Förberedelser inför inryckning

Så är det dags för inryckning i morgon och i helgen har jag förberett mig fysiskt och mentalt. Jag började orientera för ungefär fem år sedan och i år springer jag med bättre kartkontakt än ifjol. Trots det blev det några bommar både lördag och söndag.

Sommaren 2002 gick jag kursen ytövervakning/eldobservatör och i samband med det installerade jag programmet eldobs.bat från Försvarsmaktens hemsida:

Nu är det nog så att det hänt en del när det gäller eldreglering men några eldregleringar ger i alla fall något slags mental förberedelse.

Alla miljöpartister har ett ansvar

Det brukar inte vara helt lätt att vara miljöpartist, i de flesta sammanhang finns det personer som inte alls gillar vårt parti, och de senaste veckorna har inte varit så lätta för partiet. Jag har dock förhoppningen att partiet kommer att gå stärkt ur krisen som inleddes med avslöjanden om Mehmet Kaplan.

Miljöpartiets ledning har i många frågor kritiserats från olika håll. Å ena sidan en realistisk kritik, ofta från personer utanför partiet, och å andra sidan en radikal idealistisk kritik från krafter inom partiet. Själv anser jag mig tillhöra den realistiska delen av partiet och det finns en hel del kloka kommunpolitiker inom partiet. Problemet är att partikongresserna som beslutar om partiprogram mm brukar domineras av mer idealistiska ombud som har svårt att acceptera att verkligheten sätter gränser för vad som är möjligt att driva som politik.

Att miljöpartiet nu ingår i regeringen har tvingat partiet att stödja kloka politiska förslag som jag bedömer att partiet inte skulle ha stött i opposition. Miljöpartiet har exempelvis i regeringsställning varit med och beslutat om ökade anslag till försvaret och om minskad mottagning av asylsökande. Jämför man med den politik som den förra regeringen förde så finns det absolut ingen grund att från borgerligt håll kritisera miljöpartiet när det gäller försvar och flyktingmottagande. Som jag upplever det är denna process mycket nyttig och jag hoppas att denna omvandlingsprocess fortsätter åtminstone fram till valet 2018. Problemet är att partiledningen inte alltid velat stå för den politik man för utan kritiserar den offentligt, antagligen för att undvika intern kritik från idealistiska medlemmar. För min del handlar miljöproblemen om sakfrågor och inte om ideologi. Ifall den här omvandlingen av partiet leder till att vissa medlemmar lämnar partiet så är det något vi får acceptera och vi har två alternativa mer radikala och idealistiska partier i Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ som borde passa bra.


Det är uppenbart att partiledningen inte är utan skuld i hur partiet hanterat medlemmar som verkar ha haft en islamistisk och/eller turknationalistisk (men inte alltid särskilt dold) agenda. Vi gör det dock alltför lätt för oss ifall vi skyller problemet på våra språkrör. Vi är ett parti som står för tolerans och internt har det här lett till att nya medlemmar som har utländsk bakgrund, liksom unga och kvinnor, har lyfts fram för olika uppdrag. Dagens svenska samhället, antagligen ett av de mest demokratiska och toleranta genom världshistorien, har lidit av dåligt samvete för hur vi tagit emot människor från andra länder och teorier om strukturell diskriminering har fått officiell status. Det här har gjort att det blivit svårt att hantera människor med utländsk bakgrund som står för andra värderingar än de liberala sekulära värderingar som gjort Sverige till ett land som många söker sig till. Hela samhället har haft det här problemet och inte minst vi i miljöpartiet. Även om många har sett problem så har det inte varit accepterat att prata om det. En som försökt göra det är Josefin Utas (exempel) men hon fick mest skit för det internt och hon har nu tyvärr lämnat miljöpartiet.

Att miljöpartiet tidigare inte varit tydliga med att det finns gränser för toleransen inför intolerans är som jag ser det alla miljöpartisters ansvar och inget blir bättre av att vi försöker skylla detta på de språkrör vi har idag. Språkrören känner givetvis ett ansvar och har öppnat upp för att avgå ifall valberedningen anser att andra skulle passa bättre. Givetvis finns det sådant som våra språkrör kunnat göra bättre, kanske särskilt när det gäller att välja sina närmsta rådgivare och medarbetare. Att språkrören tagit detta steg öppnar dock tyvärr upp för all möjlig kritik mot språkrören, även från sådana som tycker att det var fel att Kaplan avgick eller att det är fel att miljöpartiet sitter med i regeringen. Nu hoppas jag att språkrören sitter kvar och att miljöpartiet fortsätter att utvecklas i riktning mot ett parti som alltfler kloka människor känner förtroende för och är beredda att stödja.

Ökad aktivitet på bloggen?

Igår fick jag ett positivt besked på min ansökan och tack vara positiv statlig arbetsgivare och stöttande familj så ser det ut att bli en intensiv vår i grönt för min del. Kanske kan det även leda till lite ökad inläggsfrekvens på den här bloggen?

Klipp från skärmbild

Grk-kurs - galenskap eller fantastisk möjlighet?

Dalregementsgruppen genomför under våren en grundutbildning och granatkastarutbildning för att utbilda nya soldater till hemvärnets granatkastarpluton. Tydligen finns det några platser kvar så man har gett befintliga hemvärnsmän möjlighet att söka granatkastarutbildningen (omkring 3 månader) som kurs. Själv har jag varit fascinerad av granatkastare sedan SamMarin 97 Nordvart då staben till ett skärgårdsskyttekompani grupperade i min kustspaningsradar och jag hjälpte till att koppla trådsamband till kompaniets granatkastarpluton. Några dagar senare upptäckte vi helikopter från B-sidan med vår Ksrr som kunde välkomnas med granatkastareld vid landning. Övningen avslutades med förevisningsskjutning med grkkomp/6. amfbat, grkplut/skärgårdsskkomp och grkplut/batt HO 1 som jag följde från Nsrr-tornet. Tyvärr lät det mest då det rådde tät dimma. Under 2002 gick jag sedan en FBU-kurs i ytövervakning/eldobservatörstjänst.

Vad tycker läsekretsen? Vore det en bra idé att skicka in en ansökan?

Miljöpartist i grönt har en normal nyfikenhet när det gäller granatkastarsystemet

Ubåtsskandalen 2.0

Under det senaste halvåret har jag främst ägnat min fritid åt en gammal militäridrott (dvs orientering) och även om det finns anledning att återkomma till det ämnet senare så är ämnet för kvällen i stället fjolårets ubåtskränkningar.

Ibland känns det som att historien upprepar sig. När jag gjorde min GU 1994 rapporterade Försvarsmakten med armégeneralen Bengt Gustafsson som ÖB om omfattande undervattenskränkningar och den dåvarande regeringen bedömde att Ryssland var ansvarigt vilket ledde till diplomatiska förvecklingar. Den 1 juli 1994 tillträdde flygvapengeneralen Owe Wiktorin som ÖB och när det kom indikationer på att tidigare bedömning av ubåtarna (minkarna) var felaktig utreddes detta under stor öppenhet.
"ÖB var i minkfrågan den aktör som hade den formella beslutskapaciteten,
om det fanns någon annan stark person i beslutsprocessen
är det svårt att få grepp om men i de möten som förekom tycks
ÖB ha innehaft den starka positionen. Den 1 juli 1994 pensionerades
sittande ÖB Bengt Gustafsson och Owe Wiktorin tillträdde posten.
ÖB var i minkkrisen en central aktör och personbytet kan ha
påverkat utgången av minkfrågan. Wiktorins första stora beslut på
posten involverade ställningstagandet huruvida media behövde informeras
om minkteorin eller inte. Wiktorin visade sig stark i sin
övertygelse och drev igenom beslutet att informera media. I sammanhanget
måste beslutet också ses som ett sätt för en ny beslutsfattare
att snabbt ”städa upp” gamla misstag och få bättre förutsättningar
för sitt eget ämbetsutövande. Gustafsson hade levt med
ubåtsfrågan under en längre period och det kan liksom hos andra
inblandade ha påverkat hans syn på ubåtsjakten." (Minkar eller ubåtar i den svenska ubåtsjakten)

Förra hösten skedde så enligt Försvarsmakten den första ubåtskränkningen sedan 1994 (då det alltså senare visade sig vara fråga om naturaliserade svenska minkar) och i den allmänna debatten har Ryssland pekats ut som ansvarig för kränkningen. Under hösten 2015 har dock ny information kommit fram om fjolårets ubåtskränkningar och idag skriver SvD dels om den observation som kan ha varit inledningen till ubåtsjakten och dels om frågetecknen kring ubåtsjakten. Av det första artikeln framgår att personen sett något märkligt och kanske stämmer det han beskriver in på någon rysk undervattensfarkost, men något definitivt bevis för att det att det varit fråga om en (rysk) ubåtskränkning är det inte. Det allvarliga, vilket också SvD skrivit om tidigare, är att Försvarsmakten omvärderat det avgörande beviset men utan att omvärdera bedömningen i stort. I Försvarets forum 6/2014 kunde man lästa följande:
"Den avgörande observationen gjordes av Försvarsmaktens egna sensorer. Den uppfyller de hårt ställda kraven för den högsta bedömningsnivån, bekräftad ubåt. Samtidigt är all information om ’hur, var och på vilket sätt’ kvalificerat hemligstämplad, då det kan avslöja vår förmåga och kapacitet. Men ingen som fått veta vad den observationen innebar har tvivlat på dess vikt och värde, understryker Anders Grenstad. – Den observationen kan inte ifrågasättas ens av den störste skeptiker."

När resultatet av Försvarsmaktens analys presenterades i september visade det sig att detta varit helt fel:
"Den observation som i höstas hade den högsta konfidensgraden har omvärderats. Här har det tillkommit ny information som gör att just denna observation har en annan förklaring, och den har därför inte ingått i underlaget för den samlade värderingen."

När jag skrev om ämnet i fjol litade jag på Försvarsmaktens uppgifter men jag menade ändå att det är viktigt att vara öppen med bevisen för att undanröja alla tvivel hos allmänheten. När det nu visade sig att en observation som inte kunde ifrågasättas ens av den störste skeptiker inte var någon ubåtsobservation alls så kan jag inte se att det finns någon trovärdighet kvar hos Försvarsmakten i den här frågan så länge man håller underlaget hemligt.


En stor skillnad mellan 1994/1995 och 2014/2015 är att på 90-talet var vi i början på en avspänningsfas och Rysslands militära förmåga höll på att kollapsa medan vi nu har en mycket allvarligt säkerhetspolitiskt läge där Ryssland i praktiken är i krig med grannstaten Ukraina och med militära medel ockuperar Krimhalvön. Detta och Rysslands agerande över ytan och i luften i Östersjöområdet borde vara tillräckligt för att motivera en upprustning av Sveriges försvar. Att Försvarsmakten i detta läge med stöd av (vad som senare visat sig vara) felaktiga bevis rapporterat att det varit fråga om en ubåtskränkning riskerar tyvärr att undergräva Försvarsmaktens förtroende även i andra frågor.

Nu 2015 har armégeneralen Sverker Göransson efterträffs av flygvapengeneralen Micael Bydén som ÖB och jag hoppas att han liksom en gång Owe Wiktorin kommer att "städa upp" gamla misstag och låta utreda ifall bevisen håller och, om de gör det, presentera bevisen för det svenska folket. För vår säkerhet är det mycket värdefullt att nå klarhet i den här frågan och att ha förtroende för Försvarsmakten även om det skulle innebära att främmande makt får ökad kunskap om Försvarsmaktens förmågor.

Bojbåt typ 80

I regeringens förslag till försvarspolitisk inriktning - Sveriges försvar 2016-2020 (prop. 2014/15:109) - står att fyra bevakningsbåtar (typ 80) bibehålls som bojbåtar. Skipper skriver att det varit bättre att driftsätta HMS Krickan istället för att avveckla fartyget, och det är lätt att hålla med om det. I en kommentar till Skippers inlägg frågar "Daniel" om inte bojbåtarnas uppdrag lämnar sig för att utföras av reservister/frivilliga och enligt min bedömning har han helt rätt i det.

En bojbåt täcker endast ett mindre område av skärgården och skärgårdar och farleder har vi gott om i Sverige. Under mitt år i 1. bojbåtsdivisionen 1994 var fyra bojbåtar långt ifrån tillräckliga och det kommer inte fyra bojbåt typ 80 att vara i morgon heller. För att kunna bevaka fler områden krävs fler spaningsplattformar.

Tidigare hade Flottan en omfattande krigsorganisation med minsvepningsflottiljer bestående av krigsplacerade civila fartyg och under slutet av 1990-talet pågick ett arbete inom Minkrigsavdelningen och Sjövärnskåren med att komplettera minröjningsflottiljerna med minspaningsfartyg. (Jag gick själv ett par veckokurser innan jag insåg att idéerna inte skulle förverkligas, åtminstone inte då.) En sådan typ av fartyg var Bojbåt mindre:
"Bojbåt mindre är en enklare variant av bojbåt typ EJDER. Den är tänkt att ingå i minspaningsflottiljerna. Typen på plattformen kan variera, t.e.x. en stryktålig större fritidsbåt passar väl. Den bör vara utrustad med radar. Övrig utrustning är en mindre arbetsbåt, portabel dieselgenerator och sonarutrustning. Sonarutrustningen bör bestå av bojar eller sonarkabel eller en kombination av dessa. Totalt skall en bojbåt typ mindre kunna behandla information från 4 passiva sensorer. Helst skall tillgång till någon form av PC-baserad LOFAR eller motsvarande finnas ombord. Besättningen bör bestå av 6 man. Av dessa måste 4 st vara sonaroperatörer som fullgjort sin grundutbildning vid 216. bojbdiv."
Det fanns även förslag på enklare sonarsystem (K98) med kabel mellan plattform och hydrofon.

Idag är minsvepningsflottiljerna avvecklade sedan länge och de marina förband som finns i något större antal är Hemvärnets båtkompanier i hemvärnsbataljoner med marina uppgifter (3) och båtplutoner vid kustnära hemvärnsbataljoner (11). Denna organisation bör relativt fort kunna förstärkas med båtgrupper med mindre bojbåtar och liksom övriga hemvärnet kunna ha hög tillgänglighet även i fred.

Något som ytterligare talar för att den här typen av undervattensspaning bör skötas av andra än heltidssjömän är att undervattensspaning kan vara ganska tråkigt, åtminstone om man inte hör några ubåtar. Vi hade ett mycket händelserikt år 1994 med ett stort antal ubåtskränkningar (minkar) men om allt man hör är civila båtar mm är det stor risk för att man som anställd snabbt tröttnar. Jag tror därför att den nödvändiga fredstida övervakningen av exempelvis marina basområden bör ske med hjälp av fasta sensorer.

Jag hoppas därför att de nygamla bojbåtarna typ 80 kompletteras med "bojbåt mindre" och att de även används som utbildningsplattformar för att utbilda besättningar till den senare typen av båtar.

SÖF 15: Intressant och lärorikt

Trots att det i år gått 22 år sedan inryckning var det inte förrän denna SÖF som jag, med hjälp av goda instruktörer, reflekterat över att militär utbildning inte är "kul". (Den kan däremot var intressant och lärorik.)

Något annat jag inte gjort tidigare är att kasta skarp handgranat. Det gjorde vi under SÖF, och det var intressant och lärorikt.