Utan att skryta tror jag att jag har bättre koll på försvarspolitiken än de flesta av våra politiker men det säger ändå inte så mycket. Trots det så förstår jag inte det här med basplattan, och särskilt inte den del som gäller personlig utrustning. Jag vore uppriktigt därför tacksam för att få veta hur det egentligen ligger till med den delen.
Först vill jag börja med att jag som hemvärnssoldat i allt väsentligt har den personliga utrustningen som jag ska ha. När jag läser försvarsbloggar, och kommentarer på bloggar, får jag dock uppfattningen att alla soldater inte har det och framför allt att det inte finns tillräcklig personlig utrustning till de värnpliktiga som är krigsplacerade och som nu kan kallas in till repetitionsutbildning. Både försvarsministern och Försvarsmakten verkar också överens om att det behövs ytterligare pengar till basplattan. Jag försöker förstå varför och undrar därför om nedanstående, något tillspetsade, beskrivning med grovt tillyxade siffror stämmer.
Försvarsmakten hade i mitten av 1990-talet tillgång till 450 000 soldater vid mobilisering och det fanns personlig utrustning (av varierande ålder och kvalitet?) till 450 000 soldater. Genom försvarsbeslutet 2000 minskades antalet soldater till 100 000 och med försvarsbeslutet 2004 var antalet soldater i krigsorganisationen nere på 50 000. Då det inte förväntades bli krig på 10 år, då antalet soldater (inklusive hemvärnet) som varje år behövde personlig utrustning endast var 30 000 och då det är dyrt att lagra materiel så räknade Försvarsmakten ut att det var billigare att elda upp personlig utrustning för 70 000 soldater (jämfört med organisationen efter försvarsbeslutet 2000, betydligt mer utrustning jämfört med 90-talets organisation) och att sedan köpa in ny utrustning om man mot förmodan kom till ett läge då det kunde förväntas bli krig inom 10 år. Nu har vi mot förmodan kommit till ett läge då det kan tänkas bli krig inom 10 år och Försvarsmakten upptäcker då att myndigheten inte har råd att köpa in utrustning för att ersätta den som det var billigare att förstöra för några år sedan och behöver därför ett högre anslag till basplattan.
Stämmer den här beskrivningen i grova drag? Är det någon som tycker att det är märkligt att finansdepartementet i sådana fall är skeptiska till att skjuta till mer pengar till försvaret. I de politiska underlagen, exempelvis Vårt framtida försvar (prop. 2004/05:5), står att inriktningen varit att övertalig materiel ska avvecklas men jag har utgått ifrån att man åtminstone behållit utrustning för de fåtaliga insatsförband som funnits kvar. Även om fokus var på att behålla kompetens så har det under hela perioden funnits krigsförband/insatsförband och i försvarsbeslutet 2004 behöll man endast förband med relativt hög beredskap (1 år).
Uppdatering: I senaste numret av Officerstidningen säger Torgny Henryson, chef FM-Log:
Generellt sett är det så att Försvarsmakten kan (i stort och med luckor) materielförsörja hälften av alla olika bataljoner i nuläget, resten är det ännu sämre ställt med.
– Vi behovsätter mer materiel än det finns tillgång till vilket skapar högre förväntningar än vi kan tillgodose. Det är å andra sidan ett konstant fenomen och inget som kommit de senaste tio
åren, säger Torgny Henryson. Men just bristen av grundläggande persedlar är något färskt och oroande, därför uppskattar Torgny Henryson talet från ÖB och försvarsministern om att försvaret ska ha en grundplatta. För den som inga byxor har den får gå med rumpan bar. Och just fältbyxor är en sådan sak som det har varit skriande brist på. Vilket varit följden av att ett stort parti sådana inte levde upp till ställda krav och returnerades. Vilket märkts ute på många förband där slitna byxor skapat irritation. Det är baksidan av kombinationen just in time och upphandling.
Detta bekräftar bilden av att Försvarsmakten faktiskt verkar ha eldat upp material som hade behövs till de fåtaliga insatsförbanden som fanns kvar.
