Det historiska särintresset - hotet

Under det kalla kriget hade Försvarsmakten i praktiken ett hotbildsformuleringsmonopol och även monopol på att föreslå hur försvaret skulle se ut. Det var alltså samma myndighet som formulerade varför vi skulle ha ett försvar, hur det skulle vara uppbyggt och som sedan genomförde försvarspolitiken. Försvarspolitiken följde cyklerna för försvarsbeslut och och kom dels att handla om ekonomiska nivåer och dels om fredsorganisationen. Det var däremot knappast något ifrågasättande av ÖB/Försvarsmaktens alternativ för de olika nivåerna i den allmänna debatten.

Det militära hotet mot Sverige var ofta något som passade den krigsorganisation som fanns så att om det fanns 28 brigader i krigsorganisationen ja då behövdes 28 brigader. När det sedan fanns 21 brigader då var 21 brigader ett minimum. Wilhelm Agrell har beskrivit detta som det lagoma hotet. I efterhand kan man vara kritisk mot de hotbilder som Försvarsmakten formulerade under det kalla kriget. Framför allt valde man att bortse ifrån att den tänkta motståndaren Sovjetunionen hade enorma mängder kärnvapen. Det är svårt att se att ett sådant långvarigt krig som Sverige planerade för skulle ha kunnat utspela sig utan omfattande insatser av kärnvapen. Det var inte heller mycket som tydde på att Sovjetunionen faktiskt planerade för någon strategisk kustinvasion mot Sverige; en hotbild som var en förutsättning för behovet av stora delar av försvaret i södra delen av vårt land. Trots att vår säkerhetspolitik syftade till neutralitet i krig så valde Försvarsmakten valde att prioritera det farligaste alternativet väpnat angrepp mot Sverige. Ifall man i stället valt att satsa på ett försvar för neutralitet vid ett krig i vårt närområde så skulle försvaret sett annorlunda ut.

Efter det kalla krigets slut fortsatte Försvarsmakten att formulera framtida hotbilder vilket skulle kräva en återtagningsförmåga men år 2000-2004 upphörde denna form av försvarsplanering; det fanns inte längre någon hotbild. I och med detta gav också Försvarsmakten upp det hotbildsformuleringsmonopol som myndigheten tidigare haft.

När nu försvaret återigen ska få en nationell inriktning så är det därför oklart vilken hotbilden egentligen är. Vad är ett begränsat militärt angrepp? Försvarsmakten har inte längre monopol på att formulera hotbilden och det som förs fram från Försvarsmakten ses på många håll nu som uttryck för ett särintresse. Det finns dock inte heller någon annan myndighet med ett sådant uppdrag. Jag tror att försvarsplaneringen under det kalla kriget, och än mer så idag, skulle gynnats av en mer öppen försvarsdebatt där fler myndigheter varit inblandade i att formulera målsättningen för försvaret.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?