I Försvaret på deltid

Den senaste veckan har jag fått upp ögonen för Försvarsmaktens rekryteringskampanj I Försvaret på deltid. Till skillnad från en del tidigare kampanjer känns den här äkta och jag kan rent av tänka mig att det är verkliga deltidssoldater som förekommer i videoklippen. Med tanke på att Försvarsmaktens rekryteringsproblem legat på att få soldater att stanna snarare än att söka så är det viktigt att man redan från början ger en rättvisande bild och jag tror att det här är ett bättre vägval. Jag tycker också att det är mycket positivt att Försvarsmakten nu lyfter fram Hemvärnet som en av flera möjligheter för den som är intresserad av att bli soldat på deltid.


Missa inte heller författaren Bengt Ohlssons skildring av grundläggande soldatutbildning för frivilliga på DN Kultur.

Antiklimax, igen

Så har Försvarsmaktens underrättelseoperation i Stockholms skärgård avslutats utan synligt resultat. Detta var faktiskt något som förvånade mig, inte för att det skulle vara lätt att upptäcka undervattensoperationer i skärgården utan för att jag inte hade trott att Försvarsmakten skulle slå på den stora ubåtsjaktstrumman utan att ha något mycket säkert bevis. Jag var själv med under de senaste stora ubåtsjaktsoperationerna 1994 där det alltså senare visade sig att det i praktiken varit fråga om minkjaktoperationer. Det kan därför vara lämpligt att börja med en tillbakablick.

I oktober 1981 gick den sovjetiska W-ubåten S-363 med tornnummer 137 på grund i Gåsefjärden. (Det finns i huvudsak två möjliga förklaringar; dels att ubåten navigerat mer än 100 km fel och dels att ubåten avsiktligt försökte tränga in i Gåsefjärden i ytläge i mörkret. Båda alternativen verkar vara uppenbart orimliga men själv bedömer jag att det är mindre orimligt att ubåten navigerat fel.) Grundstötningen följdes av ett årtionde av omfattande främmande undervattensverksamhet. Det ansågs allmänt att det var fråga om sovjetiska ubåtar/undervattensfarkoster men när regeringen 1987 efterfrågade bevis hade Försvarsmakten inte några sådana (OpB KH 010:723). Ubåtskränkningarna fortsatte även efter Sovjetunionens upplösning och det ledde till diplomatiska förvecklingar där Carl Bildt uppmanade Boris Jeltsin att få stopp på ubåtskränkningarna, som alltså egentligen var minkar. Parallellt skedde ubåtssamtal mellan Sverige och Ryssland men det har senare visat sig att de bevis som den svenska gruppen (ledd av Emil Svensson) valde att använda var inspelningar av minkar och av taxibåten Amalia. Därefter har två statliga utredningar utrett ubåtskränkningarna. Först SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-1994 och sedan SOU 2001:85 Perspektiv på Ubåtsfrågan. Ingen av dessa har heller kommit fram till att det funnits bevis för att peka ut Sovjetunionen som ansvarig för kränkningarna. Däremot har Förenta staternas dåvarande försvarsminister Caspar Weinberger i intervju uppgett att ubåtar från Förenta staterna övade i svenska vatten.

Ubåtsfrågan var känslig både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt fram till Sovjetunionens fall. Tyvärr använde vi i Sverige inte åren av säkerhetspolitisk avspänning till att nå en nationell klarhet i 1980-talets ubåtsfråga. När vi nu är mitt inne i en ny period av säkerhetspolitisk spänning, och kanske nya ubåtskränkningar, så har olika grupper i vårt samhälle helt olika bild av vår gemensamma moderna historia vilket är mycket olyckligt.

När media nu 2014 rapporterar om Försvarsmaktens underrättelseoperation flyttas vi tillbaka till 1980-talet. Även om Försvarsmakten inte pekat ut någon främmande makt, eller ens konstaterat att det rört sig om främmande undervattensverksamhet så motiverar myndigheten det stora pådraget bland annat med det försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjön. Oberoende experter som Wilhelm Agrell kommenterar en hypotetisk situation - "Om uppgifterna skulle visa sig stämma så har vi en väldigt allvarlig säkerhetspolitisk situation. Den är dessutom farlig på flera sätt. Den skulle kunna utvecklas i våldsam riktning." och Tomas Ries säger "Om det stämmer innebär det en mycket allvarlig kränkning av svenskt territorialvatten som påminner om läget under kalla kriget". När man dessutom lägger till gamla ubåtsjägare som Göran Frisk blir bilden i media att Försvarsmakten, från 1980-talet till idag, har många säkra uppgifter om kränkningar av sovjetiska och ryska ubåtar.


I år har Ryssland passerat många gränser i förhållande till omvärlden. Kriget mot Ukraina har följts av andra kränkningar och ett mycket aggressivt beteende och Rysslands ledare har indirekt hotat omvärlden med kärnvapenkrig. I detta läge ser jag tyvärr en stor risk för att Försvarsmaktens information, och än mer massmedias rapportering, om underrättelseoperationen försämrat Sveriges relation till Ryssland.


Försvarsmakten bedömer uppgifter om undervattensverksamhet på en skala där konstaterad undervattensverksamhet är det högsta och trolig undervattensverksamhet är den näst högsta steget. Denna skala fyller definitivt en funktion i det interna analysarbetet men det är tydligt att den inte är lämplig att använda vid kommunikation med allmänheten. Även om Försvarsmakten bokstavligen inte har sagt något felaktigt så har mediarapporteringen helt spårat ut. Här vill jag i stället förespråka att man endera kommunicerar att undervattensverksamhet har konstaterats eller att det inte konstaterats någon undervattensverksamhet. Finns det tydliga bevis för att det förekommit främmande undervattensverksamhet ska dessa givetvis publiceras så att vi kan dra rätt försvars- och utrikespolitiska slutsatser. Finns det inga tydliga bevis bör dock inte Försvarsmakten sätta igång den cirkus av spekulationer och ryktesspridning som vi sett den senaste veckan. Olof Santesson beskriver problemet på ett bra sätt: "Likafullt gör man om gamla misstag och drar på presskonferenser med uttalanden som lockar medierna till nya bravader. Säg ubåtsjakt, och ingen redaktionsledning i världen, eller i varje fall i Sverige, kan hålla emot sina sämsta impulser att rusa iväg, helst där det är som mörkast och mest meningslöst att försöka uppleva något bland kobbarna. Jag vet ty jag har varit med. Kan försvaret inte hantera åtminstone informationen bättre? Man kan hålla garden uppe utan att prata om det. Jaga gärna, men håll mer tyst. Var inte så förtvivlat tillmötesgående mot och rädda för medierna. Dom tål att någon ibland håller käften." Även Finlands försvarsminister har samma uppfattning: "Går observationer inte att leda i bevis, så tänker vi inte ställa till med farser." och "I Finland skulle försvaret visserligen agera, förklarade Haglund, men inte informera om lösa observationer som inte är hundra procent säkra."

Den mest anmärkningsvärda uppgiften om ubåtskränkningen kom från Mikael Holmström i Svenska dagbladet. Han hänvisade till uppgifter från svensk signalspaning som skulle peka ut Ryssland: "Men vad som inte kommit fram är att det dessutom finns topphemlig teknisk information som pekar mot ett bestämt land: Ryssland." Det var också efter det att denna nyhet publicerades som rapporteringen "gick in i en ny fas". Min bedömning är att meddelarfrihet inte gäller för uppgifter av den här typen och jag hoppas att läckan i sådana fall kommer att utredas av både Försvarsmakten och polisen. Mikael Holmström har senare i Resumé antytt att han hade kännedom om undervattenskränkningen i förväg: "Det är ingen slump att jag redan i somras begärde att få följa med ut på korvetten HMS Visby, för sedan kunna publicera reportaget innan ubåtsspaningen drog igång. Det beror på att jag vet att vattenförhållandena i början av oktober är gynnsamma för undervattensaktivitet."

På försvarsbloggarna skriver Skipper att han hoppas slippa en debatt om "budgetubåtar" och Annika Nordgren Christensen föreslår en omvänd bevisbörda: "Den glada amatören eller arga kritikern bör rimligen kunna peka på varför man anser Försvarsmaktens professionella bedömning är fel." Jag håller inte alls med om detta. Försvarsmakten har i princip ett informationsmonopol när det gäller den här typen av operationer. Försvarsmakten har även ansvaret för att allmänheten nu fått uppfattningen att det varit fråga om en rysk undervattensoperation. Om Försvarsmakten inte kan visa upp tydliga bevis för att det förekommit främmande undervattensverksamhet får man acceptera att detta kommer att debatteras ur en rad olika perspektiv, särskilt som facit efter 1980- och 90-talets ubåtsjakter inte direkt imponerar.

Jag har ingen aning om vilka händelser eller iakttagelser som legat till grund för Försvarsmaktens operation. Kanske var det fråga om en rysk kränkning i linje med de kränkningar som skett i luften eller på marken (i Estland) eller kanske är det i stället fråga om västliga specialförband. Utifrån vad som publicerats kan det inte heller helt uteslutas att det endast är naturliga fenomen som observerats. Jag är dock övertygad om att det inte gynnar svensk säkerhet att Ryssland nu pekats ut på ett så otydligt underlag.

Att vi behöver förbättra vår ubåtsjaktsförmåga borde ha stått klart för alla berörda sedan länge och det illustreras på ett bra sätt i Korridoren till Kaliningrad av Johan Wiktorin.

Insats RAMNÄS 2014: Hemvärnets tillgänglighet i fred

Tidningen Hemvärnet 4/2014 kom för några veckor sedan och där finns en redogörelse för hemvärnets deltagande vid brandbekämpningsinsatsen i RAMNÄS. Där står att 17. Dalabataljonen var insatt 10-15 augusti med 60 soldater/dag samt pionjärplutonen som sattes in redan 8 augusti. Även om det var bataljoner som sattes in så var Dalabataljonens insats uppdelad så att det kompani jag tillhör (172.) stod för huvuddelen av personalen samt för ledningen av den militära insatsen 12-15 augusti.

kam Grenstad på besök

Samtidigt som bataljonen fick order om insats så var insatsen för den enskilde hemvärnsmannen helt och hållet frivillig. Många hade förstående arbetsgivare och anhöriga och kunde ställa upp med kort varsel medan andra, även sådana som gärna följt med, hade förhinder av olika slag. Vi fick inte med hela kompaniledningen utan fick förstärkas med personal från övriga delar av bataljonen. Sammantaget löste vi våra uppgifter på ett bra sätt men jag vet att det gått ännu smidigare om det enbart varit den ordinarie personalen från vår kompaniledning.

Försvarspolitikerna har under många år arbetat för att öka hemvärnets tillgänglighet i fred. Senast den 1 november ska kommittén Försvarsmaktens personalförsörjning redovisa uppdraget och då bland annat klarlägga förutsättningarna enligt dagens regelverk för att öka hemvärnets tillgänglighet i fredstid. Försvarsberedningen skrev i Försvaret av Sverige - Starkare försvar för en osäker tid att:
"Hemvärnsförbandens tillgänglighet i fredstid ska öka och därmed dess samlade förmåga att stödja samhället vid allvarliga olyckor och fredstida kriser."

 Inför vår insats i RAMNÄS gav vissa arbetsgivare inte ledigt då det var en frivillig insats och i något fall ändrades ett muntligt ja till ett nej efter inställelsen. I sådana fall kan ökade möjligheter att kalla in personalen med plikt i fredstid vara ett bra stöd för hemvärnsmannen. Ett annat problem med frivilligt deltagande (jämfört med en formell inkallelseorder till den enskilde) är att det kan uppstå situationer där hemvärnsmannen söker ledigt men där det senare inte blir någon insats; det kan dröja länge innan det kommer ett definitivt besked ifall det blir någon insats eller ej. Enligt uppställningen i tidningen hemvärnet minskade insatsen till 20 + 20 soldater 25-27 augusti och jag kan tänka mig att det var fler i de bataljonerna (25. och 28.) som ställt in sig på att delta. Med en formell inkallelseorder kan hemvärnsmannen söka ledigt så fort ordern kommer och då är det den som gäller.

Samtidigt sidan kan ökade möjligheter att kalla in hemvärnet med tjänstplikt medför att arbetsgivare väljer att anställa någon annan än en hemvärnsman. Själv har jag en förstående arbetsgivare (staten) men under perioder skulle jag själv ha haft svårt att delta, speciellt när jag varit föräldraledig med små barn. Det är en sak om läget är så allvarligt att hemvärnsberedskap råder men det hade varit svårt för min hustru att förklara för hennes arbetsgivare att hon måste vara föräldraledig i stället för mig.

Det är definitivt så att det ger en bättre effekt att kalla in kompletta och samövade förband men jag är ändå skeptiskt till att utöka tjänsteplikten i fred. Försvarsmakten har tyvärr missbrukat andra möjligheter i syfte att på kort sikt lösa problem eller minska kostnaderna, exempelvis insatsdygn, och jag ser en risk i att Försvarsmakten  på sina håll även skulle börja missbruka en möjlighet att använda hemvärnet i större utsträckning i fred. I stället hoppas jag att man går försiktigt fram och hittar en kombination av frivillighet och plikt.

Ubåtskränkningar nu och då

För 40 år sedan föddes jag. För 30 år sedan var Sverige mitt uppe i en tid med omfattande ubåtskränkningar, exempelvis i Karlskrona 1984. För 20 år sedan gjorde jag GU som ubåtsjaktplutonbefäl vid 1. Bojbåtsdivisionen och kunde då vara med och avslöja att Flottan under några år jagat minkar och inte ubåtar. För 10 år sedan beslutade Sverige att den eviga freden var här och avvecklade största delen av ubåtsjaktsförmågan, exempelvis bojbåtarna. Idag 17/10 2014 rapporterar Försvarsmakten på nytt om ubåtskränkningar i Stockholms inre skärgård.

Under många år har jag deltagit i diskussionerna om vad som hände under ubåtskränkningarna på 1980-talet, exempelvis på det historiska forumet Skalman, även så den senaste veckan. Då Försvarsmakten inte kunnat presentera några bevis som stöd för att de iögonfallande kränkningarna (efter U 137) utfördes av sovjetiska ubåtar och då Förenta staternas tidigare försvarsminister Caspar Weinberger liksom Storbritanniens tidigare marinminister Sir Keith Speed bekräftat att västubåtar opererade i svenska vatten anser jag att allt tyder på att Ola Tunanders forskningsresultat är korrekta. (Se exempelvis Spelet under ytan som är tillgänglig digitalt.)

Försvarsmakten verkar ta den möjliga ubåtskränkningen på stort allvar och det talar för att det återigen skulle kunna vara främmande ubåtar i svensk skärgård. Under 1980-talet var det Roland Reagans amerikanska administration som genom den marina strategin försökte sätta press på Sovjetunionen. I dag är det i stället Vladimir Putins Ryssland som står för den ökade spänningen i vårt närområde. Vad Ryssland vill uppnå med upptrappningen är svårt att förstå för oss i väst men i veckan kunde man på DN kulturdebatt läsa Ryssland är redan i krig med väst av Michail Sjisjkin. Tyvärr har vi i Sverige inte bara avvecklat bojbåtssystemet utan även kustartilleriet med magnetslingor, minspärrar och ubåtsskyddskompanier samt förmågan till ubåtsjakt med helikopter. Liksom för 30 år sedan får nu Försvarsmakten laga efter läge i ubåtsjakten och jag önskar god jakt.

SÖF 14: Fö på besök

Ett av momenten under SÖF var strid i bebyggelse vid URSVIK. Kompaniet skulle anfalla ett område med relativt stora byggnader och slå fienden som bedömdes vara av grupp-tropps storlek.

Utgångspunkt före anfall

På plats fick vi veta att ett antal civila chefer och tjänstemän från försvarsdepartementet skulle komma på besök. De fick först följa kompaniets anfall med eld och rörelse och efter övningsledarens genomgång även prata med oss hemvärnsmän.

Övningsledarens genomgång med kompaniet efter genomförandet.

Jag passade på att diskutera för- och nackdelar med att hemvärnet får en ökad tillgänglighet i fred, som försvarsberedningen föreslagit, mot bakgrund av vår brandbekämpningsinsats i Västmanland. (Samtidigt som det skulle ge en bättre effekt vid den typen av insatser så finns tyvärr risken att Försvarsmakten skulle missbruka sådana regler och kanske skulle ökade krav på tillgänglighet leda till att många hemvärnsmän slutar.)

Besökare från Försvarsdepartementet.

Vi försökte även höra vad de trodde om vem som skulle bli ny försvarsminister och nu vet vi att det blev Peter Hultqvist (s) från Borlänge som besökt våra övningar många gånger under hans tid i försvarsutskottet. Det är mycket positivt att de som utformar framtidens försvarspolitik besöker hemvärnets övningar och bildar sig en egen uppfattning om oss. Jag vill avsluta med att önska Peter Hultqvist och hans nya medarbetare lycka till i det viktiga arbetet som väntar!