Så har statsminister Fredrik Reinfeldt uttalat att försvaret är ett särintresse (DN). Detta verkar förvåna politiker och debattörer medan jag tycker att detta länge varit tydligt i regeringens politik. (Jag gjorde förra året ett försök att uttrycka detta.) I stället för att bli upprörd över att statsministern nu säger något som alla redan anat så är det för oss som ser försvaret som ett allmänintresse möjligt att använda uttalandet för att bättre förstå vår politiska motståndare.
För min del tycker jag att det största problemet med försvaret inte är att vi lägger för lite pengar utan att vi verkar få ut så liten försvarsförmåga för de pengar vi satsar på försvaret. Om man i stället anser att försvaret är ett särintresse så betyder det att man struntar i försvarsförmågan. Detta kan låta som en väl drastisk formulering men följer av ställningstagandet att försvaret är ett särintresse och jag har inte kunnat se någon annan förklaring till ointresset för försvarets faktiska förmåga.
Det här är uppenbarligen svårt att förstå för flertalet verksamma inom försvaret, liksom för många av statsministerns partikamrater. Kanske blir det lättare med följande liknelse? Antag att du är politisk ledare i ett land där religionen har en stark ställning. I ditt parti och bland dina väljare finns många religiösa och för att du ska kunna behålla din makt så måste du se till att de religiösa är nöjda. Den religiösa ledningen vill göra stora brännoffer till gud, minst 2 % av allt som produceras i landet ska brännas upp på bål till guds ära. Alla människor ska dessutom göra dagsverken för att bygga tempel nedsprängda i berg. Du som ledare inser att allt detta är bortkastade ansträngningar, att resurserna skulle göra mer nytta om de användes i stället för att brännas upp, men för att behålla makten är du tvungen att gå med på en del av detta. Du gör dock vad du kan för att så lite resurser som bara är möjligt ska brännas upp. Jag tror att statsministern ser på försvaret på ungefär samma sätt. Varje krona som kan sparas på försvaret är en krona som gör större nytta.
Något som också blir tydligt är varför regeringen drivit igenom avskaffandet av värnplikten. Givetvis ska inget särintresse har rätt att ta ett helt år av unga mäns liv i anspråk. Försvarsmaktens misstag var att föreslå detta.
Försvarsmaktens ledning måste inse att den som företrädare för särintresset själva kommer att få ta ansvar för de misstag görs och för de brister som finns inom försvaret. Formellt kanske det hjälper att skylla på politikerna för de beslut som fattas på den politiska nivån men i praktiken så kommer försvaret självt att, liksom tidigare, få ta konsekvenserna. Det främsta exemplet är anskaffningen av JAS 39 E. Försvarsledningen kände till de ekonomiska ramarna och förordade ändå en anskaffning av en ny version av Fpl 39. Om det innebär att det inte finns pengar för anskaffning av vapen eller stödsystem för att hålla sig inom ramen så kommer försvaret att få hantera detta.
Vilka är det då som representerar särintresset? Givetvis alla officerare, men nu även alla soldater som får sin utkomst från Försvarsmakten. Jag skulle tro att även vi som valt att engagera oss i Hemvärnet räknas in i detta. I stort sett alla försvarsdebattörer kan därmed avfärdas med att de bara representerar ett särintresse. För den som av pliktkänsla lagt ner tid, kraft och engagemang på försvaret och kanske riskerar liv och hälsa i internationella insatser så känns det givetvis inte bra att få höra att man är ett särintresse som bara kostar pengar för staten. Jag hoppas dock för försvarets skull att det inte är alltför många som hängt upp sitt engagemang på att få uppskattning från vår statsminister.
Försvaret har som jag ser det ett stort ansvar för att det har blivit så här. Hela ominriktningen från "invasionsförsvar" till "insatsförsvar" har samtidigt varit en ominriktning från allmänintresse till särintresse. Detta har internt inom Försvarsmakten motiverats med att det funnits ett politiskt tryck att delta internationellt men tydligen är inte heller intresset för internationella insatser så stort från den högsta politiska ledningen.
Ointresset för ett militärt försvar hos statsministern går antagligen långt tillbaka. Reinfeldt är uppenbarligen en progressionist med stor tilltro till marknadskrafternas förmåga att lösa konflikter. Själv tror jag att utvecklingen i världen tyvärr inte bara går mot det bättre vilket också är anledningen till att jag anser att vi måste ha ett fungerande försvar. Antagligen är det mycket svårt att påverka övertygelsen hos vår statsminister och om utvecklingen i vår omvärld snabbt går mot det sämre så är det nog försent att börja bygga upp försvaret. Som jag tidigare skrivit tror jag att rysskräcken är helt fel väg att gå. De som har störst förutsättningar att påverka politiker på säkerhetspolitikens område är nog knappast militärer utan i stället diplomater. Jag avslutar därför med att rekommendera följande debattartikel av diplomaten Sven Hirdman (även statssekreterare i försvarsdepartementet 1979-1982 då Eric Krönmark (M) var försvarsminister):
”Starkt försvar behövs även utan hotet från öst” (DN)
Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Wiseman, Morgonsur
torsdag 31 januari 2013
onsdag 16 januari 2013
Peter Rådberg (MP) på Folk & Försvar
Idag talade Peter Rådberg på Folk & Försvar och presenterade miljöpartiets alternativ. Jag tycker att det var bra att Peter tryckte på de allvarliga, och jämförelsevis sannolika, hoten mot vår säkerhet i form av bland annat störningar i livsmedelsförsörjning och/eller elförsörjning. Miljöpartiet vill utveckla ett samhällsförsvar parallellt med det militära försvaret:
"Totalförsvaret är avskaffat sedan länge och i dagens Sverige finns inget som har ersatt detta. Därför, mina vänner, så måste Sverige utveckla ett samhällsförsvar parallellt med det militära försvaret. Om det värsta skulle inträffa, i form av en svår eller allomfattande cyberattack mot landet, eller om vår elförsörjning slås ut, så är frågan; hur ska Sverige klara en sådan kris?"
Därefter talar Peter mest om samordning av myndigheter medan jag tycker att man även borde se att samhällsförsvaret behöver ytterligare resurser i en allvarlig kris, än de som finns i fred.
Länk till SVT Forum (tid 11:42)
Fördjupning: Försvarspolitik i en ny tid (Motion till riksdagen 2012/13:Fö268)
"Totalförsvaret är avskaffat sedan länge och i dagens Sverige finns inget som har ersatt detta. Därför, mina vänner, så måste Sverige utveckla ett samhällsförsvar parallellt med det militära försvaret. Om det värsta skulle inträffa, i form av en svår eller allomfattande cyberattack mot landet, eller om vår elförsörjning slås ut, så är frågan; hur ska Sverige klara en sådan kris?"
Därefter talar Peter mest om samordning av myndigheter medan jag tycker att man även borde se att samhällsförsvaret behöver ytterligare resurser i en allvarlig kris, än de som finns i fred.
Länk till SVT Forum (tid 11:42)
Fördjupning: Försvarspolitik i en ny tid (Motion till riksdagen 2012/13:Fö268)
onsdag 9 januari 2013
Mest pang för pengarna
Hur skulle medlen i den svenska försvarsbudgeten kunna göra störst nytta? I allmänhet verkar den svenska Försvarsmakten inte vara särskilt kostnadseffektiv, men så saknar den också konkurrens. Eller stämmer det? Det finns faktiskt ett annat svensk militärt förband - Nylands brigad. Brigaden utbildar svenskspråkiga från hela Finland i skärgårdsmiljö.
Denna brigad har flera gånger varit nedläggningshotad när Finland lagt ner fredsförband. Brigaden har inte bara ett militärt värde utan den är även viktig för att Finland ska vara ett tvåspråkigt land, både som symbol och genom att svenskspråkiga ungdomar från hela landet tjänstgör tillsammans.
Jag kastar nu fram förslaget att Sverige tar över finansieringen av detta förband. Därigenom uppnår vi (förhoppningsvis) följande:
- att vi får mest pang för pengarna jämfört med alternativet att satsa på rikssvenska förband;
- att vi stärker den svenska minoritetens ställning i Finland;
- att vi tar ett stort steg i skapandet av ett nordiskt försvarssamarbete.
Denna brigad har flera gånger varit nedläggningshotad när Finland lagt ner fredsförband. Brigaden har inte bara ett militärt värde utan den är även viktig för att Finland ska vara ett tvåspråkigt land, både som symbol och genom att svenskspråkiga ungdomar från hela landet tjänstgör tillsammans.
Jag kastar nu fram förslaget att Sverige tar över finansieringen av detta förband. Därigenom uppnår vi (förhoppningsvis) följande:
- att vi får mest pang för pengarna jämfört med alternativet att satsa på rikssvenska förband;
- att vi stärker den svenska minoritetens ställning i Finland;
- att vi tar ett stort steg i skapandet av ett nordiskt försvarssamarbete.
fredag 21 december 2012
Svårt för GSS/T att få nytt civilt jobb
På forumet soldf.com skriver signaturen dxl om svårigheten att söka nytt civilt jobb som GSS/T:
"[...] Vid två tilfällen nu så har det varit enbart pga att jag har kontrakt som GSST och då för att "du har ju redan jobb" (Jag har på mina intervjuer verkligen försökt att ärligt förklara vad GSST innebär).
Jag har nu slutat nämna GSST vid mina intervjuer och funderar starkt på att säga upp mitt kontrakt med FM. [...]"
I Försvarsmaktens broschyr står att anställning som GSS/T ger ett positivt meritvärde men det är inte uppenbart för mig vilket nytta en civil arbetsgivare har av att ha anställda som på grund av annan anställning kan beordras att delta i internationell insats i ett halvår.
Själv ser jag det här som en förutsägbar konsekvens av att värnplikten lagts i malpåse. Tidigare var försvaret ett gemensamt ansvar men nu blir deltagande i övning eller insats något som beror på individens eget val.
Som redan anställd har en GSS/T rätt till ledighet men inte någon rätt till nytt jobb. Vad ger Försvarsmakten för stöd till de soldater som har svårt att få nya civila jobb på grund av anställningen som GSS/T?
"[...] Vid två tilfällen nu så har det varit enbart pga att jag har kontrakt som GSST och då för att "du har ju redan jobb" (Jag har på mina intervjuer verkligen försökt att ärligt förklara vad GSST innebär).
Jag har nu slutat nämna GSST vid mina intervjuer och funderar starkt på att säga upp mitt kontrakt med FM. [...]"
I Försvarsmaktens broschyr står att anställning som GSS/T ger ett positivt meritvärde men det är inte uppenbart för mig vilket nytta en civil arbetsgivare har av att ha anställda som på grund av annan anställning kan beordras att delta i internationell insats i ett halvår.
Själv ser jag det här som en förutsägbar konsekvens av att värnplikten lagts i malpåse. Tidigare var försvaret ett gemensamt ansvar men nu blir deltagande i övning eller insats något som beror på individens eget val.
Som redan anställd har en GSS/T rätt till ledighet men inte någon rätt till nytt jobb. Vad ger Försvarsmakten för stöd till de soldater som har svårt att få nya civila jobb på grund av anställningen som GSS/T?
onsdag 19 december 2012
Matrix Games and WarfareSims Team Up for Command: Modern Air/Naval Operations
Nu är det klart!
Det blir Matrix/Slitherine som kommer att ge ut Command; den flyg-/sjökrigssimulator jag varit med och utvecklat sedan 2009.
Matrix Games and WarfareSims Team Up for Command: Modern Air/Naval Operations
Command: Modern Air/Naval Operations (Warfare Sims)
Uppdatering:
Command to be published by Matrix Games
Det blir Matrix/Slitherine som kommer att ge ut Command; den flyg-/sjökrigssimulator jag varit med och utvecklat sedan 2009.
Matrix Games and WarfareSims Team Up for Command: Modern Air/Naval Operations
Command: Modern Air/Naval Operations (Warfare Sims)
Uppdatering:
Command to be published by Matrix Games
onsdag 12 december 2012
Nygammal hotbild för inte försvaret framåt
Bland försvarsbloggare, nu senast Skipper, och andra som förespråkar ett starkare försvar verkar det finnas en fast övertygelse om att försvaret behöver en ny, eller snarare nygammal, hotbild. De som inte vill se en hotbild mot Sverige i en rysk upprustning liknas med strutsar som sticker huvudet i sanden. Jag tror tvärtom att vi på olika sätt behöver ett starkare försvar men att detta endast skulle försvåras om den ryska upprustningen blir den hotbild som får forma det framtida försvaret.
Officiella hotbilder är inte bara interna planeringsunderlag utan i högsta grad politik. När vi pekar ut ett land som potentiell fiende så gör vi samtidigt Sverige till en potentiell fiende för det landet. I vår utrikespolitik strävar vi efter goda förhållanden med våra grannländer och jag tror inte att det går att kombinera goda relationer med ett land som samtidigt är den officiella militära hotbilden. Då återstår att ha en inofficiell hotbild; något vi provade på när vi under det kalla kriget sade oss vara alliansfria och sträva efter att vara neutrala i krig medan all militär planering rätt öppet inriktades mot Sovjetunionen som angripare. Detta dubbelspel ledde till hemlighetsmakeri och omöjliggjorde verklig säkerhetspolitisk debatt och det är något som jag tror fortfarande präglar säkerhetspolitiken och det är inte något jag vill gå tillbaka till.
Hotbilder har även den inrikespolitiska nackdelen att de skapar splittring kring försvaret. Jag tror att en del av vänsterns motstånd mot försvaret under det kalla kriget berodde på att det var Sovjetunionen som utgjorde den militära hotbilden. Jag tror att människor både till höger och vänster vill göra motstånd mot ett verkligt militärt angrepp, oavsett var det kommer ifrån. Trots att det bara gått tjugo år sedan det finska inbördeskriget så var det ett enat finländsk folk som stod emot Sovjetunionen under vinterkriget. De hotbilder som målas upp i fred utifrån militär förmåga och olika framtidsscenarier är dock i hög grad beroende av politisk uppfattning och inget som man kan förväntas uppnå enighet kring. (Den som tvivlar på att hotbilder påverkar inställningen till försvaret kan göra tankeexprimentet att Sverige under det kalla kriget skulle ha kombinerat neutralitetspolitiken med ett militärt försvar som hade ett NATO-angrepp som hotbild.)
Det är också så att krig är oförutsägbara och militära hot kan uppstå där man minst väntar dem. Sverige satsade i början av förra seklet på Bodens fästning men när kriget kom till Norden var det tyskar som hotade oss från Norge och Danmark. Ett försvar som är alltför snävt inriktat på ett visst hot riskerar därför att vara dåligt anpassat till framtida hot som vi idag inte kan veta något om. Försvarsmakten har ingen stolt historia av att formulera hotbilder. Wilhelm Agrell använder uttrycket det lagoma hotets princip för att beskriva hur hotbilden under det kalla kriget valdes för att passa det försvar vi hade. Samtidigt finns exempel där hotbilder förverkligats men då tror jag att de många gånger blivit självuppfyllande med det första världskriget som det största och mest fruktansvärda exemplet.
När presidentkandidaten Mitt Romney pekade ut Ryssland som Förenta staternas främsta geopolitiska fiende användes det direkt av den ryske presidenten Vladimir Putin som ett argument mot NATO:s robotsköld i Östeuropa. Historien är full av exempel på kapprustningar som från respektive sida motiverats av motpartens rustningar. Fenomenet kapprustning är något som generellt leder till ökade kostnader och minskad säkerhet. Alla länder kan motivera upprustning med rustningar i andra länder men när man väljer den argumentationen så har man också valt kapprustningens väg.
Anledningen till att så många verkar vilja gå tillbaka till en tydlig hotbild för Försvarsmakten tror jag är att det var att den gamla hotbilden försvann som ledde till kollapsen för försvaret. Den lärdom som jag tycker att vi borde dra av detta är i stället att det var fel att ha en enda hotbild som det enda motivet för vårt försvar.
Kanske tror man att det skulle vara lättare att övertyga politikerna om att ändra inriktning för försvaret om det kan motiveras med att omvärlden förändrats och inte att politikerna gjorde fel när det gamla existensförsvaret skrotades? Det kan ligga något i detta men jag tror att en förändrad försvarspolitik måste utgå ifrån ett konstaterande av de misstag som politiker och försvarsledning gjort så att vi kan dra lärdom av dessa.
Framtiden är omöjlig att förutse och sannolikheten för varje enskilt framtidsscenario är försvinnande liten. Det är därför inte sannolikheten hos en enskild hotbild utan den stora osäkerheten kring utvecklingen i världen som gör att jag anser att vi måste ha ett fungerande försvar. För att nå en politisk enighet om att vi behöver ett bättre försvar så tror jag att vi behöver en öppen debatt om vilka möjliga hot som kan uppstå mot vår säkerhet, om vilka av dessa som kan behöva mötas med militära medel samt vilka militära förmågor vi behöver och är beredda att betala för.
Officiella hotbilder är inte bara interna planeringsunderlag utan i högsta grad politik. När vi pekar ut ett land som potentiell fiende så gör vi samtidigt Sverige till en potentiell fiende för det landet. I vår utrikespolitik strävar vi efter goda förhållanden med våra grannländer och jag tror inte att det går att kombinera goda relationer med ett land som samtidigt är den officiella militära hotbilden. Då återstår att ha en inofficiell hotbild; något vi provade på när vi under det kalla kriget sade oss vara alliansfria och sträva efter att vara neutrala i krig medan all militär planering rätt öppet inriktades mot Sovjetunionen som angripare. Detta dubbelspel ledde till hemlighetsmakeri och omöjliggjorde verklig säkerhetspolitisk debatt och det är något som jag tror fortfarande präglar säkerhetspolitiken och det är inte något jag vill gå tillbaka till.
Hotbilder har även den inrikespolitiska nackdelen att de skapar splittring kring försvaret. Jag tror att en del av vänsterns motstånd mot försvaret under det kalla kriget berodde på att det var Sovjetunionen som utgjorde den militära hotbilden. Jag tror att människor både till höger och vänster vill göra motstånd mot ett verkligt militärt angrepp, oavsett var det kommer ifrån. Trots att det bara gått tjugo år sedan det finska inbördeskriget så var det ett enat finländsk folk som stod emot Sovjetunionen under vinterkriget. De hotbilder som målas upp i fred utifrån militär förmåga och olika framtidsscenarier är dock i hög grad beroende av politisk uppfattning och inget som man kan förväntas uppnå enighet kring. (Den som tvivlar på att hotbilder påverkar inställningen till försvaret kan göra tankeexprimentet att Sverige under det kalla kriget skulle ha kombinerat neutralitetspolitiken med ett militärt försvar som hade ett NATO-angrepp som hotbild.)
Det är också så att krig är oförutsägbara och militära hot kan uppstå där man minst väntar dem. Sverige satsade i början av förra seklet på Bodens fästning men när kriget kom till Norden var det tyskar som hotade oss från Norge och Danmark. Ett försvar som är alltför snävt inriktat på ett visst hot riskerar därför att vara dåligt anpassat till framtida hot som vi idag inte kan veta något om. Försvarsmakten har ingen stolt historia av att formulera hotbilder. Wilhelm Agrell använder uttrycket det lagoma hotets princip för att beskriva hur hotbilden under det kalla kriget valdes för att passa det försvar vi hade. Samtidigt finns exempel där hotbilder förverkligats men då tror jag att de många gånger blivit självuppfyllande med det första världskriget som det största och mest fruktansvärda exemplet.
När presidentkandidaten Mitt Romney pekade ut Ryssland som Förenta staternas främsta geopolitiska fiende användes det direkt av den ryske presidenten Vladimir Putin som ett argument mot NATO:s robotsköld i Östeuropa. Historien är full av exempel på kapprustningar som från respektive sida motiverats av motpartens rustningar. Fenomenet kapprustning är något som generellt leder till ökade kostnader och minskad säkerhet. Alla länder kan motivera upprustning med rustningar i andra länder men när man väljer den argumentationen så har man också valt kapprustningens väg.
Anledningen till att så många verkar vilja gå tillbaka till en tydlig hotbild för Försvarsmakten tror jag är att det var att den gamla hotbilden försvann som ledde till kollapsen för försvaret. Den lärdom som jag tycker att vi borde dra av detta är i stället att det var fel att ha en enda hotbild som det enda motivet för vårt försvar.
Kanske tror man att det skulle vara lättare att övertyga politikerna om att ändra inriktning för försvaret om det kan motiveras med att omvärlden förändrats och inte att politikerna gjorde fel när det gamla existensförsvaret skrotades? Det kan ligga något i detta men jag tror att en förändrad försvarspolitik måste utgå ifrån ett konstaterande av de misstag som politiker och försvarsledning gjort så att vi kan dra lärdom av dessa.
Framtiden är omöjlig att förutse och sannolikheten för varje enskilt framtidsscenario är försvinnande liten. Det är därför inte sannolikheten hos en enskild hotbild utan den stora osäkerheten kring utvecklingen i världen som gör att jag anser att vi måste ha ett fungerande försvar. För att nå en politisk enighet om att vi behöver ett bättre försvar så tror jag att vi behöver en öppen debatt om vilka möjliga hot som kan uppstå mot vår säkerhet, om vilka av dessa som kan behöva mötas med militära medel samt vilka militära förmågor vi behöver och är beredda att betala för.
söndag 2 december 2012
Försvarsnordism mm på SvD ledarsida
Idag har Svenska dagbladet fyra (av fyra!) läsvärda ledare.
Claes Arvidsson skriver om försvarsnordismen i Krasst nyttotänkande bakom försvarsnordismen. Han har läst antologin Norden mellan stormakter och fredsförbund (Santérus Academic Press) som jag inte läst så en diskussion om boken får vänta. Claes Arvidsson menar efter att ha läst antologin att drivkraften bakom dagens försvarsnordism är en tvingande ekonomi och strävan efter besparingar. Den som följer Väpnaren i försvarsbloggarnas kommentarsfält har fått en del exempel på att detta inte alltid ger så stor nytta. Han menar också, kanske inte helt överraskande, att det nordiska försvarssamarbetet skulle underlättas om Sverige och Finland också blir medlemmar av NATO.
Det finns flera problem med denna tanke. Genom historien har militärallianser skapats utifrån realpolitiska överväganden om maktbalans och fiendens fiende. NATO hade under det kalla kriget denna funktion men organisationen var även motiverad av en ideologisk kamp mot kommunismen och försvar för demokrati och frihet. Utan det gemensamma Sovjetiska hotet föll grunden för att se NATO som godhetens värn mot ondskan. (Det kan givetvis ifrågasättas ifall NATO verkligen någon gång haft denna funktion.) Idag kan man tänka sig en mängd framtida scenarier där NATO-länder blir indragna i krig utan att det är självklart att det är moraliskt rätt, eller i vårt nationella intresse, att som NATO-medlem bli inblandade. Med ett nordisk försvarssamarbete ser jag betydligt mindre risker för att Sverige skulle bli indraget i orättfärdiga krig.
Det som skulle kunna motivera ett nordiskt försvarssamarbete för NATO-medlemmarna Norge och Danmark är dock möjligheten att USA drar sig tillbaka från Europa. USA har inte längre råd med dagens militär och utan skattehöjningar så är militära neddragningar, som även drabbar NATO, en konkret möjlighet även i närtid. På längre sikt med ett Kina med växande ambitioner är det inte alls säkert att USA kommer att prioritera försvaret av USA i Europa och kanske väljer USA en helt isolationistisk väg. I ett sådant läge borde ett nordiskt försvarssamarbete vara ett naturligt alternativ för alla nordiska länder.
Huvudledaren Lägg inte allt i knät på skolan och är skriven av PJ Anders Linder. Ingressen lyder:
Förälskelsen i "kunskapssamhället"
som idé matchas inte av kärlek till
ämneskunskaper och bildning.
Ledaren avslutas med att "Utbildningspolitiken behöver få sällskap av en mycket bredare kunskapsrörelse. Vad sägs om att borgerligheten tar täten och ökar sin efterfrågan på bildning?" Miljöpartiet är det parti som har högst andel väljare med hög utbildning (1, 2) så jag hoppas i stället att den gröna rörelsen kan ta denna roll.
Maria Ludvigsson kommenterar i Advent, som vilken folkdräkt som helst, den senaste veckans debatt om religion och skolan. Skolverket vill som bekant se advents- och julfirande utan religiösa inslag. Det är inte utan att man saknar den gamla statskyrkan.
Adam Cwejman skriver om partiernas hur partiernas strategier för röstmaximering gynnar extrema partier i Taktikernas triumf gynnar extremism. Bakgrunden är att i stort sett alla partier har analyserat samma väljarkår för att få veta vilken politik partierna bör driva för att maximera antalet röster. Detta har starkt bidragit till den nuvarande svenska politiska debatten där i stort sett alla partier tycker i stort sett likadant. Adam skriver om att skiljelinjerna i den politiska debatten idag gäller miljö, integritet, globalisering, invandring och identitet och hans rekommendation till de ""gamla"" partierna är att "kapitalisera på de nya skiljelinjerna och inte söka konsensus till varje pris". Jag tror alltså inte att partierna aktivt söker konsensus utan att detta är en följd av anpassning av politiken efter röstmaximerarnas strategier. I miljöpartiet valdes denna väg efter valet 2006 i arbetet för att få 15% av rösterna. Konkret innebar detta att motståndet mot EU och kärnkraften skulle tonas ner då detta tidigare varit ett hinder för många mittenväljare att rösta på Mp. Ett annat alternativ hade varit att hålla fast vid tidigare ställningstaganden om att kärnkraften i grunden är ett hot mot allt liv och att EU inte är rätt form för internationellt samarbete, något som tiden också gett stöd för genom Fukushima och eurokrisen.
För övrigt kan man även läsa om ekonomins och tillväxtens ekologiska gränser i näringslivsbilagan där Andreas Cervenka skrivit krönikan Den stora tvångströjan. För några år sedan hade det varit helt otänkbart att läsa något sådant i näringslivsbilagan. Utvecklingen går framåt?
(Uppdaterat med länk till Cervenkas krönika.)
Claes Arvidsson skriver om försvarsnordismen i Krasst nyttotänkande bakom försvarsnordismen. Han har läst antologin Norden mellan stormakter och fredsförbund (Santérus Academic Press) som jag inte läst så en diskussion om boken får vänta. Claes Arvidsson menar efter att ha läst antologin att drivkraften bakom dagens försvarsnordism är en tvingande ekonomi och strävan efter besparingar. Den som följer Väpnaren i försvarsbloggarnas kommentarsfält har fått en del exempel på att detta inte alltid ger så stor nytta. Han menar också, kanske inte helt överraskande, att det nordiska försvarssamarbetet skulle underlättas om Sverige och Finland också blir medlemmar av NATO.
Det finns flera problem med denna tanke. Genom historien har militärallianser skapats utifrån realpolitiska överväganden om maktbalans och fiendens fiende. NATO hade under det kalla kriget denna funktion men organisationen var även motiverad av en ideologisk kamp mot kommunismen och försvar för demokrati och frihet. Utan det gemensamma Sovjetiska hotet föll grunden för att se NATO som godhetens värn mot ondskan. (Det kan givetvis ifrågasättas ifall NATO verkligen någon gång haft denna funktion.) Idag kan man tänka sig en mängd framtida scenarier där NATO-länder blir indragna i krig utan att det är självklart att det är moraliskt rätt, eller i vårt nationella intresse, att som NATO-medlem bli inblandade. Med ett nordisk försvarssamarbete ser jag betydligt mindre risker för att Sverige skulle bli indraget i orättfärdiga krig.
Det som skulle kunna motivera ett nordiskt försvarssamarbete för NATO-medlemmarna Norge och Danmark är dock möjligheten att USA drar sig tillbaka från Europa. USA har inte längre råd med dagens militär och utan skattehöjningar så är militära neddragningar, som även drabbar NATO, en konkret möjlighet även i närtid. På längre sikt med ett Kina med växande ambitioner är det inte alls säkert att USA kommer att prioritera försvaret av USA i Europa och kanske väljer USA en helt isolationistisk väg. I ett sådant läge borde ett nordiskt försvarssamarbete vara ett naturligt alternativ för alla nordiska länder.
Huvudledaren Lägg inte allt i knät på skolan och är skriven av PJ Anders Linder. Ingressen lyder:
Förälskelsen i "kunskapssamhället"
som idé matchas inte av kärlek till
ämneskunskaper och bildning.
Ledaren avslutas med att "Utbildningspolitiken behöver få sällskap av en mycket bredare kunskapsrörelse. Vad sägs om att borgerligheten tar täten och ökar sin efterfrågan på bildning?" Miljöpartiet är det parti som har högst andel väljare med hög utbildning (1, 2) så jag hoppas i stället att den gröna rörelsen kan ta denna roll.
Maria Ludvigsson kommenterar i Advent, som vilken folkdräkt som helst, den senaste veckans debatt om religion och skolan. Skolverket vill som bekant se advents- och julfirande utan religiösa inslag. Det är inte utan att man saknar den gamla statskyrkan.
Adam Cwejman skriver om partiernas hur partiernas strategier för röstmaximering gynnar extrema partier i Taktikernas triumf gynnar extremism. Bakgrunden är att i stort sett alla partier har analyserat samma väljarkår för att få veta vilken politik partierna bör driva för att maximera antalet röster. Detta har starkt bidragit till den nuvarande svenska politiska debatten där i stort sett alla partier tycker i stort sett likadant. Adam skriver om att skiljelinjerna i den politiska debatten idag gäller miljö, integritet, globalisering, invandring och identitet och hans rekommendation till de ""gamla"" partierna är att "kapitalisera på de nya skiljelinjerna och inte söka konsensus till varje pris". Jag tror alltså inte att partierna aktivt söker konsensus utan att detta är en följd av anpassning av politiken efter röstmaximerarnas strategier. I miljöpartiet valdes denna väg efter valet 2006 i arbetet för att få 15% av rösterna. Konkret innebar detta att motståndet mot EU och kärnkraften skulle tonas ner då detta tidigare varit ett hinder för många mittenväljare att rösta på Mp. Ett annat alternativ hade varit att hålla fast vid tidigare ställningstaganden om att kärnkraften i grunden är ett hot mot allt liv och att EU inte är rätt form för internationellt samarbete, något som tiden också gett stöd för genom Fukushima och eurokrisen.
För övrigt kan man även läsa om ekonomins och tillväxtens ekologiska gränser i näringslivsbilagan där Andreas Cervenka skrivit krönikan Den stora tvångströjan. För några år sedan hade det varit helt otänkbart att läsa något sådant i näringslivsbilagan. Utvecklingen går framåt?
(Uppdaterat med länk till Cervenkas krönika.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)