OT: Sverige - en rättsstat (TV-licens)

Fredagen den 13 juni 2014 blir en dag att minnas. Då dömde Högsta förvaltningsdomstolen att en dator inte är en TV. Det kan synas märkligt att det ska krävas några av landet högsta jurister för att komma fram till detta men faktum är att många jurister på Förvaltningsrätten i Luleå och Kammarrätten i Sundsvall inte förstått detta.

Vår familj har inte haft TV sedan den gamla brann och åkte ut, och vi har inte saknat någon heller. Vi har dock dator med internetanslutning (utan att ta del av de så kallade TV-sändningarna) och efter ett otrevligt samtal från Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB) 2013-03-16 som avslutades med att företrädaren för RIKAB sa att han "var tvungen att skicka en faktura" fick vi en faktura. Fast det var uppenbart att RIKAB gett sig ut på djupt vatten fanns dock ingen beslutstext eller motivering utan i stället stod att "Radiotjänst registrerat en anmälan om innehav av tv-mottagare." Jag hade definitivt inte skickat in någon anmälan om innehav av tv-mottagare så fakturan var felaktig. 

Nästa steg blev att begära omprövning och först i RIKAB omprövningsbeslut fanns det med en motivering. Efter några vändor av yttranden kom så domen (1057-13) från Förvaltningsrätten i Luleå som blev en besvikelse både i det att den kom fram till att en dator var en TV och då rätten inte tog ställning till min argumentation. Jag överklagade sedan till Kammarrätten i Sundsvall men fick inte prövningstillstånd (2615-13). Med anledningen av nu meddelad dom i HFD avser jag att ansöka om resning.

Det finns ett antal reflektioner man kan göra med anledning av domen och RIKAB vidare hantering.

Jag själv har endast tre terminers rättsvetenskapliga studier, och arbetar inte med rättsfrågor och då är det märkligt att erfarna domare inte vill se det självklara som nu HFD kommit fram till. Jag tror att detta kan bero på att förvaltningsdomstolarna inte har tillräcklig kompetens och i allmänhet inte är tillräckligt självständiga i förhållande till de förvaltningsmyndigheter vars beslut de ska pröva. Myndigheterna är specialiserade på ett område, och det finns jurister på myndigheter som är specialiserade inom olika delområden medan domare ska kunna döma inom många olika myndigheters ansvarsområden.

En sammanfattande slutsats angående RIKAB är att bolaget inte är moget det ansvar bolaget fått ifrån Riksdagen. I mitt fall blev det fel från början när RIKAB skickade ut en faktura i stället för ett beslut med motivering. Sedan har bolaget inte ens en grundläggande förståelse för förvaltningsrätt. Givetvis har en myndighet (eller här RIKAB) rätt att göra en tolkning av lagen men det innebär inte att detta etableras som rättspraxis. RIKAB chefsjurist Josefin Ydhag menar att domen i HFD är ändrad praxis vilket är befängt. Det är högsta instans, Högsta förvaltningsdomstolen, som är praxisbildande insats och innan det finns en prejudicerande dom från HFD finns ingen rättspraxis! Tidigare kunde man läsa detta på RIKAB hemsida:
Högsta förvaltningsdomstolens beslut innebär ny praxis fr o m 2014-06-13. Fram till detta datum har rättssystemet bekräftat tidigare praxis. Detta innebär att tidigare avgifter är korrekt påförda och kan ej återbetalas.

De domar i underinstanserna som RIKAB hänvisar till var felaktiga och HFD har kommit fram till att RIKAB fattat beslut utan lagligt stöd. RIKAB verkar totalt ha missförstått domstolarnas roll. I torsdags visste vi inte säkert att RIKAB fattat olagliga beslut men nu vet vi det. Det är alltså inte så att beslutet var korrekt i torsdags. De som inte har TV-mottagare med ändå tvingats betala TV-licens kan alltså nu begära omprövning. För oss som tidigare överklagat väntar i stället en mer omständlig process med resning.

Det naturliga arbetssättet om en myndighet vill införa en ny tolkning av lagen är att driva ett pilotfall det vill säga fatta ett, och endast ett, välmotiverat beslut som sedan kan överklagas till högsta instans. När väl praxis etablerats i frågan kan den tillämpas på övriga fall. Jag utgår ifrån att Carl-Gustav Johansson, VD för RIKAB och den som verkar ha drivit den extremt aggressiva linjen snart kommer att få söka nytt arbeta.

Avslutningsvis citerar jag mig själv angående legalitetsprincipen från överklagan till Förvaltningsrätten i Luleå:
Vi lever i en demokrati där Riksdagen stiftar lagar. Det åligger sedan myndigheter, eller i detta fall
ett statlig bolag, att tillämpa lagarna på ett ansvarsfullt sätt. Om medborgarna saknar tilltro till de
myndigheter som ansvarar för tillämpningen så leder detta ofrånkomligen till att förtroendet för
lagstiftningen, här avgiftsfinansieringen av radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst,
undergrävs. I frågan om avgiftsskyldighet för datorer med internetanslutning så har Radiotjänst i
Kiruna AB satt sig i lagstiftarens ställe och ensidigt ändrat definitionen av vad som är en TVmottagare.

Ändringen presenteras för allmänheten som att den rättsliga frågan är avgjord trots att
det inte finns något tydligt stöd för detta varken i lagen eller i förarbetena.
Radiotjänst i Kiruna AB kan i sin verksamhet dessutom stödja sig på en straffsanktion. I 22 § lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst står att den som som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra sin anmälningsskyldighet enligt 8 § första eller andra stycket döms till böter. Legalitetsprincipen – inget brott utan lag – är grundläggande i straffrätten men här menar alltså Radiotjänst i Kiruna AB att bolaget själv har rätt att kriminalisera gärningen att som jag inte anmäla innehav av dator med internetanslutning till Radiotjänst i Kiruna AB.