Miljöpartiet genomför nu, fram till och med söndag 4 november, ett arbete för att ta fram ett nytt partiprogram där vem som helst kan delta. För att delta måste man registrera sig på voteit med alias, namn och epostadress och alias/namn är synliga för övriga deltagare när man lämnar förslag eller kommenterar eller gillar andras förslag.
I förslaget står bland annat följande om konflikter, försvar och beredskap:
När kampen om våra gemensamma och krympande naturresurser hårdnar riskerar det att tvinga fram krig och konflikter.
(6. Världen)
Kommentar:
Detta är det främst anledningen till att jag anser att vi måste ha en väl fungerande försvar. Kampen om krympande naturresurser leder till konflikter och krig redan idag och det kan inte uteslutas att även vårt land kommer att kunna dras in i framtida konflikter.
Majoriteten av världens befolkningar bor nu i urbana områden. När
framtidens jättestäder tar form behövs nya perspektiv på säkerheten. Ur
flöden av människor, transporter, varor och IT uppstår en diskussion om
hur vi ska skydda dessa. Det kommer att handla om säkerhet kring hamnar,
flygplatser och allmänna transporter, men även om hur vi försörjer
städerna med energi och mat. (6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Det är mycket bra att vi tar in detta i vårt partiprogram. Utan en fungerande krisberedskap som tryggar försörjning av livsmedel och energi så är militärt existensförsvar meningslöst.
Vi vill se en politik som sätter mänsklig säkerhet före territoriell och
som värnar om samhällets funktionalitet. Fred är inte bara målet utan
vägen dit. Mänskligheten har utvecklat mängder av verktyg för att kunna
hantera konflikter och bekämpa orättvisor genom ickevåld. Våld kan
aldrig accepteras som en metod för att åstadkomma politisk förändring.
Med detta sagt får vi inte överge vår skyldighet att skydda individer, i
värsta fall med hjälp av vapenmakt, när FN så beslutar.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Miljöpartiet stöder alltså militära insatser till skydd för utsatta människor när det sker med stöd av FN-mandat.
Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett
internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning,
ickevåldsföredrag och demilitariserade zoner. Vi ska också själva ha en
beredskap på hemmaplan för att kunna möta de olika slags hot som
säkerhetspolitiken identifierar. Vår militära beredskap ska syfta till
att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla kunskap
om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige. Deltagande i det
militära försvarets verksamheter ska bygga på frivillighet.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Jag är inte nöjd med denna formulering. Jag ser inget egenvärde i att tvinga människor att delta i militär
verksamhet men däremot tror jag att det behövs en pliktlagstiftning.Jag har därför ett förslag att stycket ersätts av följande:
Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett
internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning. Vi ska också själva ha en
beredskap på hemmaplan för att kunna möta de olika slags hot som
säkerhetspolitiken identifierar. Vår militära förmåga ska syfta till
att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla beredskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige. Deltagande i det
militära försvarets verksamheter ska bygga på frivillighet men det ska vara en plikt att delta i samhällets krisberedskap.
Gilla gärna mitt förslag, eller föreslå något bättre!
Världen ska nedrusta. Sverige ska inte bidra till militariseringen i
världen. Miljöpartiet de grönas mål är därför en avvecklad vapenexport.
Vapenexporten till diktaturer och till länder som är i krig bör
omedelbart avskaffas.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
En helt avvecklad vapenexport ska kanske ses som en vision i en värld utan vapen men innan dess skulle förslaget innebära att alla länder själva måste tillverka de vapen som deras försvar behöver; alltså en kraftig militarisering av industrin i alla länder. Jag har föreslagit att den meningen styrks.
Du som kanske sympatiserar med Miljöpartiets politik i vissa delar men inte gillar exempelvis försvarspolitiken har nu möjlighet att göra din röst hörd - välkommen!
Förslag till nytt partiprogram (pdf)
tisdag 30 oktober 2012
onsdag 10 oktober 2012
Sjöofficer, ingenting för mig
Under 17 månader 1993-1995 hade jag förmånen att göra grundutbildning som plutonbefälsvärnpliktig i Flottan. Genom att jag var bosatt i Boden var det inte på något sätt självklart att jag skulle rycka in vid Berga örlogsskolor utan värnpliktskontoret i övre Norrland hade hellre sett att jag blev radiobefäl vid S 3. Vägen till Flottan gick via en föranmälan vilket innebar att jag anmält intresse för att bli reservofficer. Det var många insatser inblandade i denna process. Kustflottan anmälde behov av värnpliktiga sjömän till sjöförbanden och framtida rekryteringsbehov av sjöofficerer och reservofficerer, Marinstabens värnpliktsdetalj skötte uttagning av föranmälda, Mellersta värnpliktskontoret skötte om placering av värnpliktiga och inryckning skedde sedan till Berga örlogsskolor.
Efter en månad vid rekrytkompaniet började jag tillsammans med femton andra plutonbefälskursen PB ubåtsjakt vid undervattensstridsskolan (USskol). Tämligen omgående skulle vi välja aktiv eller passiv gren. Aktiv gren innebar patrullbåt typ Kaparen medan passiv gren innebar hydrofonbojfartyg typ Ejdern. Jag valde passiv gren då det skulle innebär mycket tid till sjöss och att få vara i händelsernas centrum under ubåtsjakterna. (Detta skulle på sitt sätt visa sig vara ett mycket lyckat val.) Efter någon månad fick vi information från någon rekryteringsansvarig vid Kustflottan. Då fick vi veta att det för ubåtsjakt fanns ett behov av sjöofficerare (YO) för hydrofonbojfartygen medan det behövdes reservofficerare för patrullbåtarna. (Jag tror att tanken var att det skulle finnas en UbjO/RO i stället för SlO/RO.) Jag hade alltså valt fel gren, och vad värre var, det hade de flesta andra också gjort. Uppenbarligen hade denna informationen inte nått fram till våra lärare vid USskol som ombesörjde fördelningen till de två grenarna.
Nåväl, det hörde till att man som befälsuttagen skulle söka officersutbildning så det gjorde vi alla, även ubåtsjaktmatroserna som gjorde 15 månader. Vårt förband hade fyra platser till MOHS (marinens officershögskola) och jag blev erbjuden plats som andra reserv (det vill säga rangordnad på plats sex av sju plutonbefälsvärnpliktiga vid divisionen). Anledningen till att jag tackade nej var att sjöofficerare på passiv gren skulle bli specialistofficerare. Det var inte fråga om dagens specialistofficer/underofficer utan om sjöofficerare som efter MOHS och mellan två och nio års tjänstgöring skulle gå MKHS/SK (marinens krigshögskolas specialistkurs). Därefter kunde man se fram emot fortsatt praktisk tjänst som löjtnant för resten av karriären. Jag var föranmäld för att söka reservofficersutbildning och det som skulle ha kunnat locka med officersyrket var omväxlingen med olika befattningar till sjöss och i staber i land så jag var säker på att specialistspåret inte var något för mig.
Att vissa sjöofficerare skulle bli specialister var ingen hemlighet. Så här stod det i rekryteringsbroschyren:
"Ubåtsjaktlinjen är en typisk specialistutbildning. Du kommer att behöva många års träning innan du fullständigt behärskar tekniken."
För Kustartilleriets del var detta ännu tydligare:
"Oavsett vilken minofficerslinje du väljer så kommer du efter avslutad utbildning att få tjänstgöra i din huvudbefattning. Efter några år kan du söka till krigshögskolans specialistkurs och fördjupa dina kunskaper i yrket. Ett mindre antal elever från minofficerslinjerna satser på en mera allmän karriär och söker till krigshögskolans allmänna linje."
Detta leder fram till dagens tvåbefälssystem och jag med min bakgrund har mycket svårt att se att det finns något behov av detta. Det utbildades specialistofficerare även tidigare men nu blir de styrmän i stället för löjtnanter. En del menar att den nya befälsordningen (NBO) var förödande för Försvarsmakten genom att det saknas trupputbildare för värnpliktiga men detta problem verkar vara begränsat till armén. Samtidigt skedde antagningen av officerare i armén bland befälsvärnpliktiga som klarade trupptjänsten och alla arméofficerare måste ha börjat sin karriär som trupputbildare. Nidbilden av NBO inom armén blir då att man antog officerare som passade för trupptjänst men utbildade dessa för stabsbefattningar som de då inte var lämpade för.
Bojbåtsdivisionen fyllde inte de fyra platserna. Jag tror att två blev antagna, att en började utbildningen men att ingen fullföljde den. Uppenbarligen lyckades man inte matcha föranmälda värnpliktiga mot behovet av specialistofficerare, och Flottan gick miste om ett amiralsämne i undertecknad, men visst fanns det möjlighet att utbilda specialister även inom NBO.
Efter en månad vid rekrytkompaniet började jag tillsammans med femton andra plutonbefälskursen PB ubåtsjakt vid undervattensstridsskolan (USskol). Tämligen omgående skulle vi välja aktiv eller passiv gren. Aktiv gren innebar patrullbåt typ Kaparen medan passiv gren innebar hydrofonbojfartyg typ Ejdern. Jag valde passiv gren då det skulle innebär mycket tid till sjöss och att få vara i händelsernas centrum under ubåtsjakterna. (Detta skulle på sitt sätt visa sig vara ett mycket lyckat val.) Efter någon månad fick vi information från någon rekryteringsansvarig vid Kustflottan. Då fick vi veta att det för ubåtsjakt fanns ett behov av sjöofficerare (YO) för hydrofonbojfartygen medan det behövdes reservofficerare för patrullbåtarna. (Jag tror att tanken var att det skulle finnas en UbjO/RO i stället för SlO/RO.) Jag hade alltså valt fel gren, och vad värre var, det hade de flesta andra också gjort. Uppenbarligen hade denna informationen inte nått fram till våra lärare vid USskol som ombesörjde fördelningen till de två grenarna.
Nåväl, det hörde till att man som befälsuttagen skulle söka officersutbildning så det gjorde vi alla, även ubåtsjaktmatroserna som gjorde 15 månader. Vårt förband hade fyra platser till MOHS (marinens officershögskola) och jag blev erbjuden plats som andra reserv (det vill säga rangordnad på plats sex av sju plutonbefälsvärnpliktiga vid divisionen). Anledningen till att jag tackade nej var att sjöofficerare på passiv gren skulle bli specialistofficerare. Det var inte fråga om dagens specialistofficer/underofficer utan om sjöofficerare som efter MOHS och mellan två och nio års tjänstgöring skulle gå MKHS/SK (marinens krigshögskolas specialistkurs). Därefter kunde man se fram emot fortsatt praktisk tjänst som löjtnant för resten av karriären. Jag var föranmäld för att söka reservofficersutbildning och det som skulle ha kunnat locka med officersyrket var omväxlingen med olika befattningar till sjöss och i staber i land så jag var säker på att specialistspåret inte var något för mig.
Att vissa sjöofficerare skulle bli specialister var ingen hemlighet. Så här stod det i rekryteringsbroschyren:
"Ubåtsjaktlinjen är en typisk specialistutbildning. Du kommer att behöva många års träning innan du fullständigt behärskar tekniken."
För Kustartilleriets del var detta ännu tydligare:
"Oavsett vilken minofficerslinje du väljer så kommer du efter avslutad utbildning att få tjänstgöra i din huvudbefattning. Efter några år kan du söka till krigshögskolans specialistkurs och fördjupa dina kunskaper i yrket. Ett mindre antal elever från minofficerslinjerna satser på en mera allmän karriär och söker till krigshögskolans allmänna linje."
Detta leder fram till dagens tvåbefälssystem och jag med min bakgrund har mycket svårt att se att det finns något behov av detta. Det utbildades specialistofficerare även tidigare men nu blir de styrmän i stället för löjtnanter. En del menar att den nya befälsordningen (NBO) var förödande för Försvarsmakten genom att det saknas trupputbildare för värnpliktiga men detta problem verkar vara begränsat till armén. Samtidigt skedde antagningen av officerare i armén bland befälsvärnpliktiga som klarade trupptjänsten och alla arméofficerare måste ha börjat sin karriär som trupputbildare. Nidbilden av NBO inom armén blir då att man antog officerare som passade för trupptjänst men utbildade dessa för stabsbefattningar som de då inte var lämpade för.
Bojbåtsdivisionen fyllde inte de fyra platserna. Jag tror att två blev antagna, att en började utbildningen men att ingen fullföljde den. Uppenbarligen lyckades man inte matcha föranmälda värnpliktiga mot behovet av specialistofficerare, och Flottan gick miste om ett amiralsämne i undertecknad, men visst fanns det möjlighet att utbilda specialister även inom NBO.
tisdag 9 oktober 2012
Hemvärnet - bättre än någonsin
För snart en månad sedan genomförde jag SÖF med mitt kompani och jag känner nu att åtminstone hemvärnet i Dalarna tagit sig igenom det jobbiga förändringsarbetet som pågått under många år.
Dalregementsgruppen skriver så här på hemsidan, något jag också skulle kunna skriva under på.:
Du som klev av hemvärnet i samband med omorganisationen och det förändringsarbete som ägde rum är välkommen tillbaka. Om du vill och kan. Nu har organisation, struktur och chefer på alla nivåer satt sig.
Själv gick jag med i det gamla hemvärnet, Sävars hvo, 1995. Sävar, en gammal socken norr om Umeå, hade då tre fulla plutoner och jag blev efter något år i radargruppen chef för den nya radarplutonen med två grupper med uppgift att betjäna varsin radar. Jag hann vara med något år innan nedgången började och under det året var det stor uppslutning på övningarna. Sedan kom försvarsbeslutet 1996 som ledde till att bygderegementet I 20 lades ner 1998. Vid hemvärnsstämman 1997 var det mycket tydligt att detta fick många att tappa motivationen. Om inte Försvaret vill satsa på I 20 varför ska vi då satsa på Försvaret? Under följande år blev övningsdeltagande lägre och lägre och det blev så att min lilla tvågruppspluton var den största på övningarna. Vi hade en intressant uppgift och trivdes bra ihop och det räckte för att hålla övningsdeltagandet uppe.
Jag flyttade till Dalarna, och därmed även hemvärnet i Dalarna 2000/2001. Dalarna hade ursprungligen åtta hemvärnskretsar. Dessa reducerades till fem bataljoner (2003/2004), sedan till tre bataljoner (2005/2006) och slutligen en bataljon (2010). Bakgrunden till neddragningarna var minskat övningsdeltagande och stora avgångar som gjorde att kompanier och bataljoner blev för små. Samtidigt ledde varje sammanslagning till ytterligare avgångar, särskilt bland nyckelpersoner som chefer vilket påverkade resten av förbandet. De här neddragningarna hade så tydliga självförstärkande effekter att jag, och flera med mig, misstänkte att syftet var att på den här vägen lägga ner Hemvärnet. Det var inte särskilt roligt i Hemvärnet under dessa år och att jag själv stannade var mycket på grund av ställningstagandet att jag inte tänkte bidra till att Hemvärnet lades ner på detta sätt. (Nu när jag sett hur Försvarsmakten hanterar de anställda soldaterna med samma fingertoppskänsla så kan jag tänka mig att det inte fanns någon sådant syfte med hanteringen av Hemvärnet 2003-2008.)
Vad är det då som skett under de senaste åren som gjort att utvecklingen vänts? Dalregementsgruppen är nu (2011) den grupp som har bäst kontraktsuppfyllnad med 81 %. En stor förändring är övergången till 4-/8-dygnskontrakt och sammanhållna KFÖ-veckor. Detta tillsammans med bra övningar där hela förbandet övas är ett par förutsättningar. (Tidigare var det ofta så att förbandschefen även var övningsledare och det gjorde att kompaniledningen som jag tillhörde inte fick så bra övningar.) Nu känns det också att Försvarsmakten satsar på Hemvärnet. Den viktigaste förklaringen tror jag kan vara att man för Dalarna gjorde en sådan stor förändring, från tre bataljoner till en. Detta gjorde att bataljonen fylldes (med en liten personalreserv) och att de som blev kvar och som var beredda att öva minst 4/8 dygn per år hamnade i grupper och plutoner fyllda med andra soldater som också var det. Nu övar man med samma kamrater på övningarna vilket både gör att förbandet kan komma vidare, i stället för att repetera samma moment övning efter övning, och att soldaterna trivs. Ett högt övningsdeltagande är alltså en förutsättning för att man ska trivas i Hemvärnet och därmed också för att förbanden ska nå uppställda mål.
Dalregementsgruppen har även en artikel med bilder från när grannkompaniet genomförde motsvarande övning:
Välfyllt förband tränade eskort och transportskydd
Dalregementsgruppen skriver så här på hemsidan, något jag också skulle kunna skriva under på.:
Du som klev av hemvärnet i samband med omorganisationen och det förändringsarbete som ägde rum är välkommen tillbaka. Om du vill och kan. Nu har organisation, struktur och chefer på alla nivåer satt sig.
Själv gick jag med i det gamla hemvärnet, Sävars hvo, 1995. Sävar, en gammal socken norr om Umeå, hade då tre fulla plutoner och jag blev efter något år i radargruppen chef för den nya radarplutonen med två grupper med uppgift att betjäna varsin radar. Jag hann vara med något år innan nedgången började och under det året var det stor uppslutning på övningarna. Sedan kom försvarsbeslutet 1996 som ledde till att bygderegementet I 20 lades ner 1998. Vid hemvärnsstämman 1997 var det mycket tydligt att detta fick många att tappa motivationen. Om inte Försvaret vill satsa på I 20 varför ska vi då satsa på Försvaret? Under följande år blev övningsdeltagande lägre och lägre och det blev så att min lilla tvågruppspluton var den största på övningarna. Vi hade en intressant uppgift och trivdes bra ihop och det räckte för att hålla övningsdeltagandet uppe.
Jag flyttade till Dalarna, och därmed även hemvärnet i Dalarna 2000/2001. Dalarna hade ursprungligen åtta hemvärnskretsar. Dessa reducerades till fem bataljoner (2003/2004), sedan till tre bataljoner (2005/2006) och slutligen en bataljon (2010). Bakgrunden till neddragningarna var minskat övningsdeltagande och stora avgångar som gjorde att kompanier och bataljoner blev för små. Samtidigt ledde varje sammanslagning till ytterligare avgångar, särskilt bland nyckelpersoner som chefer vilket påverkade resten av förbandet. De här neddragningarna hade så tydliga självförstärkande effekter att jag, och flera med mig, misstänkte att syftet var att på den här vägen lägga ner Hemvärnet. Det var inte särskilt roligt i Hemvärnet under dessa år och att jag själv stannade var mycket på grund av ställningstagandet att jag inte tänkte bidra till att Hemvärnet lades ner på detta sätt. (Nu när jag sett hur Försvarsmakten hanterar de anställda soldaterna med samma fingertoppskänsla så kan jag tänka mig att det inte fanns någon sådant syfte med hanteringen av Hemvärnet 2003-2008.)
Vad är det då som skett under de senaste åren som gjort att utvecklingen vänts? Dalregementsgruppen är nu (2011) den grupp som har bäst kontraktsuppfyllnad med 81 %. En stor förändring är övergången till 4-/8-dygnskontrakt och sammanhållna KFÖ-veckor. Detta tillsammans med bra övningar där hela förbandet övas är ett par förutsättningar. (Tidigare var det ofta så att förbandschefen även var övningsledare och det gjorde att kompaniledningen som jag tillhörde inte fick så bra övningar.) Nu känns det också att Försvarsmakten satsar på Hemvärnet. Den viktigaste förklaringen tror jag kan vara att man för Dalarna gjorde en sådan stor förändring, från tre bataljoner till en. Detta gjorde att bataljonen fylldes (med en liten personalreserv) och att de som blev kvar och som var beredda att öva minst 4/8 dygn per år hamnade i grupper och plutoner fyllda med andra soldater som också var det. Nu övar man med samma kamrater på övningarna vilket både gör att förbandet kan komma vidare, i stället för att repetera samma moment övning efter övning, och att soldaterna trivs. Ett högt övningsdeltagande är alltså en förutsättning för att man ska trivas i Hemvärnet och därmed också för att förbanden ska nå uppställda mål.
Dalregementsgruppen har även en artikel med bilder från när grannkompaniet genomförde motsvarande övning:
Välfyllt förband tränade eskort och transportskydd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)