Ubåtsskandalen 2.0

Under det senaste halvåret har jag främst ägnat min fritid åt en gammal militäridrott (dvs orientering) och även om det finns anledning att återkomma till det ämnet senare så är ämnet för kvällen i stället fjolårets ubåtskränkningar.

Ibland känns det som att historien upprepar sig. När jag gjorde min GU 1994 rapporterade Försvarsmakten med armégeneralen Bengt Gustafsson som ÖB om omfattande undervattenskränkningar och den dåvarande regeringen bedömde att Ryssland var ansvarigt vilket ledde till diplomatiska förvecklingar. Den 1 juli 1994 tillträdde flygvapengeneralen Owe Wiktorin som ÖB och när det kom indikationer på att tidigare bedömning av ubåtarna (minkarna) var felaktig utreddes detta under stor öppenhet.
"ÖB var i minkfrågan den aktör som hade den formella beslutskapaciteten,
om det fanns någon annan stark person i beslutsprocessen
är det svårt att få grepp om men i de möten som förekom tycks
ÖB ha innehaft den starka positionen. Den 1 juli 1994 pensionerades
sittande ÖB Bengt Gustafsson och Owe Wiktorin tillträdde posten.
ÖB var i minkkrisen en central aktör och personbytet kan ha
påverkat utgången av minkfrågan. Wiktorins första stora beslut på
posten involverade ställningstagandet huruvida media behövde informeras
om minkteorin eller inte. Wiktorin visade sig stark i sin
övertygelse och drev igenom beslutet att informera media. I sammanhanget
måste beslutet också ses som ett sätt för en ny beslutsfattare
att snabbt ”städa upp” gamla misstag och få bättre förutsättningar
för sitt eget ämbetsutövande. Gustafsson hade levt med
ubåtsfrågan under en längre period och det kan liksom hos andra
inblandade ha påverkat hans syn på ubåtsjakten." (Minkar eller ubåtar i den svenska ubåtsjakten)

Förra hösten skedde så enligt Försvarsmakten den första ubåtskränkningen sedan 1994 (då det alltså senare visade sig vara fråga om naturaliserade svenska minkar) och i den allmänna debatten har Ryssland pekats ut som ansvarig för kränkningen. Under hösten 2015 har dock ny information kommit fram om fjolårets ubåtskränkningar och idag skriver SvD dels om den observation som kan ha varit inledningen till ubåtsjakten och dels om frågetecknen kring ubåtsjakten. Av det första artikeln framgår att personen sett något märkligt och kanske stämmer det han beskriver in på någon rysk undervattensfarkost, men något definitivt bevis för att det att det varit fråga om en (rysk) ubåtskränkning är det inte. Det allvarliga, vilket också SvD skrivit om tidigare, är att Försvarsmakten omvärderat det avgörande beviset men utan att omvärdera bedömningen i stort. I Försvarets forum 6/2014 kunde man lästa följande:
"Den avgörande observationen gjordes av Försvarsmaktens egna sensorer. Den uppfyller de hårt ställda kraven för den högsta bedömningsnivån, bekräftad ubåt. Samtidigt är all information om ’hur, var och på vilket sätt’ kvalificerat hemligstämplad, då det kan avslöja vår förmåga och kapacitet. Men ingen som fått veta vad den observationen innebar har tvivlat på dess vikt och värde, understryker Anders Grenstad. – Den observationen kan inte ifrågasättas ens av den störste skeptiker."

När resultatet av Försvarsmaktens analys presenterades i september visade det sig att detta varit helt fel:
"Den observation som i höstas hade den högsta konfidensgraden har omvärderats. Här har det tillkommit ny information som gör att just denna observation har en annan förklaring, och den har därför inte ingått i underlaget för den samlade värderingen."

När jag skrev om ämnet i fjol litade jag på Försvarsmaktens uppgifter men jag menade ändå att det är viktigt att vara öppen med bevisen för att undanröja alla tvivel hos allmänheten. När det nu visade sig att en observation som inte kunde ifrågasättas ens av den störste skeptiker inte var någon ubåtsobservation alls så kan jag inte se att det finns någon trovärdighet kvar hos Försvarsmakten i den här frågan så länge man håller underlaget hemligt.


En stor skillnad mellan 1994/1995 och 2014/2015 är att på 90-talet var vi i början på en avspänningsfas och Rysslands militära förmåga höll på att kollapsa medan vi nu har en mycket allvarligt säkerhetspolitiskt läge där Ryssland i praktiken är i krig med grannstaten Ukraina och med militära medel ockuperar Krimhalvön. Detta och Rysslands agerande över ytan och i luften i Östersjöområdet borde vara tillräckligt för att motivera en upprustning av Sveriges försvar. Att Försvarsmakten i detta läge med stöd av (vad som senare visat sig vara) felaktiga bevis rapporterat att det varit fråga om en ubåtskränkning riskerar tyvärr att undergräva Försvarsmaktens förtroende även i andra frågor.

Nu 2015 har armégeneralen Sverker Göransson efterträffs av flygvapengeneralen Micael Bydén som ÖB och jag hoppas att han liksom en gång Owe Wiktorin kommer att "städa upp" gamla misstag och låta utreda ifall bevisen håller och, om de gör det, presentera bevisen för det svenska folket. För vår säkerhet är det mycket värdefullt att nå klarhet i den här frågan och att ha förtroende för Försvarsmakten även om det skulle innebära att främmande makt får ökad kunskap om Försvarsmaktens förmågor.

Bojbåt typ 80

I regeringens förslag till försvarspolitisk inriktning - Sveriges försvar 2016-2020 (prop. 2014/15:109) - står att fyra bevakningsbåtar (typ 80) bibehålls som bojbåtar. Skipper skriver att det varit bättre att driftsätta HMS Krickan istället för att avveckla fartyget, och det är lätt att hålla med om det. I en kommentar till Skippers inlägg frågar "Daniel" om inte bojbåtarnas uppdrag lämnar sig för att utföras av reservister/frivilliga och enligt min bedömning har han helt rätt i det.

En bojbåt täcker endast ett mindre område av skärgården och skärgårdar och farleder har vi gott om i Sverige. Under mitt år i 1. bojbåtsdivisionen 1994 var fyra bojbåtar långt ifrån tillräckliga och det kommer inte fyra bojbåt typ 80 att vara i morgon heller. För att kunna bevaka fler områden krävs fler spaningsplattformar.

Tidigare hade Flottan en omfattande krigsorganisation med minsvepningsflottiljer bestående av krigsplacerade civila fartyg och under slutet av 1990-talet pågick ett arbete inom Minkrigsavdelningen och Sjövärnskåren med att komplettera minröjningsflottiljerna med minspaningsfartyg. (Jag gick själv ett par veckokurser innan jag insåg att idéerna inte skulle förverkligas, åtminstone inte då.) En sådan typ av fartyg var Bojbåt mindre:
"Bojbåt mindre är en enklare variant av bojbåt typ EJDER. Den är tänkt att ingå i minspaningsflottiljerna. Typen på plattformen kan variera, t.e.x. en stryktålig större fritidsbåt passar väl. Den bör vara utrustad med radar. Övrig utrustning är en mindre arbetsbåt, portabel dieselgenerator och sonarutrustning. Sonarutrustningen bör bestå av bojar eller sonarkabel eller en kombination av dessa. Totalt skall en bojbåt typ mindre kunna behandla information från 4 passiva sensorer. Helst skall tillgång till någon form av PC-baserad LOFAR eller motsvarande finnas ombord. Besättningen bör bestå av 6 man. Av dessa måste 4 st vara sonaroperatörer som fullgjort sin grundutbildning vid 216. bojbdiv."
Det fanns även förslag på enklare sonarsystem (K98) med kabel mellan plattform och hydrofon.

Idag är minsvepningsflottiljerna avvecklade sedan länge och de marina förband som finns i något större antal är Hemvärnets båtkompanier i hemvärnsbataljoner med marina uppgifter (3) och båtplutoner vid kustnära hemvärnsbataljoner (11). Denna organisation bör relativt fort kunna förstärkas med båtgrupper med mindre bojbåtar och liksom övriga hemvärnet kunna ha hög tillgänglighet även i fred.

Något som ytterligare talar för att den här typen av undervattensspaning bör skötas av andra än heltidssjömän är att undervattensspaning kan vara ganska tråkigt, åtminstone om man inte hör några ubåtar. Vi hade ett mycket händelserikt år 1994 med ett stort antal ubåtskränkningar (minkar) men om allt man hör är civila båtar mm är det stor risk för att man som anställd snabbt tröttnar. Jag tror därför att den nödvändiga fredstida övervakningen av exempelvis marina basområden bör ske med hjälp av fasta sensorer.

Jag hoppas därför att de nygamla bojbåtarna typ 80 kompletteras med "bojbåt mindre" och att de även används som utbildningsplattformar för att utbilda besättningar till den senare typen av båtar.

SÖF 15: Intressant och lärorikt

Trots att det i år gått 22 år sedan inryckning var det inte förrän denna SÖF som jag, med hjälp av goda instruktörer, reflekterat över att militär utbildning inte är "kul". (Den kan däremot var intressant och lärorik.)

Något annat jag inte gjort tidigare är att kasta skarp handgranat. Det gjorde vi under SÖF, och det var intressant och lärorikt.

SÖF 15: FMCK klarar allt

Som ny gruppchef fick jag hör att en motorcykelordonnans är en signalist som åker motorcykel, och det är sant men inte hela sanningen. Under de senaste årens tillämpade övningar (KFÖ 14, SÖF 14) har vi dessutom sett vilken stor nytta ett förband har av ordonnanser som är utbildade och förordnade som trafikposter.

Under förra veckans övning visade ordonnanserna ytterligare några dolda talanger. Vi testade exempelvis utläggning av fältkabel med motorcykel (med en av de inlånade skidåkarna från militärlandslaget).

Linjebyggnadspatrull framåt

Bakryttaren håller kabelmesen, beredd att släppa den ifall kabeln fastnar

Ett par ordonnanser blev kommenderade till B-styrka vilket också genomfördes med gott resultat.

Specialförbanden nästa?

Jag lovade att undersöka ifall det fanns någon lämplig Special Forces-kurs för hemvärnsordonnanser så tips på sådan utbildning tas tacksamt emot!

SÖF 15: Förstärkning från militärlandslaget

Den här övningen fick min grupp förstärkning av ett par soldater från militärlandslaget i skidor. Deras ordinarie övning krockade med förberedelserna inför kommande skidsäsong medan vår SÖF passade bättre. Det var givetvis en välkommen förstärkning av min reducerade grupp.

Som bakryttare

 Jag har känt en viss osäkerhet när det gäller vilken utbildning i vapenhantering mm som avtalspersonal har innan de placeras i Hemvärnet, och det är något som varierat över åren. Nu insåg jag att de som under 14 dagar gått igenom GU-F kan ha en mer relevant utbildning i markstrid än den jag själv fick under 17½ månad i Flottan. (Sedan har jag själv givetvis snappat upp en del under 20 år i Hemvärnet.)

På skjutbanan

Tack för den här övningen, och lycka till i skidspåren!

SÖF 15: 10 små moppepojkar

Förra året kunde jag anmäla att min grupp nu var komplett och sedan dess har jag tillförts ytterligare nyrekryterad personal. Trots det fann jag mig vid slutet av övningsmomentet försvar av stabsplats helt ensam i gruppens stridsställning. Jag kom då att tänka på en bok av Agatha Christie. Jag har nu lärt mig att boken numera heter Och så var de bara en men under övningen funderade jag på substitution med choklad innan jag fick lära mig att pk-versionen var 10 små moppepojkar, som tidigare gått mig helt förbi.


Veckan innan den SÖF som genomfördes förra veckan fick jag ett antal återbud på grund av skada/sjukdom och tvingande civila plikter relaterade till arbete, studier och familj och vid inryckningen var vi bara fem från min grupp. Av dessa fick en avbryta övningen på grund av sjukdom. Efter kommendering till B-styrka samt ett ihopskruvat benbrott som tog ut sin rätt så var jag ensam kvar. Nu var detta ett ovanligt stort frånfall men jag känner att det är ett tecken på att vi i insatskompanierna nu med minst 8-dygnskontrakt ligger på gränsen till vad som är möjligt att kombinera med ett normalt civilt liv. En slutsats som man kan dra är att även vi i Hemvärnet behöver en reserv med tillgänglig personal för att kunna räkna med full personalstyrka vid övning och insats.


Under hösten har jag läst om Dalregementsgruppens rekryteringsarbete och i Hemvärnstidningen 6-2014 stod att rekryteringskampanjen gav 637 nya intresseanmälningar. Även om det inte var fråga om ansökningar eller avtal så är det ett imponerande antal. Jag blev dock ännu mer imponerad av att se en del av de nyrekryterade i form av en extra pluton (+) vid vårt kompani under SÖF, och fler är alltså på väg till dalabataljonen. De nya fick möjlighet att söka till exempelvis stab/trosstroppen och minst en ska placeras i min grupp. Jag önskar våra nya värvningar välkomna och hoppas att det löser sig till KFÖ för de som inte kunde närvara nu.

Skatteverket vs. Försvarsmakten

I det civila arbetar jag (än så länge) på en annan statlig myndighet, Skatteverket, där jag de senaste sju åren arbetat med urval (vilket ungefär motsvarar eldledningsfunktionen). Jag ska nu lite tillspetsat peka på några viktiga likheter och skillnader mellan Skatteverket och Försvarsmakten.

Båda myndigheterna har som huvudsaklig uppgift att avskräcka statens fiender. För Skatteverkets del handlar det om potentiella inre fiender, egentligen alla invånare i landet, som skulle kunna fuska med skatten medan det för Försvarsmaktens del handlar om yttre fiender och i vår tid i praktiken främst om Ryssland. Inom Skatteverket talar (eller snarare talade) man om skattekontrollens preventiva effekt. Vissa inflytelserika tjänstemän ifrågasätter tyvärr ibland att det finns någon sådan effekt men jag kunde redan 2005 visa och skatta denna effekt. För Försvarsmakten var den avskräckande funktionen klart uttalad under det kalla kriget, överspelad under den stora oredans tid medan den nu återigen börjar diskuteras. En annan likhet är att båda myndigheterna under lång tid dragit ner på förbanden (skattekontoren) i organisationen och att de har ett högkvarter (huvudkontor) med många hårt arbetande befattningshavare. Jag tror att man också kan säga att det bland den äldre personalen (invasionsförsvarskramare och motsv.) finns en uppfattning att ledningen under många år prioriterat ned den traditionella kärnverksamheten, förmåga till väpnad strid respektive skattekontroll.

Det finns dock en stor skillnad och den ligger i typen av motståndare. Medan Skatteverket ska påverka ett stort antal människor med i huvudsak vag uppfattning om skattekontrollens omfattning ska Försvarsmakten avskräcka en (eller ett fåtal) välinformerad stat. Medan båda myndigheterna under lång tid försökt att hålla medborgarna i okunskap om brister i förmågan blev effekten väsensskild. För Skatteverket är medborgarna och de potentiella fienderna desamma och ifall de har hög tilltro till nivån på skattekontrollen är allt gott och väl. För Försvarsmaktens del var medborgarna lika okunniga om eventuella brister i förmågan medan däremot Ryssland kunde antas ha betydligt bättre koll på detta bara utifrån offentliga uppgifter. Under senare år har dock försvarsbloggarna börjat tala om bristerna för att få till en förändring och det har lett till en välbehövlig tillnyktring i försvarsdebatten.


När det gäller Skatteverket har det inte kommit någon liknande kritik inifrån och medborgarna har fortfarande ett högt förtroende för myndigheten. Skatteverkets ledning utgår ifrån att det kommer att fortsätta så och har nu föreslagit nedläggningar av ytterligare kontor. Idag skriver jag om detta i lokaltidningen:
MP: Var finns regeringens regionalpolitiska ambitioner när Skatteverket centraliserar?

Basplattan?

Utan att skryta tror jag att jag har bättre koll på försvarspolitiken än de flesta av våra politiker men det säger ändå inte så mycket. Trots det så förstår jag inte det här med basplattan, och särskilt inte den del som gäller personlig utrustning. Jag vore uppriktigt därför tacksam för att få veta hur det egentligen ligger till med den delen.


Först vill jag börja med att jag som hemvärnssoldat i allt väsentligt har den personliga utrustningen som jag ska ha. När jag läser försvarsbloggar, och kommentarer på bloggar, får jag dock uppfattningen att alla soldater inte har det och framför allt att det inte finns tillräcklig personlig utrustning till de värnpliktiga som är krigsplacerade och som nu kan kallas in till repetitionsutbildning. Både försvarsministern och Försvarsmakten verkar också överens om att det behövs ytterligare pengar till basplattan. Jag försöker förstå varför och undrar därför om nedanstående, något tillspetsade, beskrivning med grovt tillyxade siffror stämmer.


Försvarsmakten hade i mitten av 1990-talet tillgång till 450 000 soldater vid mobilisering och det fanns personlig utrustning (av varierande ålder och kvalitet?) till 450 000 soldater. Genom försvarsbeslutet 2000 minskades antalet soldater till 100 000 och med försvarsbeslutet 2004 var antalet soldater i krigsorganisationen nere på 50 000. Då det inte förväntades bli krig på 10 år, då antalet soldater (inklusive hemvärnet) som varje år behövde personlig utrustning endast var 30 000 och då det är dyrt att lagra materiel så räknade Försvarsmakten ut att det var billigare att elda upp personlig utrustning för 70 000 soldater (jämfört med organisationen efter försvarsbeslutet 2000, betydligt mer utrustning jämfört med 90-talets organisation) och att sedan köpa in ny utrustning om man mot förmodan kom till ett läge då det kunde förväntas bli krig inom 10 år. Nu har vi mot förmodan kommit till ett läge då det kan tänkas bli krig inom 10 år och Försvarsmakten upptäcker då att myndigheten inte har råd att köpa in utrustning för att ersätta den som det var billigare att förstöra för några år sedan och behöver därför ett högre anslag till basplattan.


Stämmer den här beskrivningen i grova drag? Är det någon som tycker att det är märkligt att finansdepartementet i sådana fall är skeptiska till att skjuta till mer pengar till försvaret. I de politiska underlagen, exempelvis Vårt framtida försvar (prop. 2004/05:5), står att inriktningen varit att övertalig materiel ska avvecklas men jag har utgått ifrån att man åtminstone behållit utrustning för de fåtaliga insatsförband som funnits kvar. Även om fokus var på att behålla kompetens så har det under hela perioden funnits krigsförband/insatsförband och i försvarsbeslutet 2004 behöll man endast förband med relativt hög beredskap (1 år).

Uppdatering: I senaste numret av Officerstidningen säger Torgny Henryson, chef FM-Log:
Generellt sett är det så att Försvarsmakten kan (i stort och med luckor) materielförsörja hälften av alla olika bataljoner i nuläget, resten är det ännu sämre ställt med.
– Vi behovsätter mer materiel än det finns tillgång till vilket skapar högre förväntningar än vi kan tillgodose. Det är å andra sidan ett konstant fenomen och inget som kommit de senaste tio
åren, säger Torgny Henryson. Men just bristen av grundläggande persedlar är något färskt och oroande, därför uppskattar Torgny Henryson talet från ÖB och försvarsministern om att försvaret ska ha en grundplatta. För den som inga byxor har den får gå med rumpan bar. Och just fältbyxor är en sådan sak som det har varit skriande brist på. Vilket varit följden av att ett stort parti sådana inte levde upp till ställda krav och returnerades. Vilket märkts ute på många förband där slitna byxor skapat irritation. Det är baksidan av kombinationen just in time och upphandling.

Detta bekräftar bilden av att Försvarsmakten faktiskt verkar ha eldat upp material som hade behövs till de fåtaliga insatsförbanden som fanns kvar.

Allt var/är inte brigader

Vissa verkar koppla ihop en fungerande nationell försvarsförmåga med fungerande armébrigader. Det var mycket olyckligt att utan större eftertanke rasera det försvar vi en gång hade men att återskapa det skulle ta mycket lång tid, särskilt med tanke på att dagens organisation motiverades utifrån förutsättningar för utbildning inför internationella insatser. Ett antal debattörer har den senaste tiden argumenterat för alternativ till en armé som bygger på brigadstrukturen. Hos KKrVA förespråkade Lars G. Persson, Bengt Loenbom och Jan Wickbom den 19 november ett alternativt försvarskoncept och i går skrev bloggen Reservofficer om försvaret av Sverige där brigadsystemet ifrågasätts då vi inte räkna med att motståndaren är en ideal brigadmotståndare.

När det gäller dagens svenska armé är huvudalternativet till brigadsystemet (det vill säga att insatsförbanden ska aktiveras och transporteras till en annan del av landet och där inordnas i en av två brigader) att manöverbataljonerna utvecklas mot att även kunna fungera som bataljonsstridsgrupper med högre beredskap. Detta kräver att manöverbataljonerna tillförs stödfunktioner som understöd mm men därom ska här ej ordas.

Ämnet för detta inlägg är i stället att det gamla nationella försvaret inte bara bestod av armébrigader utan även av försvarsområdesförband som exempelvis Försvarsområdesgrupper. Fogrupperna skulle leda strid med smärre lokalförsvarsförband vilket kunde vara en lokalförsvarsbataljon samt värnförband och en eller fler hemvärnskretsar (motsvarande bataljoner).

Av de gamla lokalförsvarsförbanden var det bara Hemvärnet som överlevde försvarskollapsen under 00-talet och Hemvärnet har som huvuduppgifter att skydda och/eller bevaka skyddsobjekt. Hemvärnsförband ska dock efter en allvarlig och varaktigt försämrad omvärldsutveckling, och efter utökad utbildning och tillförsel av resurser, inom ramen för en mer omfattande militär operation, kunna störa motståndaren och/eller genomföra försvars- eller fördröjningsstrid. Enligt min bedömning har vi nu en allvarlig och varaktigt försämrad omvärldsutveckling och jag räknar därför med att Hemvärnet kommer att få utökad utbildning och tillförsel av resurser för att kunna genomföra försvars- eller fördröjningsstrid.

I en insats där Hemvärnet har till uppgift att genomföra försvars- eller fördröjningsstrid kan man tänka sig att det är lämpligt att en eller flera hemvärnsbataljoner underställs chefen för en manöverbataljon, ifall det finns en sådan i området. Ett sådant sammansatt förband kan inte benämnas fogrupp då försvarsområdena är grundligt avvecklade men kanske skulle militärregiongrupp (mrgrp) passa bättre?

Jag har ingen insyn i ifall det förekommer någon planering för detta men jag hoppas få se den typen av övningar i landet inom de närmsta åren.