Miljöpartiets ledning har i många frågor kritiserats från olika håll. Å ena sidan en realistisk kritik, ofta från personer utanför partiet, och å andra sidan en radikal idealistisk kritik från krafter inom partiet. Själv anser jag mig tillhöra den realistiska delen av partiet och det finns en hel del kloka kommunpolitiker inom partiet. Problemet är att partikongresserna som beslutar om partiprogram mm brukar domineras av mer idealistiska ombud som har svårt att acceptera att verkligheten sätter gränser för vad som är möjligt att driva som politik.
Att miljöpartiet nu ingår i regeringen har tvingat partiet att stödja kloka politiska förslag som jag bedömer att partiet inte skulle ha stött i opposition. Miljöpartiet har exempelvis i regeringsställning varit med och beslutat om ökade anslag till försvaret och om minskad mottagning av asylsökande. Jämför man med den politik som den förra regeringen förde så finns det absolut ingen grund att från borgerligt håll kritisera miljöpartiet när det gäller försvar och flyktingmottagande. Som jag upplever det är denna process mycket nyttig och jag hoppas att denna omvandlingsprocess fortsätter åtminstone fram till valet 2018. Problemet är att partiledningen inte alltid velat stå för den politik man för utan kritiserar den offentligt, antagligen för att undvika intern kritik från idealistiska medlemmar. För min del handlar miljöproblemen om sakfrågor och inte om ideologi. Ifall den här omvandlingen av partiet leder till att vissa medlemmar lämnar partiet så är det något vi får acceptera och vi har två alternativa mer radikala och idealistiska partier i Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ som borde passa bra.
Det är uppenbart att partiledningen inte är utan skuld i hur partiet hanterat medlemmar som verkar ha haft en islamistisk och/eller turknationalistisk (men inte alltid särskilt dold) agenda. Vi gör det dock alltför lätt för oss ifall vi skyller problemet på våra språkrör. Vi är ett parti som står för tolerans och internt har det här lett till att nya medlemmar som har utländsk bakgrund, liksom unga och kvinnor, har lyfts fram för olika uppdrag. Dagens svenska samhället, antagligen ett av de mest demokratiska och toleranta genom världshistorien, har lidit av dåligt samvete för hur vi tagit emot människor från andra länder och teorier om strukturell diskriminering har fått officiell status. Det här har gjort att det blivit svårt att hantera människor med utländsk bakgrund som står för andra värderingar än de liberala sekulära värderingar som gjort Sverige till ett land som många söker sig till. Hela samhället har haft det här problemet och inte minst vi i miljöpartiet. Även om många har sett problem så har det inte varit accepterat att prata om det. En som försökt göra det är Josefin Utas (exempel) men hon fick mest skit för det internt och hon har nu tyvärr
Att miljöpartiet tidigare inte varit tydliga med att det finns gränser för toleransen inför intolerans är som jag ser det alla miljöpartisters ansvar och inget blir bättre av att vi försöker skylla detta på de språkrör vi har idag. Språkrören känner givetvis ett ansvar och har öppnat upp för att avgå ifall valberedningen anser att andra skulle passa bättre. Givetvis finns det sådant som våra språkrör kunnat göra bättre, kanske särskilt när det gäller att välja sina närmsta rådgivare och medarbetare. Att språkrören tagit detta steg öppnar dock tyvärr upp för all möjlig kritik mot språkrören, även från sådana som tycker att det var fel att Kaplan avgick eller att det är fel att miljöpartiet sitter med i regeringen. Nu hoppas jag att språkrören sitter kvar och att miljöpartiet fortsätter att utvecklas i riktning mot ett parti som alltfler kloka människor känner förtroende för och är beredda att stödja.
