Cutting the Gordian knot that binds the UN Security Council

 As a former sailor I don't like cheating when it comes to tie up a knot. However, Alexander the great is still remembered for using his sword to cut the Gordian knot - famous as the most tight and intricate knot of ancient times.

Today the world is in despair  because the United Nations and it's Security Council seems to be tied with an equally hard knot; the veto of Russia - the perpetrator state that has thrown the world into war by attacking its neighbor Ukraine. It is the Security Council that shall determine the existence of any threat to the peace, breach of the peace, or act of aggression and shall make recommendations, or decide what measures shall be taken, to maintain or restore international peace and security. Decisions presupposes concurring votes from the permanent members and Russia is blocking all actions from the Security Council when it comes to the Russian war in Ukraine. But it doesn't have to be this way.

The UN charter has regulations on how to handle states that commits Crime Against Peace:

A Member of the United Nations which has persistently violated the Principles contained in the present Charter may be expelled from the Organization by the General Assembly upon the recommendation of the Security Council. [Article 6]

With Russia in the Security Council it seems unlikely that the Security Council will make such a recommendation. But why is Russia in the Security Council in the first place? Here is what the UN charter states:

The Security Council shall consist of fifteen Members of the United Nations. The Republic of China, France, the Union of Soviet Socialist Republics, the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, and the United States of America shall be permanent members of the Security Council. (From paragraph 1 of Article 23)

The Union of Soviet Socialist Republics was one of the founding states ot the United Nations but unlike the Byelorussian and Ukrainian Soviet Socialist Republics the Russian SSR was never a member of the United Nations. When USSR collapsed the Russian Federation took over the place of USSR in the United Nations and in the Security Council. At that time no other state objected that Russia. (See Wikipedia article.) Now it's time to revise that stand and throw the Russian Federation out of the United Nations:

"- Sorry, there seems to be a problem with your documentation."

Read the UN Charter and realise that the Russian Federation is not mentioned. Revoke the diplomatic status of the Russians at the United Nation and send them back to Russia. 

The Russian Federation could then apply for membership in the United Nations (but not as a permament member of the Security Council). I think that some requirements should be met before Russia could be accepted as a member. A start of a list of demands to be met:
- withdrawal from all other countries (Ukraine, Moldova, Georgia, Belarus, Kazakhstan, Kyrgyzstan, Tajikistan, Syria, Japan);
- full payment of reparations to Ukraine and Georgia;
- repatriantion of all people abducted from Ukraine ro Russia;
- disarmament of it's nuclear arsenal;
- international tribunal for all war criminals;
(- to be continued)

Artikel 43, Förenta Nationernas stadga

 Det krig som Putins Ryssland startade mot Ukraina med angreppet på Krim för åtta år sedan har nu intensifierats. Om omvärlden hade infört verksamma sanktioner redan då hade vi antagligen inte varit där vi är idag.

Både Ukraina och Sverige är medlemmar i Förenta Nationerna, FN. Här följer några delar ur organisationens stadga.

"Artikel 1.
Förenta Nationernas ändamål äro:
1. att upprätthålla internationell fred och säkerhet och att i detta syfte dels vidtaga verksamma kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden samt för att undertrycka angreppshandlingar eller andra fredsbrott, dels genom fredliga medel och i överensstämmelse med rättvisans och den internationella rättens principer tillrättalägga eller lösa internationella tvister eller saklägen, som kunna leda till fredsbrott;

[---]"

"Artikel 39.
Säkerhetsrådet fastställer förefintligheten av hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling och framlägger förslag eller fattar beslut om vilka åtgärder som skola vidtagas i överensstämmelse med artiklarna 41 och 42 i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.

Artikel 41.
Säkerhetsrådet äger besluta, vilka åtgärder, icke innebärande bruk av vapenmakt, som skola användas för att giva verkan åt dess beslut, och äger uppfordra Förenta Nationernas medlemmar att vidtaga sådana åtgärder. Åtgärderna kunna innefatta fullständigt eller partiellt avbrytande av ekonomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-, luft-, post-, telegraf- och radioförbindelser samt annan samfärdsel ävensom avbrytande av de diplomatiska förbindelserna.

Artikel 42.
Finner säkerhetsrådet, att åtgärder enligt artikel 41 skulle bliva otillräckliga eller redan visat sig otillräckliga, äger rådet företaga sådant inskridande medelst luft-, sjö-, eller landstridskrafter, som må befinnas nödvändigt för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Dessa åtgärder kunna innefatta demonstrationer, blockad samt andra operationer av luft-, sjö- och landstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta Nationerna.

Artikel 43.
1. För att bidraga till upprätthållande av internationell fred och säkerhet utfästa sig Förenta Nationernas samtliga medlemmar att, på säkerhetsrådets anmodan och enligt särskilt avtal eller särskilda avtal, ställa till rådets förfogande de väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, däribland rätt till passage, som äro nödvändiga för upprätthållande av internationell fred och säkerhet.

[---]"

"Artikel 45.
I syfte att sätta Förenta Nationerna i stånd att vidtaga brådskande militära åtgärder skola medlemmarna hålla förband ur sina luftstridskrafter omedelbart tillgängliga för samordnad internationell tvångsaktion. Dessa förbands styrka och beredskapsgrad ävensom planer för deras samverkan skola, inom de gränser, vilka uppdragits i det eller de särskilda avtal som avses i artikel 43, fastställas av säkerhetsrådet med biträde av det militära stabsutskottet."

Rent objektivt föreligger en sådan angreppshandling som avses i artikel 39 och Sverige har då som medlemsland utfäst sig att ställa väpnade styrkor till FN förfogande, ifall en anmodan kommer ifrån säkerhetsrådet. 

Med tanke på att Ryssland, angriparen, har vetorätt i säkerhetsrådet är sannolikheten för att en sådan liten men förpliktelserna enligt FN-stadgan är ändå värda att ta i beaktande när vi överväger vilket stöd vi ska ge till Ukraina.

Ammunitionstjänsten vid granatkastarförband

 Att vara en del av Hemvärnets första granatkastarpluton är givetvis otroligt intressant och lärorikt men det sätter också gränser för vad som känns lämpligt att skriva om. Nu ska jag försöka att skriva om ett ämne som berör dagens hemvärnsgranatkastarplutoner genom att skriva om motsvarande förband under kalla kriget. Ämnet är hur ammunitionstjänsten var organiserad vid de olika typerna av granatkastarförband. Källorna listas nederst i inlägget.

Infanteriskyttebataljonerna i infanteribrigad 66 hade ett granatkastarkompani med två granatkastarplutoner (12 cm). Vardera pluton har en ammunitionsgrupp med 4 soldater och 2 hjultraktorer (med drivkärror). Dessutom har kompaniets trosstropp en ammunitionsgrupp också med 4 soldater och 2 hjultraktorer (med drivkärror).

Förbanden hade inte någon större rörlighet:
"Granatkastarplutonerna utgångsgrupperas för understöd av främre kompanier och omgrupperas på skyttebataljonschefs order till förberedda pjäsplatser för understöd av bakre kompanier." (InfR Grkkomp (1969))

Ammunitionstjänsten handlade om att transportera fram  ammunition till pjäsplatsen:
"Ammunitionsunderbefäl skall under strid kontinuerligt låta köra fram ammunition till pjäserna så att förstahandsbehovet (30 granater) är tillgodosett." (InfR Grkplut (1971))

Ansvarsfördelningen mellan ammunitionsgrupperna i granatkastarplutonerna respektive i trosstroppen förklaras inte i reglementena. "Trosstroppen understödjer utan order granatkastarplutonerna." (InfR Grkkomp (1969))

 

Cykelskyttebataljoner fanns kvar in på 1990-talet och Lokalförsvarsskyttebataljon 69 hade ett granatkastarkompani med två granatkastarplutoner (8 cm) och en trosstropp. Kompaniet hade dock endast en ammunitionsgrupp med 2 soldater och en flaklastbil 12 ton i trosstroppen. Lokalförsvarsskyttebataljon 86 hade en granatkastarpluton (12 cm) i stabskompaniet. Denna pluton hade en ammunitionsgrupp med 4 soldater och 2 hjultraktorer med drivkärra.

Norrlandsskytteförbanden hade en annan typ av ammunitionsförband. I den äldre organisationen hade de två granatkastarplutonerna (12 cm) vardera en ammunitionsgrupp med 4 soldater och 2 bandvagn (Bv 202). Trosstroppen hade också en ammunitionsgrupp med 9 soldater och 7 hjultraktorer med drivkärror.

I norrlandsbrigad 85 har granatkastarplutonerna flyttats till stabs-granatkastarkompaniet. Plutonernas ammunitionsgrupper har 4 soldater och 2 bandvagnar (Bv 206). Trosstroppen har inte någon ammunitionsgrupp utan endast transportgrupp och kokgrupp.

Norrlandsförbanden är anpassade för väglös terräng och i reglementet (InfR Nstabsgrkkomp) finns en beskrivning av hur ammunitionstjänsten skulle fungera.

"Ammunitionsgrupperna hämtar som regel ammunitionen vid vägslutet, trosskompaniet eller ett lätt underhållskompani. Bandvagnsgrupperna ur trosskompaniet/lätta underhållskompaniet kan transportera fram ammunition till plutonerna. Finns en vägförbindelse kan underhållsbataljonen ersätta direkt vid granatkastarplutonerna.

Kompanichefens ställföreträdare ger fortlöpande order till granatkastarplutoncheferna för ersättning av ammunitionen. Ammunitionsgruppchefen leder ammunitionstjänsten efter plutonchefens anvisningar. Ammunitionsgruppchefen ska känna till ammunitionsläget vid plutonen, fortlöpande föra anteckningar över förändringar samt i god tid rapportera ammunitionsläget till plutonchefen.

Ammunitionen behålls om möjlig lastad på fordonen och på sådant sätt att granaterna kan lyftas direkt ur lådorna. Lysammunitionen hämtas från ammunitionsgruppen och fördelas före mörkrets inbrott till pjäsgrupperna.

Om en ammunitionsbandvagn ur en granatkastarpluton möter en ammunitionsbandvagn från vägslutet kan förarna byta fordon för att minska antalet omlastningstillfällen och omloppstid.

Tillförs plutonen ammunition utöver reglementerad utrustning ordnar den ammunitionsupplag, i regel vid pjäsplats nr 2 inom pjäsplatsområdet.

Om ammunitionsupplag upprättas placeras de på skyddade platser. Är det inte möjligt placeras upplagen med minst 50 m mellanrum med högst 5 ton i varje. Upplag placeras inte i närheten av ett grupperat förband.

 Ammunitionen bör placeras på underlag så den blir skyddad för fukt och väta"

Detta beskrivs även i reglemente för trosskompaniet:

"UNDERHÅLLSTJÄNST VID BATALJONS ANFALL I VÄGLÖS TERRÄNG

Anfall i väglös terräng genomförs främst vid förband med bandvagnsburna stridstrossar. Vid förband med hjultraktordragna trossar måste hjultraktorväg byggas till delningspunkten (motsv) före anfallet utan att kravet på överraskning eftersätts.

Avståndet från bilvägslut till stridsområdet bör vid brigadskyttebataljon ej överstiga 5 km främst beroende på granatkastarnas räckvidd. Vid norrlandsskyttebataljon med bandvagnsdraget granatkastarkompani bör ur underhållssynpunkt avståndet från terrängbilvägslut till stridsområdet inte överstiga:
- 20-30 km vid småstrid
- 15-20 km vid medelstor strid
- 5-10 km vid storstrid.

Om personaltransportbandvagnar kan utnyttjas för underhållstransporter och/eller om norrlandstrosskompaniets bandvagnsgrupp förstärks med bandvagnar t e ur norrlandsunderhållsbataljon, kan avståndet mellan terrängbilväg och stridsområdet utsträckas ytterligare." (InfR Trkomp (1983))

I organisationsöversikten för granatkastarplutonen ser det ut som att rekognoseringsgruppen (som inte hade något eget fordon) åker i en av ammunitionsgruppens bandvagnar.

Om vi går över till granatkastarkompaniet i IB77 hade dessa två granatkastarplutoner (12 cm) och en trosstropp. Inledningsvis (AH1:IB77 från 1980) hade pjäsgrupperna terrängbil 30 men detta ändrades senare till terrängbil 13. Plutonernas ammunitionsgrupper har 4 soldater och 2 terrängbil 30, 1 lastkran och 1 ammunitionssläpkärra (204). Trosstroppens ammunitions- och packgrupp har 4 soldater, en flaklastbil 1 ton och en flaklastbild 12 ton med kran (1 ammunitionsfordon och 1 packfordon).

Ammunitionstjänstens organisation beskrivs i text endast översiktligt i Infanterireglemente Granatkastarförband IB77 (1988) och bäst förståelse får man av denna bild:

Terrängbilar/lastbilar/släp kunde alltså endera följa plutonen eller förhandsgrupperas som ammunitionsupplag på växelpjäsplatser. Genom att skyttebataljonen förväntades strida i terräng med vägar kunde samma fordon följa plutonen och vid behov hämta ersättningsammunition.

 Ammunitionstjänsten beskrivs även i reglementen för trosskompaniet. I InfR Trkomp (1983) står följande om underhållstransporter:

"Transporterna samordnas av bataljonskvartermästaren. Direkta transporter från underhållsbataljonen till kompanierna eftersträvas främst vad gäller granatkastarammunition."

Trosskompaniets ammunitionsgrupp har dock inte granatkastarammunition som förstahandsuppgift: "Ammunitionsgruppen ombesörjer ammunitionstjänst och utför ammunitionstransporter. Bataljonsammunitionsplats upprättas på särskild order. Del av ammunitionsgruppen ingår i trossomgång.

Ammunitionsgruppen medför del av bataljonens reglementerade ammunitionsutrustning, dock inte ammunition till granatkastare."

Även om dagens hemvärnsförband har helt andra uppgifter än kalla krigets skytteförband finns det kanske något att lära sig av historien på detta område?

Källor:
Arméhandbok del I:A 1966
Arméhandbok del 1 Norrlandsbrigadens förband 1977
Arméhandbok del 1 Lokalförsvarsförband 1988
Arméhandbok del 1 Norrlandsbrigadens förband 1990
Arméhandbok del 1 Infanteribrigadens förband 1991

Infanterireglemente Granatkastarkompani 1969
Infanterireglemente Granatkastarpluton 1971
Infanterireglemente Trosskompani 1977, Utkast
Infanterireglemente Trosskompani 1983
Infanterireglemente Granatkastarförband IB77 1988
Infanterireglemente Norrlandsstabs- granatkastarkompani 1989
Infanterireglemente Förhandsutgåva Stabsgranatkastarkompani 1993

Covid-19: Kan vi inte bara följa lagen?

Coronapandemin har aktualiserat många frågor med anknytning till ämnet för bloggen - miljö och säkerhet - samhällets krisberedskap, Försvarsmaktens stöd till det civila samhället, smittskydd i samband med militär verksamhet eller medias roll inom psykologisk försvar eller som maktens granskare. Det här inlägget kommer dock att handla om en grundläggande fråga som verkar dela Sveriges befolkning idag nämnligen vår strategi för att hantera själva pandemin.

Ibland kan man utifrån debatten få uppfattningen att smittskydd är en helt nytt problem för riket men tvärtom har det funnits lagstiftning inom området under mycket lång tid. Den lag som gäller idag är Smittskyddslagen (2004:168). I denna lag slår staten fast vilka sjukdomar som kan vara allmänfarliga:

Med allmänfarliga sjukdomar avses smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade.

och/eller samhällsfarliga:

Med samhällsfarliga sjukdomar avses allmänfarliga sjukdomar som kan få en spridning i samhället som innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och som kräver extraordinära smittskyddsåtgärder.

 Exempel på allmänfarliga sjukdomar är AIDS, könssjukdomar, pest, kolera, polia, mjältbrand, tbc men också SARS medan de tre samhällsfarliga sjudomarna innan detta år var smittkoppor, ebola och SARS. Lagen innehåller sedan en rad bestämmelser kring dessa uppräknade sjukdomar. Lagstiftningen tar också höjd för att det kan dyka upp nya sjukdomar och att det kan krävas åtgärder innan riksdagen hunnit besluta om att uppdatera lagen:

 Om riksdagens beslut om ändring i bilaga 1 eller bilaga 2 inte kan avvaktas, får regeringen föreskriva att bestämmelserna om allmänfarliga sjukdomar eller samhällsfarliga sjukdomar skall tillämpas från den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss smittsam sjukdom som förekommer eller inom kort kan förekomma här i landet, om sjukdomen bedöms uppfylla kriterierna i 1 kap. 3 § andra eller tredje stycket. (9 kap 2 §)

När coronaviruset började spridas var detta precis vad regeringen gjorde genom förordning 2020:20,
Förordning (2020:20) om att bestämmelserna i smittskyddslagen (2004:168) om allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på infektion med 2019-nCoV som utfärdades 1 februari 2020. Riksdagen beslutade sedan den 4 juni om att uppdatera smittskyddslagen så att covid-19 från den 1 juli (om sex dagar) även enligt lagen (och inte bara förordingen) är både en allmänfarlig och en samhällsfarlig sjukdom. Lagen är alltså ändrad och även om regeringen redan i februari föreskrivit detta så finns det nu ingen tvekan om vad som gäller enligt smittskyddslagen.

Vad innebär då detta i praktiken? Jo bland annat följande:

* Den som vet att han eller hon bär på covid-19 är skyldig att lämna information om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittoöverföring kan uppkomma. (2 kap 2 § 2 st)

* Den som vet eller har anledning att misstänka att han eller hon bär på covid-19 är skyldig att utan dröjsmål söka läkare och låta läkaren göra de undersökningar och ta de prover som behövs för att konstatera om smittsamhet föreligger. (3 kap 1 §)

* Om en behandlande läkare konstaterar eller misstänker att en undersökt patient har smittats av covid-19, skall läkaren eller annan hälso- och sjukvårdspersonal med särskild kompetens för uppgiften försöka få upplysningar från patienten om vem eller vad som kan ha överfört smittan och om andra personer som kan ha smittats. Den enskilde patienten är skyldig att lämna de upplysningar som han eller hon förmår lämna. (3 kap 4 §)

* Den behandlande läkaren skall besluta om individuellt utformade förhållningsregler i syfte att hindra smittspridning för den som bär på eller misstänks bära på covid-19. (4 kap 2 §)

* Den som bär på covid-19 skall av behandlande läkare erbjudas den vård och behandling som behövs för att förebygga eller minska risken för smittspridning. Om det finns behov av särskilda behandlingsinsatser för att förändra ett smittfarligt beteende skall detta också erbjudas den enskilde. (4 kap. 6 §)

Detta har alltså gällt sedan 1 februari (enligt förordning). (Från 1 juli kommer det även framgå direkt av smittskyddslagen.) Trots detta avbröt Sverige i mitten av mars testning av alla misstänkta och kontaktspårning av bekräftade sjuka. Resultatet av detta ser vi idag med tusentals fler avlidna jämfört med våra grannländer och genom att våra grannländer behåller reserestriktioner i förhållande till Sverige. Världshälsoorganisationen och experter inom, och utom Sverige, har varit kritisk till Sveriges strategi men min poäng är att denna strategi aldrig varit förenlig med svensk lag.

Kan vi inte bara följa lagen?

Utom allt rimligt tvivel?

Jag fortsätter på det marina temat med en sen kommentar till nyheten att det som presenterades som det avgörandet beviset för att det var en främmande ubåtskränkning 2014 egentligen var signaler till SMHI väderboj.Försvarsmakten skrev om rapporten i september under rubriken Utom allt rimligt tvivel, men utan att kommentera den felaktiga bedömningen.

En dryg månad efter ubåtsjakten i oktober 2014 sa ställföreträdande insatschef Anders Grenstad om signalen till väderbojen: "– Den observationen kan inte ifrågasättas ens av den störste skeptiker." Varken då eller senare var Försvarsmakten beredd att offentliggöra vari bevisen bestod. Trots att Försvarsmakten inte kan visa upp några imponerande historia när det gäller ubåtsbevis fortsätter man alltså att gå ut till allmänheten med budskap att man från myndighetens sida är säker på att det förekommit undervattenskränkningar men att man inte kan offentliggöra några bevis.

När frågan kommer på tal i civila sammanhang blir det tydligt för mig att allmänhetens förtroende för Försvarsmakten i de här frågorna inte är så stort som man hoppas på och det gör att jag vidhåller min tidigare slutsats att det skulle vara bättre för rikets säkerhet om Försvarsmakten kunde publicera bevisen och på så sätt förhoppningsvis återuppbygga förtroendet när det gäller förmågan att upptäcka kränkningar under vattnet.

... marin stab

Vad har hemvärnsförband att lära från marinens staber? Till skillnad från armén som övade korta och intensiva händelseförlopp så hade marinen betydligt större erfarenhet av att bemanna staber över tiden. Nu bortser vi alltså ifrån förbandet uppgifter och fokuserar på indelning i ledningslag och stabsberedskap. Exemplet kommer från Stabstjänstinstruktion för marina staber Del 1 Allmän del:

Stabstjänstinstruktion för marina staber Del 1 Allmän del

Dagens hemvärnsstaber ska kunna tjänstgöra under 90 dygn och då är personalens uthållighet av stor vikt. Det är min uppfattning att personalen åtminstone bör delas in i tre ledningslag för att få tillräcklig uthållighet. StabsI M:1 gör en skarp åtskillnad mellan stabsberedskap för staben och tjänstgöring för biträdespersonal.

Stabsberedskap 1 - 4

Hur många ur staben som tjänstgör beror på vilken stabsberedskap (1 - 4) som är beordrad medan biträdespersonalen i regel tjänstgör i tre avlösningar och oberoende av anbefalld stabsberedskap. För oss innebär det att insatskompaniets stabs- och sambandsgrupp delas in i tre avlösningar om vardera en stabsassistent, en signalist och en ordonnans. Gruppchef och ställföreträdare tjänstgör som stabsassistent respektive signalist och en ordonnans blir reserv.

Inledning av stab- och sambandsgrupp i tre avlösningar.

Oavsett stabsberedskap kommer tre ur gruppen att betjäna sambandsmedel, sköta expeditionstjänst och köra ordonnansturer. Tanken är att öven om det inte finns något akut behov av att staben ska handlägga ärenden så finns det alltid behov av att passa sambandsmedel och att kunna vidta åtgärder när väl något händer.

Kompaniets stab, och här räknar jag med chefen för stab- och trosstroppen, vid stabsberedskap 4 ska bemanna ett gemensamt vakthavande befäl. Vid stabsberedskap 3 tänker jag att staben ska ha ett VB för stridsledningstjänst (gamla sektion 2) och ett VB för underhållstjänst (gamla sektion 1/3).

Insatskompaniets stab (med C STR)

I stabsberedskap 4 kommer ledningsplatsen att vara bemannad av en avlösning ur stab- och sambandsgruppen samt ett VB.

Stabsberedskap 4

I stabsberedskap 3 kommer ledningsplatsen att vara bemannad av en avlösning ur stab- och sambandsgruppen samt två VB.

Stabsberedskap 3

I stabsberedskap 2 kommer ledningsplatsen att vara bemannad av en avlösning ur stab- och sambandsgruppen samt halva staben inklusive kompaniets chef (ställföreträdare).

Stabsberedskap 2

 Här har jag haft fräckheten att inkludera sjukvårdsgruppens chef (ställföreträdare) i staben då jag tror att det kan vara rationellt i vissa lägen.

I stabsberedskap 1 kommer ledningsplatsen att vara bemannad av en avlösning ur stab- och sambandsgruppen samt staben inklusive kompaniets chef och ställföreträdare.

Stabsberedskap 1

 Ett exempel på passfördelning med tre vakter (vaktkvarter) finns här:

Passfördelning från Instruktion för Stridstjänsten vid Marinen Stridsledningstjänst Del C Ksrr och Trr

Med indelning i tjänstgöring - inre tjänst/beredskap - vila får varje soldat minst 8 timmars vila per dygn och det tror jag är ett minimum för uthållig verksamhet. Tid då avlösning är i beredskap eller är sysselsatt med inre tjänst ska täcka in all övrig tjänst exempelvis eldpost eller inpasseringspost, handräckning eller städning.

Detta blogginlägg ingår i en serie:
Hemvärnsinsatskompaniet som ...
... militärpolispluton
... skyttekompani
... marin stab

Ekonomisk ersättning till soldater

Även om jag är positiv till värnplikt så är det viktigt att soldater får en rimlig ekonomisk ersättning och det gäller både för oss i Hemvärnet samt för värnpliktiga under grundutbildning respektive repetitionsutbildning.Själv fick jag fundera lite extra på den ekonomiska ersättningen när jag fick ett brev från Försäkringskassan:

Sjukpenninggrundande inkomst
Du får det här brevet då Försvarsmakten har meddelat att du har deltagit i en hemvärnsövning.

Försäkringskassan utreder vilken inkomst din ersättning ska beräknas på. Den inkomsten kallas för sjukpenninggrundande inkomst. Med anledning av att din sjukpenninggrundande inkomst senast fastställdes 3 juni 2016 behöver Försäkringskassan aktuella uppgifter avseende din årsinkomst.

Information
För att Försäkringskassan ska kunna pröva rätten till en aktuell sjukpenninggrundande inkomst behöver du därför fylla i bifogad blankett.

Du har möjlighet att lämna synpunkter
Skicka in aktuella inkomst uppgifter senast den 24 juni 2019. Om du inte hör av dig kommer Försäkringskassan att besluta att din sjukpenninggrundande inkomst sänks till 0 kronor från och med 9 maj 2019. Detta innebär att din dagpenning vid hemvärnsövning kommer att betals ut enligt grundbeloppet med 130 kronor per dag.

Liksom många andra i min ålder har jag en inkomst som är högre än SGI-taket och därför har jag inte varit så engagerad i att uppdatera min SGI. Nu fick jag lägga några timmar på att kolla upp allt som behövdes för att fylla i blanketten det vill säga när jag hade lönesamtal senast, när lönerevisionen skedde och för säkerhets skulle skickade jag med några lönespecifikationer. Resultatet blev att jag fortfarande har samma SGI som tidigare (SGI-taket). Man kan tycka att det varit smidigare ifall Försäkringskassan ringt min arbetsgivare (de har telefonnumret) och frågat ifall jag jobbade kvar där och sedan nöjt sig med det. Det hade nog tagit mindre tid även för Försäkringskassan. När det gäller formuleringarna i brevet; att man får 130 kr per dag ifall man inte svarar, så förstår jag som statstjänstman varför man skriver så (sådana hot är bra ifall man vill få svar) och jag har själv skickat liknande brev (fast då har det gällt utredning av skatteavdrag). När det gäller brev till oss som frivilligt ställer upp för försvaret (staten) så hade det ändå låtit lite bättre om Försäkringskassan (staten) formulerat sig på ett annat sätt.

Om vi bortser från Försäkringskassans hantering så har man ändå hittat en bra lösning när det gäller den ekonomiska ersättningen till hemvärnsmän. När jag gick med i Hemvärnet 1995 övade vi nästan uteslutande på helger medan vi idag har längre övning som även innebär att man måste vara ledig från jobbet. Utöver dagpenning får den som fullgör utbildningsdagarna enligt avtalet en utbildningspremie vilket gör att de flesta inte förlorar pengar på att vara tjänstledig från ordinarie arbete.

Mycket har hänt med den ekonomiska ersättningen under grundutbildning sedan jag gjorde GU. Då fick vi inledningsvis 38 kr/dag medan dagens värnpliktiga får 146 kr. Även utryckningsbidraget har ökat rejält så att man nu får drygt 48 000 kr i utbildningspremie efter 11 månader. När färre kallas in för värnpliktsutbildning så är det bra att de som gör det får en högre ersättning.

Något som dock inte hängt med i förändringarna av värnplikten, där idag endast en bråkdel berörs, är den ekonomiska ersättningen under repetitionsutbildning. Här är det samma regler som under det kalla kriget när i stort sett alla män grundutbildades och kallades in till repmöten - 90 % av SGI. Detta är inte rimligt. Det hade varit bra ifall fler kunde få militär eller civil totalförsvarsutbildning men så är inte fallet och då måste det ske en anpassning kanske liknande den som skett för hemvärsmän. Jag har svårt att motivera varför jag som frivilligt är med i Hemvärnet ska ha en högre ersättning än den som kallas in till repetitionsutbildning med plikt.