Försvarsmaktens information

Jag uppmärksammades nyligen på att Försvarsmaktens informationsdirektör uppmärksammat bloggen på Twitter - tack för det! Detta fick mig att tänka på min kontakt med Försvarsmaktens dåvarande presschef Bertil Ternert.

Under min grundutbildning till hydrofonist (PB Ubj) vid bojbåtsdivisionen 1993-95 var jag med och bidrog till att Försvarsmakten kunde konstatera att det ljud vi lyssnade efter härrörde från minkar och inte kränkande ubåtar. (Jag kan med gott samvete skriva att utan min personliga insats skulle vi inte kunnat upptäcka detta där och då det skedde men det får kanske bli ett senare blogginlägg.)

Själva upptäckten skedde natten till den 28 juli 1994 (av babords vakt, så själv låg jag och sov) och vi fick nästa dag skriva på papper om att vi var medvetna om att meddelarfriheten inte gällde för de inträffande händelserna. (Det skulle alltså vara ett hot mot rikets säkerhet ifall det blev känt att Flottan jagat mink och inte ubåtar.) Vi värnpliktiga spekulerade i vad nyheten skulle vara värd men inget läckte ut. Riksdagsvalet var september senare samma år och jag, som inte sympatiserade med Carl Bildt då heller, misstänkte att Försvarsmakten skulle vänta med att publicera nyheten tills efter valet. Den 17 augusti kom dock det första pressmeddelandet och kommande dagar hörde jag Bertil Ternert på radio meddela att marinen troligtvis jagat djur och inte ubåt. Försvarsmakten skötte informationsspridningen på ett mycket professionellt sätt.

På den besättning jag tillhörde visste vi att Högkvarteret visste att bevisen för att det rörde sig om mink var nästan helt säkra men så lät det inte i nyhetsrapporteringen. Några som inte alls trodde på att ljudet kom från något annat än ubåtar var övriga besättningar. De hade jagat detta ubåtsljud i flera år och inte fått någon information tjänstvägen om att det var på något annat sätt. Jag uppfattade det så att vi inte fick berätta något för de värnpliktga på övriga besättningar och jag bestämde mig därför för att försöka få tag på Bertil Ternert, som skött informationen i media och som uppenbarligen redan var införstådd. På nästa permission gick jag därför upp till Lidingövägen och i receptionen bad jag att få prata med honom. Jag hade inget passerkort så jag fick prata med honom på telefon. Jag förklarade att jag varit med om avslöjandet men att den personal som inte varit det fortfarande trodde att det var ubåtar och att jag tyckte att Försvarsmakten inte skött den interna information. Den delen var inte presschefens ansvar men när jag gick därifrån så kände jag att han hade förståelse för mina synpunkter.

Jag höll tyst om mitt besök vid Högkvarteret men några veckor senare fick faktiskt vi, och övriga besättningar, information av kommendörkapten A från MUST; vilken var mycket bra. Ytterligare ett par månader senare blev jag inkallad till befälsmässen en kväll. De hade då hört ett rykte om att bakgrunden till informationen från MUST var att någon från vår besättning varit upp på Högkvarteret. Av någon för mig okänd anledning hade då deras misstankar fallit på mig (vilket de i och för sig hade rätt i). Tydligen hade MUST-informationen väckt förvåning; inte för att det var något fel på den utan för att de aldrig varit med om att besättningar blivit informerade på det sättet.

Det mesta om minkjakten, samt hur Försvarsmakten offentliggjorde nyheten finns att läsa i rapporten:
Minkar eller ubåtar i den svenska ubåtsjakten av Annika Brändström.

Jag får bilden att information tjänstevägen inte verkar fungera i dagens Försvarsmakt (exempelvis när det gäller övergången till IO 2014) så en reflektion är att Försvarsmakten fortfarande verkar ha lättare med informationen externt än informationen internt.