fredag 21 december 2012

Svårt för GSS/T att få nytt civilt jobb

På forumet soldf.com skriver signaturen dxl om svårigheten att söka nytt civilt jobb som GSS/T:
"[...] Vid två tilfällen nu så har det varit enbart pga att jag har kontrakt som GSST och då för att "du har ju redan jobb" (Jag har på mina intervjuer verkligen försökt att ärligt förklara vad GSST innebär).

Jag har nu slutat nämna GSST vid mina intervjuer och funderar starkt på att säga upp mitt kontrakt med FM. [...]"

I Försvarsmaktens broschyr står att anställning som GSS/T ger ett positivt meritvärde men det är inte uppenbart för mig vilket nytta en civil arbetsgivare har av att ha anställda som på grund av annan anställning kan beordras att delta i internationell insats i ett halvår.

Själv ser jag det här som en förutsägbar konsekvens av att värnplikten lagts i malpåse. Tidigare var försvaret ett gemensamt ansvar men nu blir deltagande i övning eller insats något som beror på individens eget val.

Som redan anställd har en GSS/T rätt till ledighet men inte någon rätt till nytt jobb. Vad ger Försvarsmakten för stöd till de soldater som har svårt att få nya civila jobb på grund av anställningen som GSS/T?

onsdag 12 december 2012

Nygammal hotbild för inte försvaret framåt

Bland försvarsbloggare, nu senast Skipper, och andra som förespråkar ett starkare försvar verkar det finnas en fast övertygelse om att försvaret behöver en ny, eller snarare nygammal, hotbild. De som inte vill se en hotbild mot Sverige i en rysk upprustning liknas med strutsar som sticker huvudet i sanden. Jag tror tvärtom att vi på olika sätt behöver ett starkare försvar men att detta endast skulle försvåras om den ryska upprustningen blir den hotbild som får forma det framtida försvaret.

Officiella hotbilder är inte bara interna planeringsunderlag utan i högsta grad politik. När vi pekar ut ett land som potentiell fiende så gör vi samtidigt Sverige till en potentiell fiende för det landet. I vår utrikespolitik strävar vi efter goda förhållanden med våra grannländer och jag tror inte att det går att kombinera goda relationer med ett land som samtidigt är den officiella militära hotbilden. Då återstår att ha en inofficiell hotbild; något vi provade på när vi under det kalla kriget sade oss vara alliansfria och sträva efter att vara neutrala i krig medan all militär planering rätt öppet inriktades mot Sovjetunionen som angripare. Detta dubbelspel ledde till hemlighetsmakeri och omöjliggjorde verklig säkerhetspolitisk debatt och det är något som jag tror fortfarande präglar säkerhetspolitiken och det är inte något jag vill gå tillbaka till.

Hotbilder har även den inrikespolitiska nackdelen att de skapar splittring kring försvaret. Jag tror att en del av vänsterns motstånd mot försvaret under det kalla kriget berodde på att det var Sovjetunionen som utgjorde den militära hotbilden. Jag tror att människor både till höger och vänster vill göra motstånd mot ett verkligt militärt angrepp, oavsett var det kommer ifrån. Trots att det bara gått tjugo år sedan det finska inbördeskriget så var det ett enat finländsk folk som stod emot Sovjetunionen under vinterkriget. De hotbilder som målas upp i fred utifrån militär förmåga och olika framtidsscenarier är dock i hög grad beroende av politisk uppfattning och inget som man kan förväntas uppnå enighet kring. (Den som tvivlar på att hotbilder påverkar inställningen till försvaret kan göra tankeexprimentet att Sverige under det kalla kriget skulle ha kombinerat neutralitetspolitiken med ett militärt försvar som hade ett NATO-angrepp som hotbild.)

Det är också så att krig är oförutsägbara och militära hot kan uppstå där man minst väntar dem. Sverige satsade i början av förra seklet på Bodens fästning men när kriget kom till Norden var det tyskar som hotade oss från Norge och Danmark. Ett försvar som är alltför snävt inriktat på ett visst hot riskerar därför att vara dåligt anpassat till framtida hot som vi idag inte kan veta något om. Försvarsmakten har ingen stolt historia av att formulera hotbilder. Wilhelm Agrell använder uttrycket det lagoma hotets princip för att beskriva hur hotbilden under det kalla kriget valdes för att passa det försvar vi hade. Samtidigt finns exempel där hotbilder förverkligats men då tror jag att de många gånger blivit självuppfyllande med det första världskriget som det största och mest fruktansvärda exemplet.

När presidentkandidaten Mitt Romney pekade ut Ryssland som Förenta staternas främsta geopolitiska fiende användes det direkt av den ryske presidenten Vladimir Putin som ett argument mot NATO:s robotsköld i Östeuropa. Historien är full av exempel på kapprustningar som från respektive sida motiverats av motpartens rustningar. Fenomenet kapprustning är något som generellt leder till ökade kostnader och minskad säkerhet. Alla länder kan motivera upprustning med rustningar i andra länder men när man väljer den argumentationen så har man också valt kapprustningens väg.

Anledningen till att så många verkar vilja gå tillbaka till en tydlig hotbild för Försvarsmakten tror jag är att det var att den gamla hotbilden försvann som ledde till kollapsen för försvaret. Den lärdom som jag tycker att vi borde dra av detta är i stället att det var fel att ha en enda hotbild som det enda motivet för vårt försvar.

Kanske tror man att det skulle vara lättare att övertyga politikerna om att ändra inriktning för försvaret om det kan motiveras med att omvärlden förändrats och inte att politikerna gjorde fel när det gamla existensförsvaret skrotades? Det kan ligga något i detta men jag tror att en förändrad försvarspolitik måste utgå ifrån ett konstaterande av de misstag som politiker och försvarsledning gjort så att vi kan dra lärdom av dessa.

Framtiden är omöjlig att förutse och sannolikheten för varje enskilt framtidsscenario är försvinnande liten. Det är därför inte sannolikheten hos en enskild hotbild utan den stora osäkerheten kring utvecklingen i världen som gör att jag anser att vi måste ha ett fungerande försvar. För att nå en politisk enighet om att vi behöver ett bättre försvar så tror jag att vi behöver en öppen debatt om vilka möjliga hot som kan uppstå mot vår säkerhet, om vilka av dessa som kan behöva mötas med militära medel samt vilka militära förmågor vi behöver och är beredda att betala för.

söndag 2 december 2012

Försvarsnordism mm på SvD ledarsida

Idag har Svenska dagbladet fyra (av fyra!) läsvärda ledare.

Claes Arvidsson skriver om försvarsnordismen i Krasst nyttotänkande bakom försvarsnordismen. Han har läst antologin Norden mellan stormakter och fredsförbund (Santérus Academic Press) som jag inte läst så en diskussion om boken får vänta. Claes Arvidsson menar efter att ha läst antologin att drivkraften bakom dagens försvarsnordism är en tvingande ekonomi och strävan efter besparingar. Den som följer Väpnaren i försvarsbloggarnas kommentarsfält har fått en del exempel på att detta inte alltid ger så stor nytta. Han menar också, kanske inte helt överraskande, att det nordiska försvarssamarbetet skulle underlättas om Sverige och Finland också blir medlemmar av NATO.

Det finns flera problem med denna tanke. Genom historien har militärallianser skapats utifrån realpolitiska överväganden om maktbalans och fiendens fiende. NATO hade under det kalla kriget denna funktion men organisationen var även motiverad av en ideologisk kamp mot kommunismen och försvar för demokrati och frihet. Utan det gemensamma Sovjetiska hotet föll grunden för att se NATO som godhetens värn mot ondskan. (Det kan givetvis ifrågasättas ifall NATO verkligen någon gång haft denna funktion.) Idag kan man tänka sig en mängd framtida scenarier där NATO-länder blir indragna i krig utan att det är självklart att det är moraliskt rätt, eller i vårt nationella intresse, att som NATO-medlem bli inblandade. Med ett nordisk försvarssamarbete ser jag betydligt mindre risker för att Sverige skulle bli indraget i orättfärdiga krig.

Det som skulle kunna motivera ett nordiskt försvarssamarbete för NATO-medlemmarna Norge och Danmark är dock möjligheten att USA drar sig tillbaka från Europa. USA har inte längre råd med dagens militär och utan skattehöjningar så är militära neddragningar, som även drabbar NATO, en konkret möjlighet även i närtid. På längre sikt med ett Kina med växande ambitioner är det inte alls säkert att USA kommer att prioritera försvaret av USA i Europa och kanske väljer USA en helt isolationistisk väg. I ett sådant läge borde ett nordiskt försvarssamarbete vara ett naturligt alternativ för alla nordiska länder.

Huvudledaren Lägg inte allt i knät på skolan och är skriven av PJ Anders Linder. Ingressen lyder:
Förälskelsen i "kunskapssamhället" 
som idé matchas inte av kärlek till 
ämneskunskaper och bildning.
Ledaren avslutas med att "Utbildningspolitiken behöver få sällskap av en mycket bredare kunskapsrörelse. Vad sägs om att borgerligheten tar täten och ökar sin efterfrågan på bildning?" Miljöpartiet är det parti som har högst andel väljare med hög utbildning (1, 2) så jag hoppas i stället att den gröna rörelsen kan ta denna roll.

Maria Ludvigsson kommenterar i Advent, som vilken folkdräkt som helst, den senaste veckans debatt om religion och skolan. Skolverket vill som bekant se advents- och julfirande utan religiösa inslag. Det är inte utan att man saknar den gamla statskyrkan.

Adam Cwejman skriver om partiernas hur partiernas strategier för röstmaximering gynnar extrema partier i Taktikernas triumf gynnar extremism. Bakgrunden är att i stort sett alla partier har analyserat samma väljarkår för att få veta vilken politik partierna bör driva för att maximera antalet röster. Detta har starkt bidragit till den nuvarande svenska politiska debatten där i stort sett alla partier tycker i stort sett likadant. Adam skriver om att skiljelinjerna i den politiska debatten idag gäller miljö, integritet, globalisering, invandring och identitet och hans rekommendation till de ""gamla"" partierna är att "kapitalisera på de nya skiljelinjerna och inte söka konsensus till varje pris". Jag tror alltså inte att partierna aktivt söker konsensus utan att detta är en följd av anpassning av politiken efter röstmaximerarnas strategier. I miljöpartiet valdes denna väg efter valet 2006 i arbetet för att få 15% av rösterna. Konkret innebar detta att motståndet mot EU och kärnkraften skulle tonas ner då detta tidigare varit ett hinder för många mittenväljare att rösta på Mp. Ett annat alternativ hade varit att hålla fast vid tidigare ställningstaganden om att kärnkraften i grunden är ett hot mot allt liv och att EU inte är rätt form för internationellt samarbete, något som tiden också gett stöd för genom Fukushima och eurokrisen.

För övrigt kan man även läsa om ekonomins och tillväxtens ekologiska gränser i näringslivsbilagan där Andreas Cervenka skrivit krönikan Den stora tvångströjan. För några år sedan hade det varit helt otänkbart att läsa något sådant i näringslivsbilagan. Utvecklingen går framåt?

(Uppdaterat med länk till Cervenkas krönika.)