Detta vill miljöpartiet med försvaret 2 (2)

I ett tidigare inlägg frågade jag våra språkrör samt vår försvarsutskottsledamot vad miljöpartiet vill med försvaret. Jag fick inget svar från de tillfrågade men i stället fick jag det svar från partiorganisationen som jag redovisade i del 1 (2). Nu har jag dessutom haft möjlighet att ta del av de svar Gustav Fridolin lämnade om försvaret i partiledarutfrågningen, försvarsdebatten mellan Åsa Romson och Karin Enström samt de svar Peter Rådberg gett på Wisemans frågor. Alla tre ger samma bild; miljöpartiet står i huvudsak bakom försvarsberedningen men vill inte satsa lika mycket på nya dyra vapensystem.

Gustav Fridolin gjorde en mycket bra koppling när han pekade på Europas (och Sveriges) beroende av rysk energi som en förutsättning för Rysslands aggressiva utrikespolitik och folkrättsbrott. Han återkom sedan till detta och till oljetoppen när han motiverade att vi måste satsa mer på biobränslen. Miljöpartiet röstade nej till inköpet av Gripen E och ville så sent som i oktober förra året riva upp beslutet. Därför blev jag mycket förvånad över att miljöpartiet i försvarsberedningen endast reserverade sig mot förslaget att köpa tio extra Gripen E, 70 i stället för 60. Gustav Fridolin bekräftade nu detta och sa att miljöpartiet står bakom försvarsberedningen utan när det gäller 10 ny Super-JAS. Ha sa vidare angående kommande regeringsförhandlingar att det är tungt att en försvarsberedning kommit överens om vissa siffror. Angående finansieringen argumenterade han för att miljöpartiet vill föra över pengar för nya dyra vapensystem till bättre bemanningen av försvaret och till breda säkerhetshot. Mest glädjande var dock hans allmänna inställning att man måste vara beredd att kompromissa i alla frågor.

Åsa Romson sa att miljöpartiet inte har någon annan uppfattning än försvarsberedningen och motiverade neddragningarna på materielanslaget med att miljöpartiet vill hitta billigare lösningar på de materielinköp försvaret gör. Hon ville samtidigt tona ner skillnaderna avseende finansieringen med att miljöpartiet gör en neddragning på ungefär 3 % medan regeringen gör en uppdragning på ungefär 1 % kommande mandatperiod. Åsa Romson vill också hitta nya lösningar för att förebygga konflikter, och lägga mer pengar på bistånd och internationellt arbete, snarare än att komma tillbaka till ett kalla kriget där vi kapprustar mot varandra. Det här är en uppfattning som har mycket starkt stöd inom partiet men jag blir förvånad över att partiledningen för fram den med anledning av Rysslands krig mot Ukraina. Exakt vilka lösningar finns för att hantera revanschismen i Putins Ryssland?

Peter Rådberg slutligen ger många tydliga besked till Wiseman. Han betonar igen vårt samhälles sårbarhet och beroende av import, särskilt av livsmedel. Miljöpartiet vill också satsa mer på civil krisberedskap. Jag tycker också att det är bra när han kritiserar vapenköp som grundas på industripolitik snarare än försvarspolitik. Likaså har han en bra kritik av det nuvarande systemet med anställda soldater där han både pekar på hur regeringen drev igenom detta och på hur Försvarsmakten prioriterat att anställa heltidstjänstgörande framför att bygga en hållbar rekrytering av tidvis tjänstgörande.  Peter Rådberg skriver att det kommer att bli oundvikligt för riksdagen att skjuta till nya pengar till försvaret längre fram men jag uppfattar att han ser det som ett problem orsakat av köpen av Gripen E snarare än som ett verkligt behov. Samtidigt skriver han: "Vi ska ha en försvarsbudget utifrån hotbild och de arbetsuppgifter Försvarsmakten är ålagd att utföra." vilket antagligen är något som alla med intresse för försvaret kan skriva under på. Jag tyckte att det var positivt att han skrev att miljöpartiet inte är främmande för att utveckla det militära samarbetet med våra nordiska grannländer.

När jag i maj frågade vad miljöpartiet vill med försvaret skrev jag redan då att vi hade ett pågående krig mellan Ryssland och Ukraina och att det är troligt att Ryssland kommer att rikta destabiliserande åtgärder även mot våra baltiska grannländer under de kommande åren, kanske redan innan valet. Nu är det inte längre många som ifrågasätter att Ryssland är inblandat i kriget och i fredags förra veckan kidnappade Ryssland en estnisk underrättelseofficer i en mycket provokativ operation. Visst ska man vara kritisk mot miljöpartiet för att man inte riktigt verkar ta Rysslands agerande på allvar men än mer för att man inte inser att vår låga militära förmåga inte är konfliktförebyggande utan snarare tvärtom är något som ökar risken för militära operationer från Rysslands sida. Miljöpartiet ser inte de akuta riskerna i vårt närområde, men det verkar inte övriga riksdagspartier (med något undantag) göra heller.


För att förstå lite mer av bakgrunden till miljöpartiets försvarspolitik måste man tänka på att partiledningen ifrågasätts utifrån (och in någon mån inifrån) för att partiet inte är beredda att satsa tillräckligt på försvaret men framför allt inifrån partiet av medlemmar som enligt min bedömning ligger mycket nära den försvarspolitik feministiskt initiativ står för. Som miljöpartist i grönt får man därför glädja sig åt att partiledningen står bakom försvarsberedningens slutsatser och jag hoppas på att miljöpartiet i en kommande regering med socialdemokraterna är beredda att kompromissa så pass att man även finansierar dessa.