Ansvaret för tvåbefälssystemet

Kungl Krigsvetenskapsakademien kommenterar idag införande av tvåbefälssystemet. ÖB skriver att det är riksdag och regering som beslutat att införa ett tvåbefälssystem. KKrVA konstaterar dock att initiativet kom 2006 från dåvarande ÖB. 

Så här går det till inom försvarspolitiken, liksom inom de flesta (alla?) politikområden. Myndigheten (Försvarsmakten) hemställer först om en förändring. Regeringen låter sedan utreda förslaget, vilket ofta sker av tjänstemän från myndigheten. Slutligen skriver tjänstemän på departementet, som ofta kan ha en bakgrund inom myndigheten, en proposition till riksdagen som efter utskottsbehandling klubbar igenom förslaget. För den som vill veta mer rekommenderas Hans Lindblads (fp) böcker Jag var för snäll och Ämbetsmannastaten.

Jag skulle gissa att alla förändringar inom ramen för den stora ominriktningen av Försvarsmakten gått till på detta sätt. Det politiska intresset har varit begränsat till att minska kostnaderna. Det ansvar man ska lägga på politikerna i regering och riksdag är inte att de kommit med en lång rad dåliga förslag utan i stället att man inte ifrågasatt de förslag som kommit från Försvarsmakten.

Det allvarliga i frågan är när myndighetsföreträdare, och i detta fall till och med myndighetschefen, lägger ansvaret för impopulära förändringar på politikerna. Om inte ÖB fullt ut står för tvåbefälssystemet - vem ska då göra det?

Klimatförändringar eller peak oil?

Cornucopia skriver idag om kombinationen av riskerna för klimatförändringar eller peak oil/coal/... och gör de försiktiga antagandena att respektive risk bara är omkring 90 % vilket då ger att sannolikheten för att vi varken ska drabbas av effekterna av klimatförändring eller peak oil är 1 %. De åtgärder som krävs för tvillingproblemen är likartade. Den totala globala energiförbrukning måste kraftigt minskas och vi måste försöka ersätta så mycket fossil energi som möjligt med förnyelsebar sådan.

Mitt parti har tydligt valt att koncentrera argumentationen på klimatförändringarna och efter det stora genomslag som Al Gores film En obekväm sanning fick så har den politiska linjen gett god utdelning. Partiets ledande företrädare är väl medvetna om peak oil-problematiken men partiet har valt att hantera denna som en del i klimatpolitiken.

Cornucopia ställer frågan om vi inte redan passerat alla möjligheter att sätta stopp för allvarliga klimatförändringar och föreslår en alternativ politik som syftar till minskad globalisering.

Själv vet jag inte om det skulle vara möjligt att stoppa allvarliga klimatförändringar idag men jag är tyvärr övertygad om att det inte kommer att ske. Det finns alltför starka intressen, både ekonomiska och allmänt mänskliga, för att fortsätta att pumpa upp och förbränna den olja (gas, kol) som är tillgänglig för att det inte ska ske.

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan klimatförändringar och peak oil. Medan båda problemen är globala så kräver klimatförändringarna också globala lösningar. Det spelar ingen roll för oss i Sverige om vi minskar vår energiförbrukning och går över till alternativa bränslen om något annan land i stället bränner upp oljan - vi drabbas av de globala klimatförändringarna på samma sätt ändå. Om syftet i stället är att minska vårt oljeberoende utifrån peak oil-problematiken så är det meningsfullt med lokala lösningar.

I längden kommer det inte gå att motivera vår befolkning att göra uppoffringar för att komma till rätta med klimatförändringar, om det är uppenbart att det inte ger någon effekt globalt,  och därför vill jag se att Miljöpartiet flyttas fokus från klimatförändringarna till peak oil.