Det generella särintresset - byråkratin

I början av året kallade Fredrik Reinfeldt försvaret ett särintresse. Detta väckte bestörtning bland försvarsanställda och på försvarsbloggarna, jag skrev också själv ett inlägg, men i samhället i stort gick det tämligen obemärkt förbi. Det mest anmärkningsvärda var nog att en moderat statsminister sa detta rakt ut. Under det år som gått sedan dess har inget hänt som tyder på att statsministern ändrat uppfattning. Av kommentarer på försvarsbloggarna att döma har läget inom Försvarsmakten bara blivit sämre men det är inget som märks utanför denna begränsade krets.

Nu har jag försökt att beskriva försvaret som ett särintresse utifrån en rad olika perspektiv och resultatet kommer jag att presentera i en serie inlägg under de närmsta dagarna. Jag försöker visa hur försvaret kan ses som ett särintresse ur olika synvinklar och sammantaget tror jag att detta har stor betydelse för den som vill få ett stöd bland allmänheten för ett starkare försvar (även om jag själv inte menar att försvaret bör ses som ett särintresse). Jag kommer därför att avsluta varje inlägg med en diskussion om vad som går att göra för att försvaret i stället ska ses som ett allmänintresse. Detta första inlägg behandlar det generella särintresset - försvaret som en byråkrati bland andra.

Vad var det då Fredrik Reinfeldt sa? Här följer en del av uttalandet:
– Det finns en lång rads myndighetschefer som berättar vad just deras verksamhet kan göra. I den politiska rollen, i en regeringsmakt, handlar det om att väga av olika intressen mot varandra. Det en vill ha påverkar också någon annan. Därför måste den som säger mer försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården?

Här tror jag att Reinfeldt är helt ärlig; han ser ÖB som en myndighetschef bland andra som vill ha en större budget för sin myndighet. Min egen praktiska erfarenhet av politisk styrning begränsas till kommunen men jag tror att det är ett gemensamt drag hos många chefer inom offentlig förvaltning att de strävar efter att växa, sett till antalet anställda och budget. Dels handlar detta om status, genom att det är högre status att vara chef för en stor myndighet, och dels om att det är bekvämt att vara chef ifall det är möjligt att möta nya krav och önskemål externt/internt med ökade ekonomiska medel. Ifall krav i stället måste hanteras genom omprioriteringar, effektiviseringar eller uppsägningar så blir det svårare att vara chef. Som politiker på alla nivåer är det därför viktigt att hålla emot ogrundade äskanden om medel och jag tror att de flesta politiker har lärt sig detta.

Ett vanligt problem är att myndigheter inte håller budget. I vissa fall beror detta på att det inte är balans mellan uppgifter och medel medan det i andra beror på brister hos ledningen för myndigheten. De värsta myndigheterna är de som både missköter sitt uppdrag och slösar med pengar. Problemet för politikern som ansvarar för uppföljning och styrning är att avgöra vilken orsaken är. Om man alltid ger mer pengar till de som tidigare år på grund av misskötsel inte kunnat hålla budget så är det en signal till övriga myndighetschefer att det inte är någon mening att försöka hålla budgeten då det bara leder till att den egna myndigheten får mindre pengar. I grunden blir därför budgetfördelningen i stora delar en fråga om förtroende.

I budgetdialogen mellan myndighet och departement är det nog regel att myndigheten varje år försöker argumentera för ökade anslag och det motiveras med konsekvensbeskrivningar om vad som blir bättre om man får ökade medel eller vilka risker det innebär om man inte får ökade, eller minskade, anslag. När en myndighetschef, som ÖB, gör utspel som det om enveckasförsvaret så är det därför lätt att se det som ett drag i det ständigt pågående spelet mellan myndighet och departement.

Vad kan då Försvarsmakten göra för att undvika att ses som ett särintresse bland andra myndigheter och i stället bli en myndighet som politiker och departementstjänstemän har förtroende för? Det absolut viktigaste tror jag är att ständigt göra allt som är möjligt för att se till att alla medel används på bästa sätt. Misslyckanden som NBF och PRIO får därför stora konsekvenser för bilden av Försvarsmakten som en ineffektiv myndighet. Samtidigt verkar det i grunden finnas en obalans mellan uppgift och medel. Försvarsmakten hade under många år problem med att hålla budget och det är inget att eftersträva i sig. Under senare år verkar myndigheten i stället göra neddragningar (övningar, rekrytering, materielanskaffning)  vilket gör att man inte kan lösa uppgifterna; särskilt inte på sikt. Neddragningarna kombineras dock med skönmålningar så att en oinitierad betraktare kan få det intrycket av att Försvarsmakten löser uppgifterna inom tilldelad ekonomisk ram. Om Försvarsmakten blir bättre på att använda anslagen effektivt och därigenom förbättrar anseendet hos allmänheten, men framför allt hos politiker, så tror jag dock att det är möjligt att ge en korrekt beskrivning av vilka medel som behövs för att nå uppställda mål.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?