Jag har fått uppfattningen att artilleriet inte haft någon särskilt stark ställning inom den svenska armén och att detta förhållande bidragit till att vi idag endast har två artilleribataljoner. Finland som hade egna erfarenheter från kriget satsade på artilleriet på ett annat sätt under det kalla kriget och medan svenska brigader hade en artilleribataljoner (12 pjäser) så hade finländska brigader ett artilleriregemente med två sektioner (24 pjäser). I styrka motsvarande Finlands kårartilleri det svenska fördelningsartilleriet men medan Sverige placerade pjäserna med längst räckvidd, haubits 77, i infanteribrigaderna och äldre pjäser som haubits m/39 och haubits F i fördelningsartilleriet så hade det finländska kårartilleriet pjäser med lång räckvidd (exempelvis 130 K 54 / M-46).
Hur har det kunnat bli så här? Tidigare krig har visat att en mycket stor andel av fiendens förluster orsakats av indirekt eld. Jag tror att en förklaring skulle kunna vara att det är svårt att öva skjutning med indirekt eld samtidigt som manöverförbanden övar. Artilleri- och granatkastareld, även övningsgranater, kräver avlysningar och stora riskområden. Om övningarna för manöverförband och artilleri alltid är skilda åt blir en konsekvens då att manöverförbandens personal inte riktigt förstår nyttan med egen respektive faran med fientlig indirekt eld.
Även vi i hemvärnet berörs av detta. Kompanierna har övningar en tid och plats och granatkastarplutonen en helt annan, det har i alla fall varit så i år. Vi har fått pröva två olika metoder för att integrera hemvärnskompanier med granatkastare i höst. När vi var på Muskö spelades granatkastarplutonen och det sköts inga granater och det fungerar bra när det finns ett stöd för övningsledningen att avgöra om elden skulle ha träffat eller ej. Det är dock ingen typ av övning som jag tror att granatkastarplutonen skulle uppskatta (att bara gruppera och omgruppera men aldrig skjuta). En risk är också att man inte tar så hårt på säkerhetsavstånd till egen trupp när man vet att det inte kommer några granater på riktigt. Under denna KFÖ följde kompanichefer med eldledningsgrupperna vid skjutning och det är ett annat alternativ som gör att de får öva ihop. Däremot blir det inte direkt någon samordning av eld och rörelse. Genom att många av bataljonens chefer varit med på granatkastarplutonens olika förevisningsskjutningar så tror jag dock att förståelsen för indirekt eld är på väg uppåt åtminstone i vår egen bataljon.
