Coronapandemin har aktualiserat många frågor med anknytning till ämnet för bloggen - miljö och säkerhet - samhällets krisberedskap, Försvarsmaktens stöd till det civila samhället, smittskydd i samband med militär verksamhet eller medias roll inom psykologisk försvar eller som maktens granskare. Det här inlägget kommer dock att handla om en grundläggande fråga som verkar dela Sveriges befolkning idag nämnligen vår strategi för att hantera själva pandemin.
Ibland kan man utifrån debatten få uppfattningen att smittskydd är en helt nytt problem för riket men tvärtom har det funnits lagstiftning inom området under mycket lång tid. Den lag som gäller idag är Smittskyddslagen (2004:168). I denna lag slår staten fast vilka sjukdomar som kan vara allmänfarliga:
Med allmänfarliga sjukdomar avses smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade.
och/eller samhällsfarliga:
Med samhällsfarliga sjukdomar avses allmänfarliga sjukdomar som kan få en spridning i samhället som innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och som kräver extraordinära smittskyddsåtgärder.
Exempel på allmänfarliga sjukdomar är AIDS, könssjukdomar, pest, kolera, polia, mjältbrand, tbc men också SARS medan de tre samhällsfarliga sjudomarna innan detta år var smittkoppor, ebola och SARS. Lagen innehåller sedan en rad bestämmelser kring dessa uppräknade sjukdomar. Lagstiftningen tar också höjd för att det kan dyka upp nya sjukdomar och att det kan krävas åtgärder innan riksdagen hunnit besluta om att uppdatera lagen:
Om riksdagens beslut om ändring i bilaga 1 eller bilaga 2 inte kan avvaktas, får regeringen föreskriva att bestämmelserna om allmänfarliga sjukdomar eller samhällsfarliga sjukdomar skall tillämpas från den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss smittsam sjukdom som förekommer eller inom kort kan förekomma här i landet, om sjukdomen bedöms uppfylla kriterierna i 1 kap. 3 § andra eller tredje stycket. (9 kap 2 §)
När coronaviruset började spridas var detta precis vad regeringen gjorde genom förordning 2020:20,
Förordning (2020:20) om att bestämmelserna i smittskyddslagen (2004:168) om allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på infektion med 2019-nCoV som utfärdades 1 februari 2020. Riksdagen beslutade sedan den 4 juni om att uppdatera smittskyddslagen så att covid-19 från den 1 juli (om sex dagar) även enligt lagen (och inte bara förordingen) är både en allmänfarlig och en samhällsfarlig sjukdom. Lagen är alltså ändrad och även om regeringen redan i februari föreskrivit detta så finns det nu ingen tvekan om vad som gäller enligt smittskyddslagen.
Vad innebär då detta i praktiken? Jo bland annat följande:
* Den som vet att han eller hon bär på covid-19 är skyldig att lämna information om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittoöverföring kan uppkomma. (2 kap 2 § 2 st)
* Den som vet eller har anledning att misstänka att han eller hon bär på covid-19 är skyldig att utan dröjsmål söka läkare och låta läkaren göra de undersökningar och ta de prover som behövs för att konstatera om smittsamhet föreligger. (3 kap 1 §)
* Om en behandlande läkare konstaterar eller misstänker att en undersökt patient har smittats av covid-19, skall läkaren eller annan hälso- och sjukvårdspersonal med särskild kompetens för uppgiften försöka få upplysningar från patienten om vem eller vad som kan ha överfört smittan och om andra personer som kan ha smittats. Den enskilde patienten är skyldig att lämna de upplysningar som han eller hon förmår lämna. (3 kap 4 §)
* Den behandlande läkaren skall besluta om individuellt utformade förhållningsregler i syfte att hindra smittspridning för den som bär på eller misstänks bära på covid-19. (4 kap 2 §)
* Den som bär på covid-19 skall av behandlande läkare erbjudas den vård och behandling som behövs för att förebygga eller minska risken för smittspridning. Om det finns behov av särskilda behandlingsinsatser för att förändra ett smittfarligt beteende skall detta också erbjudas den enskilde. (4 kap. 6 §)
Detta har alltså gällt sedan 1 februari (enligt förordning). (Från 1 juli kommer det även framgå direkt av smittskyddslagen.) Trots detta avbröt Sverige i mitten av mars testning av alla misstänkta och kontaktspårning av bekräftade sjuka. Resultatet av detta ser vi idag med tusentals fler avlidna jämfört med våra grannländer och genom att våra grannländer behåller reserestriktioner i förhållande till Sverige. Världshälsoorganisationen och experter inom, och utom Sverige, har varit kritisk till Sveriges strategi men min poäng är att denna strategi aldrig varit förenlig med svensk lag.
Kan vi inte bara följa lagen?
