Idag läser jag till min stora glädje att Annika Nordgren Christensen i ett välskrivet blogginlägg förespråkar ett försvar som är oberoende av hotbilder:
Här har jag ändrat mig helt: Tidigare tyckte jag att en av försvarets
viktigaste förmågor var att kunna krympa och växa (helst krympa) men jag
har funnit att det bara innebär en ständig kamp om hotbilder istället
för förmåga, om tillfällig dimensionering och inte systemeffekt. Den
flexibilitet som verkade utvecklas mest framgångsrikt, var att kunna
beskriva verksamheten och behoven på ett sätt som bäst parerade rådande
ekonomi eller hotande svarta hål.
Jag håller helt med och jag ser en del likheter med det jag skrev om hotbilder förra året (Nygammal hotbild för inte försvaret framåt). Miljöpartiet skrev tyvärr i våras i stället in demonstratorförsvaret i partiprogrammet:
Vår militära beredskap ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla kunskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige.
Hur skulle då det militära försvaret kunna se ut i ett annat alternativ? Jag rekommenderar 38aaringens resonemang från i somras kring hur ett försvar inriktat mot territoriell integritet skulle kunna se ut:
Framtidens #svfm - när inget parti vill betala för anbefalld förmåga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar