Antiklimax, igen

Så har Försvarsmaktens underrättelseoperation i Stockholms skärgård avslutats utan synligt resultat. Detta var faktiskt något som förvånade mig, inte för att det skulle vara lätt att upptäcka undervattensoperationer i skärgården utan för att jag inte hade trott att Försvarsmakten skulle slå på den stora ubåtsjaktstrumman utan att ha något mycket säkert bevis. Jag var själv med under de senaste stora ubåtsjaktsoperationerna 1994 där det alltså senare visade sig att det i praktiken varit fråga om minkjaktoperationer. Det kan därför vara lämpligt att börja med en tillbakablick.

I oktober 1981 gick den sovjetiska W-ubåten S-363 med tornnummer 137 på grund i Gåsefjärden. (Det finns i huvudsak två möjliga förklaringar; dels att ubåten navigerat mer än 100 km fel och dels att ubåten avsiktligt försökte tränga in i Gåsefjärden i ytläge i mörkret. Båda alternativen verkar vara uppenbart orimliga men själv bedömer jag att det är mindre orimligt att ubåten navigerat fel.) Grundstötningen följdes av ett årtionde av omfattande främmande undervattensverksamhet. Det ansågs allmänt att det var fråga om sovjetiska ubåtar/undervattensfarkoster men när regeringen 1987 efterfrågade bevis hade Försvarsmakten inte några sådana (OpB KH 010:723). Ubåtskränkningarna fortsatte även efter Sovjetunionens upplösning och det ledde till diplomatiska förvecklingar där Carl Bildt uppmanade Boris Jeltsin att få stopp på ubåtskränkningarna, som alltså egentligen var minkar. Parallellt skedde ubåtssamtal mellan Sverige och Ryssland men det har senare visat sig att de bevis som den svenska gruppen (ledd av Emil Svensson) valde att använda var inspelningar av minkar och av taxibåten Amalia. Därefter har två statliga utredningar utrett ubåtskränkningarna. Först SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-1994 och sedan SOU 2001:85 Perspektiv på Ubåtsfrågan. Ingen av dessa har heller kommit fram till att det funnits bevis för att peka ut Sovjetunionen som ansvarig för kränkningarna. Däremot har Förenta staternas dåvarande försvarsminister Caspar Weinberger i intervju uppgett att ubåtar från Förenta staterna övade i svenska vatten.

Ubåtsfrågan var känslig både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt fram till Sovjetunionens fall. Tyvärr använde vi i Sverige inte åren av säkerhetspolitisk avspänning till att nå en nationell klarhet i 1980-talets ubåtsfråga. När vi nu är mitt inne i en ny period av säkerhetspolitisk spänning, och kanske nya ubåtskränkningar, så har olika grupper i vårt samhälle helt olika bild av vår gemensamma moderna historia vilket är mycket olyckligt.

När media nu 2014 rapporterar om Försvarsmaktens underrättelseoperation flyttas vi tillbaka till 1980-talet. Även om Försvarsmakten inte pekat ut någon främmande makt, eller ens konstaterat att det rört sig om främmande undervattensverksamhet så motiverar myndigheten det stora pådraget bland annat med det försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjön. Oberoende experter som Wilhelm Agrell kommenterar en hypotetisk situation - "Om uppgifterna skulle visa sig stämma så har vi en väldigt allvarlig säkerhetspolitisk situation. Den är dessutom farlig på flera sätt. Den skulle kunna utvecklas i våldsam riktning." och Tomas Ries säger "Om det stämmer innebär det en mycket allvarlig kränkning av svenskt territorialvatten som påminner om läget under kalla kriget". När man dessutom lägger till gamla ubåtsjägare som Göran Frisk blir bilden i media att Försvarsmakten, från 1980-talet till idag, har många säkra uppgifter om kränkningar av sovjetiska och ryska ubåtar.


I år har Ryssland passerat många gränser i förhållande till omvärlden. Kriget mot Ukraina har följts av andra kränkningar och ett mycket aggressivt beteende och Rysslands ledare har indirekt hotat omvärlden med kärnvapenkrig. I detta läge ser jag tyvärr en stor risk för att Försvarsmaktens information, och än mer massmedias rapportering, om underrättelseoperationen försämrat Sveriges relation till Ryssland.


Försvarsmakten bedömer uppgifter om undervattensverksamhet på en skala där konstaterad undervattensverksamhet är det högsta och trolig undervattensverksamhet är den näst högsta steget. Denna skala fyller definitivt en funktion i det interna analysarbetet men det är tydligt att den inte är lämplig att använda vid kommunikation med allmänheten. Även om Försvarsmakten bokstavligen inte har sagt något felaktigt så har mediarapporteringen helt spårat ut. Här vill jag i stället förespråka att man endera kommunicerar att undervattensverksamhet har konstaterats eller att det inte konstaterats någon undervattensverksamhet. Finns det tydliga bevis för att det förekommit främmande undervattensverksamhet ska dessa givetvis publiceras så att vi kan dra rätt försvars- och utrikespolitiska slutsatser. Finns det inga tydliga bevis bör dock inte Försvarsmakten sätta igång den cirkus av spekulationer och ryktesspridning som vi sett den senaste veckan. Olof Santesson beskriver problemet på ett bra sätt: "Likafullt gör man om gamla misstag och drar på presskonferenser med uttalanden som lockar medierna till nya bravader. Säg ubåtsjakt, och ingen redaktionsledning i världen, eller i varje fall i Sverige, kan hålla emot sina sämsta impulser att rusa iväg, helst där det är som mörkast och mest meningslöst att försöka uppleva något bland kobbarna. Jag vet ty jag har varit med. Kan försvaret inte hantera åtminstone informationen bättre? Man kan hålla garden uppe utan att prata om det. Jaga gärna, men håll mer tyst. Var inte så förtvivlat tillmötesgående mot och rädda för medierna. Dom tål att någon ibland håller käften." Även Finlands försvarsminister har samma uppfattning: "Går observationer inte att leda i bevis, så tänker vi inte ställa till med farser." och "I Finland skulle försvaret visserligen agera, förklarade Haglund, men inte informera om lösa observationer som inte är hundra procent säkra."

Den mest anmärkningsvärda uppgiften om ubåtskränkningen kom från Mikael Holmström i Svenska dagbladet. Han hänvisade till uppgifter från svensk signalspaning som skulle peka ut Ryssland: "Men vad som inte kommit fram är att det dessutom finns topphemlig teknisk information som pekar mot ett bestämt land: Ryssland." Det var också efter det att denna nyhet publicerades som rapporteringen "gick in i en ny fas". Min bedömning är att meddelarfrihet inte gäller för uppgifter av den här typen och jag hoppas att läckan i sådana fall kommer att utredas av både Försvarsmakten och polisen. Mikael Holmström har senare i Resumé antytt att han hade kännedom om undervattenskränkningen i förväg: "Det är ingen slump att jag redan i somras begärde att få följa med ut på korvetten HMS Visby, för sedan kunna publicera reportaget innan ubåtsspaningen drog igång. Det beror på att jag vet att vattenförhållandena i början av oktober är gynnsamma för undervattensaktivitet."

På försvarsbloggarna skriver Skipper att han hoppas slippa en debatt om "budgetubåtar" och Annika Nordgren Christensen föreslår en omvänd bevisbörda: "Den glada amatören eller arga kritikern bör rimligen kunna peka på varför man anser Försvarsmaktens professionella bedömning är fel." Jag håller inte alls med om detta. Försvarsmakten har i princip ett informationsmonopol när det gäller den här typen av operationer. Försvarsmakten har även ansvaret för att allmänheten nu fått uppfattningen att det varit fråga om en rysk undervattensoperation. Om Försvarsmakten inte kan visa upp tydliga bevis för att det förekommit främmande undervattensverksamhet får man acceptera att detta kommer att debatteras ur en rad olika perspektiv, särskilt som facit efter 1980- och 90-talets ubåtsjakter inte direkt imponerar.

Jag har ingen aning om vilka händelser eller iakttagelser som legat till grund för Försvarsmaktens operation. Kanske var det fråga om en rysk kränkning i linje med de kränkningar som skett i luften eller på marken (i Estland) eller kanske är det i stället fråga om västliga specialförband. Utifrån vad som publicerats kan det inte heller helt uteslutas att det endast är naturliga fenomen som observerats. Jag är dock övertygad om att det inte gynnar svensk säkerhet att Ryssland nu pekats ut på ett så otydligt underlag.

Att vi behöver förbättra vår ubåtsjaktsförmåga borde ha stått klart för alla berörda sedan länge och det illustreras på ett bra sätt i Korridoren till Kaliningrad av Johan Wiktorin.