Detta vill miljöpartiet med försvaret 1 (2)

I ett tidigare inlägg frågade jag våra språkrör samt vår försvarsutskottsledamot vad miljöpartiet vill med försvaret. Jag fick inget svar från de tillfrågade men i stället fick jag det svar från partiorganisationen som går att läsa nedan. I del 2 (2) kommer jag att analysera de svar Gustav Fridolin lämnade om försvaret i partiledarutfrågningen samt de svar Miljöpartiet ger Wiseman.

MP vill ha ett modernt försvar som kan användas mot militära hot men också andra hot som terrorism, miljökatastrofer eller organiserad brottslighet. Utvecklingen i Ukraina och Rysslands alltmer auktoritära styre är oroande, men det riskerar vara ett felsteg för Sverige om vi bidrar till upprustningen runt Östersjön. Vi minskar försvarsanslagen med 3-4%, vi vill till exempel inte satsa tiotals miljarder på nya JAS-plan utan istället bemanna de plan vi har.

De stora hoten som Miljöpartiet ser i framtiden är kopplade till klimatet, ändliga resurser och internet. Om temperaturen på jorden stiger kommer torra områden att bli torrare, medan fuktiga områden kommer att bli blötare. Fler väderrelaterade katastrofer kommer att ske och det kommer bli svårare att få tag på dricksvatten i världen. Detta gör att människor inte längre kommer att kunna odla eller bo på samma ställen som tidigare. Det kommer att bli miljontals klimatflyktingar som behöver flytta. De fattiga kommer att drabbas värst eftersom de ofta är beroende av lokalt jordbruk. Detta trots att det inte alls är de som ligger bakom problemen. Det här är ett oansvarig beteende av den rika delen av världen som vi måste stoppa. Detta både för att behålla naturen och miljön och för att behålla fred i världen.

Idag importerar Sverige både olja och uran till våra kärnkraftverk från Ryssland. Vi stödjer på detta sätt en allt mer diktaturliknande stat som hotar omvärlden. Vi kan inte heller reagera lika starkt mot* Rysslands politik som vi kanske vill, eftersom vi då hotar vårt eget tranportsystem och vår elektricitet.För att vi ska klara oss bra säkerhetspolitskt vill vi att Sverige ska ha gott om egenproducerad el- och solkraft och biobränslen som vi kan köra våra bilar på.

Vi tror också att det finns ett stort hot genom internet. Via rätt sorts programvara kan en annan stat eller kriminell organisation tränga sig in i våra myndigheters datasystem. På detta sätt skulle strömmen i Sverige kunna stängas av eller all vår säkerhetspolitik kunna bli känd för hela världen. Detta ser vi som ett stort problem och vi vill se till att vi är trygga också elektroniskt. Detta får däremot inte ske så att vanliga människor vardagligen blir övervakade. Vi vill samtidigt se till att du kan vara anonym och ha kvar din integritet på nätet.

För att ändra fokus från krig till fred inom säkerhetspolitiken vill vi att EU skapar en fredskår med civil personal som kan sättas in för att förebygga konflikter. För att EU ska bli en trovärdig aktör för fred är det mycket viktigt att EU skärper reglerna för vapenexport och avvecklar sin egen militära kapacitet. Vi vill att EU:s militära snabbinsatsstyrkor försvinner och verka för ett EU fritt från kärnvapen. Du kan läsa mer om det förslaget här: http://www.mp.se/sites/default/files/pm_fredskar_140110.pdf

Sverige är ett litet land och vår strategiska handlingsfrihet är därmed begränsad. Detta innebär att vi inte ensamma kan möta många av dessa hot och risker.Vi kan exempelvis inte själva skydda den internationella sjöfart, som vårt välstånd är beroende av. Vi klarar inte ens att skydda svenska fartyg – annat i vårt närområde – trots att fartygen och deras besättningar täcks av de säkerhetspolitiska målen. Vi måste vid ett skarpt läge lita till att vi får hjälp från det ”internationella samfundet”.

Internationella insatser är här för att stanna. Sverige är en del av världen på gott och ont, och vi kan inte vrida klockan tillbaka.Vi vill se fler svenska soldater i FN-ledda fredsbevarande operationer. Under FN ska Sverige ställa upp på internationella uppdrag för att lindra nöden i världen och bidra till stabilitet. Vi ska däremot vara mycket noggranna med vilka uppdrag vi ska delta i och att våra insatser främjar fred, fattigdomsbekämpning och demokrati.

Miljöpartiet delar regeringens ambition att öka de internationella insatserna. Tyvärr har Sverige idag ett historiskt lågt antal soldater ute i FN-tjänst. Ny FN-statistik visar att världsorganisationen den 30 juni 2013 hade totalt 76 752 soldater i fredsbevarande operationer runt om i världen. Av dessa kom endast en soldat från Sverige. Vi vill öka vårt samarbete med FN och bidra mer där. Alliansen vill istället att vi ska samarbeta mer med NATO. Det är inget vi i Miljöpartiet vill. Vi tror att en tudelning av världen igen militärt bara leder till upptrappning och ökade krig i världen. Därför vill vi inte vara med i NATO.

Du kan läsa hela vår senaste försvarspolitiska motion här: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Forsvarsmotion_H102Fö246/?text=true

Det som skiljer oss från de andra partierna i denna fråga är framför allt att vi inte vill satsa mer ekonomiskt på försvaret, utan styra om pengarna så att de används mer effektivt, förebyggande och fredsskapande.

Var U 137 intrång avsiktligt?

Ubåtsfrågan förlorar aldrig i relevans och nu senast har öv. Lennart Uller skrivit artikeln ”U137 intrång ska framstå som oavsiktligt”. Frågan är alltså ifall U 137 intrång i svensk skärgård var avsiktligt eller ej. Det internationellt uppmärksammade incidenten Whiskey on the rocks framstod under 1980-talet som inledningen till en lång rad ubåtskränkningar men efter misslyckade ubåtssamtal med Jeltsins Ryssland och avsaknad av övriga bevis står U 137 idag i stället som det enda handfasta beviset för att sovjetiska ubåtar kränkte svenskt vatten.

Fakta är att Försvarsmakten under 1980-talet rapporterade ett stort antal ubåtskränkningar, och Försvarsmaktens personal gjorde ingen hemlighet av att de kränkande ubåtarna kom från Sovjetunionen. När Försvarsmakten fick möjlighet att presentera bevis i samtalen med Ryssland efter murens fall visade det sig att bevisen bestod av en inspelning av taxibåten Amalia och av inspelningar av minkar. Därefter har Förenta staternas dåvarande försvarsminister medgett att amerikanska ubåtar opererade i svenska vatten med svensk tillåtelse. Jag kan se tre möjliga förklaringar och ingen av dem är särskilt smickrande för den svenska Försvarsmakten.

Ubåtar från Sovjetunionen

Om den officiella versionen är korrekt följde Sovjetunionen upp U 137 förnedrande grundstötning med omfattande återkommande ubåtsoperationer. I tio år jagade därefter den svenska marinen sovjetiska ubåtar men utan någon enda ljudinspelning eller fotografi som kunde användas som bevis.

Ubåtar från väst/False flag

Den andra teorin har framförts av professor Ola Tunander vid PRIO och enligt honom utnyttjade krafter inom den amerikanska administrationen läget som uppstod efter U 137 till att genomföra psykologiska operationer (False flag) mot Sverige i syfte att i Sverige och västeuropa skapa en bild av att Sovjetunionen i fred bedrev omfattande ubåtsoperationer i grannländerna. Detta ska ha skett i samförstånd med ett begränsat antal svenska militärer och bevis som tydde på kränkningar av västliga ubåtar förstördes eller gömdes i arkiv.

Inga ubåtar alls

Den tredje möjliga förklaringen är att det inte skedde några ytterligare kränkningar efter U 137. Det som följde därefter var hjärnspöken, budgetubåtar, sillar och minkar.

För att avgöra vilken förklaring som är rimligast så är bedömningen av grundstötningen med U 137 helt central. Ifall det var en uppsåtlig kränkning talar det givetvis för att det även innan och efter kan ha förekommit kränkningar. Om U 137 i stället var ett grovt navigationsmisstag så finns inget bevis alls för uppsåtliga kränkningar.

Överste Uller fokuserar i sin artikel på motsägelser och fel i olika versioner av sovjetiska förklaringar samt på utredaren Rolf Ekéus beskrivning av indicenten. Jag kan inte se att det är det mest centrala. Sovjetunionen var en kommunistdiktatur men den omständigheten att Sovjetunionen lämnat felaktiga uppgifter är inte ett bevis för att kränkningen var avsiktlig. Istället tycker jag att man måste utgå ifrån det mest grundläggande. En 76 meter lång och 14 meter hög ubåt av 1940-talskonstruktion går på grund i relativt hög fart i ytläge med dieselmotorerna på i anslutning till en främmande nations örlogsbas. Gåsefjärden där U 137 gick på grund är en smal och grund fjärd med endast ett inlopp för större fartyg. Är det något i detta som passar ihop med ett avsiktligt intrång? Finns det någon svensk ubåtschef som skulle ha gett sig in i en sådan operation?

Den alternativa förklaringen är att U 137 navigerat fel, mycket fel. Den ”ställföreträdande fartygschefen” (politruken) Vasilij Besedin har gett en sådan version i boken Inifrån U 137 – min egen berättelse. I stort går versionen ut på att radiopejlantennen, det huvudsakliga navigationsinstrumentet, gått sönder då den fastnade i en trål (och inte kunnat repareras tillräckligt i Swinoujscie). Under den andra delen av resan användes därefter radionavigationssystemet DECCA med hjälp av den nyinstallerade mottagarindikatorn PIRS. Denna var dock otillförlitlig och under de följande tio dagarna blev navigationen alltmer osäker och felaktig och vid grundstötningen trodde man att man var öster om Bornholm.

När jag läser Besedins redogörelse för navigationsmissarna känner jag faktiskt igen mig. Inte så att jag navigerat fel till sjöss men sedan några år tillbaka har jag försökt lära mig att orientera. Inom orienteringen finns ett fenomen som kallas parallellfel. Detta innebär att man först hamnar fel och därefter orienterar parallellt mot rätt väg och i sin hjärna får verkligheten/terrängen att stämma överens med där man tror sig vara på kartan. Jag gjorde själv detta fel på i stort sett alla tävlingar jag sprang det första året. Det är häpnadsväckande hur man klarar av att tolka iakttagelser utifrån den felaktiga verklighetsuppfattningen man har. Besedin beskriver hur fartygschefen tolkade fyrkaraktärer som ljus från fiskebåtar och att en kustspaningsradar tolkades som en fartygsradar. På en av mina första orienteringstävlingar tolkade jag bland annat ett stort kalhygge som en smal äng och jag valde att bortse från traktorstigar jag sprang på men som inte fanns där jag trodde att jag var på kartan. För mig blev grundstötningen när jag kom fram till en hussamling, då först insåg jag hur fel jag sprungit (1 km).

Det synes helt osannolikt att man kan navigera så fel med en ubåt, men jag tycker att det är än mer osannolikt att ubåten avsiktligt skulle ha trängt in i Gåsefjärden i ytläge.

Är då detta viktigt idag? Jag tycker själv att synen på ubåtskränkningar under 1980-talet har en mycket stor betydelse för vilken säkerhetspolitisk väg Sverige ska välja. Idag är det säkerhetspolitiska läget på många sätt sämre än det var under 1980-talet. Det svenska totalförsvaret är avvecklat och det militära försvaret beräknas inte vara bemannat, utrustat och övat på ytterligare många år. Samtidigt har Ryssland genomfört en omfattande upprustning och nu även visat sig vara berett att starta krig mot grann- och broderlandet Ukraina.

Många förespråkar nu att Sverige, och Finland ska gå med i NATO. Jag vill inte utesluta den möjligheten även om jag ser stora problem i att alliera sig Förenta staterna som startat många angreppskrig under senare år. Jag kan dock inte tänka mig att stödja ett sådant förslag innan vi fått klarhet i ubåtsfrågan. Genomförde amerikanska aktörer, med stöd av enskilda svenska officerare, psykologiska operationer i syfte att misskreditera den traditionella svenska neutralitetspolitiken? Sverige kan tillsätta en sanningskommision där alla inblandade kan vittna om erfarenheter från ubåtsjakterna utan att riskera straff. Sverige kan också skicka ett tydligt budskap till Förenta staterna om att vi måste få klarhet i detta innan det kan bli aktuellt att diskutera svenska medlemskap i NATO.

Två försvarsmakter - en huvudstab

Försvarsbloggarna Carl Bergqvist (Wiseman), Niklas Wiklund (Skipper) och Johan Wiktorin (KKRVA) skriver idag en mycket angelägen debattartikel i DN där de förespråkar en försvarsallians med Finland. Anledningen synes vara att det inte finns något folkligt stöd för att Sverige ska gå med i försvarsalliansen NATO. (Vilket är klokt då NATO leds av Förenta staterna som efter det kalla krigets slut startat flera angreppskrig.) Jag tror att en sådan militärallians vore bra för båda staterna med tanke på vår gemensamma historia, kultur samt säkerhetspolitiska tradition.

Förslaget kommer säkert att möta motstånd både i Sverige och i Finland (för några kommentarer se Hufvudstadsbladets artikel) och i Finland kan det både röra sig om lillebrorskomplex och en sund skepsis mot hur vi arbetar i Sverige. Båda dessa faktorer skulle kunna hanteras genom ett erbjudande om att låta Finland ta ledningen för den nya alliansen. På sikt vore det kanske möjligt att låta båda staternas försvarsmakter ledas från den finländska Huvudstaben? Det svenska Högkvarteret består av närmare 900 anställda (med en fördelning av graderna som skulle räcka till en oövervinnerlig armé i Stratego) men de som föreslagit neddragningar på Högkvarteret brukar få till svar att det inte är möjligt. Högkvarteret måste ha ett stort antal funktioner och det oavsett om försvaret består av 300 bataljoner eller av 8 bataljoner. Att i stället använda motsvarande funktioner vid Huvudstaben är pooling & sharing på riktigt och skulle frigöra resurser till sådant som ger mer pang för pengarna.

Det hela skulle säkert kräva ett större antal lagändring, men inget som är omöjligt att lösa för en flink lagstiftare!

Insats RAMNÄS 2014

Söndagen den 3/8 vaknade vi i Ludvika till en kraftig brandlukt och följande dagar fick vi även brandrök även om vinden hunnit vrida åt nord när det brann som värst. Så fort jag fick klart för mig att det rasade en stor okontrollerad skogsbrand i grannlänet började jag ställa in mig mentalt på att vi kunde komma att bli tillfrågade om att delta. Fredag 8/8 kom förfrågan - Dalabataljonen skulle avlösa hemvärnet i Västmanland och vårt hemvärnskompani (172.) skulle ansvara för den militära markinsatsen under perioden 12-15/8 med stöd av personal från 27. hemvärnsbataljonen (Södermanland). Oplanerade insatser kommer inte när det passar men med hjälp av min projektledare, som lovade att ta över en akut arbetsuppgift, barnens fritids och givetvis min hustru hade jag möjlighet att ställa upp.

Vi som arbetade på kompanistabsplatsen hade ansvaret för ledning av militära markförband. Uppgiften var i stort sett densamma som vi övar i hemvärnet med den skillnaden att de arbetande plutonerna fick sina uppgifter från räddningstjänstens sektorchefer. Vi följde upp plutonernas läge och hanterade stora mängder underhålls- och transportbeställningar och transportledde den förstärkta packgruppens transporter.

När vi ryckte in tisdagen 12/8 var branden under kontroll men det fanns många brandhärdar som ibland flammade upp med öppen låga. För att vi skulle få en överblick över läget och det enorma brandområdet åkte vi en rekognosceringstur med en av helikopterflottiljens Hkp 16.

Det var en helt overklig syn som väntade med rök och döda träd i olika stadier av förbrännning där de bruna träd fått rötterna sönderbrända. Stora områden var helt sönderbrända. Från luften kunde vi även se flera andra helikoptrar som vattenbombade bränder.

Precis som det militära försvaret av Sverige övervintrat i form av Hemvärnet så finns civilförsvaret faktiskt kvar i form av de frivilliga resursgrupperna, FRG. Under insatsen såg jag frivilliga från FRG sköta mat och mattransporter, vägvisning och andra stödjande funktioner. En stor fördel med FRG framför hemvärnet är den kommunala kopplingen (som hemvärnet hade tidigare) vilket gör det lättare att samverka med kommunerna som har ansvaret för räddningstjänst och beredskap.

Kompaniledningens huvuduppgift var att hantera de beställningar om biträde som kom från räddningstjänsten vilket oftast handlade om att transportera brandsläckningsmateriel som slang, grenrör och motorsprutor från eller till någon av depåerna i området. Under min grundutbildningen hade jag 1993 förmånen att få gå en veckas utbildning vid Räddningstjänstskolan vid Berga Örlogsskolor och det var också senast jag arbetat med brandslang.

Jag blev glad och överraskad över att Sverige, trots den katastrofala neddragning som skett av civil beredskap, genom Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) runt om i landet har ett antal Nationella förstärkningsresurser skogsbrand (pdf) med den utrustning som behövts vid branden. Utan att ha någon överblick gissar jag att en stor del av denna materiel nu tagits i anspråk och behöver ersättas.

 

Även om få träd är helt förbrända är skogen full med träd som när som helst kan falla. En av de viktigaste uppgifterna för den militära markinsatsen var att öppna och säkra vägar genom att få bort träd som blockerade vägarna samt därefter träd som hotade att falla ner över vägen. Detta arbete utfördes av ingenjörer från IngR, av R3-plutoner från F 21 samt av pionjärer från 17. hvbat egen pionjärpluton. Vid inledningen av vår del av insatsen var detta arbete inte avslutat men när jag följde med en slangtransport var vägarna runt området säkrade.

 

Väl hemma visade det sig att skogsbranden satt spår även i barnens lek:

 Jag kommer att i följande inlägg behandla den militära markinsatsen samt hemvärnets tillgänglighet i fred.