Nygammal hotbild för inte försvaret framåt

Bland försvarsbloggare, nu senast Skipper, och andra som förespråkar ett starkare försvar verkar det finnas en fast övertygelse om att försvaret behöver en ny, eller snarare nygammal, hotbild. De som inte vill se en hotbild mot Sverige i en rysk upprustning liknas med strutsar som sticker huvudet i sanden. Jag tror tvärtom att vi på olika sätt behöver ett starkare försvar men att detta endast skulle försvåras om den ryska upprustningen blir den hotbild som får forma det framtida försvaret.

Officiella hotbilder är inte bara interna planeringsunderlag utan i högsta grad politik. När vi pekar ut ett land som potentiell fiende så gör vi samtidigt Sverige till en potentiell fiende för det landet. I vår utrikespolitik strävar vi efter goda förhållanden med våra grannländer och jag tror inte att det går att kombinera goda relationer med ett land som samtidigt är den officiella militära hotbilden. Då återstår att ha en inofficiell hotbild; något vi provade på när vi under det kalla kriget sade oss vara alliansfria och sträva efter att vara neutrala i krig medan all militär planering rätt öppet inriktades mot Sovjetunionen som angripare. Detta dubbelspel ledde till hemlighetsmakeri och omöjliggjorde verklig säkerhetspolitisk debatt och det är något som jag tror fortfarande präglar säkerhetspolitiken och det är inte något jag vill gå tillbaka till.

Hotbilder har även den inrikespolitiska nackdelen att de skapar splittring kring försvaret. Jag tror att en del av vänsterns motstånd mot försvaret under det kalla kriget berodde på att det var Sovjetunionen som utgjorde den militära hotbilden. Jag tror att människor både till höger och vänster vill göra motstånd mot ett verkligt militärt angrepp, oavsett var det kommer ifrån. Trots att det bara gått tjugo år sedan det finska inbördeskriget så var det ett enat finländsk folk som stod emot Sovjetunionen under vinterkriget. De hotbilder som målas upp i fred utifrån militär förmåga och olika framtidsscenarier är dock i hög grad beroende av politisk uppfattning och inget som man kan förväntas uppnå enighet kring. (Den som tvivlar på att hotbilder påverkar inställningen till försvaret kan göra tankeexprimentet att Sverige under det kalla kriget skulle ha kombinerat neutralitetspolitiken med ett militärt försvar som hade ett NATO-angrepp som hotbild.)

Det är också så att krig är oförutsägbara och militära hot kan uppstå där man minst väntar dem. Sverige satsade i början av förra seklet på Bodens fästning men när kriget kom till Norden var det tyskar som hotade oss från Norge och Danmark. Ett försvar som är alltför snävt inriktat på ett visst hot riskerar därför att vara dåligt anpassat till framtida hot som vi idag inte kan veta något om. Försvarsmakten har ingen stolt historia av att formulera hotbilder. Wilhelm Agrell använder uttrycket det lagoma hotets princip för att beskriva hur hotbilden under det kalla kriget valdes för att passa det försvar vi hade. Samtidigt finns exempel där hotbilder förverkligats men då tror jag att de många gånger blivit självuppfyllande med det första världskriget som det största och mest fruktansvärda exemplet.

När presidentkandidaten Mitt Romney pekade ut Ryssland som Förenta staternas främsta geopolitiska fiende användes det direkt av den ryske presidenten Vladimir Putin som ett argument mot NATO:s robotsköld i Östeuropa. Historien är full av exempel på kapprustningar som från respektive sida motiverats av motpartens rustningar. Fenomenet kapprustning är något som generellt leder till ökade kostnader och minskad säkerhet. Alla länder kan motivera upprustning med rustningar i andra länder men när man väljer den argumentationen så har man också valt kapprustningens väg.

Anledningen till att så många verkar vilja gå tillbaka till en tydlig hotbild för Försvarsmakten tror jag är att det var att den gamla hotbilden försvann som ledde till kollapsen för försvaret. Den lärdom som jag tycker att vi borde dra av detta är i stället att det var fel att ha en enda hotbild som det enda motivet för vårt försvar.

Kanske tror man att det skulle vara lättare att övertyga politikerna om att ändra inriktning för försvaret om det kan motiveras med att omvärlden förändrats och inte att politikerna gjorde fel när det gamla existensförsvaret skrotades? Det kan ligga något i detta men jag tror att en förändrad försvarspolitik måste utgå ifrån ett konstaterande av de misstag som politiker och försvarsledning gjort så att vi kan dra lärdom av dessa.

Framtiden är omöjlig att förutse och sannolikheten för varje enskilt framtidsscenario är försvinnande liten. Det är därför inte sannolikheten hos en enskild hotbild utan den stora osäkerheten kring utvecklingen i världen som gör att jag anser att vi måste ha ett fungerande försvar. För att nå en politisk enighet om att vi behöver ett bättre försvar så tror jag att vi behöver en öppen debatt om vilka möjliga hot som kan uppstå mot vår säkerhet, om vilka av dessa som kan behöva mötas med militära medel samt vilka militära förmågor vi behöver och är beredda att betala för.