V = Vidmakthålls

Ett av de största felen med dagens personalförsörjning inom Försvarsmakten är avsaknaden av plan för förbandsomsättning. Dagens förbandsomsättning beskrivs enklast genom rubriken på detta inlägg:
V = Vidmakthålls (omsätts fortlöpande). Det är alltså inte så att vissa förband är under utbildning medan andra är i beredskap utan insatsförbanden omsätts fortlöpande. Tanken är alltså att alla insatsförband alltid ska vara insatsberedda, men då soldater rekryteras och utbildas löpande, och sedan inte alltid stannar åtta år verkar det i praktiken innebära att förbanden aldrig är insatsberedda. Grundproblemet är att vi har ett personalförsörjningssystem som bygger på civila anställningsvillkor så att soldater, till skillnad från värnpliktiga, kan säga upp sig när de vill, vilket leder till vakanser och ständiga ersättningsrekryteringar. Att detta inte fungerar diskuterades hos Wiseman för några dagar sedan, av bland andra Charlie Spartan (som även varit inne på detta tidigare (1, 2)).

För att ge lite perspektiv på dagens system vill jag beskriva några olika alternativ; arméns VU-60, Kustflottans utbildningscykel, den amerikanska marinkåren samt hemvärnet.

Kalla krigets förbandsomsättning inom armén skedde enligt värnpliktsutredning 60 (VU-60) med typiskt åtta års omsättningstid. Grundutbildning av värnpliktiga följde en plan och skedde samtidigt för ett helt förband uppdelat i olika skeden med grundläggande soldatutbildning, befattningsskede och förbandsskede där soldaterna under utbildningen skulle hinna med övningar på både kompani- och bataljonsnivå. Det säger sig själv att det är rationellt ge ett större antal soldater på samma befattning utbildning samtidigt och att därefter stegvis samöva olika specialister i ett förband. Tanken var att alla soldater och förband skulle kallas in och genomföra krigsförbandsövning (KFÖ) vart fjärde år, för att öka utbildningsnivån på förbandet. Det skulle dessutom på varje förband genomföras särskilda övningar för befäl (SÖB), ca vart annat år. Vissa förband, på grund av sin komplexitet eller höga beredskap, skulle genomföra särskilda övningar ungefär vart annat år, för den personal som behövde det. (Beskrivning av VU-60 från C-uppsats av Mats Ludvig.) Efter åtta år omsattes förbandet genom att en ny omgång värnpliktiga utbildades. Varje utbildningsbataljon kunde alltså ansvara för att utbilda åtta bataljoner i krigsorganisationen. Systemet drabbades sedemera av neddragningar och inställda övningar vilket givetvis påverkade krigsdugligheten men det förefaller ha varit väl genomtänkt och väl fungerande. (Själv var jag i början av 1990-talet skademarkör under MekB 19 slutövning snöflinga och de "repgubbar" som tog hand om mig gav ett kompetent och seriöst intryck.)

I Kustflottan var stridsfartygen i huvudsak bemannade även i fred med en ny värnpliktsomgång varje år. När jag läst boken om Kustflottan (s. 199) har jag fått lära mig att utbildningen av de anställda sjöofficerarna följde en tvåårscykel:
"Varje förband låg dessutom i en två-årsrytm. Visserligen byttes värnpliktsbesättningar varje år, men den fast anställda personalen byttes i huvudsak vartannat år. Utbildningsmålen och därmed övningarna svårighetsgrad ökades under andra året eftersom fartygsbefälet då hade en större vana i sina befattningar."
 Som jag tolkat det var sedan besättningen krigsplacerad på det fartyget i två år då man i stället tog in en depåbesättning som inte krigsplacerades. Precis som i armén utbildades besättningen samtidigt (under 1-2 år) och det fanns alltid en färdigutbildad besättning krigsplacerad.

För några år sedan sökte jag information om hur stor del av den amerikanska marinkåren som skulle ha varit tillgänglig vid ett storkrig (en del av resultatet finns i NATO OOB 1989). Marinkårens infanteribataljoner hade olika uppgifter (MAU/MEU alternativt UDP Okinawa) men gemensamt var att bataljonerna följde en cykel på omkring 18 månader uppdelat på tre faser: förbandsutbildning (pre-deployment), därefter insats till sjöss ingående i MAU/MEU eller på Okinawa (deployment) och därefter upplöstes förbandet och personalen skickades på ledighet eller utbildning. För att hålla en bataljon insatt krävdes minst tre bataljoner. (Förbandsutbildningen skedde alltså efter att personalen först gått rekrytutbildning och befattningsutbildning.) Marinkåren arbetar fortfarande efter detta system. Det jag insåg var att vid ett storkrig skulle 2. marindivisionen med dess 11 infanteribataljoner antagligen bara kunna skicka iväg 5 med kort varsel. Detta exempel visar vad som i realiteten krävs för att hålla förband insatta. Systemet klarade detta, men inte att samtidigt upprätthålla full beredskap för ett storkrig.

Hemvärnet, slutligen, har alltid haft ett system liknande dagens armé där det sker en löpande personalomsättning. Tidigare hade i stort sett alla nya hemvärnsmän en grundutbildning som värnpliktig bakom sig samt även ett antal KFÖ. Hemvärnsförbandens uppgift var betydligt enklare än uppgiften för de värnpliktsförband hemvärnsmännen kom ifrån. Med många övningar per år och en låg personalomsättning fungerade detta bra för hemvärnet. Rekryteringen till dagens hemvärnet sker på samma sätt men den stora förändringen är att många nya endast har GMU bakom sig. Detta gör att de måste utbildas på sin befattning i förband efter att de placeras i hemvärnsförbandet.Förbandet ske alltså utbildas för att klara kraven i krigsförbandsspecifikationen samtidigt som helt nya soldater skolas in. Med högt motiverade soldater är detta möjligt men det medför ändå en begränsning av hur långt man kan komma på 4/8 dagars övning per år.

Trots att vi i Sverige hade erfarenhet olika fungerande system för förbandsomsättning och hade möjlighet att studera förbandsomsättning i andra länder med omfattande erfarenhet av insatser utomlands så valde vår regeringen ett system som mest liknade hemvärnets. Detta beskrevs i regeringens proposition 2008/09:140 ett användbart försvar:
"Personalomsättningen görs löpande. Personalen roterar in i och ut ur förbanden vid lämpliga tidpunkter." (s. 11)
"Dagens modell, med en nationell insatsorganisation, en särskild anställd utlandsstyrka, särskilda förband anmälda till internationella styrkeregister och en vart tredje år uppsatt stridsgrupp inom EU:s ram i beredskap för insats, avvecklas. Den ersätts med en insatsorganisation, där förbanden kvarstår och där personalen i förbanden omsätts individvis. Erfarenhet behålls inom förbandet och en stor del av de enheter som ska verka tillsammans i insatser utbildas och övas tillsammans." (s. 11)

Normala (civila) arbetstidsregler verkar göra att det tar betydligt längre tid för en anställd soldat att nå samma nivå som en värnpliktig gjorde på mindre än ett år och normala anställningsvillkor gör att Försvarsmakten inte kan styra att personalen roterar in i och ut ur förbanden vid lämpliga tidpunkter. En förutsättning för att nuvarande system skulle haft chansen att fungera är längre anställningskontrakt, vilket man har i andra länder med anställda soldater. Nu drev starka krafter igenom en förändrad personalförsörjning byggd på frivillighet utan att alla förutsättningar för ett fungerande yrkesförsvar var på plats. Jag kan inte avgöra ifall man hoppades på att resten skulle ordna sig senare eller om man inte såg problemen.  I vilket fall tror jag att det var en helt orealistisk tanke att insatsorganisationens förband skulle kunna vidmakthållas på en hög nivå genom individuell omsättning.