha och att vi därför inte har några begränsningar i ledningsförmåga i förhållande till KFS 14.

När hemvärnet i Dalarna gick in i den nya organisationen (IO 14) hade vi tre hemvärnsbataljoner och ett insatskompani med sex insatsplutoner och utifrån detta organiserades ett bevakningskompani och två insatskompanier med vardera tre plutoner. Insatsplutonerna var relativt väl uppfyllda men det var inte den enda stab- och trosstroppen så vi har fått bygga upp exempelvis min grupp från grunden.

En stab- och sambandsgrupp har befattningar som är tänkta att bemannas av fyra organisationer:
- Hemvärnet (chef/stf)
- SLK (2 stabsassistenter)
- FRO (2 signalister)
- FMCK (4 motorcykelordonnanser)

Av de frivilliga försvarsorganisationerna är det bara FMCK som rekryterat och utbildat den personal som det är tänkt så på övriga befattningar har vi hemvärnsmän med GU som värnpliktig. (Även tre av fyra ordonnanser har GU.) Jag vet inte hur representativa vi är men jag tror att det är viktigt att hemvärnet både direktrekryterar tidigare värnpliktiga till stab- och sambandsbefattningar och att man flyttar över hemvärnsmän som av olika anledningar inte längre vill fortsätta i hemvärnsplutonerna till stab- och trosstroppen när frivilligorganisationerna inte klarar av att rekrytera. I vårt kompani sker detta i betydligt större utsträckning än det gjorde innan 2011 och en förutsättning är att alla i kompaniet förstår att alla fyller en viktig funktion och behövs för att kompaniet ska kunna lösa dess uppgifter.

FMCK sköter motorcykelutbildningen men utbildning av övrig stabs- och sambandspersonal (som i praktiken har samma uppgifter oavsett befattning) och av ordonnanserna i stab-/sambandstjänst har vi till stor del skött inom bataljonen och kompaniet. Alla kanske inte behärskar alla system men jag bedömer att vi som grupp nu klarar det vi förväntas kunna enligt KFS. Hemvärnskompanier ska 2014 bland annat ha följande förmågor:
- möjlighet till rörlig ledning av eget förband,
- samverkan med stöd av sambands-/infosystem RAKEL ska kunna genomföras med civila aktörer och instanser för civil krisberedskap,
- samverkan med insatsförband ska kunna ske med tal och/eller data (SG Hemlig/Restricted) över militär radio UK och KV.


Den del som tidigare varit eftersatt är samband KV men nu för några veckor sedan genomförde bataljonen en utbildning i kortvågssamband och handhavande radio 763. Jag har tidigare fått utbildning i ra 195 men då fungerade sambandet över länet inte särskilt bra. Under den senaste utbildningen förstod jag att det mesta av vad vi lärde oss då var fel och nu fick vi också mycket riktigt sambandet att fungera både inom länet och över landet (Boden!). (Finns önskemål i läsekretsen kan jag utveckla detta i ett separat inlägg.)

Efter genomförd KV-utbildning har vi alltså vid utgången av 2014 den ledningsförmåga vi ska ha enligt KFS 14.

torsdag 11 december 2014

Välkommen tillbaka värnplikt!

Så har regeringen idag beslutat om att aktivera värnplikten avseende repetitionsutbildning, ett drygt halvår efter att jag föreslog detta. Det är mycket glädjande att vi nu har en ny, delvis miljöpartistisk, regering som tar rikets försvar på ett betydligt större allvar än alliansregeringen gjorde. Genom att det inte har grundutbildats värnpliktiga på ett antal år, grundutbildningen ännu inte aktiverats och rekryteringen och grundutbildning av GSS/T går trögt så är detta bara en tillfällig lösning. Det akuta allvarliga omvärldsläget gör dock att åtgärden är helt nödvändig. Förhoppningsvis innebär detta även att Försvarsmakten nu även förbereder att återuppta grundutbildning av värnpliktiga GSS/V.

fredag 14 november 2014

Klokt att inte redovisa detaljer om kränkande ubåt?

Så har Försvarsmakten kommit fram till slutsatsen att en främmande ubåt kränkt svenskt inre vatten under oktober och även övertygat regeringen om detta vilket redovisades på en presskonferens idag.


Försvarsmakten har presenterat ytterligare bilder på bottenspår: en sonarbild och en avritning. Försvarsmakten har dock valt att inte redovisa detaljer om den avgörande observation som ligger till grund för att bekräfta kränkning av främmande ubåt då det kan röja information om svensk förmåga och kapacitet. Omständigheterna kring observationen är rent av kvalificerat hemliga.


Jag är övertygad om Försvarsmakten har ett tillräckligt underlag när ÖB nu går ut med detta besked. Jag är dock inte övertygad om att de varit en rysk ubåt, även om mina första tankar gick i den riktningen. Den främsta skälet är det mycket märkliga uppträdandet att under pågående svensk ubåtsjaktsoperation ("underrättelseoperation") under dagtid och under flera minuter blåsa tankarna i ytläge. Uppträdandet är inte vad jag förväntar mig av en kvalificerad motståndare. Det liknar snarare uppträdandet hos de ubåtar som visade upp sig i svenska skärgårdar under 1980-talet och som verkade vilja bli upptäckta. Även de märkliga turerna kring de läckta uppgifterna, och senare dementierna, om uppfångade ryska nödsamtal ger en dålig eftersmak.


Även om jag liter på Försvarsmaktens bedömning att det varit fråga om en ubåtskränkning så är jag dock inte säker på att hela allmänheten kommer att övertygas av de bevis som nu visats upp. Jag kan heller inte själv avgöra detta utifrån de bilder som nu publicerats. Det är inte heller helt orimligt att tänka sig att skälen till att informationen hålls hemlig är att den pekar mot viss typ av ubåt som inte är rysk, vilket skedde med rapporter under 1980-talet.


Försvarsmakten bedömer alltså att det skulle skada försvaret om information om vår förmåga och kapacitets röjs. Det en främmande makt sedan länge vet när det gäller vår ubåtsskyddsförmåga är att vi avvecklat förmågan att jaga ubåt med helikopter och flygplan, de fasta ubåtsskyddskompanierna och mineringarna samt de allra flesta ytfartyg med ubåtsjaktsförmåga samt kraftigt minskat antalet ubåtar. Såvida den avgörande observationen nu inte skett med någon okänd supersensor så känner främmande makt även till beväpning och typ/märke av sensorer på de fåtaliga ubåtsjaktsfartyg vi har kvar.


Min personliga bedömning är att grundproblemet med svensk ubåtsskyddsförmåga inte skulle vara ifall främmande makt skulle få ytterligare information om våra sensorer utan att den i stort är obefintlig. Den nya regeringens förslag är visserligen bättre än den förra regeringens men det är ändå i stort fråga om putsningar i marginalen (Wiseman). Vi får se om dagens tydliga politiska ställningstaganden följs upp med lika tydliga förslag om förstärkningar av försvarsförmågan. Jag är själv helt övertygad om att försvaret skulle ha betydligt mer att vinna på att nu visa otvetydiga bevis än man skulle riskera att förlora genom att röja information om egen förmåga/kapacitet.

måndag 27 oktober 2014

I Försvaret på deltid

Den senaste veckan har jag fått upp ögonen för Försvarsmaktens rekryteringskampanj I Försvaret på deltid. Till skillnad från en del tidigare kampanjer känns den här äkta och jag kan rent av tänka mig att det är verkliga deltidssoldater som förekommer i videoklippen. Med tanke på att Försvarsmaktens rekryteringsproblem legat på att få soldater att stanna snarare än att söka så är det viktigt att man redan från början ger en rättvisande bild och jag tror att det här är ett bättre vägval. Jag tycker också att det är mycket positivt att Försvarsmakten nu lyfter fram Hemvärnet som en av flera möjligheter för den som är intresserad av att bli soldat på deltid.


Missa inte heller författaren Bengt Ohlssons skildring av grundläggande soldatutbildning för frivilliga på DN Kultur.