Alliansfrihet i fred syftande till ...

Den officiella säkerhetspolitiska linjen under det kalla kriget var Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Nu i efterhand har vi fått lära oss att Försvarsmakten hade ett omfattande samarbete med NATO även i fredstid. Men även om det var mycket få som hade insyn i dubbelspelet på högsta nivå så måste det ha varit desto fler som insåg att Försvarsmaktens praktik inte hängde ihop med säkerhetspolitiken.

Bilden nedan visar radartäckning (inte på lägsta höjd) för låghöjdsspaningssystemet PS 15. Grupperingsplatserna var hemliga när de var i drift men under senare år har uppgifter om systemet publicerats.

Med tornradarn PS 15 fick Flygvapnet möjlighet att stridsleda jaktflyg mot flygplan även på låg höjd men inte i alla områden. Sverige hade inte råd att bygga ut detta system runt hela kusten/gränsen och man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att se en tyngdpunkt åt sydost; mot de länder som var med i Warszawapakten. 

En neutral stat är enligt folkrätten skyldig att förhindra att dess territorium utnyttjas som krigsskådeplats eller som bas för krigsoperationer. Överflygning av flygstridskrafter var inte någon stor fråga vid tiden för Haagkonventionen (1907) men det hade blivit det om vi hade försökt vara neutrala i ett tredje världskrig i Europa. Även om det inte var någon risk för att västmakterna skulle angripa Sverige så var det en högst reell risk att flyg från NATO skulle kränka svensk neutralitet och särskilt det svenska luftrummet. I den fiktiva krigsskildringen Det totala kriget, uppföljare till boken Tredje världskriget skriven 1982 och liksom den skriven av den brittiske generalen John Hackett, flyger mycket riktigt brittiskt och västtyskt attackflyg genom Sverige för att komma runt luftförsvaret i Östtyskland.I det årliga häftet Militära fakta beskrivs också att både väst och öst skulle kunna ha som strategiska mål att flytta fram luftförsvar och flyg till Sverige.

Om Försvarsmakten hade arbetat för ett försvar som skulle stödja vår säkerhetspolitiska linje borde vi givetvis skaffat oss lika goda möjligheter att ingripa mot västliga kränkningar som mot öst vid neutralitet, men det gjorde vi inte. Det stora problemet är att de enda som inte visste detta var det svenska folket. Militärer, och därmed även politiker, i väst och öst lär inte haft några problem att pejla in våra fasta radarstationer och då måste bilden ha blivit klar: Sverige avsåg inte att ingripa mot västliga kränkningar vid en eventuell neutralitet.

En bekant för mig berättade när han var kadett i Flygvapnet om att en annan kadett frågat en lärare varför vi bara hade detta radarsystem på östkusten varpå läraren hade svarat att det skulle vara en väldig omväg för ryssarna att anfalla västerifrån.

Ett neutralt Sverige med ett starkt luftförsvar skulle ha kunnat fungera som ett skydd både för väst och för öst vid ett storkrig men om Sovjetunionen bedömde att Sverige inte hade förmåga eller vilja att ingripa mot västliga kränkningar så skulle det ha varit omöjligt att nå målet neutralitet i krig.

Jag menar alltså att krigsförberedelser är politik, och därmed krävs också att kompetenta försvarspolitiker har inflytande över den här typen av handfasta frågor. Nu vet jag inte vilket inflytande svenska politiker hade över utformandet av de olika radarsystemen under det kalla kriget men klart är att allmänheten inte fick veta något. Den svensk som skulle ha publicerat sådana här uppgifter skulle ha kunnat räkna med fängelse.


PS-15 har för länge sedan ersatts av PS 870. Grupperingsplatserna för detta system är fortfarande hemliga men i Flygvapennytt 5/91 finns följande skiss över radarstationerna som visar att Försvarsmakten insett behovet av radartäckning runt hela vårt land:

Obs! Jag vill inte se några kommentarer, diskussioner eller antydningar om gruppering eller radartäckning för våra nuvarande radarsystem.