Ubåtsskandalen 2.0

Under det senaste halvåret har jag främst ägnat min fritid åt en gammal militäridrott (dvs orientering) och även om det finns anledning att återkomma till det ämnet senare så är ämnet för kvällen i stället fjolårets ubåtskränkningar.

Ibland känns det som att historien upprepar sig. När jag gjorde min GU 1994 rapporterade Försvarsmakten med armégeneralen Bengt Gustafsson som ÖB om omfattande undervattenskränkningar och den dåvarande regeringen bedömde att Ryssland var ansvarigt vilket ledde till diplomatiska förvecklingar. Den 1 juli 1994 tillträdde flygvapengeneralen Owe Wiktorin som ÖB och när det kom indikationer på att tidigare bedömning av ubåtarna (minkarna) var felaktig utreddes detta under stor öppenhet.
"ÖB var i minkfrågan den aktör som hade den formella beslutskapaciteten,
om det fanns någon annan stark person i beslutsprocessen
är det svårt att få grepp om men i de möten som förekom tycks
ÖB ha innehaft den starka positionen. Den 1 juli 1994 pensionerades
sittande ÖB Bengt Gustafsson och Owe Wiktorin tillträdde posten.
ÖB var i minkkrisen en central aktör och personbytet kan ha
påverkat utgången av minkfrågan. Wiktorins första stora beslut på
posten involverade ställningstagandet huruvida media behövde informeras
om minkteorin eller inte. Wiktorin visade sig stark i sin
övertygelse och drev igenom beslutet att informera media. I sammanhanget
måste beslutet också ses som ett sätt för en ny beslutsfattare
att snabbt ”städa upp” gamla misstag och få bättre förutsättningar
för sitt eget ämbetsutövande. Gustafsson hade levt med
ubåtsfrågan under en längre period och det kan liksom hos andra
inblandade ha påverkat hans syn på ubåtsjakten." (Minkar eller ubåtar i den svenska ubåtsjakten)

Förra hösten skedde så enligt Försvarsmakten den första ubåtskränkningen sedan 1994 (då det alltså senare visade sig vara fråga om naturaliserade svenska minkar) och i den allmänna debatten har Ryssland pekats ut som ansvarig för kränkningen. Under hösten 2015 har dock ny information kommit fram om fjolårets ubåtskränkningar och idag skriver SvD dels om den observation som kan ha varit inledningen till ubåtsjakten och dels om frågetecknen kring ubåtsjakten. Av det första artikeln framgår att personen sett något märkligt och kanske stämmer det han beskriver in på någon rysk undervattensfarkost, men något definitivt bevis för att det att det varit fråga om en (rysk) ubåtskränkning är det inte. Det allvarliga, vilket också SvD skrivit om tidigare, är att Försvarsmakten omvärderat det avgörande beviset men utan att omvärdera bedömningen i stort. I Försvarets forum 6/2014 kunde man lästa följande:
"Den avgörande observationen gjordes av Försvarsmaktens egna sensorer. Den uppfyller de hårt ställda kraven för den högsta bedömningsnivån, bekräftad ubåt. Samtidigt är all information om ’hur, var och på vilket sätt’ kvalificerat hemligstämplad, då det kan avslöja vår förmåga och kapacitet. Men ingen som fått veta vad den observationen innebar har tvivlat på dess vikt och värde, understryker Anders Grenstad. – Den observationen kan inte ifrågasättas ens av den störste skeptiker."

När resultatet av Försvarsmaktens analys presenterades i september visade det sig att detta varit helt fel:
"Den observation som i höstas hade den högsta konfidensgraden har omvärderats. Här har det tillkommit ny information som gör att just denna observation har en annan förklaring, och den har därför inte ingått i underlaget för den samlade värderingen."

När jag skrev om ämnet i fjol litade jag på Försvarsmaktens uppgifter men jag menade ändå att det är viktigt att vara öppen med bevisen för att undanröja alla tvivel hos allmänheten. När det nu visade sig att en observation som inte kunde ifrågasättas ens av den störste skeptiker inte var någon ubåtsobservation alls så kan jag inte se att det finns någon trovärdighet kvar hos Försvarsmakten i den här frågan så länge man håller underlaget hemligt.


En stor skillnad mellan 1994/1995 och 2014/2015 är att på 90-talet var vi i början på en avspänningsfas och Rysslands militära förmåga höll på att kollapsa medan vi nu har en mycket allvarligt säkerhetspolitiskt läge där Ryssland i praktiken är i krig med grannstaten Ukraina och med militära medel ockuperar Krimhalvön. Detta och Rysslands agerande över ytan och i luften i Östersjöområdet borde vara tillräckligt för att motivera en upprustning av Sveriges försvar. Att Försvarsmakten i detta läge med stöd av (vad som senare visat sig vara) felaktiga bevis rapporterat att det varit fråga om en ubåtskränkning riskerar tyvärr att undergräva Försvarsmaktens förtroende även i andra frågor.

Nu 2015 har armégeneralen Sverker Göransson efterträffs av flygvapengeneralen Micael Bydén som ÖB och jag hoppas att han liksom en gång Owe Wiktorin kommer att "städa upp" gamla misstag och låta utreda ifall bevisen håller och, om de gör det, presentera bevisen för det svenska folket. För vår säkerhet är det mycket värdefullt att nå klarhet i den här frågan och att ha förtroende för Försvarsmakten även om det skulle innebära att främmande makt får ökad kunskap om Försvarsmaktens förmågor.