fredag 27 december 2013

Det bestående särintresset - karriärsystemet

Under de senaste 20 åren har Försvarsmakten gått igenom en rad förändringar, varav vissa har inneburit stora omvälvningar. Om det finns något som  består så skulle det då vara det militära karriärsystemet; det som verkligen gör vårt försvar till ett särintresse.

I somras läste jag avhandlingen "Kriget" och karriärsystemet - Försvarsmaktens organiserande i fred av Karl Ydén (2008) och jag kom då till slutsatsen att det verkliga ändamålet med Försvarsmakten kanske är att göra det möjligt för officerare att göra karriär.

Ydén beskriver hur officerares karriär är det mest centrala i det förband han studerat. Att chefer på karriärbefattningar (plutonchef, kompanichef och särskilt bataljonschef) byts varje eller vartannat år för att göra det möjligt för fler att passera dessa karriärsteg. Att chefer och hanläggare i staber byter befattningar (de inte har någon direkt utbildning för) innan de knappt blivit varma i kläderna. Utbildning av krigsbanden har en underordnad betydelse; det väsentliga är att som chef undvika att göra bort sig i överordnades ögon. Sverige har en extremt hög andel högre officerare i förhållande till antalet motsvarande chefsbefattningar i krigs-/insatsförbanden men ändå fortsätter vi att utbilda fler!

I grunden finns en sund tanke att det är avgörande med bra chefer i krig. Problemet är bara att det karriärsystem som finns inte nödvändigtvis producerar chefer som är bra på att leda militära insatser utan i stället chefer som är bra på att göra karriär. Det finns flera exempel på chefer som visat sig vara fantastiskt bra i internationella insatser men som ändå inte nått de högsta befattningarna.

Efter 2008, då avhandlingen lades fram, har en rad förändringar gjorts: främst tvåbefälssystemet och personalförsörjning med anställda soldater. Hur har detta påverkat karriärsystemet? Är cheferna i dagens insatsförband mer av krigsförbandschefer än cheferna i de tidigare utbildningsförbanden eller är det fortfarande de fredsadministrativa förvaltningsarbetet som dominerar chefsuppdragen? Själva införandet av tvåbefälssystemet var ett sätt att komma till rätta med den bristande kontinuiteten när alla officerare skulle göra karriär och befordras bort ifrån trupputbildningsbefattningarna så jag är åtminstone säker på att själva karriärsystemet består.

Hur hänger då kärriärsystemets logik ihop med möjligheterna att förändra synen på försvaret, och dess nödvändighet, i samhället? Skulle det vara möjligt att i högre grad premiera bestående resultat i förbandsproduktion och olika typer av utvecklingsarbete? Jag själv har inte insikt nog för att ge mig på något svar men jag anar att frågorna är väsentliga för att göra försvaret till något annat än ett särintresse.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

4 kommentarer:

  1. "Bestående" var fel uttryckt.
    Ydén hade fog för det han skrev men det har hänt oerhört mycket sedan dess.

    Tvåbefälssystemet och en annan kompetensförsörjning har medfört ett mer trögrörligt karriärsystem där folk sitter längre på varje befattning.

    SvaraRadera
  2. En mycket intressant fråga som jag gärna skulle vilja veta mer om! Jag gissar dock att grunddragen i karriärssystemet består även om det sker förändringar. Hur många av pluton-/kompani- och bataljonschefer sitter sex år (vilket är en ganska normal tid för andra statliga chefer)?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mitt nuvarande kompani har funnits sedan 2011. Sedan dess har i princip alla chefer varit desamma förutom en rockad med anledning av org 13. Batchefen har varit samma under hela tiden, och det finns inga signaler om att han ska sluta.

      Det som skulle kunna leda till förändringar är att folk helt enkelt inte orkar längre eftersom org 13 resulterat i samma eller ökade uppgifter men färre personal. Det drabbar cheferna mer än andra och jag ser tecken på begynnande utbrändhet bland dem.

      Radera
    2. Tack, det låter onekligen som ett trendbrott. För att det ska vara en fördel med längre chefsskap så förutsätter det att uppdraget ska vara möjligt att klara, och lättare med några års erfarenhet. Ifall dagens insatsförbandschefer, som är krigsförbandschef och utbildningsförbandschef i ett, har för mycket ansvar och för lite stöd så bådar det inte gott.

      Radera