Särintresse - allt är förklarat

Så har statsminister Fredrik Reinfeldt uttalat att försvaret är ett särintresse (DN). Detta verkar förvåna politiker och debattörer medan jag tycker att detta länge varit tydligt i regeringens politik. (Jag gjorde förra året ett försök att uttrycka detta.) I stället för att bli upprörd över att statsministern nu säger något som alla redan anat så är det för oss som ser försvaret som ett allmänintresse möjligt att använda uttalandet för att bättre förstå vår politiska motståndare.

För min del tycker jag att det största problemet med försvaret inte är att vi lägger för lite pengar utan att vi verkar få ut så liten försvarsförmåga för de pengar vi satsar på försvaret. Om man i stället anser att försvaret är ett särintresse så betyder det att man struntar i försvarsförmågan. Detta kan låta som en väl drastisk formulering men följer av ställningstagandet att försvaret är ett särintresse och jag har inte kunnat se någon annan förklaring till ointresset för försvarets faktiska förmåga.

Det här är uppenbarligen svårt att förstå för flertalet verksamma inom försvaret, liksom för många av statsministerns partikamrater. Kanske blir det lättare med följande liknelse? Antag att du är politisk ledare i ett land där religionen har en stark ställning. I ditt parti och bland dina väljare finns många religiösa och för att du ska kunna behålla din makt så måste du se till att de religiösa är nöjda. Den religiösa ledningen vill göra stora brännoffer till gud, minst 2 % av allt som produceras i landet ska brännas upp på bål till guds ära. Alla människor ska dessutom göra dagsverken för att bygga tempel nedsprängda i berg. Du som ledare inser att allt detta är bortkastade ansträngningar, att resurserna skulle göra mer nytta om de användes i stället för att brännas upp, men för att behålla makten är du tvungen att gå med på en del av detta. Du gör dock vad du kan för att så lite resurser som bara är möjligt ska brännas upp. Jag tror att statsministern ser på försvaret på ungefär samma sätt. Varje krona som kan sparas på försvaret är en krona som gör större nytta.


Något som också blir tydligt är varför regeringen drivit igenom avskaffandet av värnplikten. Givetvis ska inget särintresse har rätt att ta ett helt år av unga mäns liv i anspråk. Försvarsmaktens misstag var att föreslå detta.

Försvarsmaktens ledning måste inse att den som företrädare för särintresset själva kommer att få ta ansvar för de misstag görs och för de brister som finns inom försvaret. Formellt kanske det hjälper att skylla på politikerna för de beslut som fattas på den politiska nivån men i praktiken så kommer försvaret självt att, liksom tidigare, få ta konsekvenserna. Det främsta exemplet är anskaffningen av JAS 39 E. Försvarsledningen kände till de ekonomiska ramarna och förordade ändå en anskaffning av en ny version av Fpl 39. Om det innebär att det inte finns pengar för anskaffning av vapen eller stödsystem för att hålla sig inom ramen så kommer försvaret att få hantera detta.

Vilka är det då som representerar särintresset? Givetvis alla officerare, men nu även alla soldater som får sin utkomst från Försvarsmakten. Jag skulle tro att även vi som valt att engagera oss i Hemvärnet räknas in i detta. I stort sett alla försvarsdebattörer kan därmed avfärdas med att de bara representerar ett särintresse. För den som av pliktkänsla lagt ner tid, kraft och engagemang på försvaret och kanske riskerar liv och hälsa i internationella insatser så känns det givetvis inte bra att få höra att man är ett särintresse som bara kostar pengar för staten. Jag hoppas dock för försvarets skull att det inte är alltför många som hängt upp sitt engagemang på att få uppskattning från vår statsminister.


Försvaret har som jag ser det ett stort ansvar för att det har blivit så här. Hela ominriktningen från "invasionsförsvar" till "insatsförsvar" har samtidigt varit en ominriktning från allmänintresse till särintresse. Detta har internt inom Försvarsmakten motiverats med att det funnits ett politiskt tryck att delta internationellt men tydligen är inte heller intresset för internationella insatser så stort från den högsta politiska ledningen.

Ointresset för ett militärt försvar hos statsministern går antagligen långt tillbaka. Reinfeldt är uppenbarligen en progressionist med stor tilltro till marknadskrafternas förmåga att lösa konflikter. Själv tror jag att utvecklingen i världen tyvärr inte bara går mot det bättre vilket också är anledningen till att jag anser att vi måste ha ett fungerande försvar. Antagligen är det mycket svårt att påverka övertygelsen hos vår statsminister och om utvecklingen i vår omvärld snabbt går mot det sämre så är det nog försent att börja bygga upp försvaret. Som jag tidigare skrivit tror jag att rysskräcken är helt fel väg att gå. De som har störst förutsättningar att påverka politiker på säkerhetspolitikens område är nog knappast militärer utan i stället diplomater. Jag avslutar därför med att rekommendera följande debattartikel av diplomaten Sven Hirdman (även statssekreterare i försvarsdepartementet 1979-1982 då Eric Krönmark (M) var försvarsminister):
”Starkt försvar behövs även utan hotet från öst” (DN)


Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Wiseman, Morgonsur

Peter Rådberg (MP) på Folk & Försvar

Idag talade Peter Rådberg på Folk & Försvar och presenterade miljöpartiets alternativ. Jag tycker att det var bra att Peter tryckte på de allvarliga, och jämförelsevis sannolika, hoten mot vår säkerhet i form av bland annat störningar i livsmedelsförsörjning och/eller elförsörjning. Miljöpartiet vill utveckla ett samhällsförsvar parallellt med det militära försvaret:
"Totalförsvaret är avskaffat sedan länge och i dagens Sverige finns inget som har ersatt detta. Därför, mina vänner, så måste Sverige utveckla ett samhällsförsvar parallellt med det militära försvaret. Om det värsta skulle inträffa, i form av en svår eller allomfattande cyberattack mot landet, eller om vår elförsörjning slås ut, så är frågan; hur ska Sverige klara en sådan kris?"

Därefter talar Peter mest om samordning av myndigheter medan jag tycker att man även borde se att samhällsförsvaret behöver ytterligare resurser i en allvarlig kris, än de som finns i fred.


Länk till SVT Forum (tid 11:42)
Fördjupning: Försvarspolitik i en ny tid (Motion till riksdagen 2012/13:Fö268)

Mest pang för pengarna

Hur skulle medlen i den svenska försvarsbudgeten kunna göra störst nytta? I allmänhet verkar den svenska Försvarsmakten inte vara särskilt kostnadseffektiv, men så saknar den också konkurrens. Eller stämmer det? Det finns faktiskt ett annat svensk militärt förband - Nylands brigad. Brigaden utbildar svenskspråkiga från hela Finland i skärgårdsmiljö.

Denna brigad har flera gånger varit nedläggningshotad när Finland lagt ner fredsförband. Brigaden har inte bara ett militärt värde utan den är även viktig för att Finland ska vara ett tvåspråkigt land, både som symbol och genom att svenskspråkiga ungdomar från hela landet tjänstgör tillsammans.

Jag kastar nu fram förslaget att Sverige tar över finansieringen av detta förband. Därigenom uppnår vi (förhoppningsvis) följande:
- att vi får mest pang för pengarna jämfört med alternativet att satsa på rikssvenska förband;
- att vi stärker den svenska minoritetens ställning i Finland;
- att vi tar ett stort steg i skapandet av ett nordiskt försvarssamarbete.