Idag har Svenska dagbladet fyra (av fyra!) läsvärda ledare.
Claes Arvidsson skriver om försvarsnordismen i Krasst nyttotänkande bakom försvarsnordismen. Han har läst antologin Norden mellan stormakter och fredsförbund (Santérus Academic Press) som jag inte läst så en diskussion om boken får vänta. Claes Arvidsson menar efter att ha läst antologin att drivkraften bakom dagens försvarsnordism är en tvingande ekonomi och strävan efter besparingar. Den som följer Väpnaren i försvarsbloggarnas kommentarsfält har fått en del exempel på att detta inte alltid ger så stor nytta. Han menar också, kanske inte helt överraskande, att det nordiska försvarssamarbetet skulle underlättas om Sverige och Finland också blir medlemmar av NATO.
Det finns flera problem med denna tanke. Genom historien har militärallianser skapats utifrån realpolitiska överväganden om maktbalans och fiendens fiende. NATO hade under det kalla kriget denna funktion men organisationen var även motiverad av en ideologisk kamp mot kommunismen och försvar för demokrati och frihet. Utan det gemensamma Sovjetiska hotet föll grunden för att se NATO som godhetens värn mot ondskan. (Det kan givetvis ifrågasättas ifall NATO verkligen någon gång haft denna funktion.) Idag kan man tänka sig en mängd framtida scenarier där NATO-länder blir indragna i krig utan att det är självklart att det är moraliskt rätt, eller i vårt nationella intresse, att som NATO-medlem bli inblandade. Med ett nordisk försvarssamarbete ser jag betydligt mindre risker för att Sverige skulle bli indraget i orättfärdiga krig.
Det som skulle kunna motivera ett nordiskt försvarssamarbete för NATO-medlemmarna Norge och Danmark är dock möjligheten att USA drar sig tillbaka från Europa. USA har inte längre råd med dagens militär och utan skattehöjningar så är militära neddragningar, som även drabbar NATO, en konkret möjlighet även i närtid. På längre sikt med ett Kina med växande ambitioner är det inte alls säkert att USA kommer att prioritera försvaret av USA i Europa och kanske väljer USA en helt isolationistisk väg. I ett sådant läge borde ett nordiskt försvarssamarbete vara ett naturligt alternativ för alla nordiska länder.
Huvudledaren Lägg inte allt i knät på skolan och är skriven av PJ Anders Linder. Ingressen lyder:
Förälskelsen i "kunskapssamhället"
som idé matchas inte av kärlek till
ämneskunskaper och bildning.
Ledaren avslutas med att "Utbildningspolitiken behöver få sällskap av en mycket bredare kunskapsrörelse. Vad sägs om att borgerligheten tar täten och ökar sin efterfrågan på bildning?" Miljöpartiet är det parti som har högst andel väljare med hög utbildning (1, 2) så jag hoppas i stället att den gröna rörelsen kan ta denna roll.
Maria Ludvigsson kommenterar i Advent, som vilken folkdräkt som helst, den senaste veckans debatt om religion och skolan. Skolverket vill som bekant se advents- och julfirande utan religiösa inslag. Det är inte utan att man saknar den gamla statskyrkan.
Adam Cwejman skriver om partiernas hur partiernas strategier för röstmaximering gynnar extrema partier i Taktikernas triumf gynnar extremism. Bakgrunden är att i stort sett alla partier har analyserat samma väljarkår för att få veta vilken politik partierna bör driva för att maximera antalet röster. Detta har starkt bidragit till den nuvarande svenska politiska debatten där i stort sett alla partier tycker i stort sett likadant. Adam skriver om att skiljelinjerna i den politiska debatten idag gäller miljö, integritet, globalisering, invandring och identitet och hans rekommendation till de ""gamla"" partierna är att "kapitalisera på de nya skiljelinjerna och inte söka konsensus till varje pris". Jag tror alltså inte att partierna aktivt söker konsensus utan att detta är en följd av anpassning av politiken efter röstmaximerarnas strategier. I miljöpartiet valdes denna väg efter valet 2006 i arbetet för att få 15% av rösterna. Konkret innebar detta att motståndet mot EU och kärnkraften skulle tonas ner då detta tidigare varit ett hinder för många mittenväljare att rösta på Mp. Ett annat alternativ hade varit att hålla fast vid tidigare ställningstaganden om att kärnkraften i grunden är ett hot mot allt liv och att EU inte är rätt form för internationellt samarbete, något som tiden också gett stöd för genom Fukushima och eurokrisen.
För övrigt kan man även läsa om ekonomins och tillväxtens ekologiska gränser i näringslivsbilagan där Andreas Cervenka skrivit krönikan Den stora tvångströjan. För några år sedan hade det varit helt otänkbart att läsa något sådant i näringslivsbilagan. Utvecklingen går framåt?
(Uppdaterat med länk till Cervenkas krönika.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar