Aurora 17 - miljöpartistisk försvarspolitik i praktiken

Inför Aurora dominerades nyhetsrapporteringen av kritik mot övningen. Enskilda miljöpartister har varit delaktiga i protesterna och den interna debatten har även synts i offentligheten:
Motståndet mot Aurora infiltrerat av kommunister (Rasmus Ling, MP)

Faktum är dock att den miljöpartistiska regeringen satsat mer pengar på försvaret och framförallt gett försvaret en tydlig inriktning där det nationella försvaret åter blivit grunden. Med återinförd plikt finns det nu förutsättningar för att bemanna, och öva, krigsförbanden. Skillnaden mot under den borgerliga regeringen är tydlig. Själv avslutar jag mina inlägg från årets försvarsmaktsövning med att konstatera att jag är glad, och stolt, över att på detta sätt ha fått vara med om att förverkliga miljöpartiets försvarspolitik.

Aurora 17 - grader i hemvärnet

Gradbeteckning för dagen

Min militära karriär har varit intressant, men mer krokig än rak. Grundutbildningen i Flottan var drygt 17 månader och under den var det klart och tydligt när man blev korpral respektive furir, om man skötte sig, och när utbildningen var avslutad så muckade man som sergeant. När jag gick med i hemvärnet i Umeå 1995 var det alltså den graden jag hade med mig. Det var en ovanlig grad i dåtidens hemvärn genom att armén inte utbildade så många PB-värnpliktiga och hemvärnet inte utbildade några sergeanter alls. Jag blev plutonchef 1997 och gick en plutonchefskurs 1998. Utbildningen var två veckor och med den kunde man ta ett raskt kliv i graderna från furir till fänrik. Då detta var betydligt kortare än utbildning för YO/Fk, RO/Fk eller Vpl/Fk kallades sådana hemvärnsplutonchefer gemenligen för pappersfänrikar. Jag borde alltså blivit befordrad till fänrik efter den kursen men jag fick inget sådant besked. När många hemvärnsmän slutade under slutet av 90-talet var fänrik en vanlig grad på hemvärnsövningar då de som var befäl deltog i högre utsträckning. Jag trivdes därför bra med sergeantsgraden och då ingen som sa åt mig att byta gradbeteckningar fick de sitta kvar.

När vi flyttade till Dalarna blev jag först signalist i en insatspluton och sedan gick jag tillbaka till det marina hemvärnet, i Gävle. Där fick jag efter något år ett registerutdrag och såg att min grad faktiskt var fänrik sedan 1998 och jag fick även ett formellt beslut om att jag förordnades som fänrik och marint stridsledningsbefäl. Då blev det dock beslutat att det marina stridsledningsförbandet skulle avvecklas och jag blev signalist i en insatskompaniledning i Dalarna så det kändes inte rätt tillfälle att byta gradbeteckningar. Under åren som stabs-/sambandsgruppchef hade jag kvar gradbeteckningarna för min grad från Flottan (motsvarar idag 1. sergeant).

Ifjol gick jag alltså en 10 veckors befattningsutbildning till granatkastarsoldat och då tyckte plutonchefen att jag inte skulle bära gradbeteckningar så under utbildningen, och även på övningarna efteråt, har jag haft gradbeteckning för menig. Något jag märkte då var att man blir behandlad annorlunda när möter nya människor och har gradbeteckningar som menig (jämfört med 1. sergeant). När jag inför Aurora 17 fick beskedet att jag skulle öva som eldledningsgruppchef, och samöva med andra förband, bestämde jag mig för att sy på fänriksgradbeteckningen vilket jag också tror underlättade samverkan med det gotländska insatskompaniet.

När man på det här sättet hoppar fram och tillbaka i befattningarna så förlorar graderna mycket av sin betydelse för motivationen. (Det har under åren även varit olika bud om ifall man ska bära gradbeteckning enligt grad eller enligt befattning.) Samtidigt har nu mina yngre kamrater från granatkastarutbildningen börjat få nya grader. Någon har till och med hunnit vara gruppchef i ett år och blivit befordrad till sergeant. För dem är det viktigt att man följer reglerna för befordran och det var positivt att se att detta nu börjar fungera.

Aurora 17 - på en annan del av ön

Medan vi deltog i försvarsmaktsövningen som övad trupp så var våra kollegor i 17. hemvärnsbataljonen/Dalabataljonen på Gotland för en skarp bevakningsuppgift. När intresseförfrågan gick ut till bataljonen i våras fick man inte veta mer än så men under övningen visade det sig att det handlade om bevakningsuppgifter inom ramen för värdlandsstödet. Ett amerikanskt arméflygförband (ur 12th CAB) baserade på den gamla flygbasen vid Bunge och 17. hemvärnsbataljonen var alltså med och skötte bevakningen tillsammans med Luftstridsskolan. Bataljonen verkar ha löst uppgiften på bästa sätt och i sociala medier har det dykt upp många bilder på helikoptrar vilket tyder på att det var en både intressant och lärorikt uppgift.

Det är intressant på flera sätt att hemvärnet får sådana här skarpa uppgifter i fred. Hemvärnspersonalen är inte skyldiga att tjänstgöra om inte regeringen beslutat om hemvärnsberedskap och det har kommit förslag om lagändringar för att det ska vara lättare att nyttja hemvärnsförband i fred. Jag tror inte att det är rätt väg att gå, inkallelser för att lösa uppgifter i fred tror jag riskerar att många skulle sluta i hemvärnet, och nu ser vi att det går att göra detta inom ramen för nuvarande lagstiftning med frivillig personal. Att Dalabataljonen kan lösa skarpa uppgifter i fred, utan att förbandet egentligen är aktiverat, visar också att det inte är någon tvekan om att vi kan lösa våra uppgifter i ett skarpt läge.

400 dalasoldater i den största militärövningen på 20 år (SVT)
12th CAB in Sweden for Aurora 17

Aurora 17 - MP inte alltid soldatens bästa vän

Utvärdering på Gotlandsfärjan

 Den avslutande delen i vårt deltagande i Aurora 17 var återtransporten till Dalarna. Vi passade på att utvärdera övningen på färjan tillbaka och alla var mycket nöjda med övningen. Hade vi haft utvärderingen på kvällen hade det nog påverkat utvärderingen för då var humöret inte på topp. I korthet råkade vi på vägen hem ut för de oplanerade förseningar och friktioner som det fanns marginaler för på vägen till Gotland, då allt istället flöt på bra. Bland annat skulle vi lämna fordon och materiel på Livgardet inför förevisningen på Gärdet vilket tog tid.

När man är på längre fordonsmarscher hinner man diskutera många frågor, inom och utom tjänsten. En fråga jag tog upp till diskussion var varför MP, och då syftar jag inte på mitt parti utan på militärpolisen, ibland verkar ha ett dåligt rykte. Själv träffade jag aldrig någon militärpolis under min grundutbildning och det är först under de senaste fem åren när hemvärnet fått nya uppgifter som jag har kommit i kontakt med militärpoliser och då har de bara varit kompetenta och bra att ha att göra med. En i gruppen hade gjort utlandstjänst och kunde då berättade om möten med en militärpolis med riktig översittarattityd.

Några timmar senare träffar vi så på en militärpolis som fick mig att förstå vad som kan ge militärpoliser dåligt rykte. Vi hade en transportorder där marschvägen var angiven och precis som under vägen ner skulle vi ersätta drivmedel vid Ledningsregementet. Det hade inte varit några problem på väg till Gotland men nu meddelade en militärpolis i vakten att vi inte fick komma in på området. Både chefen för vår transportenhet och äldste chef försökte förklara att vi hade order att drivmedelsersätta men det var till ingen nytta. När vi bara hade hemvärnslegitimation från Dalregementsgruppen var vi inte välkomna, och ingen av oss hade "riktig militärlegitimation".

Att på det här sättet bli behandlad som ett andra rangens förband var helt normalt när jag började i Hemvärnet på 90-talet men jag trodde att Försvarsmaktens personal kommit längre än så 2017. Hemvärnet levererar snabbt gripbara krigsförband och vi hade precis visat att vi klarat av att lösa de uppgifter vi fått under denna övning och då är det riktigt trist att detta mötet med en militärpolis i Enköping var det intryck från övningen jag hade med mig hem.

Aurora 17 - eldsignalering bryter

Under ett moment när vi övade med den gotländska insatsplutonen fick vi problem med vår datasignalering. Normalt sker all eldtillstånds- och eldsignalering på data men här inledde skjutledaren ett målspel när vi inte hade samband på data med granatkastarplutonen. Eldsignaleringen måste fram så därför ropade jag upp den andra eldledningsgruppen på kompaniets taktiska talnät och signalerade via den till granatkastarplutonen. Eldkommandot gick fram och när det var dags för att reglera elden kunde min signalist ta över signaleringen.

Jag har gått många sambandsutbildningar genom åren och då fått lära mig att olika meddelanden har olika företrädesrätt och att eldsignalering går före stridssignalering. När jag nu själv använde "Eldsignalering bryter" så var det dock första gången jag var med om det i praktiken. Efter övningsmomentet så hade vi en gemensam utvärdering och jag tänkte inte att våra tillfälliga datasambandsproblem var av något större intresse för gotlänningarna. Deras förbandsinstruktör tog då upp tråden så att vi fick förklara vad som hänt. Genom att alla såg eldstöten i målterrängen så tror jag att det blev väldigt tydligt varför eldsignalering har högre företrädesrätt. Resten av övningen höll  vi oss till vårt eget datanät vilket givetvis är att föredra.

Aurora 17 - övningen i stort

Hans majestät konungen och hans kungliga höghet Carl Philip på besök.

Även om man inte har någon B-styrka att öva mot när man skjuter skarpa sprängvinggranater så är det möjligt att samöva med egna förband och framför allt att ta emot besök.

Under onsdagen samövade respektive eldledningsgrupp med en gotländsk insatspluton som sköt direktriktad eld med granatgevär, kulsprutor, pansarskott och eldhandvapen med vi sköt indirekt eld med granatkastarplutonen. Detta att samordna den direktriktade elden med den indirekta elden är något jag läst mycket om det ger inte alls samma bild av effekten som att skjuta skarpt. Hemvärnet är definitivt inte att leka med!

Under övningen fick 177. hemvärnsgranatkastarplutonen besök att ett antal militära chefer och försvarspolitiker. Det mest uppmuntrande besöket stod kung Carl Gustaf och prins Carl Philip för. Efter att ha sett ett genomförande tillsammans med våra gotländska kamrater (som tyvärr delvis fick avbrytas då en civil segelbåt var på väg in i riskområdet) fick vi prata med Hans majestät konungen. Kungen ställde många frågor men en kunde varken vi eller gotlänningarna svara på och det var vad vi visste om övningen i stort och om vad som hände på resten av ön. Efteråt insåg jag att kungen antagligen är den i aktiv tjänst som besökt överlägset flest stora militära övningar och att detta med att soldaterna inte får någon information om händelseutvecklingen i stort nog är något som återkommit under alla år han varit med. Även på detta sätt var Aurora 17 en värdig efterföljare till tidigare försvarsmaktsövningar.

För vår del var detta inte något större problem genom att vi hade ett intensivt övningsprogram med väl förberedda övningsmoment men jag kan tänka mig att andra soldater kan ha haft en mindre händelserik övning. Jag tror dock inte att årets övning var på samma nivå som förra århundrades övningar där soldater fick genomföra långa fordonsmarscher i Norrlands inland utan att alls förstå varför.

Samövning med gotländsk insatspluton