måndag 25 augusti 2014

Var U 137 intrång avsiktligt?

Ubåtsfrågan förlorar aldrig i relevans och nu senast har öv. Lennart Uller skrivit artikeln ”U137 intrång ska framstå som oavsiktligt”. Frågan är alltså ifall U 137 intrång i svensk skärgård var avsiktligt eller ej. Det internationellt uppmärksammade incidenten Whiskey on the rocks framstod under 1980-talet som inledningen till en lång rad ubåtskränkningar men efter misslyckade ubåtssamtal med Jeltsins Ryssland och avsaknad av övriga bevis står U 137 idag i stället som det enda handfasta beviset för att sovjetiska ubåtar kränkte svenskt vatten.

Fakta är att Försvarsmakten under 1980-talet rapporterade ett stort antal ubåtskränkningar, och Försvarsmaktens personal gjorde ingen hemlighet av att de kränkande ubåtarna kom från Sovjetunionen. När Försvarsmakten fick möjlighet att presentera bevis i samtalen med Ryssland efter murens fall visade det sig att bevisen bestod av en inspelning av taxibåten Amalia och av inspelningar av minkar. Därefter har Förenta staternas dåvarande försvarsminister medgett att amerikanska ubåtar opererade i svenska vatten med svensk tillåtelse. Jag kan se tre möjliga förklaringar och ingen av dem är särskilt smickrande för den svenska Försvarsmakten.

Ubåtar från Sovjetunionen

Om den officiella versionen är korrekt följde Sovjetunionen upp U 137 förnedrande grundstötning med omfattande återkommande ubåtsoperationer. I tio år jagade därefter den svenska marinen sovjetiska ubåtar men utan någon enda ljudinspelning eller fotografi som kunde användas som bevis.

Ubåtar från väst/False flag

Den andra teorin har framförts av professor Ola Tunander vid PRIO och enligt honom utnyttjade krafter inom den amerikanska administrationen läget som uppstod efter U 137 till att genomföra psykologiska operationer (False flag) mot Sverige i syfte att i Sverige och västeuropa skapa en bild av att Sovjetunionen i fred bedrev omfattande ubåtsoperationer i grannländerna. Detta ska ha skett i samförstånd med ett begränsat antal svenska militärer och bevis som tydde på kränkningar av västliga ubåtar förstördes eller gömdes i arkiv.

Inga ubåtar alls

Den tredje möjliga förklaringen är att det inte skedde några ytterligare kränkningar efter U 137. Det som följde därefter var hjärnspöken, budgetubåtar, sillar och minkar.

För att avgöra vilken förklaring som är rimligast så är bedömningen av grundstötningen med U 137 helt central. Ifall det var en uppsåtlig kränkning talar det givetvis för att det även innan och efter kan ha förekommit kränkningar. Om U 137 i stället var ett grovt navigationsmisstag så finns inget bevis alls för uppsåtliga kränkningar.

Överste Uller fokuserar i sin artikel på motsägelser och fel i olika versioner av sovjetiska förklaringar samt på utredaren Rolf Ekéus beskrivning av indicenten. Jag kan inte se att det är det mest centrala. Sovjetunionen var en kommunistdiktatur men den omständigheten att Sovjetunionen lämnat felaktiga uppgifter är inte ett bevis för att kränkningen var avsiktlig. Istället tycker jag att man måste utgå ifrån det mest grundläggande. En 76 meter lång och 14 meter hög ubåt av 1940-talskonstruktion går på grund i relativt hög fart i ytläge med dieselmotorerna på i anslutning till en främmande nations örlogsbas. Gåsefjärden där U 137 gick på grund är en smal och grund fjärd med endast ett inlopp för större fartyg. Är det något i detta som passar ihop med ett avsiktligt intrång? Finns det någon svensk ubåtschef som skulle ha gett sig in i en sådan operation?

Den alternativa förklaringen är att U 137 navigerat fel, mycket fel. Den ”ställföreträdande fartygschefen” (politruken) Vasilij Besedin har gett en sådan version i boken Inifrån U 137 – min egen berättelse. I stort går versionen ut på att radiopejlantennen, det huvudsakliga navigationsinstrumentet, gått sönder då den fastnade i en trål (och inte kunnat repareras tillräckligt i Swinoujscie). Under den andra delen av resan användes därefter radionavigationssystemet DECCA med hjälp av den nyinstallerade mottagarindikatorn PIRS. Denna var dock otillförlitlig och under de följande tio dagarna blev navigationen alltmer osäker och felaktig och vid grundstötningen trodde man att man var öster om Bornholm.

När jag läser Besedins redogörelse för navigationsmissarna känner jag faktiskt igen mig. Inte så att jag navigerat fel till sjöss men sedan några år tillbaka har jag försökt lära mig att orientera. Inom orienteringen finns ett fenomen som kallas parallellfel. Detta innebär att man först hamnar fel och därefter orienterar parallellt mot rätt väg och i sin hjärna får verkligheten/terrängen att stämma överens med där man tror sig vara på kartan. Jag gjorde själv detta fel på i stort sett alla tävlingar jag sprang det första året. Det är häpnadsväckande hur man klarar av att tolka iakttagelser utifrån den felaktiga verklighetsuppfattningen man har. Besedin beskriver hur fartygschefen tolkade fyrkaraktärer som ljus från fiskebåtar och att en kustspaningsradar tolkades som en fartygsradar. På en av mina första orienteringstävlingar tolkade jag bland annat ett stort kalhygge som en smal äng och jag valde att bortse från traktorstigar jag sprang på men som inte fanns där jag trodde att jag var på kartan. För mig blev grundstötningen när jag kom fram till en hussamling, då först insåg jag hur fel jag sprungit (1 km).

Det synes helt osannolikt att man kan navigera så fel med en ubåt, men jag tycker att det är än mer osannolikt att ubåten avsiktligt skulle ha trängt in i Gåsefjärden i ytläge.

Är då detta viktigt idag? Jag tycker själv att synen på ubåtskränkningar under 1980-talet har en mycket stor betydelse för vilken säkerhetspolitisk väg Sverige ska välja. Idag är det säkerhetspolitiska läget på många sätt sämre än det var under 1980-talet. Det svenska totalförsvaret är avvecklat och det militära försvaret beräknas inte vara bemannat, utrustat och övat på ytterligare många år. Samtidigt har Ryssland genomfört en omfattande upprustning och nu även visat sig vara berett att starta krig mot grann- och broderlandet Ukraina.

Många förespråkar nu att Sverige, och Finland ska gå med i NATO. Jag vill inte utesluta den möjligheten även om jag ser stora problem i att alliera sig Förenta staterna som startat många angreppskrig under senare år. Jag kan dock inte tänka mig att stödja ett sådant förslag innan vi fått klarhet i ubåtsfrågan. Genomförde amerikanska aktörer, med stöd av enskilda svenska officerare, psykologiska operationer i syfte att misskreditera den traditionella svenska neutralitetspolitiken? Sverige kan tillsätta en sanningskommision där alla inblandade kan vittna om erfarenheter från ubåtsjakterna utan att riskera straff. Sverige kan också skicka ett tydligt budskap till Förenta staterna om att vi måste få klarhet i detta innan det kan bli aktuellt att diskutera svenska medlemskap i NATO.

11 kommentarer:

  1. Hur förklarar man dom indikationer man haft på magnetslingorna, varken Minkar eller Sillar är magnetiska mej veterligen

    SvaraRadera
    Svar
    1. De som menar att det aldrig var några främmande ubåtar i exempelvis Hårsfjärden 1982 anser nog att det var fråga om felindikeringar.

      Radera
  2. Klart att Su manövrerade inom skärgården men missade en del grynnor. Det pinsamma är väl snarast att en miljöpartist inte riktigt begripit...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Magnus, har du någon erfarenhet av inomskärsnavigering med ubåtar eller kan du hänvisa till någon som har det som skulle ge sig in i en sådan operation?

      Radera
  3. Anders Jallai har skrivit en del intressanta saker om Nato-spåret:
    http://www.jallai.se/2013/01/bevisligen-en-nato-ubat/
    http://www.jallai.se/2013/01/en-italiensk-psyop-med-cia-innehall/
    http://www.jallai.se/2013/02/harsfjarden-1982-ett-landsforraderi/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det finns tillräckligt med märkligheter för att motivera en sanningskommision om ubåtsfrågan.

      Radera
  4. Även om det bara var en kärnvapenbeväpnad snedseglare så känns det ändå inte helt tryggt...

    Mycket av den starka reaktionen på kränkningen kom nog av att vi hade dålig koll på det egna territoriet. Nu har vi f.ö. ännu sämre koll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, 1980-talet var väl inte heller någon trygg tid. Nu i efterhand tror jag dock att risken var betydligt större för att de paranoida sovjetledarna skulle starta ett kärnvapenkrig (ABLE-ARCHER/VRYAN) än att de i fredstid skulle skicka in ubåtar i svenska marinbaser.
      Ser man till Rysslands krigföring i Ukraina kan det nog vara så att risken för den typen av intrång är större idag.

      Radera
  5. Absolut ett avsiktligt intrång enligt pricipen bländverk.
    Alla tittar på det som syns och belyses, det som verkligen sker kan ske ostört.

    Vad som sedan egentligen skedde är upp till var och ens fantasi, det kan handlat om allt från Guillous sovjetiska undervattensbaser som bogserades in in skärgården till att man gjorde något i Afghanistan.

    Men efter att ha seglat i Blekinges och Stockholms nedsläckta ytterskärgårdar nattetid vet jag att tur är bara en liten del av vad som krävs för att inte gå på grund.

    SvaraRadera
  6. Jag rekommenderar Skippers projekt Under Ytan.
    http://navyskipper.blogspot.se/2013/03/under-ytan-del-3-ubatsjakt-vid-faro-1966.html

    Tar upp ubåtskränkningar både före och efter U-137. Det var inte U-137 som satte igång den svenska ubåtsjakten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack - jag följer också det Skipper skriver.

      Jag är övertygad om att det förekommit ubåtskränkningar före U-137, men jag tror att det då snarare varit kränkningar på öppet vatten dvs svenskt territorialhav. Det förekommer även uppgifter om att svenska ubåtar bedrivit motsvarande operationer på den sovjetiska sidan. I FOKK 18 (Vi levde i verkligheten - Marinens operationer och taktik under det kalla kriget.) kan man läsa (sidorna 43-44) att svenska ubåtar in på 1990-talet övade inträngning på andra sidan för att ta fotografier av hamnar i Baltikum och för att öva inskjutning av torpedminor:
      "När jag var ubåtschef i början av 90-talet så ärvde jag det här taktiska mönstret. Då hade man slutat att fotografera, men däremot så gjordes inträngningar i underrättelsesyfte. Det egentliga taktiska syftet med det var att lära ubåtscheferna att operera på andra sidan där det skiljer sig dramatiskt vad gäller taktiskt uppträdande med tanke på geografin och bottentopografi osv. Dessutom så övades det, rätt omfattande, med att skjuta in minorna. Jag kan bara bekräfta att dessa övningar levde ända in på 90-talet."

      Det anmärkningsvärda med U-137 var att inträngningen skedde i svensk inre, och för undervattensnavigering helt olämplig, skärgård i ytläge i relativt hög fart med dieselmotorerna på. De efterföljande ubåtskränkningarna under 1980-talet skiljde sig också från de tidigare genom att de ägde rum långt inne i skärgården.

      Radera