Aurora 17 - grader i hemvärnet

Gradbeteckning för dagen

Min militära karriär har varit intressant, men mer krokig än rak. Grundutbildningen i Flottan var drygt 17 månader och under den var det klart och tydligt när man blev korpral respektive furir, om man skötte sig, och när utbildningen var avslutad så muckade man som sergeant. När jag gick med i hemvärnet i Umeå 1995 var det alltså den graden jag hade med mig. Det var en ovanlig grad i dåtidens hemvärn genom att armén inte utbildade så många PB-värnpliktiga och hemvärnet inte utbildade några sergeanter alls. Jag blev plutonchef 1997 och gick en plutonchefskurs 1998. Utbildningen var två veckor och med den kunde man ta ett raskt kliv i graderna från furir till fänrik. Då detta var betydligt kortare än utbildning för YO/Fk, RO/Fk eller Vpl/Fk kallades sådana hemvärnsplutonchefer gemenligen för pappersfänrikar. Jag borde alltså blivit befordrad till fänrik efter den kursen men jag fick inget sådant besked. När många hemvärnsmän slutade under slutet av 90-talet var fänrik en vanlig grad på hemvärnsövningar då de som var befäl deltog i högre utsträckning. Jag trivdes därför bra med sergeantsgraden och då ingen som sa åt mig att byta gradbeteckningar fick de sitta kvar.

När vi flyttade till Dalarna blev jag först signalist i en insatspluton och sedan gick jag tillbaka till det marina hemvärnet, i Gävle. Där fick jag efter något år ett registerutdrag och såg att min grad faktiskt var fänrik sedan 1998 och jag fick även ett formellt beslut om att jag förordnades som fänrik och marint stridsledningsbefäl. Då blev det dock beslutat att det marina stridsledningsförbandet skulle avvecklas och jag blev signalist i en insatskompaniledning i Dalarna så det kändes inte rätt tillfälle att byta gradbeteckningar. Under åren som stabs-/sambandsgruppchef hade jag kvar gradbeteckningarna för min grad från Flottan (motsvarar idag 1. sergeant).

Ifjol gick jag alltså en 10 veckors befattningsutbildning till granatkastarsoldat och då tyckte plutonchefen att jag inte skulle bära gradbeteckningar så under utbildningen, och även på övningarna efteråt, har jag haft gradbeteckning för menig. Något jag märkte då var att man blir behandlad annorlunda när möter nya människor och har gradbeteckningar som menig (jämfört med 1. sergeant). När jag inför Aurora 17 fick beskedet att jag skulle öva som eldledningsgruppchef, och samöva med andra förband, bestämde jag mig för att sy på fänriksgradbeteckningen vilket jag också tror underlättade samverkan med det gotländska insatskompaniet.

När man på det här sättet hoppar fram och tillbaka i befattningarna så förlorar graderna mycket av sin betydelse för motivationen. (Det har under åren även varit olika bud om ifall man ska bära gradbeteckning enligt grad eller enligt befattning.) Samtidigt har nu mina yngre kamrater från granatkastarutbildningen börjat få nya grader. Någon har till och med hunnit vara gruppchef i ett år och blivit befordrad till sergeant. För dem är det viktigt att man följer reglerna för befordran och det var positivt att se att detta nu börjar fungera.