I morse läste jag i tidningen att:
Danska forskare är på väg till Arktis för att samla data som kan dokumentera att Danmark och Grönland har rättmätiga krav på havsområden vid Nordpolen.
SvD skriver också att Arktis gömmer rika fyndigheter av olja och gas.
Detta fick mig osökt att tänka på Jules Vernes bok Barbicane & co som utgavs 1889 och som jag för tillfället läser för barnen. I boken strävar Barbicane & co, aka Praktiska Nordpolsbolaget, aka Kanonklubben efter rätten till Nordpolen; allt land och vatten norr om den 84 breddgraden för att där utvinna det svarta guldet:
"Det är ett välbekant faktum att kolfyndigheter finns över hela världen både i Europa och Amerika, och fyndigheterna i Förenta Staterna är sannolikt världens största. Det finns också stora fyndigheter i Asien, Afrika och Australien. Ju mer vi utforskar Jorden, dess fler fyndigheter upptäcks. Vi kommer inte att lida brist på kol på hundratals år. Enbart England producerar 160 miljoner ton per år, och man beräknar att det i hela världen bryts drygt 400 miljoner ton per år. Naturligtvis måste denna brytning ökas för varje år i proportion till industriernas ständigt ökande behov. Kolet är nämligen nödvändigt antingen man utnyttjar ånga eller elektricitet. Världen kan i själva verket liknas vid en carbonivore, en varelse vars mage inte tål annat än kol. Kol används inte bara för uppvärmning utan också som ett basmaterial i många industrier. Efter bearbetning i laboratorierna kan man måla med det, parfymera med det, rena med det, lysa med det och itll och med göra diamanter av det. Dess användningsområde är till och med större än järnets. Vi kommer aldrig att lida brist på denna metall, eftersom Jorden består av järn, men kol förekommer inte i samma utsträckning. Personer som vet vad de talar om, och som ser några hundra år in i framtiden, talar alltid om en kommande kolbrist."
Idag vet vi att det inte finns något land vid nordpolen och med det svarta guldet menar vi snarare olja än kol men i övrigt är det stora likheter. I boken planerar Barbicane & co att förändra klimatet vid nordpolen för att kunna komma åt kolfyndigheterna (spoiler) medan mänskligheten i verkligheten kommit att förändra klimatet genom förbränning av just svart guld. Danmarks anspråk på nordpolen representeras i boken av Erik Baldenak men rätten till området avgörs i den inte av de olika ländernas argument utan av vilket land som betalar mest vid en auktion.
För klimatet vore det bäst om den olja och gas som finns under Norra ishavet stannade där men även utan klimatförändringar borde oljan och gasen sparas för kommande generationers möjligheter att upprätthålla det högteknologiska samhälle vi gjort oss beroende av. Nu kommer vi trots detta antagligen att få se utvinning av olja i Arktis och vi kan inte räkna med att tvister avgörs med fredliga medel. Barbicane & co hade planerat en klimatförändring med hög hastighet så i jämförelse med deras planer går den verkliga klimatförändringen långsamt men nu 123 år senare är kampen om det svarta guldet i Arktis här.
tisdag 31 juli 2012
lördag 28 juli 2012
Vad gör en politiker till en försvarsvän?
Jag har ibland reagerat på begreppet försvarsvän då en sådan verkar se till Försvarsmaktens bästa och inte till vilken försvarspolitik som är bäst för Sverige. Samtidigt fyller det en funktion som ett sammanfattande begrepp för personer som, av olika anledningar, är positiva till ett militärt försvar. Vilka är då de viktigaste anledningarna; vad gör en politiker till en försvarsvän?
Under 1940- till 1960-talen tror jag att det var erfarenheterna från det andra världskrigets neutralitetspolitik och krigshot som gjorde många politiker till försvarsvänner. Även erfarenheter av beredskapstjänstgöringen för de som senare blev politiker var säkert också betydelsefulla. Under 1970- till 1990-talen kom i stället försvarspolitiken alltmer att bara handla om fredsorganisationen och vilka förband som skulle läggas ner. Det blev i högre grad endast politiker som kom från orter med något militärt förband som blev försvarsvänner samtidigt som erfarenheterna från värnpliktstjänstgöringen för en stor andel av männen också medförde att en del blivande politiker hade en positiv syn på försvaret. Nu på 2000-talet har i stort sett alla gamla regementen lagts ner och värnplikten har gått till vila. Idag verkar det i stället vara så att en stor del av försvarsvännerna bland politikerna själva är, eller har varit, anställda inom Försvarsmakten.
Givetvis är detta en förenklad bild som inte kan förklara det försvarspolitiska ställningstagandet hos varje enskild politiker men jag tror ändå att det kan ge förståelse i stora drag.
Kan vi då utifrån detta göra några prognoser; hur kommer inställningen till försvaret att förändras i framtiden?
Ifall Sverige återigen, som 1939, utsätts för ett verkligt krigshot så skulle det givetvis göra skillnad - men då skulle det antagligen också vara för sent att bygga upp försvaret för det då aktuella hotet. När det gäller antalet orter med fredsförband och antalet politiker med egen erfarenhet av värnspliktsutbildning så verkar Försvarsmaktens inställning vara att det skulle vara möjligt att ytterligare reducera antalet fredsförband och vi som har utbildats som värnpliktiga blir inte fler utan äldre och färre. Min bild är därför att andelen försvarsvänner bland politikerna ytterligare kommer att minskas.
I resonemanget ovan har jag betonat irrationella förklaringar till varför vi ska ha ett militärt försvar, men så ser politiken ut inom många politikområden, och där går utvecklingen alltså mot allt färre försvarsvänner. De officiella argumenten byggde tidigare på en hotbild i form av stormakt röd, och när den blev inaktuell skulle försvaret skapa säkerhet här genom insatser (inte försvar) där, långt borta. Nu har nyttan i/resultatet av främst insatsen/kriget i Afghanistan börjat ifrågasättas och då verkar istället en del försvarsvänner plocka fram den gamla hotbilden med stormakten i öster.
För att vi återigen ska få ett nationellt försvar av större värde så tror jag att det behövs nytänkande från försvarsvänner inom och utanför Försvarsmakten. Det behövs en öppen debatt som förhoppningsvis kan leda till en samsyn mellan de politiska blocken kring vilket varför vi ska ha ett försvaret, och hur det ska se ut.
Under 1940- till 1960-talen tror jag att det var erfarenheterna från det andra världskrigets neutralitetspolitik och krigshot som gjorde många politiker till försvarsvänner. Även erfarenheter av beredskapstjänstgöringen för de som senare blev politiker var säkert också betydelsefulla. Under 1970- till 1990-talen kom i stället försvarspolitiken alltmer att bara handla om fredsorganisationen och vilka förband som skulle läggas ner. Det blev i högre grad endast politiker som kom från orter med något militärt förband som blev försvarsvänner samtidigt som erfarenheterna från värnpliktstjänstgöringen för en stor andel av männen också medförde att en del blivande politiker hade en positiv syn på försvaret. Nu på 2000-talet har i stort sett alla gamla regementen lagts ner och värnplikten har gått till vila. Idag verkar det i stället vara så att en stor del av försvarsvännerna bland politikerna själva är, eller har varit, anställda inom Försvarsmakten.
Givetvis är detta en förenklad bild som inte kan förklara det försvarspolitiska ställningstagandet hos varje enskild politiker men jag tror ändå att det kan ge förståelse i stora drag.
Kan vi då utifrån detta göra några prognoser; hur kommer inställningen till försvaret att förändras i framtiden?
Ifall Sverige återigen, som 1939, utsätts för ett verkligt krigshot så skulle det givetvis göra skillnad - men då skulle det antagligen också vara för sent att bygga upp försvaret för det då aktuella hotet. När det gäller antalet orter med fredsförband och antalet politiker med egen erfarenhet av värnspliktsutbildning så verkar Försvarsmaktens inställning vara att det skulle vara möjligt att ytterligare reducera antalet fredsförband och vi som har utbildats som värnpliktiga blir inte fler utan äldre och färre. Min bild är därför att andelen försvarsvänner bland politikerna ytterligare kommer att minskas.
I resonemanget ovan har jag betonat irrationella förklaringar till varför vi ska ha ett militärt försvar, men så ser politiken ut inom många politikområden, och där går utvecklingen alltså mot allt färre försvarsvänner. De officiella argumenten byggde tidigare på en hotbild i form av stormakt röd, och när den blev inaktuell skulle försvaret skapa säkerhet här genom insatser (inte försvar) där, långt borta. Nu har nyttan i/resultatet av främst insatsen/kriget i Afghanistan börjat ifrågasättas och då verkar istället en del försvarsvänner plocka fram den gamla hotbilden med stormakten i öster.
För att vi återigen ska få ett nationellt försvar av större värde så tror jag att det behövs nytänkande från försvarsvänner inom och utanför Försvarsmakten. Det behövs en öppen debatt som förhoppningsvis kan leda till en samsyn mellan de politiska blocken kring vilket varför vi ska ha ett försvaret, och hur det ska se ut.
lördag 21 juli 2012
Kan politikerna lita på militären?
I försvarsdebatten kan man ofta läsa att det är politikerna som har ansvaret för inriktningen av försvarspolitiken och att Försvarsmakten bara genomför politiskt fattade beslut samt att vi har ett försvar för att trygga vår demokrati. Försvarsmakten borde alltså vara en myndighet med ett särskilt ansvar för att respektera demokratiskt (politiskt) fattade beslut, men så har det inte alltid varit. I grunden tror jag att det beror på att militärer under det kalla kriget ansåg sig ha ett tolkningsföreträde när det gäller militära hotbilder.
Det främsta exemplet på detta var det omfattande NATO-samarbetet under det kalla kriget. Vår officiella säkerhetspolitiska linje var alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig men denna linje undergrävdes av ett omfattande samarbete med NATO-länder i fred. Denna dubbla säkerhetspolitik var visserligen sanktionerad av ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker men jag tycker ändå att det är problematiskt att som Mikael Holmström i Den dolda alliansen behandla den hemliga säkerhetspolitiska linjen som den verkliga, till skillnad från den officiella som i stort sett hela det svenska folket trodde på. För en betraktare i öst eller väst kanske det är rimligt att se Sverige som en icke röstande medlem av NATO men för svenskar som respekterar vår demokrati borde det vara en självklarhet att den officiella säkerhetspolitiska linjen var den verkliga. NATO-samarbetet under det kalla kriget, politiskt och militärt, gjordes alltså i strid mot de demokratiskt fattade besluten.
Det mest extrema västsamarbetet under det kalla kriget var troligtvis svenska amiralers bistånd till västliga ubåtsoperationer i svenska vatten under 1980-talet. Professor Ola Tunander har beskrivit detta i en rad böcker och för en vecka sedan publicerades hans artikel Subs and PSYOPs: The 1982 Swedish Submarine Intrusions i den brittiska vetenskapliga tidskriften Intelligence and National Security. Slutsatsen att de mest iögonfallande kränkningarna utfördes av ubåtar från väst stöds av observationer av främmande undervattensverksamhet samt av uttalanden från västliga politiker och militärer, som de brittiska och amerikanska marinministrarna Keith Speed och John Lehman och den amerikanska försvarsministern Caspar Weinberger. I artikeln citerar Tunander delar av en ännu opublicerad intervju med Lehman, gjord av den tysk-franska TV-kanalen Arte, samt redogör för samtal han själv haft med honom. Lehman har uppgett att ubåtsoperationerna mot Sverige beslutades av CIA-chefen William Caseys ‘Deception Operation Committee’ som PSYOPs riktade mot både Sverige och mot Sovjetunionen. Operationerna riktades mot den svenska opinionen och indirekt demokratin och bidrog till att andelen som såg Sovjetunionen som ett direkt hot mot Sverige ökade från 6 % till 42 %.
Idag har vi ett officiellt militärt samarbete med NATO, och med andra grannländer, men jag tror att dubbelspelet och hemlighetsmakeriet från det kalla krigets dagar fortfarande påverkar Sveriges säkerhetspolitik. För att kunna lägga grunden till en ny säkerhetspolitik, och därmed också ny försvarspolitik, behöver vi en öppen och ärlig säkerhetspolitisk debatt. Jag skulle därför vilja se en sanningskommission där de militärer som varit inblandade i hemligt samarbete med NATO-länder under det kalla kriget ska kunna vittna om detta under straffrihet.
Vi vet att Marinens utpekande av Ryssland som ansvarig för de ubåtskränkningar som visade sig vara minkar ledde till ansträngda relationer med Ryssland så sent som 1994. Även ni som inte tror att väst låg bakom ubåtskränkningarna kanske kan följa detta tankeexperiment? Antag att det faktiskt var ubåtar från väst som låg bakom de spektakulära kränkningarna av svenskt inre vatten och att ubåtar från Sovjetunionen inte kränkte svensk inre vatten efter U-137. Hur skulle du som Rysk politiker eller militär idag då tolka det faktum att svenska militärer fortfarande hävdar att det var fråga om sovjetiska ubåtar trots att tidigare politiker i väst bekräftat att deras nationer utfört ubåtsoperationer i svenska vatten i samverkan med svenska amiraler?
Det främsta exemplet på detta var det omfattande NATO-samarbetet under det kalla kriget. Vår officiella säkerhetspolitiska linje var alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig men denna linje undergrävdes av ett omfattande samarbete med NATO-länder i fred. Denna dubbla säkerhetspolitik var visserligen sanktionerad av ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker men jag tycker ändå att det är problematiskt att som Mikael Holmström i Den dolda alliansen behandla den hemliga säkerhetspolitiska linjen som den verkliga, till skillnad från den officiella som i stort sett hela det svenska folket trodde på. För en betraktare i öst eller väst kanske det är rimligt att se Sverige som en icke röstande medlem av NATO men för svenskar som respekterar vår demokrati borde det vara en självklarhet att den officiella säkerhetspolitiska linjen var den verkliga. NATO-samarbetet under det kalla kriget, politiskt och militärt, gjordes alltså i strid mot de demokratiskt fattade besluten.
Det mest extrema västsamarbetet under det kalla kriget var troligtvis svenska amiralers bistånd till västliga ubåtsoperationer i svenska vatten under 1980-talet. Professor Ola Tunander har beskrivit detta i en rad böcker och för en vecka sedan publicerades hans artikel Subs and PSYOPs: The 1982 Swedish Submarine Intrusions i den brittiska vetenskapliga tidskriften Intelligence and National Security. Slutsatsen att de mest iögonfallande kränkningarna utfördes av ubåtar från väst stöds av observationer av främmande undervattensverksamhet samt av uttalanden från västliga politiker och militärer, som de brittiska och amerikanska marinministrarna Keith Speed och John Lehman och den amerikanska försvarsministern Caspar Weinberger. I artikeln citerar Tunander delar av en ännu opublicerad intervju med Lehman, gjord av den tysk-franska TV-kanalen Arte, samt redogör för samtal han själv haft med honom. Lehman har uppgett att ubåtsoperationerna mot Sverige beslutades av CIA-chefen William Caseys ‘Deception Operation Committee’ som PSYOPs riktade mot både Sverige och mot Sovjetunionen. Operationerna riktades mot den svenska opinionen och indirekt demokratin och bidrog till att andelen som såg Sovjetunionen som ett direkt hot mot Sverige ökade från 6 % till 42 %.
Idag har vi ett officiellt militärt samarbete med NATO, och med andra grannländer, men jag tror att dubbelspelet och hemlighetsmakeriet från det kalla krigets dagar fortfarande påverkar Sveriges säkerhetspolitik. För att kunna lägga grunden till en ny säkerhetspolitik, och därmed också ny försvarspolitik, behöver vi en öppen och ärlig säkerhetspolitisk debatt. Jag skulle därför vilja se en sanningskommission där de militärer som varit inblandade i hemligt samarbete med NATO-länder under det kalla kriget ska kunna vittna om detta under straffrihet.
Vi vet att Marinens utpekande av Ryssland som ansvarig för de ubåtskränkningar som visade sig vara minkar ledde till ansträngda relationer med Ryssland så sent som 1994. Även ni som inte tror att väst låg bakom ubåtskränkningarna kanske kan följa detta tankeexperiment? Antag att det faktiskt var ubåtar från väst som låg bakom de spektakulära kränkningarna av svenskt inre vatten och att ubåtar från Sovjetunionen inte kränkte svensk inre vatten efter U-137. Hur skulle du som Rysk politiker eller militär idag då tolka det faktum att svenska militärer fortfarande hävdar att det var fråga om sovjetiska ubåtar trots att tidigare politiker i väst bekräftat att deras nationer utfört ubåtsoperationer i svenska vatten i samverkan med svenska amiraler?
torsdag 19 juli 2012
Kustartilleriet 1902-2000, väl värt ett besök
På vägen hem från semester i Norrland stannade vi igår till vid Hemsö fästning. Jag hade förmånen att vara placerad i Hemvärnet på Holmögadd 1995-2000 (delvis beskrivet i boken Holmögadd - 1943-2003 60 år i marinens tjänst) och samtidigt som jag inte kan låta bli att sörja vårt skrotade kustförsvar så är det ändå glädjande att HÖ 1 bevarats och numera är tillgängligt för allmänheten. Barnen uppskattade visningen - äldsta dottern som är 10 år gav besöket betyget 4 av 5. Avstickaren tog 3 timmar; färjan ut gick kl. 1030, visningen började kl. 1100 och färjan tillbaka kl. 1300. Ett besök rekommenderas alla som passerar Härnösand!
En tröst är att det fortfarande finns militär närvaro längs kusten och på Hemsö och det kan vi nog tacka EU för. Hade det inte varit för Schengenavtalet hade säkert även alla fasta radarsystem skrotats i den stora oredan och ersatts med ett par rörliga radarstationer.
Radarmaster håller koll på havet (ÖA 2009-12-17)
En tröst är att det fortfarande finns militär närvaro längs kusten och på Hemsö och det kan vi nog tacka EU för. Hade det inte varit för Schengenavtalet hade säkert även alla fasta radarsystem skrotats i den stora oredan och ersatts med ett par rörliga radarstationer.
Radarmaster håller koll på havet (ÖA 2009-12-17)
tisdag 10 juli 2012
Försvarsmaktens information
Jag uppmärksammades nyligen på att Försvarsmaktens informationsdirektör uppmärksammat bloggen på Twitter - tack för det! Detta fick mig att tänka på min kontakt med Försvarsmaktens dåvarande presschef Bertil Ternert.
Under min grundutbildning till hydrofonist (PB Ubj) vid bojbåtsdivisionen 1993-95 var jag med och bidrog till att Försvarsmakten kunde konstatera att det ljud vi lyssnade efter härrörde från minkar och inte kränkande ubåtar. (Jag kan med gott samvete skriva att utan min personliga insats skulle vi inte kunnat upptäcka detta där och då det skedde men det får kanske bli ett senare blogginlägg.)
Själva upptäckten skedde natten till den 28 juli 1994 (av babords vakt, så själv låg jag och sov) och vi fick nästa dag skriva på papper om att vi var medvetna om att meddelarfriheten inte gällde för de inträffande händelserna. (Det skulle alltså vara ett hot mot rikets säkerhet ifall det blev känt att Flottan jagat mink och inte ubåtar.) Vi värnpliktiga spekulerade i vad nyheten skulle vara värd men inget läckte ut. Riksdagsvalet var september senare samma år och jag, som inte sympatiserade med Carl Bildt då heller, misstänkte att Försvarsmakten skulle vänta med att publicera nyheten tills efter valet. Den 17 augusti kom dock det första pressmeddelandet och kommande dagar hörde jag Bertil Ternert på radio meddela att marinen troligtvis jagat djur och inte ubåt. Försvarsmakten skötte informationsspridningen på ett mycket professionellt sätt.
På den besättning jag tillhörde visste vi att Högkvarteret visste att bevisen för att det rörde sig om mink var nästan helt säkra men så lät det inte i nyhetsrapporteringen. Några som inte alls trodde på att ljudet kom från något annat än ubåtar var övriga besättningar. De hade jagat detta ubåtsljud i flera år och inte fått någon information tjänstvägen om att det var på något annat sätt. Jag uppfattade det så att vi inte fick berätta något för de värnpliktga på övriga besättningar och jag bestämde mig därför för att försöka få tag på Bertil Ternert, som skött informationen i media och som uppenbarligen redan var införstådd. På nästa permission gick jag därför upp till Lidingövägen och i receptionen bad jag att få prata med honom. Jag hade inget passerkort så jag fick prata med honom på telefon. Jag förklarade att jag varit med om avslöjandet men att den personal som inte varit det fortfarande trodde att det var ubåtar och att jag tyckte att Försvarsmakten inte skött den interna information. Den delen var inte presschefens ansvar men när jag gick därifrån så kände jag att han hade förståelse för mina synpunkter.
Jag höll tyst om mitt besök vid Högkvarteret men några veckor senare fick faktiskt vi, och övriga besättningar, information av kommendörkapten A från MUST; vilken var mycket bra. Ytterligare ett par månader senare blev jag inkallad till befälsmässen en kväll. De hade då hört ett rykte om att bakgrunden till informationen från MUST var att någon från vår besättning varit upp på Högkvarteret. Av någon för mig okänd anledning hade då deras misstankar fallit på mig (vilket de i och för sig hade rätt i). Tydligen hade MUST-informationen väckt förvåning; inte för att det var något fel på den utan för att de aldrig varit med om att besättningar blivit informerade på det sättet.
Det mesta om minkjakten, samt hur Försvarsmakten offentliggjorde nyheten finns att läsa i rapporten:
Minkar eller ubåtar i den svenska ubåtsjakten av Annika Brändström.
Jag får bilden att information tjänstevägen inte verkar fungera i dagens Försvarsmakt (exempelvis när det gäller övergången till IO 2014) så en reflektion är att Försvarsmakten fortfarande verkar ha lättare med informationen externt än informationen internt.
Under min grundutbildning till hydrofonist (PB Ubj) vid bojbåtsdivisionen 1993-95 var jag med och bidrog till att Försvarsmakten kunde konstatera att det ljud vi lyssnade efter härrörde från minkar och inte kränkande ubåtar. (Jag kan med gott samvete skriva att utan min personliga insats skulle vi inte kunnat upptäcka detta där och då det skedde men det får kanske bli ett senare blogginlägg.)
Själva upptäckten skedde natten till den 28 juli 1994 (av babords vakt, så själv låg jag och sov) och vi fick nästa dag skriva på papper om att vi var medvetna om att meddelarfriheten inte gällde för de inträffande händelserna. (Det skulle alltså vara ett hot mot rikets säkerhet ifall det blev känt att Flottan jagat mink och inte ubåtar.) Vi värnpliktiga spekulerade i vad nyheten skulle vara värd men inget läckte ut. Riksdagsvalet var september senare samma år och jag, som inte sympatiserade med Carl Bildt då heller, misstänkte att Försvarsmakten skulle vänta med att publicera nyheten tills efter valet. Den 17 augusti kom dock det första pressmeddelandet och kommande dagar hörde jag Bertil Ternert på radio meddela att marinen troligtvis jagat djur och inte ubåt. Försvarsmakten skötte informationsspridningen på ett mycket professionellt sätt.
På den besättning jag tillhörde visste vi att Högkvarteret visste att bevisen för att det rörde sig om mink var nästan helt säkra men så lät det inte i nyhetsrapporteringen. Några som inte alls trodde på att ljudet kom från något annat än ubåtar var övriga besättningar. De hade jagat detta ubåtsljud i flera år och inte fått någon information tjänstvägen om att det var på något annat sätt. Jag uppfattade det så att vi inte fick berätta något för de värnpliktga på övriga besättningar och jag bestämde mig därför för att försöka få tag på Bertil Ternert, som skött informationen i media och som uppenbarligen redan var införstådd. På nästa permission gick jag därför upp till Lidingövägen och i receptionen bad jag att få prata med honom. Jag hade inget passerkort så jag fick prata med honom på telefon. Jag förklarade att jag varit med om avslöjandet men att den personal som inte varit det fortfarande trodde att det var ubåtar och att jag tyckte att Försvarsmakten inte skött den interna information. Den delen var inte presschefens ansvar men när jag gick därifrån så kände jag att han hade förståelse för mina synpunkter.
Jag höll tyst om mitt besök vid Högkvarteret men några veckor senare fick faktiskt vi, och övriga besättningar, information av kommendörkapten A från MUST; vilken var mycket bra. Ytterligare ett par månader senare blev jag inkallad till befälsmässen en kväll. De hade då hört ett rykte om att bakgrunden till informationen från MUST var att någon från vår besättning varit upp på Högkvarteret. Av någon för mig okänd anledning hade då deras misstankar fallit på mig (vilket de i och för sig hade rätt i). Tydligen hade MUST-informationen väckt förvåning; inte för att det var något fel på den utan för att de aldrig varit med om att besättningar blivit informerade på det sättet.
Det mesta om minkjakten, samt hur Försvarsmakten offentliggjorde nyheten finns att läsa i rapporten:
Minkar eller ubåtar i den svenska ubåtsjakten av Annika Brändström.
Jag får bilden att information tjänstevägen inte verkar fungera i dagens Försvarsmakt (exempelvis när det gäller övergången till IO 2014) så en reflektion är att Försvarsmakten fortfarande verkar ha lättare med informationen externt än informationen internt.
fredag 6 juli 2012
Varför får inte ÖB de pengar han behöver?
Under den senaste veckan har det bland försvarsbloggare varit en livlig debatt kring ÖB uttalande om att Försvarsmakten behöver mer pengar (se exempelvis Wiseman) medan nyheten inte fått något större genomslag i övriga media. Jag har då kommit att tänka på vad Carl Björeman skrev om Nils Swedlund, ÖB 1951-1961 i boken År av uppgång år av nedgång:
"En jämförelse med Helge Jung beträffande överbefälhavargärning utfaller inte till Swedlunds fördel. Utöver skillnaden i ledarstil tillkom en annan, mer väsentlig skillnad: Swedlund saknade Jungs starka känsla för att politikerna måste ha folket med sig i försvarsfrågan. När Swedlund formulerat de militära kraven fordrade han att politikerna skulle stödja dem. De hade ju i 1948 års försvarsbeslut krävt ett försvar utan luckor. Det kravet/löftet borde de hålla sig till och betala för."
Man skulle kunna betrakta Försvarsmakten som en myndighet bland andra vars uppgift helt enkelt är att verkställa regeringens politik inom försvarsområdet, men så är inte riktigt fallet. Försvarsmaktens särställning har sina rötter i den tid då folket fanns till för militären/konungen. Jag tror att det bland militärer under lång tid har funnits, och delvis finns ännu idag, en uppfattning att man vet bäst vilket försvar vi behöver. Försvarspolitik är ett mycket komplext område och försvaret har inte direkt underlättat för allmänheten och politiker att sätta sig in i det; i stället har sekretessen gått före så att mycket få politiker haft någon större förståelse för krigsorganisationen. Försvarspolitiken har därför handlat om pengar, fredsförband och industriprojekt. (När politikerna gjort försök att påverka krigsorganisationen genom att till exempel dra ner antalet brigader i försvarsbeslut så omvandlades dessa till FO-stridsgrupper/svartbrigader.) I huvudsak verkar dock politikerna under efterkrigstiden ha accepterat försvarsledningarnas bedömningar och önskemål; särskilt under åren efter kriget då erfarenheterna från beredskapstiden ledde till en kraftig militär upprustning. När ekonomin i landet försämrades och politikerna som varit med under kriget ersattes av yngre och mer försvarskritiska politiker så började försvarsanslagen skäras ner i förhållande till försvarsledningens krav. Ändå fick Försvarsmakten så sent som 1991-1994 med Anders Björck som försvarsminister igenom i stort sett hela önskelistan. Vi beställde stridsvagnar, stridsfordon, stridsflygplan och ubåtar vilket intecknade materielanslaget under mer än tio år framåt. Sedan dess verkar allt ha ändrats. Orsaken till detta skulle kunna vara att dagens regering nu ser Försvarsmakten som vilket myndighet som helst.
Redan innan Björcks beställningar var levererade och betalade påbörjades den stora ominriktningen. Det fanns inte längre några militära hot i sikte och i stället för att då i onödan ha ett försvar som inte gjorde någon nytta så skulle militären användas, här och nu. I början av ominriktningsprocessen var tanken att vi skulle utnyttja det stabila läget i vår omvärld till att minska de fasta kostnaderna i form av otidsenliga fasta anläggningar. Detta skulle kosta pengar under omställningsarbetet men sedan frigöra medel för materiell förnyelse. Redan när jag hörde detta första gången tvivlade jag på att politikerna skulle gå med på några större nya inköp när man väl genomfört neddragningarna. Efter några år började ominriktningen att löpa amok och nu skulle allt som inte kunde användas vid internationella insatser bort - till vilket pris som helst. Hemvärnet blev visserligen kvar men jag uppfattade att planen var att Hemvärnet skulle dö sotdöden genom en mix av krav, besparingar och ständiga omorganisationer. Det slutliga steget var att värnplikten avskaffades så att försvaret slapp utbilda soldater som inte ville delta i internationella insatser och att de anställda som inte accepterade obligatoriet med internationella insatser sades upp. Men trots att försvarsledningen fått som den velat med ominriktningen så kvarstår problem. Hur har då ominriktningen påverkat politikernas och folkets syn på försvarsfrågan?
- När försvarsledningen slog fast att det inte fanns några militära hot mot Sverige och att det gamla existensförsvaret var ett förlegat invasionsförsvar så försvann också grunden för Försvarsmaktens särställning. Visst verkar politikerna tycka att det är trevligt med internationella insatser och NBG men nu är det inte längre en fråga om rikets existens utan nyttan handlar om internationellt anseende och att plocka politiska poäng.
- När Försvarsmakten väl förlorat sin särställning så ställs samma krav som på övriga myndigheter och främst då att hålla budget men även att uppnå målen för verksamheten. Politiker på alla nivåer är vana vid ständiga krav från tjänstemän, förvaltningar och myndigheter på mer pengar och man vill inte gynna de som inte håller sin budget och inte når sina mål. Nu är Försvarsmaktens budget i balans men Insatsorganisation 2014 kommer inte att vara intagen förrän 2019, Försvarsmakten har svårt att behålla de nya yrkessoldaterna och bland officerarna verkar det finnas ett stort missnöje. Samtidigt har tydligen Försvarsmakten, trots varningar, ansett sig ha råd att köpa in ett dyrt stödsystem, SAP, som driftsatts utan tillräckliga tester vilket lett till stor oreda.
- Folket har givetvis också påverkats av budskapet att det inte finns några militära hot och det finns inte något starkt stöd för de internationella insatserna. (Se När kriget kommit från Göteborgs universitet, länk via Cornucopia.) Själv tror jag dock att avskaffandet av värnplikten är det som nu men än mer på längre sikt gör att Försvarsmakten förlorar folkförankringen.
Det finns inga folkliga krav på mer pengar till försvaret och kanske anser regeringen att man inte vill kasta goda pengar efter dåliga. Sammantaget tror jag att det skulle krävas stora förändringar i hur politiker och folket ser på försvaret för att det ska bli några ytterligare medel.
"En jämförelse med Helge Jung beträffande överbefälhavargärning utfaller inte till Swedlunds fördel. Utöver skillnaden i ledarstil tillkom en annan, mer väsentlig skillnad: Swedlund saknade Jungs starka känsla för att politikerna måste ha folket med sig i försvarsfrågan. När Swedlund formulerat de militära kraven fordrade han att politikerna skulle stödja dem. De hade ju i 1948 års försvarsbeslut krävt ett försvar utan luckor. Det kravet/löftet borde de hålla sig till och betala för."
Man skulle kunna betrakta Försvarsmakten som en myndighet bland andra vars uppgift helt enkelt är att verkställa regeringens politik inom försvarsområdet, men så är inte riktigt fallet. Försvarsmaktens särställning har sina rötter i den tid då folket fanns till för militären/konungen. Jag tror att det bland militärer under lång tid har funnits, och delvis finns ännu idag, en uppfattning att man vet bäst vilket försvar vi behöver. Försvarspolitik är ett mycket komplext område och försvaret har inte direkt underlättat för allmänheten och politiker att sätta sig in i det; i stället har sekretessen gått före så att mycket få politiker haft någon större förståelse för krigsorganisationen. Försvarspolitiken har därför handlat om pengar, fredsförband och industriprojekt. (När politikerna gjort försök att påverka krigsorganisationen genom att till exempel dra ner antalet brigader i försvarsbeslut så omvandlades dessa till FO-stridsgrupper/svartbrigader.) I huvudsak verkar dock politikerna under efterkrigstiden ha accepterat försvarsledningarnas bedömningar och önskemål; särskilt under åren efter kriget då erfarenheterna från beredskapstiden ledde till en kraftig militär upprustning. När ekonomin i landet försämrades och politikerna som varit med under kriget ersattes av yngre och mer försvarskritiska politiker så började försvarsanslagen skäras ner i förhållande till försvarsledningens krav. Ändå fick Försvarsmakten så sent som 1991-1994 med Anders Björck som försvarsminister igenom i stort sett hela önskelistan. Vi beställde stridsvagnar, stridsfordon, stridsflygplan och ubåtar vilket intecknade materielanslaget under mer än tio år framåt. Sedan dess verkar allt ha ändrats. Orsaken till detta skulle kunna vara att dagens regering nu ser Försvarsmakten som vilket myndighet som helst.
Redan innan Björcks beställningar var levererade och betalade påbörjades den stora ominriktningen. Det fanns inte längre några militära hot i sikte och i stället för att då i onödan ha ett försvar som inte gjorde någon nytta så skulle militären användas, här och nu. I början av ominriktningsprocessen var tanken att vi skulle utnyttja det stabila läget i vår omvärld till att minska de fasta kostnaderna i form av otidsenliga fasta anläggningar. Detta skulle kosta pengar under omställningsarbetet men sedan frigöra medel för materiell förnyelse. Redan när jag hörde detta första gången tvivlade jag på att politikerna skulle gå med på några större nya inköp när man väl genomfört neddragningarna. Efter några år började ominriktningen att löpa amok och nu skulle allt som inte kunde användas vid internationella insatser bort - till vilket pris som helst. Hemvärnet blev visserligen kvar men jag uppfattade att planen var att Hemvärnet skulle dö sotdöden genom en mix av krav, besparingar och ständiga omorganisationer. Det slutliga steget var att värnplikten avskaffades så att försvaret slapp utbilda soldater som inte ville delta i internationella insatser och att de anställda som inte accepterade obligatoriet med internationella insatser sades upp. Men trots att försvarsledningen fått som den velat med ominriktningen så kvarstår problem. Hur har då ominriktningen påverkat politikernas och folkets syn på försvarsfrågan?
- När försvarsledningen slog fast att det inte fanns några militära hot mot Sverige och att det gamla existensförsvaret var ett förlegat invasionsförsvar så försvann också grunden för Försvarsmaktens särställning. Visst verkar politikerna tycka att det är trevligt med internationella insatser och NBG men nu är det inte längre en fråga om rikets existens utan nyttan handlar om internationellt anseende och att plocka politiska poäng.
- När Försvarsmakten väl förlorat sin särställning så ställs samma krav som på övriga myndigheter och främst då att hålla budget men även att uppnå målen för verksamheten. Politiker på alla nivåer är vana vid ständiga krav från tjänstemän, förvaltningar och myndigheter på mer pengar och man vill inte gynna de som inte håller sin budget och inte når sina mål. Nu är Försvarsmaktens budget i balans men Insatsorganisation 2014 kommer inte att vara intagen förrän 2019, Försvarsmakten har svårt att behålla de nya yrkessoldaterna och bland officerarna verkar det finnas ett stort missnöje. Samtidigt har tydligen Försvarsmakten, trots varningar, ansett sig ha råd att köpa in ett dyrt stödsystem, SAP, som driftsatts utan tillräckliga tester vilket lett till stor oreda.
- Folket har givetvis också påverkats av budskapet att det inte finns några militära hot och det finns inte något starkt stöd för de internationella insatserna. (Se När kriget kommit från Göteborgs universitet, länk via Cornucopia.) Själv tror jag dock att avskaffandet av värnplikten är det som nu men än mer på längre sikt gör att Försvarsmakten förlorar folkförankringen.
Det finns inga folkliga krav på mer pengar till försvaret och kanske anser regeringen att man inte vill kasta goda pengar efter dåliga. Sammantaget tror jag att det skulle krävas stora förändringar i hur politiker och folket ser på försvaret för att det ska bli några ytterligare medel.
onsdag 4 juli 2012
Återinförd värnplikt (försök 1)
För att få någon ordning på det svenska försvaret så tror jag att det krävs en plan för återinförd värnplikt. Den svåraste frågan som jag ser det är hur värnplikten, som kan liknas med en beskattning, kan göras rättvis när det inte längre är allmän. Idag har jag inga bra svar på den frågan så därför börjar jag med ett försök att skissa hur utbildningen av värnpliktiga skulle kunna fungera om man utgår ifrån dagens grund- och insatsorganisation.
Armén (vi lämnar tills vidare de blå försvarsgrenarna) består idag av omkring 70 bataljoner, varav 40 inom hemvärnet. Jag tycker att en högt prioriterad förändring skulle vara att öka antalet brigader till tre så att vi har brigader vid I 19, P 4 och P 7 med brigadernas materiel förrådsställd i samma landsända. Detta skulle kräva ytterligare logistik-, artilleri- och ingenjörsbataljoner så att antalet bataljoner då skulle vara omkring 72.
På den gamla goda tiden förbandsomsattes brigadförbanden efter åtta år (och därefter överfördes de värnpliktiga till mindre prioriterade lokalförsvarsförband) så låt oss anta att det skulle kunna fungera på liknande sätt efter att värnplikten återinförts. För att omsätta 72 bataljoner krävs det då att det utbildas nio bataljoner varje år. Finns det tillräckligt med utbildningsplatser för detta i dagens grundorganisation? Ja, jag tror det.
Ett tänkt brigadregemente (alltså I 19, P 4 och P 7) skulle kunna ha följande utbildningscykel:
år 1: GU mekaniserad bataljon 1
år 3: GU mekaniserad bataljon 2
år 5: GU mekaniserad bataljon 3
år 7: brigadår (GU)
Dessutom krävs repetitionsutbildning exempelvis något liknande:
år 2: KFÖ med hela brigaden (lång)
år 4: KFÖ mekaniserad bataljon 1 (kort)
år 6: KFÖ mekaniserad bataljon 2 (kort)
år 8: KFÖ mekaniserad bataljon 3 (kort)
De år då inget brigadförband utbildas skulle regementena i stället kunna utbilda hemvärnsbataljoner:
år 2: GU hemvärnsbataljon 1
år 4: GU hemvärnsbataljon 2
år 6: GU hemvärnsbataljon 3
år 8: GU hemvärnsbataljon 4
Detta skulle medföra att hemvärnsförbandens rekrytering skulle vara säkrad samtidigt som vissa hemvärnsförband skulle kunna ges mer kvalificerade uppgifter efter en längre grundutbildning. Dels kunde samtliga hemvärnsbataljoner förstärkas med granatkastar-, pionjär- och trossplutoner, och i förlängningen kanske även luftvärns- och pansarvärnsplutoner, och dels skulle vissa av dagens hemvärnsbataljoner kunna omorganiseras till lätta manöverbataljoner. Hemvärnet skulle då utvecklas mot något som mer liknar Förenta staternas nationalgarde men kanske skulle ett mer lokalt hemvärn kunna organiseras av frivilliga som väljer att stanna kvar efter att den åttaåriga krigsplaceringen upphört.
Hemvärnsbataljoner skulle kunna utbildas som hel bataljon under del av året, uppdelat i olika perioder under ett år (en del januari-mars, en del april-juni och en del augusti-november) eller uppdelat på flera år.
Här är en skiss över hur hemvärnsbataljonerna skulle kunna utbildas:
I 19 med AJB och A 9: 10.-16. (7 st)
LedR: 21.-22. (2 st)
LG: 23.-26. (4 st)
AmfR: 27.-29. (3 st)
Ing 2: 33., 35. (2 st)
K 3: 19.-20. (2 st)
P 4 med TrängR: 38.-40., 44. (4 st)
P 7: 46.-49. (4 st)
Lv 6: 41., 45. (2 st)
Marinbasen: 34., 36-37. (3 st)
För de bataljoner som inte finns med i ovanstående skiss skulle permanenta utbildningsplatser (motsvarande dagens GMU med inriktning Hemvärn) kunna finnas vid:
Dalregementsgruppen/Gävleborgsgruppen: 17.-18. (2 st)
Livgrenadjärgruppen (Kvarn): 30.-31. (2 st)
Gotlandsgruppen: 32. (1 st)
Elfsborgsgruppen: 42.-43. (2 st)
Om en bataljon består av 16 plutoner krävs att två plutoner utbildas varje år så det bör inte vara någon omöjlighet för en utbildningsgrupp att ansvarar för att grundutbilda en eller två bataljoner.
Det här får räcka för ikväll - jag är tacksam för kritik och kommentarer!
Armén (vi lämnar tills vidare de blå försvarsgrenarna) består idag av omkring 70 bataljoner, varav 40 inom hemvärnet. Jag tycker att en högt prioriterad förändring skulle vara att öka antalet brigader till tre så att vi har brigader vid I 19, P 4 och P 7 med brigadernas materiel förrådsställd i samma landsända. Detta skulle kräva ytterligare logistik-, artilleri- och ingenjörsbataljoner så att antalet bataljoner då skulle vara omkring 72.
På den gamla goda tiden förbandsomsattes brigadförbanden efter åtta år (och därefter överfördes de värnpliktiga till mindre prioriterade lokalförsvarsförband) så låt oss anta att det skulle kunna fungera på liknande sätt efter att värnplikten återinförts. För att omsätta 72 bataljoner krävs det då att det utbildas nio bataljoner varje år. Finns det tillräckligt med utbildningsplatser för detta i dagens grundorganisation? Ja, jag tror det.
Ett tänkt brigadregemente (alltså I 19, P 4 och P 7) skulle kunna ha följande utbildningscykel:
år 1: GU mekaniserad bataljon 1
år 3: GU mekaniserad bataljon 2
år 5: GU mekaniserad bataljon 3
år 7: brigadår (GU)
Dessutom krävs repetitionsutbildning exempelvis något liknande:
år 2: KFÖ med hela brigaden (lång)
år 4: KFÖ mekaniserad bataljon 1 (kort)
år 6: KFÖ mekaniserad bataljon 2 (kort)
år 8: KFÖ mekaniserad bataljon 3 (kort)
De år då inget brigadförband utbildas skulle regementena i stället kunna utbilda hemvärnsbataljoner:
år 2: GU hemvärnsbataljon 1
år 4: GU hemvärnsbataljon 2
år 6: GU hemvärnsbataljon 3
år 8: GU hemvärnsbataljon 4
Detta skulle medföra att hemvärnsförbandens rekrytering skulle vara säkrad samtidigt som vissa hemvärnsförband skulle kunna ges mer kvalificerade uppgifter efter en längre grundutbildning. Dels kunde samtliga hemvärnsbataljoner förstärkas med granatkastar-, pionjär- och trossplutoner, och i förlängningen kanske även luftvärns- och pansarvärnsplutoner, och dels skulle vissa av dagens hemvärnsbataljoner kunna omorganiseras till lätta manöverbataljoner. Hemvärnet skulle då utvecklas mot något som mer liknar Förenta staternas nationalgarde men kanske skulle ett mer lokalt hemvärn kunna organiseras av frivilliga som väljer att stanna kvar efter att den åttaåriga krigsplaceringen upphört.
Hemvärnsbataljoner skulle kunna utbildas som hel bataljon under del av året, uppdelat i olika perioder under ett år (en del januari-mars, en del april-juni och en del augusti-november) eller uppdelat på flera år.
Här är en skiss över hur hemvärnsbataljonerna skulle kunna utbildas:
I 19 med AJB och A 9: 10.-16. (7 st)
LedR: 21.-22. (2 st)
LG: 23.-26. (4 st)
AmfR: 27.-29. (3 st)
Ing 2: 33., 35. (2 st)
K 3: 19.-20. (2 st)
P 4 med TrängR: 38.-40., 44. (4 st)
P 7: 46.-49. (4 st)
Lv 6: 41., 45. (2 st)
Marinbasen: 34., 36-37. (3 st)
För de bataljoner som inte finns med i ovanstående skiss skulle permanenta utbildningsplatser (motsvarande dagens GMU med inriktning Hemvärn) kunna finnas vid:
Dalregementsgruppen/Gävleborgsgruppen: 17.-18. (2 st)
Livgrenadjärgruppen (Kvarn): 30.-31. (2 st)
Gotlandsgruppen: 32. (1 st)
Elfsborgsgruppen: 42.-43. (2 st)
Om en bataljon består av 16 plutoner krävs att två plutoner utbildas varje år så det bör inte vara någon omöjlighet för en utbildningsgrupp att ansvarar för att grundutbilda en eller två bataljoner.
Det här får räcka för ikväll - jag är tacksam för kritik och kommentarer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)