Vill du vara med och påverka Miljöpartiets försvarspolitik?

Miljöpartiet genomför nu, fram till och med söndag 4 november, ett arbete för att ta fram ett nytt partiprogram där vem som helst kan delta. För att delta måste man registrera sig på voteit med alias, namn och epostadress och alias/namn är synliga för övriga deltagare när man lämnar förslag eller kommenterar eller gillar andras förslag.

I förslaget står bland annat följande om konflikter, försvar och beredskap:

När kampen om våra gemensamma och krympande naturresurser hårdnar riskerar det att tvinga fram krig och konflikter.
(6. Världen)

Kommentar:
Detta är det främst anledningen till att jag anser att vi måste ha en väl fungerande försvar. Kampen om krympande naturresurser leder till konflikter och krig redan idag och det kan inte uteslutas att även vårt land kommer att kunna dras in i framtida konflikter.

Majoriteten av världens befolkningar bor nu i urbana områden. När framtidens jättestäder tar form behövs nya perspektiv på säkerheten. Ur flöden av människor, transporter, varor och IT uppstår en diskussion om hur vi ska skydda dessa. Det kommer att handla om säkerhet kring hamnar, flygplatser och allmänna transporter, men även om hur vi försörjer städerna med energi och mat. (6.3 Fred och säkerhet)

Kommentar:
Det är mycket bra att vi tar in detta i vårt partiprogram. Utan en fungerande krisberedskap som tryggar försörjning av livsmedel och energi så är militärt existensförsvar meningslöst.

Vi vill se en politik som sätter mänsklig säkerhet före territoriell och som värnar om samhällets funktionalitet. Fred är inte bara målet utan vägen dit. Mänskligheten har utvecklat mängder av verktyg för att kunna hantera konflikter och bekämpa orättvisor genom ickevåld. Våld kan aldrig accepteras som en metod för att åstadkomma politisk förändring. Med detta sagt får vi inte överge vår skyldighet att skydda individer, i värsta fall med hjälp av vapenmakt, när FN så beslutar.
(6.3 Fred och säkerhet)

Kommentar:
Miljöpartiet stöder alltså militära insatser till skydd för utsatta människor när det sker med stöd av FN-mandat.


Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning, ickevåldsföredrag och demilitariserade zoner. Vi ska också själva ha en beredskap på hemmaplan för att kunna möta de olika slags hot som säkerhetspolitiken identifierar. Vår militära beredskap ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla kunskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige. Deltagande i det militära försvarets verksamheter ska bygga på frivillighet.
(6.3 Fred och säkerhet)


Kommentar:
Jag är inte nöjd med denna formulering. Jag ser inget egenvärde i att tvinga människor att delta i militär verksamhet men däremot tror jag att det behövs en pliktlagstiftning.Jag har därför ett förslag att stycket ersätts av följande:
Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning. Vi ska också själva ha en beredskap på hemmaplan för att kunna möta de olika slags hot som säkerhetspolitiken identifierar. Vår militära förmåga ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla beredskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige. Deltagande i det militära försvarets verksamheter ska bygga på frivillighet men det ska vara en plikt att delta i samhällets krisberedskap.
Gilla gärna mitt förslag, eller föreslå något bättre!



Världen ska nedrusta. Sverige ska inte bidra till militariseringen i världen. Miljöpartiet de grönas mål är därför en avvecklad vapenexport. Vapenexporten till diktaturer och till länder som är i krig bör omedelbart avskaffas.
(6.3 Fred och säkerhet)

Kommentar:
En helt avvecklad vapenexport ska kanske ses som en vision i en värld utan vapen men innan dess skulle förslaget innebära att alla länder själva måste tillverka de vapen som deras försvar behöver; alltså en kraftig militarisering av industrin i alla länder. Jag har föreslagit att den meningen styrks.

Du som kanske sympatiserar med Miljöpartiets politik i vissa delar men inte gillar exempelvis försvarspolitiken har nu möjlighet att göra din röst hörd - välkommen!

Förslag till nytt partiprogram (pdf)

Sjöofficer, ingenting för mig

Under 17 månader 1993-1995 hade jag förmånen att göra grundutbildning som plutonbefälsvärnpliktig i Flottan. Genom att jag var bosatt i Boden var det inte på något sätt självklart att jag skulle rycka in vid Berga örlogsskolor utan värnpliktskontoret i övre Norrland hade hellre sett att jag blev radiobefäl vid S 3. Vägen till Flottan gick via en föranmälan vilket innebar att jag anmält intresse för att bli reservofficer. Det var många insatser inblandade i denna process. Kustflottan anmälde behov av värnpliktiga sjömän till sjöförbanden och framtida rekryteringsbehov av sjöofficerer och reservofficerer, Marinstabens värnpliktsdetalj skötte uttagning av föranmälda, Mellersta värnpliktskontoret skötte om placering av värnpliktiga och inryckning skedde sedan till Berga örlogsskolor.

Efter en månad vid rekrytkompaniet började jag tillsammans med femton andra plutonbefälskursen PB ubåtsjakt vid undervattensstridsskolan (USskol). Tämligen omgående skulle vi välja aktiv eller passiv gren. Aktiv gren innebar patrullbåt typ Kaparen medan passiv gren innebar hydrofonbojfartyg typ Ejdern. Jag valde passiv gren då det skulle innebär mycket tid till sjöss och att få vara i händelsernas centrum under ubåtsjakterna. (Detta skulle på sitt sätt visa sig vara ett mycket lyckat val.) Efter någon månad fick vi information från någon rekryteringsansvarig vid Kustflottan. Då fick vi veta att det för ubåtsjakt fanns ett behov av sjöofficerare (YO) för hydrofonbojfartygen medan det behövdes reservofficerare för patrullbåtarna. (Jag tror att tanken var att det skulle finnas en UbjO/RO i stället för SlO/RO.) Jag hade alltså valt fel gren, och vad värre var, det hade de flesta andra också gjort. Uppenbarligen hade denna informationen inte nått fram till våra lärare vid USskol som ombesörjde fördelningen till de två grenarna.

Nåväl, det hörde till att man som befälsuttagen skulle söka officersutbildning så det gjorde vi alla, även ubåtsjaktmatroserna som gjorde 15 månader. Vårt förband hade fyra platser till MOHS (marinens officershögskola) och jag blev erbjuden plats som andra reserv (det vill säga rangordnad på plats sex av sju plutonbefälsvärnpliktiga vid divisionen). Anledningen till att jag tackade nej var att sjöofficerare på passiv gren skulle bli specialistofficerare. Det var inte fråga om dagens specialistofficer/underofficer utan om sjöofficerare som efter MOHS och mellan två och nio års tjänstgöring skulle gå MKHS/SK (marinens krigshögskolas specialistkurs). Därefter kunde man se fram emot fortsatt praktisk tjänst som löjtnant för resten av karriären. Jag var föranmäld för att söka reservofficersutbildning och det som skulle ha kunnat locka med officersyrket var omväxlingen med olika befattningar till sjöss och i staber i land så jag var säker på att specialistspåret inte var något för mig.

Att vissa sjöofficerare skulle bli specialister var ingen hemlighet. Så här stod det i rekryteringsbroschyren:
"Ubåtsjaktlinjen är en typisk specialistutbildning. Du kommer att behöva många års träning innan du fullständigt behärskar tekniken."
För Kustartilleriets del var detta ännu tydligare:
"Oavsett vilken minofficerslinje du väljer så kommer du efter avslutad utbildning att få tjänstgöra i din huvudbefattning. Efter några år kan du söka till krigshögskolans specialistkurs och fördjupa dina kunskaper i yrket. Ett mindre antal elever från minofficerslinjerna satser på en mera allmän karriär och söker till krigshögskolans allmänna linje."

Detta leder fram till dagens tvåbefälssystem och jag med min bakgrund har mycket svårt att se att det finns något behov av detta. Det utbildades specialistofficerare även tidigare men nu blir de styrmän i stället för löjtnanter. En del menar att den nya befälsordningen (NBO) var förödande för Försvarsmakten genom att det saknas trupputbildare för värnpliktiga men detta problem verkar vara begränsat till armén. Samtidigt skedde antagningen av officerare i armén bland befälsvärnpliktiga som klarade trupptjänsten och alla arméofficerare måste ha börjat sin karriär som trupputbildare. Nidbilden av NBO inom armén blir då att man antog officerare som passade för trupptjänst men utbildade dessa för stabsbefattningar som de då inte var lämpade för.

Bojbåtsdivisionen fyllde inte de fyra platserna. Jag tror att två blev antagna, att en började utbildningen men att ingen fullföljde den. Uppenbarligen lyckades man inte matcha föranmälda värnpliktiga mot behovet av specialistofficerare, och Flottan gick miste om ett amiralsämne i undertecknad, men visst fanns det möjlighet att utbilda specialister även inom NBO.

Hemvärnet - bättre än någonsin

För snart en månad sedan genomförde jag SÖF med mitt kompani och jag känner nu att åtminstone hemvärnet i Dalarna tagit sig igenom det jobbiga förändringsarbetet som pågått under många år.
Dalregementsgruppen skriver så här på hemsidan, något jag också skulle kunna skriva under på.:
Du som klev av hemvärnet i samband med omorganisationen och det förändringsarbete som ägde rum är välkommen tillbaka. Om du vill och kan. Nu har organisation, struktur och chefer på alla nivåer satt sig.


Själv gick jag med i det gamla hemvärnet, Sävars hvo, 1995. Sävar, en gammal socken norr om Umeå, hade då tre fulla plutoner och jag blev efter något år i radargruppen chef för den nya radarplutonen med två grupper med uppgift att betjäna varsin radar. Jag hann vara med något år innan nedgången började och under det året var det stor uppslutning på övningarna. Sedan kom försvarsbeslutet 1996 som ledde till att bygderegementet I 20 lades ner 1998. Vid hemvärnsstämman 1997 var det mycket tydligt att detta fick många att tappa motivationen. Om inte Försvaret vill satsa på I 20 varför ska vi då satsa på Försvaret? Under följande år blev övningsdeltagande lägre och lägre och det blev så att min lilla tvågruppspluton var den största på övningarna. Vi hade en intressant uppgift och trivdes bra ihop och det räckte för att hålla övningsdeltagandet uppe.

Jag flyttade till Dalarna, och därmed även hemvärnet i Dalarna 2000/2001. Dalarna hade ursprungligen åtta hemvärnskretsar. Dessa reducerades till fem bataljoner (2003/2004), sedan till tre bataljoner (2005/2006) och slutligen en bataljon (2010).  Bakgrunden till neddragningarna var minskat övningsdeltagande och stora avgångar som gjorde att kompanier och bataljoner blev för små. Samtidigt ledde varje sammanslagning till ytterligare avgångar, särskilt bland nyckelpersoner som chefer vilket påverkade resten av förbandet. De här neddragningarna hade så tydliga självförstärkande effekter att jag, och flera med mig, misstänkte att syftet var att på den här vägen lägga ner Hemvärnet. Det var inte särskilt roligt i Hemvärnet under dessa år och att jag själv stannade var mycket på grund av ställningstagandet att jag inte tänkte bidra till att Hemvärnet lades ner på detta sätt. (Nu när jag sett hur Försvarsmakten hanterar de anställda soldaterna med samma fingertoppskänsla så kan jag tänka mig att det inte fanns någon sådant syfte med hanteringen av Hemvärnet 2003-2008.)

Vad är det då som skett under de senaste åren som gjort att utvecklingen vänts? Dalregementsgruppen är nu (2011) den grupp som har bäst kontraktsuppfyllnad med 81 %. En stor förändring är övergången till 4-/8-dygnskontrakt och sammanhållna KFÖ-veckor. Detta tillsammans med bra övningar där hela förbandet övas är ett par förutsättningar. (Tidigare var det ofta så att förbandschefen även var övningsledare och det gjorde att kompaniledningen som jag tillhörde inte fick så bra övningar.) Nu känns det också att Försvarsmakten satsar på Hemvärnet. Den viktigaste förklaringen tror jag kan vara att man för Dalarna gjorde en sådan stor förändring, från tre bataljoner till en. Detta gjorde att bataljonen fylldes (med en liten personalreserv) och att de som blev kvar och som var beredda att öva minst 4/8 dygn per år hamnade i grupper och plutoner fyllda med andra soldater som också var det. Nu övar man med samma kamrater på övningarna vilket både gör att förbandet kan komma vidare, i stället för att repetera samma moment övning efter övning, och att soldaterna trivs. Ett högt övningsdeltagande är alltså en förutsättning för att man ska trivas i Hemvärnet och därmed också för att förbanden ska nå uppställda mål.


Dalregementsgruppen har även en artikel med bilder från när grannkompaniet genomförde motsvarande övning:
Välfyllt förband tränade eskort och transportskydd

Ansvaret för tvåbefälssystemet

Kungl Krigsvetenskapsakademien kommenterar idag införande av tvåbefälssystemet. ÖB skriver att det är riksdag och regering som beslutat att införa ett tvåbefälssystem. KKrVA konstaterar dock att initiativet kom 2006 från dåvarande ÖB. 

Så här går det till inom försvarspolitiken, liksom inom de flesta (alla?) politikområden. Myndigheten (Försvarsmakten) hemställer först om en förändring. Regeringen låter sedan utreda förslaget, vilket ofta sker av tjänstemän från myndigheten. Slutligen skriver tjänstemän på departementet, som ofta kan ha en bakgrund inom myndigheten, en proposition till riksdagen som efter utskottsbehandling klubbar igenom förslaget. För den som vill veta mer rekommenderas Hans Lindblads (fp) böcker Jag var för snäll och Ämbetsmannastaten.

Jag skulle gissa att alla förändringar inom ramen för den stora ominriktningen av Försvarsmakten gått till på detta sätt. Det politiska intresset har varit begränsat till att minska kostnaderna. Det ansvar man ska lägga på politikerna i regering och riksdag är inte att de kommit med en lång rad dåliga förslag utan i stället att man inte ifrågasatt de förslag som kommit från Försvarsmakten.

Det allvarliga i frågan är när myndighetsföreträdare, och i detta fall till och med myndighetschefen, lägger ansvaret för impopulära förändringar på politikerna. Om inte ÖB fullt ut står för tvåbefälssystemet - vem ska då göra det?

Klimatförändringar eller peak oil?

Cornucopia skriver idag om kombinationen av riskerna för klimatförändringar eller peak oil/coal/... och gör de försiktiga antagandena att respektive risk bara är omkring 90 % vilket då ger att sannolikheten för att vi varken ska drabbas av effekterna av klimatförändring eller peak oil är 1 %. De åtgärder som krävs för tvillingproblemen är likartade. Den totala globala energiförbrukning måste kraftigt minskas och vi måste försöka ersätta så mycket fossil energi som möjligt med förnyelsebar sådan.

Mitt parti har tydligt valt att koncentrera argumentationen på klimatförändringarna och efter det stora genomslag som Al Gores film En obekväm sanning fick så har den politiska linjen gett god utdelning. Partiets ledande företrädare är väl medvetna om peak oil-problematiken men partiet har valt att hantera denna som en del i klimatpolitiken.

Cornucopia ställer frågan om vi inte redan passerat alla möjligheter att sätta stopp för allvarliga klimatförändringar och föreslår en alternativ politik som syftar till minskad globalisering.

Själv vet jag inte om det skulle vara möjligt att stoppa allvarliga klimatförändringar idag men jag är tyvärr övertygad om att det inte kommer att ske. Det finns alltför starka intressen, både ekonomiska och allmänt mänskliga, för att fortsätta att pumpa upp och förbränna den olja (gas, kol) som är tillgänglig för att det inte ska ske.

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan klimatförändringar och peak oil. Medan båda problemen är globala så kräver klimatförändringarna också globala lösningar. Det spelar ingen roll för oss i Sverige om vi minskar vår energiförbrukning och går över till alternativa bränslen om något annan land i stället bränner upp oljan - vi drabbas av de globala klimatförändringarna på samma sätt ändå. Om syftet i stället är att minska vårt oljeberoende utifrån peak oil-problematiken så är det meningsfullt med lokala lösningar.

I längden kommer det inte gå att motivera vår befolkning att göra uppoffringar för att komma till rätta med klimatförändringar, om det är uppenbart att det inte ger någon effekt globalt,  och därför vill jag se att Miljöpartiet flyttas fokus från klimatförändringarna till peak oil.

Hans Lindblad (fp) - ny försvarspolitisk förebild

Av en slump hittade jag nu idag denna artikel, skriven av före detta riksdagsmannen och försvarspolitikern Hans Lindblad (fp):
En försvarspolitikers upplevelser a propå Lennart Ljungs tjänstedagböcker

Jag minns namnet, men inte så mycket mer, från 90-talets debatt och jag ska villigt erkänna att jag då inte insåg hur väl genomtänkt folkpartiets försvarspolitik var. Samhället i allmänhet och försvarspolitiken i synnerhet skulle må bra av mer tillbakablickar så att vissa får ta ansvar för misslyckanden medan andra får erkännande.Efter att ha läst denna artikel inser jag att vårt försvar skulle mått mycket bättre idag om försvarspolitiker som Hans Lindblad haft mer att säga till om.

Några intressanta citat som belyser hur relationen var mellan ÖB och riksdagen då men som även har bäring på dagens förhållanden:

"[...] Något som helst tal om ekonomisk nivå var det självfallet inte.
Det sista citatet är kanske intressantast. Det belyser att Ljung, liksom också andra ÖB-ar, tycktes anse att politikernas uppgift ifråga om försvaret var att ge så höga anslag som möjligt. Däremot bör de inte granska olika funktioner inom försvarsmakten för att söka luckor eller obalanser. Problemet ur ÖB:s synvinkel med sådant var naturligtvis att om politiker började titta på alternativa lösningar inför ett försvarsbeslut så kunde det rubba kompromisserna i militärledningen och därmed själva grundbulten i försvaret, alltså principen för anslagsfördelningen mellan försvarsgrenarna.
Men försvarsanslagen kan aldrig vara en fråga som avgörs i dialog mellan försvarspolitiker och ÖB. Inom respektive parti och koalition måste den ekonomiska avvägningen göras över hela fältet, alltså skatter mot behov inom samtliga departements områden." (s. 7)

"De folkvaldas roll
Politiker i alla demokratier vet att ”verkligheten sitter i detaljerna”. En av mina uppgifter som försvarspolitiker var att inför kollegor i riksdagsgruppen och partiet i övrigt ange om jag tyckte försvaret borde förstärkas. Självklar politisk etik gjorde att jag knappast kunde föreslå mer pengar om jag inte tyckte att de anslag försvaret redan hade användes på ett optimalt sätt." (s. 7)

"Den stora skillnaden mellan politiker inom till exempel skola och trafik jämfört med försvar är att inom det senare området kan myndigheten dölja mycket genom hemligstämpeln. Det kändes konstigt att sitta i de mest centrala organen för försvarspolitiker men inte få veta eller påverka vilken uthållighet som skulle gälla för förnödenheter, bränsle och ammunition. Vi fick nöja oss med beskedet att uthålligheten var ”X veckor”. Då är det inte lätt att ta ställning till vad dessa områden borde kosta. Men Sverige är ju ett land där tjänstemän överordnas folkvalda." (s. 8)

Något som överraskade mig var beskrivningen av regeringsskiftet 1991, och särskilt då skiftet från Roine Carlsson (s) till Anders Björck (m), som det som förhindrade en balanserad modernisering och omstrukturering av Försvarsmakten. Konsekvenserna av detta lider vi fortfarande av.

Artikeln är väl värt att läsas i sin helhet. Själv har jag idag även beställt ett par böcker Hans Lindblad skrivit.

Alliansfrihet i fred syftande till ...

Den officiella säkerhetspolitiska linjen under det kalla kriget var Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Nu i efterhand har vi fått lära oss att Försvarsmakten hade ett omfattande samarbete med NATO även i fredstid. Men även om det var mycket få som hade insyn i dubbelspelet på högsta nivå så måste det ha varit desto fler som insåg att Försvarsmaktens praktik inte hängde ihop med säkerhetspolitiken.

Bilden nedan visar radartäckning (inte på lägsta höjd) för låghöjdsspaningssystemet PS 15. Grupperingsplatserna var hemliga när de var i drift men under senare år har uppgifter om systemet publicerats.

Med tornradarn PS 15 fick Flygvapnet möjlighet att stridsleda jaktflyg mot flygplan även på låg höjd men inte i alla områden. Sverige hade inte råd att bygga ut detta system runt hela kusten/gränsen och man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att se en tyngdpunkt åt sydost; mot de länder som var med i Warszawapakten. 

En neutral stat är enligt folkrätten skyldig att förhindra att dess territorium utnyttjas som krigsskådeplats eller som bas för krigsoperationer. Överflygning av flygstridskrafter var inte någon stor fråga vid tiden för Haagkonventionen (1907) men det hade blivit det om vi hade försökt vara neutrala i ett tredje världskrig i Europa. Även om det inte var någon risk för att västmakterna skulle angripa Sverige så var det en högst reell risk att flyg från NATO skulle kränka svensk neutralitet och särskilt det svenska luftrummet. I den fiktiva krigsskildringen Det totala kriget, uppföljare till boken Tredje världskriget skriven 1982 och liksom den skriven av den brittiske generalen John Hackett, flyger mycket riktigt brittiskt och västtyskt attackflyg genom Sverige för att komma runt luftförsvaret i Östtyskland.I det årliga häftet Militära fakta beskrivs också att både väst och öst skulle kunna ha som strategiska mål att flytta fram luftförsvar och flyg till Sverige.

Om Försvarsmakten hade arbetat för ett försvar som skulle stödja vår säkerhetspolitiska linje borde vi givetvis skaffat oss lika goda möjligheter att ingripa mot västliga kränkningar som mot öst vid neutralitet, men det gjorde vi inte. Det stora problemet är att de enda som inte visste detta var det svenska folket. Militärer, och därmed även politiker, i väst och öst lär inte haft några problem att pejla in våra fasta radarstationer och då måste bilden ha blivit klar: Sverige avsåg inte att ingripa mot västliga kränkningar vid en eventuell neutralitet.

En bekant för mig berättade när han var kadett i Flygvapnet om att en annan kadett frågat en lärare varför vi bara hade detta radarsystem på östkusten varpå läraren hade svarat att det skulle vara en väldig omväg för ryssarna att anfalla västerifrån.

Ett neutralt Sverige med ett starkt luftförsvar skulle ha kunnat fungera som ett skydd både för väst och för öst vid ett storkrig men om Sovjetunionen bedömde att Sverige inte hade förmåga eller vilja att ingripa mot västliga kränkningar så skulle det ha varit omöjligt att nå målet neutralitet i krig.

Jag menar alltså att krigsförberedelser är politik, och därmed krävs också att kompetenta försvarspolitiker har inflytande över den här typen av handfasta frågor. Nu vet jag inte vilket inflytande svenska politiker hade över utformandet av de olika radarsystemen under det kalla kriget men klart är att allmänheten inte fick veta något. Den svensk som skulle ha publicerat sådana här uppgifter skulle ha kunnat räkna med fängelse.


PS-15 har för länge sedan ersatts av PS 870. Grupperingsplatserna för detta system är fortfarande hemliga men i Flygvapennytt 5/91 finns följande skiss över radarstationerna som visar att Försvarsmakten insett behovet av radartäckning runt hela vårt land:

Obs! Jag vill inte se några kommentarer, diskussioner eller antydningar om gruppering eller radartäckning för våra nuvarande radarsystem.