Ammunitionstjänsten vid granatkastarförband

 Att vara en del av Hemvärnets första granatkastarpluton är givetvis otroligt intressant och lärorikt men det sätter också gränser för vad som känns lämpligt att skriva om. Nu ska jag försöka att skriva om ett ämne som berör dagens hemvärnsgranatkastarplutoner genom att skriva om motsvarande förband under kalla kriget. Ämnet är hur ammunitionstjänsten var organiserad vid de olika typerna av granatkastarförband. Källorna listas nederst i inlägget.

Infanteriskyttebataljonerna i infanteribrigad 66 hade ett granatkastarkompani med två granatkastarplutoner (12 cm). Vardera pluton har en ammunitionsgrupp med 4 soldater och 2 hjultraktorer (med drivkärror). Dessutom har kompaniets trosstropp en ammunitionsgrupp också med 4 soldater och 2 hjultraktorer (med drivkärror).

Förbanden hade inte någon större rörlighet:
"Granatkastarplutonerna utgångsgrupperas för understöd av främre kompanier och omgrupperas på skyttebataljonschefs order till förberedda pjäsplatser för understöd av bakre kompanier." (InfR Grkkomp (1969))

Ammunitionstjänsten handlade om att transportera fram  ammunition till pjäsplatsen:
"Ammunitionsunderbefäl skall under strid kontinuerligt låta köra fram ammunition till pjäserna så att förstahandsbehovet (30 granater) är tillgodosett." (InfR Grkplut (1971))

Ansvarsfördelningen mellan ammunitionsgrupperna i granatkastarplutonerna respektive i trosstroppen förklaras inte i reglementena. "Trosstroppen understödjer utan order granatkastarplutonerna." (InfR Grkkomp (1969))

 

Cykelskyttebataljoner fanns kvar in på 1990-talet och Lokalförsvarsskyttebataljon 69 hade ett granatkastarkompani med två granatkastarplutoner (8 cm) och en trosstropp. Kompaniet hade dock endast en ammunitionsgrupp med 2 soldater och en flaklastbil 12 ton i trosstroppen. Lokalförsvarsskyttebataljon 86 hade en granatkastarpluton (12 cm) i stabskompaniet. Denna pluton hade en ammunitionsgrupp med 4 soldater och 2 hjultraktorer med drivkärra.

Norrlandsskytteförbanden hade en annan typ av ammunitionsförband. I den äldre organisationen hade de två granatkastarplutonerna (12 cm) vardera en ammunitionsgrupp med 4 soldater och 2 bandvagn (Bv 202). Trosstroppen hade också en ammunitionsgrupp med 9 soldater och 7 hjultraktorer med drivkärror.

I norrlandsbrigad 85 har granatkastarplutonerna flyttats till stabs-granatkastarkompaniet. Plutonernas ammunitionsgrupper har 4 soldater och 2 bandvagnar (Bv 206). Trosstroppen har inte någon ammunitionsgrupp utan endast transportgrupp och kokgrupp.

Norrlandsförbanden är anpassade för väglös terräng och i reglementet (InfR Nstabsgrkkomp) finns en beskrivning av hur ammunitionstjänsten skulle fungera.

"Ammunitionsgrupperna hämtar som regel ammunitionen vid vägslutet, trosskompaniet eller ett lätt underhållskompani. Bandvagnsgrupperna ur trosskompaniet/lätta underhållskompaniet kan transportera fram ammunition till plutonerna. Finns en vägförbindelse kan underhållsbataljonen ersätta direkt vid granatkastarplutonerna.

Kompanichefens ställföreträdare ger fortlöpande order till granatkastarplutoncheferna för ersättning av ammunitionen. Ammunitionsgruppchefen leder ammunitionstjänsten efter plutonchefens anvisningar. Ammunitionsgruppchefen ska känna till ammunitionsläget vid plutonen, fortlöpande föra anteckningar över förändringar samt i god tid rapportera ammunitionsläget till plutonchefen.

Ammunitionen behålls om möjlig lastad på fordonen och på sådant sätt att granaterna kan lyftas direkt ur lådorna. Lysammunitionen hämtas från ammunitionsgruppen och fördelas före mörkrets inbrott till pjäsgrupperna.

Om en ammunitionsbandvagn ur en granatkastarpluton möter en ammunitionsbandvagn från vägslutet kan förarna byta fordon för att minska antalet omlastningstillfällen och omloppstid.

Tillförs plutonen ammunition utöver reglementerad utrustning ordnar den ammunitionsupplag, i regel vid pjäsplats nr 2 inom pjäsplatsområdet.

Om ammunitionsupplag upprättas placeras de på skyddade platser. Är det inte möjligt placeras upplagen med minst 50 m mellanrum med högst 5 ton i varje. Upplag placeras inte i närheten av ett grupperat förband.

 Ammunitionen bör placeras på underlag så den blir skyddad för fukt och väta"

Detta beskrivs även i reglemente för trosskompaniet:

"UNDERHÅLLSTJÄNST VID BATALJONS ANFALL I VÄGLÖS TERRÄNG

Anfall i väglös terräng genomförs främst vid förband med bandvagnsburna stridstrossar. Vid förband med hjultraktordragna trossar måste hjultraktorväg byggas till delningspunkten (motsv) före anfallet utan att kravet på överraskning eftersätts.

Avståndet från bilvägslut till stridsområdet bör vid brigadskyttebataljon ej överstiga 5 km främst beroende på granatkastarnas räckvidd. Vid norrlandsskyttebataljon med bandvagnsdraget granatkastarkompani bör ur underhållssynpunkt avståndet från terrängbilvägslut till stridsområdet inte överstiga:
- 20-30 km vid småstrid
- 15-20 km vid medelstor strid
- 5-10 km vid storstrid.

Om personaltransportbandvagnar kan utnyttjas för underhållstransporter och/eller om norrlandstrosskompaniets bandvagnsgrupp förstärks med bandvagnar t e ur norrlandsunderhållsbataljon, kan avståndet mellan terrängbilväg och stridsområdet utsträckas ytterligare." (InfR Trkomp (1983))

I organisationsöversikten för granatkastarplutonen ser det ut som att rekognoseringsgruppen (som inte hade något eget fordon) åker i en av ammunitionsgruppens bandvagnar.

Om vi går över till granatkastarkompaniet i IB77 hade dessa två granatkastarplutoner (12 cm) och en trosstropp. Inledningsvis (AH1:IB77 från 1980) hade pjäsgrupperna terrängbil 30 men detta ändrades senare till terrängbil 13. Plutonernas ammunitionsgrupper har 4 soldater och 2 terrängbil 30, 1 lastkran och 1 ammunitionssläpkärra (204). Trosstroppens ammunitions- och packgrupp har 4 soldater, en flaklastbil 1 ton och en flaklastbild 12 ton med kran (1 ammunitionsfordon och 1 packfordon).

Ammunitionstjänstens organisation beskrivs i text endast översiktligt i Infanterireglemente Granatkastarförband IB77 (1988) och bäst förståelse får man av denna bild:

Terrängbilar/lastbilar/släp kunde alltså endera följa plutonen eller förhandsgrupperas som ammunitionsupplag på växelpjäsplatser. Genom att skyttebataljonen förväntades strida i terräng med vägar kunde samma fordon följa plutonen och vid behov hämta ersättningsammunition.

 Ammunitionstjänsten beskrivs även i reglementen för trosskompaniet. I InfR Trkomp (1983) står följande om underhållstransporter:

"Transporterna samordnas av bataljonskvartermästaren. Direkta transporter från underhållsbataljonen till kompanierna eftersträvas främst vad gäller granatkastarammunition."

Trosskompaniets ammunitionsgrupp har dock inte granatkastarammunition som förstahandsuppgift: "Ammunitionsgruppen ombesörjer ammunitionstjänst och utför ammunitionstransporter. Bataljonsammunitionsplats upprättas på särskild order. Del av ammunitionsgruppen ingår i trossomgång.

Ammunitionsgruppen medför del av bataljonens reglementerade ammunitionsutrustning, dock inte ammunition till granatkastare."

Även om dagens hemvärnsförband har helt andra uppgifter än kalla krigets skytteförband finns det kanske något att lära sig av historien på detta område?

Källor:
Arméhandbok del I:A 1966
Arméhandbok del 1 Norrlandsbrigadens förband 1977
Arméhandbok del 1 Lokalförsvarsförband 1988
Arméhandbok del 1 Norrlandsbrigadens förband 1990
Arméhandbok del 1 Infanteribrigadens förband 1991

Infanterireglemente Granatkastarkompani 1969
Infanterireglemente Granatkastarpluton 1971
Infanterireglemente Trosskompani 1977, Utkast
Infanterireglemente Trosskompani 1983
Infanterireglemente Granatkastarförband IB77 1988
Infanterireglemente Norrlandsstabs- granatkastarkompani 1989
Infanterireglemente Förhandsutgåva Stabsgranatkastarkompani 1993

Covid-19: Kan vi inte bara följa lagen?

Coronapandemin har aktualiserat många frågor med anknytning till ämnet för bloggen - miljö och säkerhet - samhällets krisberedskap, Försvarsmaktens stöd till det civila samhället, smittskydd i samband med militär verksamhet eller medias roll inom psykologisk försvar eller som maktens granskare. Det här inlägget kommer dock att handla om en grundläggande fråga som verkar dela Sveriges befolkning idag nämnligen vår strategi för att hantera själva pandemin.

Ibland kan man utifrån debatten få uppfattningen att smittskydd är en helt nytt problem för riket men tvärtom har det funnits lagstiftning inom området under mycket lång tid. Den lag som gäller idag är Smittskyddslagen (2004:168). I denna lag slår staten fast vilka sjukdomar som kan vara allmänfarliga:

Med allmänfarliga sjukdomar avses smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade.

och/eller samhällsfarliga:

Med samhällsfarliga sjukdomar avses allmänfarliga sjukdomar som kan få en spridning i samhället som innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och som kräver extraordinära smittskyddsåtgärder.

 Exempel på allmänfarliga sjukdomar är AIDS, könssjukdomar, pest, kolera, polia, mjältbrand, tbc men också SARS medan de tre samhällsfarliga sjudomarna innan detta år var smittkoppor, ebola och SARS. Lagen innehåller sedan en rad bestämmelser kring dessa uppräknade sjukdomar. Lagstiftningen tar också höjd för att det kan dyka upp nya sjukdomar och att det kan krävas åtgärder innan riksdagen hunnit besluta om att uppdatera lagen:

 Om riksdagens beslut om ändring i bilaga 1 eller bilaga 2 inte kan avvaktas, får regeringen föreskriva att bestämmelserna om allmänfarliga sjukdomar eller samhällsfarliga sjukdomar skall tillämpas från den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss smittsam sjukdom som förekommer eller inom kort kan förekomma här i landet, om sjukdomen bedöms uppfylla kriterierna i 1 kap. 3 § andra eller tredje stycket. (9 kap 2 §)

När coronaviruset började spridas var detta precis vad regeringen gjorde genom förordning 2020:20,
Förordning (2020:20) om att bestämmelserna i smittskyddslagen (2004:168) om allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på infektion med 2019-nCoV som utfärdades 1 februari 2020. Riksdagen beslutade sedan den 4 juni om att uppdatera smittskyddslagen så att covid-19 från den 1 juli (om sex dagar) även enligt lagen (och inte bara förordingen) är både en allmänfarlig och en samhällsfarlig sjukdom. Lagen är alltså ändrad och även om regeringen redan i februari föreskrivit detta så finns det nu ingen tvekan om vad som gäller enligt smittskyddslagen.

Vad innebär då detta i praktiken? Jo bland annat följande:

* Den som vet att han eller hon bär på covid-19 är skyldig att lämna information om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittoöverföring kan uppkomma. (2 kap 2 § 2 st)

* Den som vet eller har anledning att misstänka att han eller hon bär på covid-19 är skyldig att utan dröjsmål söka läkare och låta läkaren göra de undersökningar och ta de prover som behövs för att konstatera om smittsamhet föreligger. (3 kap 1 §)

* Om en behandlande läkare konstaterar eller misstänker att en undersökt patient har smittats av covid-19, skall läkaren eller annan hälso- och sjukvårdspersonal med särskild kompetens för uppgiften försöka få upplysningar från patienten om vem eller vad som kan ha överfört smittan och om andra personer som kan ha smittats. Den enskilde patienten är skyldig att lämna de upplysningar som han eller hon förmår lämna. (3 kap 4 §)

* Den behandlande läkaren skall besluta om individuellt utformade förhållningsregler i syfte att hindra smittspridning för den som bär på eller misstänks bära på covid-19. (4 kap 2 §)

* Den som bär på covid-19 skall av behandlande läkare erbjudas den vård och behandling som behövs för att förebygga eller minska risken för smittspridning. Om det finns behov av särskilda behandlingsinsatser för att förändra ett smittfarligt beteende skall detta också erbjudas den enskilde. (4 kap. 6 §)

Detta har alltså gällt sedan 1 februari (enligt förordning). (Från 1 juli kommer det även framgå direkt av smittskyddslagen.) Trots detta avbröt Sverige i mitten av mars testning av alla misstänkta och kontaktspårning av bekräftade sjuka. Resultatet av detta ser vi idag med tusentals fler avlidna jämfört med våra grannländer och genom att våra grannländer behåller reserestriktioner i förhållande till Sverige. Världshälsoorganisationen och experter inom, och utom Sverige, har varit kritisk till Sveriges strategi men min poäng är att denna strategi aldrig varit förenlig med svensk lag.

Kan vi inte bara följa lagen?