Det individuella särintresset - militärerna

En överväldigande majoritet av de som har åsikter om försvaret är själva, eller har varit, anställda i Försvarsmakten och de kommer därför att ses som företrädare för ett särintresse när de argumenterar för ökade försvarsanslag. På samma sätt är det med lärare som vill ha mer pengar till skolan, poliser som vill ha mer pengar till polisen eller vårdpersonal som kräver mer pengar till vården. Som anställd gynnas man på många olika sätt när ens arbetsgivare får ökade anslag. Man kan få högre lön, fler kollegor och därmed mindre stress eller kanske mer kompetensutveckling. För anställda inom försvaret gäller även att det är bra mycket roligare, och dyrare, med skarpskjutningsövningar än att sopa kaserngården och så vidare.

En stor skillnad i jämförelse med vård, skola och omsorg, men även jämfört med polisen är att försvaret inte har några tydliga mottagare av de nyttigheter Försvarsmakten producerar (så länge vi inte drabbas av krig/krigsfara) medan det inom de förstnämnda områdena finns brukare, elever, föräldrar och anhöriga som kan ställa krav på politiker.

Senast riket drabbades av krigsfara, under beredskapsåren, ledde det till en bred uppslutning kring försvaret som höll i sig så länge som försvarspolitikerna hade egna minnen från beredskapen. Under många år därefter kom en stor del av befolkningen i kontakt med försvaret genom värnplikten och även om grundutbildningen knappast hade som mål att skapa ambassadörer för försvaret så var det något som bidrog till att sprida förståelse och kunskap om försvaret. Idag har vi i stället ett (dysfunktionellt) personalförsörjningssystem som bygger på frivillighet där alla är anställda.

Sverige har haft ett stort antal engagerade i de frivilliga försvarsorganisationerna men min bild är att dessa idag för en tynande tillvaro med få aktiva och där företrädarna, liksom anställda i Försvarsmakten, kan ses som ett särintresse som värnar om den egna organisationen och det egna uppdraget. För oss som är aktiva i Hemvärnet så har det ideella inslaget minskat i takt med "förbättrade" ekonomiska villkor och ökad tjänstgöringstid. Även om försvarsviljan fortfarande är viktig så är det alltfler som resonerar kring betalning när det gäller deltagande i övningar. De få frivilliga som finns kvar i organisationen kan därför också ses som ett särintresse av en utomstående.

Vad kan då anställda i Försvarsmakten göra för att få ökade anslag till försvaret? Som jag skrev igår så verkar det finnas en stor förtroendeklyfta mellan departement och myndighet och här spelar försvarsbloggare en viktig roll när det gäller att sprida korrekt information om läget i Försvarsmakten. Jag tror dock inte att försvarsanställda kan göra så mycket för att motivera varför vi bör ha ett försvar. Demonstrationståg med officerare och soldater tror jag tvärtom skulle få motsatt effekt. Här finns det andra yrkesgrupper som jag tror har bättre förutsättningar att påverka opinionen samt försvars- och säkerhetspolitiken, som forskare eller diplomater som förre ambassadören Sven Hirdman:
”Starkt försvar behövs även utan hotet från öst”

Argument som icke-militärer använder för att motivera ett starkare försvar har nog dessutom större möjligheter att vinna genklang i opinionen.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?