Militarismen - ett problem i Sverige?

I Aftonbladet läste jag ett bekant namn under debattartikeln Låt ungdomar slippa militär på sin festival. Den var bland annat skriven av Lisa Behrenfeldt som jag känner till som redaktör för Fältbiologernas tidning Fältbiologen men som tydligen också är aktiv i nätverket Ofog. Aktivisterna är antimilitarister och ser det som ett problem att ungdomar utsätts för Försvarsmaktens informationsinsatser på festivalen Ung08.

Jag vill börja med att ta avstånd från militarism. Enligt NE är militarism "tänkesätt och åtgärder som hör samman med en auktoritär användning av militär våldsmakt utanför de professionellt avgränsade militära försvarsuppgifterna inom ett samhället. Militarism innebär t.ex. att en militär ordning föredras framför en civil inte endast för att den anses mer effektiv utan också för att den återger nationalistiska, historiska eller manliga ideal." Den tyska och japanska militarismen var en starkt bidragande orsak till det andra världskriget.

Sverige under det kalla kriget kan med sitt totalförsvar ses som ett väldigt militariserat samhälle. Varje person hade sin uppgift att fylla i beredskapsplanerna och inte bara värnpliktiga män utan även familjens Volvo var krigsplacerad. Jag har dock aldrig själv upplevt att det svenska försvaret varit särskilt militaristiskt och jag tror att det hade sin orsak i den starka folkförankringen. Ett värnpliktsförsvar kan leda till att varje man blir en soldat men i Sverige gjorde det i stället att militären blev en del av folket. Antagligen går detta tillbaka till andan under krigsårens beredskapstjänstgöring.


Aktivisterna tar även upp motsättningen mellan skolans uppdrag att lära elever att fråga varför och militärens krav på blind lydnad. Inte heller här känner jag igen mig. Beskrivningen kanske passar in på kustjägarnas rätt extrema utbildning men inte på övrig värnpliktsutbildning - svenska soldater med värnpliktiga befäl har varit mycket bra på att tänka själva. Att en order sedan inte kan vara ett beslutsunderlag följer av de krav som kriget ställer och det lär man sig att acceptera utan att därför förlora förmågan att tänka själv. I stort sett alla befäl jag kommit i kontakt med har visat att detta är en fråga om av/på. I vissa lägen krävs lydnad utan ifrågasättande men annars är det ingen större skillnad mot hur man arbetar tillsammans civilt.

I dag har vi dock ett yrkesförsvar och folkförankringen är inte längre en självklarhet. Jag ser också risker med en militär som isoleras från samhället i övrigt och som med tiden kan utveckla en tydlig kåranda med värderingar som skiljer sig från det civila samhället. Aktivisterna skriver att Försvarsmaktens deltagande i festivalen är en del av rekryteringsarbetet som ungdomarna alltså ska skyddas ifrån. Samtidigt är det ett problem att segregation och hopplöshet riskerar att bli den främsta grunden för rekrytering. Här ser jag en stor motsägelse. Om vi vill motverka att Försvarsmakten och de anställda soldaterna isoleras från samhället så krävs att Försvarsmakten visar upp sig och arbetar med bred rekryteringen även mot de som inte har förlorat hoppet.

När jag läser om Ofogs aktioner får jag intrycket av att detta handlar mer om att aktivisterna vill söka spänning i tillvaron på ett sätt som är accepterat i deras umgängeskretsar än om vilja att arbeta mot de verkliga militära hoten i vår värld, det vill säga de drivs av samma krafter som lockar andra att bli militärer.