onsdag 10 oktober 2012

Sjöofficer, ingenting för mig

Under 17 månader 1993-1995 hade jag förmånen att göra grundutbildning som plutonbefälsvärnpliktig i Flottan. Genom att jag var bosatt i Boden var det inte på något sätt självklart att jag skulle rycka in vid Berga örlogsskolor utan värnpliktskontoret i övre Norrland hade hellre sett att jag blev radiobefäl vid S 3. Vägen till Flottan gick via en föranmälan vilket innebar att jag anmält intresse för att bli reservofficer. Det var många insatser inblandade i denna process. Kustflottan anmälde behov av värnpliktiga sjömän till sjöförbanden och framtida rekryteringsbehov av sjöofficerer och reservofficerer, Marinstabens värnpliktsdetalj skötte uttagning av föranmälda, Mellersta värnpliktskontoret skötte om placering av värnpliktiga och inryckning skedde sedan till Berga örlogsskolor.

Efter en månad vid rekrytkompaniet började jag tillsammans med femton andra plutonbefälskursen PB ubåtsjakt vid undervattensstridsskolan (USskol). Tämligen omgående skulle vi välja aktiv eller passiv gren. Aktiv gren innebar patrullbåt typ Kaparen medan passiv gren innebar hydrofonbojfartyg typ Ejdern. Jag valde passiv gren då det skulle innebär mycket tid till sjöss och att få vara i händelsernas centrum under ubåtsjakterna. (Detta skulle på sitt sätt visa sig vara ett mycket lyckat val.) Efter någon månad fick vi information från någon rekryteringsansvarig vid Kustflottan. Då fick vi veta att det för ubåtsjakt fanns ett behov av sjöofficerare (YO) för hydrofonbojfartygen medan det behövdes reservofficerare för patrullbåtarna. (Jag tror att tanken var att det skulle finnas en UbjO/RO i stället för SlO/RO.) Jag hade alltså valt fel gren, och vad värre var, det hade de flesta andra också gjort. Uppenbarligen hade denna informationen inte nått fram till våra lärare vid USskol som ombesörjde fördelningen till de två grenarna.

Nåväl, det hörde till att man som befälsuttagen skulle söka officersutbildning så det gjorde vi alla, även ubåtsjaktmatroserna som gjorde 15 månader. Vårt förband hade fyra platser till MOHS (marinens officershögskola) och jag blev erbjuden plats som andra reserv (det vill säga rangordnad på plats sex av sju plutonbefälsvärnpliktiga vid divisionen). Anledningen till att jag tackade nej var att sjöofficerare på passiv gren skulle bli specialistofficerare. Det var inte fråga om dagens specialistofficer/underofficer utan om sjöofficerare som efter MOHS och mellan två och nio års tjänstgöring skulle gå MKHS/SK (marinens krigshögskolas specialistkurs). Därefter kunde man se fram emot fortsatt praktisk tjänst som löjtnant för resten av karriären. Jag var föranmäld för att söka reservofficersutbildning och det som skulle ha kunnat locka med officersyrket var omväxlingen med olika befattningar till sjöss och i staber i land så jag var säker på att specialistspåret inte var något för mig.

Att vissa sjöofficerare skulle bli specialister var ingen hemlighet. Så här stod det i rekryteringsbroschyren:
"Ubåtsjaktlinjen är en typisk specialistutbildning. Du kommer att behöva många års träning innan du fullständigt behärskar tekniken."
För Kustartilleriets del var detta ännu tydligare:
"Oavsett vilken minofficerslinje du väljer så kommer du efter avslutad utbildning att få tjänstgöra i din huvudbefattning. Efter några år kan du söka till krigshögskolans specialistkurs och fördjupa dina kunskaper i yrket. Ett mindre antal elever från minofficerslinjerna satser på en mera allmän karriär och söker till krigshögskolans allmänna linje."

Detta leder fram till dagens tvåbefälssystem och jag med min bakgrund har mycket svårt att se att det finns något behov av detta. Det utbildades specialistofficerare även tidigare men nu blir de styrmän i stället för löjtnanter. En del menar att den nya befälsordningen (NBO) var förödande för Försvarsmakten genom att det saknas trupputbildare för värnpliktiga men detta problem verkar vara begränsat till armén. Samtidigt skedde antagningen av officerare i armén bland befälsvärnpliktiga som klarade trupptjänsten och alla arméofficerare måste ha börjat sin karriär som trupputbildare. Nidbilden av NBO inom armén blir då att man antog officerare som passade för trupptjänst men utbildade dessa för stabsbefattningar som de då inte var lämpade för.

Bojbåtsdivisionen fyllde inte de fyra platserna. Jag tror att två blev antagna, att en började utbildningen men att ingen fullföljde den. Uppenbarligen lyckades man inte matcha föranmälda värnpliktiga mot behovet av specialistofficerare, och Flottan gick miste om ett amiralsämne i undertecknad, men visst fanns det möjlighet att utbilda specialister även inom NBO.

2 kommentarer:

  1. NBO såg inte likadant ut under alla år. Systemet förändrades över tid, och särskilt efter millenieskiftet gick det att uppfatta en tendens att "alla" skulle bli stabsofficerare. Tidigare var det precis som du beskriver fullt möjligt för de tekniska försvarsgrenarna (läs: flottan och flyget) att tillgodose sina behov av flygtekniker, maskinister, hydrofonoperatörer m.m. inom ramen för NBO.

    I flottan - särskilt reserven - svors mycket över NBO inledningsvis åtminstone. Observera att flottans RO-utbildning långt in på 90-talet var en kvarleva av det äldre systemet, där en relativt snabbt (ett år) utbildad "fjolårsbasse" blev löjtnant och tjänstegrenschef vid en i sammanhanget tämligen ringa levnadsålder och då blev placerad högre i hierarkin än vissa befäl han haft som värnpliktig. Känns det igen från den senaste tidens upprördhet över nybakade fänrikar som plutonchefer?

    Från arméhåll fanns från början mycket positivt att säga om NBO. Det ansågs som en lämplig stegring att värnpliktiga gruppchefer gavs befälsutbildning och sedan stegvis gick genom kedjan troppchef-plutonchef-kompanichef, i stället för att som nykläckt officer ges en befattning man saknade erforderlig truppföringserfarenhet för. Det finns åtskilliga redogörelser från äldre arméofficerare som i t.ex. minnesböcker från (dåvarande) militärhögskolan förklarat att NBO var precis den förlossning som armén behövde i början av 80-talet för att komma i takt med samhället i övrigt.

    Frågan är rätt komplex. Men i sak har du rätt, det funkade med specialistkompetens inom NBO - åtminstone så länge man inte tvingade folk att läsa längre än till löjtnant.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nu när jag bläddrar i gamla rekryteringsbroschyrer så ser jag att RO-utbildningen i Flottan (linje B, linje A var för civila sjöbefäl) innebar:
      3 månader: VO/Fk
      9 månader: RO/Fk
      12 månader: RO/Lt
      Sedan följde alltså ett års praktiktjänstgöring ombord. Vi hade inga reservofficerare så jag har ingen erfarenhet av hur det fungerade i praktiken men det är klart att det skulle kunna leda till friktioner. Systemet borde ha fungerat bättre inom hjälpfartygsorganisationen där RO krigsplacerades som fartygschefer.

      Radera