Av en slump hittade jag nu idag denna artikel, skriven av före detta riksdagsmannen och försvarspolitikern Hans Lindblad (fp):
En försvarspolitikers upplevelser a propå Lennart Ljungs tjänstedagböcker
Jag minns namnet, men inte så mycket mer, från 90-talets debatt och jag ska villigt erkänna att jag då inte insåg hur väl genomtänkt folkpartiets försvarspolitik var. Samhället i allmänhet och försvarspolitiken i synnerhet skulle må bra av mer tillbakablickar så att vissa får ta ansvar för misslyckanden medan andra får erkännande.Efter att ha läst denna artikel inser jag att vårt försvar skulle mått mycket bättre idag om försvarspolitiker som Hans Lindblad haft mer att säga till om.
Några intressanta citat som belyser hur relationen var mellan ÖB och riksdagen då men som även har bäring på dagens förhållanden:
"[...] Något som helst tal om ekonomisk nivå var det självfallet inte.
Det sista citatet är kanske intressantast. Det belyser att Ljung, liksom också andra ÖB-ar, tycktes anse att politikernas uppgift ifråga om försvaret var att ge så höga anslag som möjligt. Däremot bör de inte granska olika funktioner inom försvarsmakten för att söka luckor eller obalanser. Problemet ur ÖB:s synvinkel med sådant var naturligtvis att om politiker började titta på alternativa lösningar inför ett försvarsbeslut så kunde det rubba kompromisserna i militärledningen och därmed själva grundbulten i försvaret, alltså principen för anslagsfördelningen mellan försvarsgrenarna.
Men försvarsanslagen kan aldrig vara en fråga som avgörs i dialog mellan försvarspolitiker och ÖB. Inom respektive parti och koalition måste den ekonomiska avvägningen göras över hela fältet, alltså skatter mot behov inom samtliga departements områden." (s. 7)
"De folkvaldas roll
Politiker i alla demokratier vet att ”verkligheten sitter i detaljerna”. En av mina uppgifter som försvarspolitiker var att inför kollegor i riksdagsgruppen och partiet i övrigt ange om jag tyckte försvaret borde förstärkas. Självklar politisk etik gjorde att jag knappast kunde föreslå mer pengar om jag inte tyckte att de anslag försvaret redan hade användes på ett optimalt sätt." (s. 7)
"Den stora skillnaden mellan politiker inom till exempel skola och trafik jämfört med försvar är att inom det senare området kan myndigheten dölja mycket genom hemligstämpeln. Det kändes konstigt att sitta i de mest centrala organen för försvarspolitiker men inte få veta eller påverka vilken uthållighet som skulle gälla för förnödenheter, bränsle och ammunition. Vi fick nöja oss med beskedet att uthålligheten var ”X veckor”. Då är det inte lätt att ta ställning till vad dessa områden borde kosta. Men Sverige är ju ett land där tjänstemän överordnas folkvalda." (s. 8)
Något som överraskade mig var beskrivningen av regeringsskiftet 1991, och särskilt då skiftet från Roine Carlsson (s) till Anders Björck (m), som det som förhindrade en balanserad modernisering och omstrukturering av Försvarsmakten. Konsekvenserna av detta lider vi fortfarande av.
Artikeln är väl värt att läsas i sin helhet. Själv har jag idag även beställt ett par böcker Hans Lindblad skrivit.
tisdag 21 augusti 2012
lördag 18 augusti 2012
Alliansfrihet i fred syftande till ...
Den officiella säkerhetspolitiska linjen under det kalla kriget var Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Nu i efterhand har vi fått lära oss att Försvarsmakten hade ett omfattande samarbete med NATO även i fredstid. Men även om det var mycket få som hade insyn i dubbelspelet på högsta nivå så måste det ha varit desto fler som insåg att Försvarsmaktens praktik inte hängde ihop med säkerhetspolitiken.
Bilden nedan visar radartäckning (inte på lägsta höjd) för låghöjdsspaningssystemet PS 15. Grupperingsplatserna var hemliga när de var i drift men under senare år har uppgifter om systemet publicerats.
Med tornradarn PS 15 fick Flygvapnet möjlighet att stridsleda jaktflyg mot flygplan även på låg höjd men inte i alla områden. Sverige hade inte råd att bygga ut detta system runt hela kusten/gränsen och man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att se en tyngdpunkt åt sydost; mot de länder som var med i Warszawapakten.
En neutral stat är enligt folkrätten skyldig att förhindra att dess territorium utnyttjas som krigsskådeplats eller som bas för krigsoperationer. Överflygning av flygstridskrafter var inte någon stor fråga vid tiden för Haagkonventionen (1907) men det hade blivit det om vi hade försökt vara neutrala i ett tredje världskrig i Europa. Även om det inte var någon risk för att västmakterna skulle angripa Sverige så var det en högst reell risk att flyg från NATO skulle kränka svensk neutralitet och särskilt det svenska luftrummet. I den fiktiva krigsskildringen Det totala kriget, uppföljare till boken Tredje världskriget skriven 1982 och liksom den skriven av den brittiske generalen John Hackett, flyger mycket riktigt brittiskt och västtyskt attackflyg genom Sverige för att komma runt luftförsvaret i Östtyskland.I det årliga häftet Militära fakta beskrivs också att både väst och öst skulle kunna ha som strategiska mål att flytta fram luftförsvar och flyg till Sverige.
Om Försvarsmakten hade arbetat för ett försvar som skulle stödja vår säkerhetspolitiska linje borde vi givetvis skaffat oss lika goda möjligheter att ingripa mot västliga kränkningar som mot öst vid neutralitet, men det gjorde vi inte. Det stora problemet är att de enda som inte visste detta var det svenska folket. Militärer, och därmed även politiker, i väst och öst lär inte haft några problem att pejla in våra fasta radarstationer och då måste bilden ha blivit klar: Sverige avsåg inte att ingripa mot västliga kränkningar vid en eventuell neutralitet.
En bekant för mig berättade när han var kadett i Flygvapnet om att en annan kadett frågat en lärare varför vi bara hade detta radarsystem på östkusten varpå läraren hade svarat att det skulle vara en väldig omväg för ryssarna att anfalla västerifrån.
Ett neutralt Sverige med ett starkt luftförsvar skulle ha kunnat fungera som ett skydd både för väst och för öst vid ett storkrig men om Sovjetunionen bedömde att Sverige inte hade förmåga eller vilja att ingripa mot västliga kränkningar så skulle det ha varit omöjligt att nå målet neutralitet i krig.
Jag menar alltså att krigsförberedelser är politik, och därmed krävs också att kompetenta försvarspolitiker har inflytande över den här typen av handfasta frågor. Nu vet jag inte vilket inflytande svenska politiker hade över utformandet av de olika radarsystemen under det kalla kriget men klart är att allmänheten inte fick veta något. Den svensk som skulle ha publicerat sådana här uppgifter skulle ha kunnat räkna med fängelse.
PS-15 har för länge sedan ersatts av PS 870. Grupperingsplatserna för detta system är fortfarande hemliga men i Flygvapennytt 5/91 finns följande skiss över radarstationerna som visar att Försvarsmakten insett behovet av radartäckning runt hela vårt land:
Obs! Jag vill inte se några kommentarer, diskussioner eller antydningar om gruppering eller radartäckning för våra nuvarande radarsystem.
Bilden nedan visar radartäckning (inte på lägsta höjd) för låghöjdsspaningssystemet PS 15. Grupperingsplatserna var hemliga när de var i drift men under senare år har uppgifter om systemet publicerats.
En neutral stat är enligt folkrätten skyldig att förhindra att dess territorium utnyttjas som krigsskådeplats eller som bas för krigsoperationer. Överflygning av flygstridskrafter var inte någon stor fråga vid tiden för Haagkonventionen (1907) men det hade blivit det om vi hade försökt vara neutrala i ett tredje världskrig i Europa. Även om det inte var någon risk för att västmakterna skulle angripa Sverige så var det en högst reell risk att flyg från NATO skulle kränka svensk neutralitet och särskilt det svenska luftrummet. I den fiktiva krigsskildringen Det totala kriget, uppföljare till boken Tredje världskriget skriven 1982 och liksom den skriven av den brittiske generalen John Hackett, flyger mycket riktigt brittiskt och västtyskt attackflyg genom Sverige för att komma runt luftförsvaret i Östtyskland.I det årliga häftet Militära fakta beskrivs också att både väst och öst skulle kunna ha som strategiska mål att flytta fram luftförsvar och flyg till Sverige.
Om Försvarsmakten hade arbetat för ett försvar som skulle stödja vår säkerhetspolitiska linje borde vi givetvis skaffat oss lika goda möjligheter att ingripa mot västliga kränkningar som mot öst vid neutralitet, men det gjorde vi inte. Det stora problemet är att de enda som inte visste detta var det svenska folket. Militärer, och därmed även politiker, i väst och öst lär inte haft några problem att pejla in våra fasta radarstationer och då måste bilden ha blivit klar: Sverige avsåg inte att ingripa mot västliga kränkningar vid en eventuell neutralitet.
En bekant för mig berättade när han var kadett i Flygvapnet om att en annan kadett frågat en lärare varför vi bara hade detta radarsystem på östkusten varpå läraren hade svarat att det skulle vara en väldig omväg för ryssarna att anfalla västerifrån.
Ett neutralt Sverige med ett starkt luftförsvar skulle ha kunnat fungera som ett skydd både för väst och för öst vid ett storkrig men om Sovjetunionen bedömde att Sverige inte hade förmåga eller vilja att ingripa mot västliga kränkningar så skulle det ha varit omöjligt att nå målet neutralitet i krig.
Jag menar alltså att krigsförberedelser är politik, och därmed krävs också att kompetenta försvarspolitiker har inflytande över den här typen av handfasta frågor. Nu vet jag inte vilket inflytande svenska politiker hade över utformandet av de olika radarsystemen under det kalla kriget men klart är att allmänheten inte fick veta något. Den svensk som skulle ha publicerat sådana här uppgifter skulle ha kunnat räkna med fängelse.
PS-15 har för länge sedan ersatts av PS 870. Grupperingsplatserna för detta system är fortfarande hemliga men i Flygvapennytt 5/91 finns följande skiss över radarstationerna som visar att Försvarsmakten insett behovet av radartäckning runt hela vårt land:
Obs! Jag vill inte se några kommentarer, diskussioner eller antydningar om gruppering eller radartäckning för våra nuvarande radarsystem.
Militarismen - ett problem i Sverige?
I Aftonbladet läste jag ett bekant namn under debattartikeln Låt ungdomar slippa militär på sin festival. Den var bland annat skriven av Lisa Behrenfeldt som jag känner till som redaktör för Fältbiologernas tidning Fältbiologen men som tydligen också är aktiv i nätverket Ofog. Aktivisterna är antimilitarister och ser det som ett problem att ungdomar utsätts för Försvarsmaktens informationsinsatser på festivalen Ung08.
Jag vill börja med att ta avstånd från militarism. Enligt NE är militarism "tänkesätt och åtgärder som hör samman med en auktoritär användning av militär våldsmakt utanför de professionellt avgränsade militära försvarsuppgifterna inom ett samhället. Militarism innebär t.ex. att en militär ordning föredras framför en civil inte endast för att den anses mer effektiv utan också för att den återger nationalistiska, historiska eller manliga ideal." Den tyska och japanska militarismen var en starkt bidragande orsak till det andra världskriget.
Sverige under det kalla kriget kan med sitt totalförsvar ses som ett väldigt militariserat samhälle. Varje person hade sin uppgift att fylla i beredskapsplanerna och inte bara värnpliktiga män utan även familjens Volvo var krigsplacerad. Jag har dock aldrig själv upplevt att det svenska försvaret varit särskilt militaristiskt och jag tror att det hade sin orsak i den starka folkförankringen. Ett värnpliktsförsvar kan leda till att varje man blir en soldat men i Sverige gjorde det i stället att militären blev en del av folket. Antagligen går detta tillbaka till andan under krigsårens beredskapstjänstgöring.
Aktivisterna tar även upp motsättningen mellan skolans uppdrag att lära elever att fråga varför och militärens krav på blind lydnad. Inte heller här känner jag igen mig. Beskrivningen kanske passar in på kustjägarnas rätt extrema utbildning men inte på övrig värnpliktsutbildning - svenska soldater med värnpliktiga befäl har varit mycket bra på att tänka själva. Att en order sedan inte kan vara ett beslutsunderlag följer av de krav som kriget ställer och det lär man sig att acceptera utan att därför förlora förmågan att tänka själv. I stort sett alla befäl jag kommit i kontakt med har visat att detta är en fråga om av/på. I vissa lägen krävs lydnad utan ifrågasättande men annars är det ingen större skillnad mot hur man arbetar tillsammans civilt.
I dag har vi dock ett yrkesförsvar och folkförankringen är inte längre en självklarhet. Jag ser också risker med en militär som isoleras från samhället i övrigt och som med tiden kan utveckla en tydlig kåranda med värderingar som skiljer sig från det civila samhället. Aktivisterna skriver att Försvarsmaktens deltagande i festivalen är en del av rekryteringsarbetet som ungdomarna alltså ska skyddas ifrån. Samtidigt är det ett problem att segregation och hopplöshet riskerar att bli den främsta grunden för rekrytering. Här ser jag en stor motsägelse. Om vi vill motverka att Försvarsmakten och de anställda soldaterna isoleras från samhället så krävs att Försvarsmakten visar upp sig och arbetar med bred rekryteringen även mot de som inte har förlorat hoppet.
När jag läser om Ofogs aktioner får jag intrycket av att detta handlar mer om att aktivisterna vill söka spänning i tillvaron på ett sätt som är accepterat i deras umgängeskretsar än om vilja att arbeta mot de verkliga militära hoten i vår värld, det vill säga de drivs av samma krafter som lockar andra att bli militärer.
Jag vill börja med att ta avstånd från militarism. Enligt NE är militarism "tänkesätt och åtgärder som hör samman med en auktoritär användning av militär våldsmakt utanför de professionellt avgränsade militära försvarsuppgifterna inom ett samhället. Militarism innebär t.ex. att en militär ordning föredras framför en civil inte endast för att den anses mer effektiv utan också för att den återger nationalistiska, historiska eller manliga ideal." Den tyska och japanska militarismen var en starkt bidragande orsak till det andra världskriget.
Sverige under det kalla kriget kan med sitt totalförsvar ses som ett väldigt militariserat samhälle. Varje person hade sin uppgift att fylla i beredskapsplanerna och inte bara värnpliktiga män utan även familjens Volvo var krigsplacerad. Jag har dock aldrig själv upplevt att det svenska försvaret varit särskilt militaristiskt och jag tror att det hade sin orsak i den starka folkförankringen. Ett värnpliktsförsvar kan leda till att varje man blir en soldat men i Sverige gjorde det i stället att militären blev en del av folket. Antagligen går detta tillbaka till andan under krigsårens beredskapstjänstgöring.
Aktivisterna tar även upp motsättningen mellan skolans uppdrag att lära elever att fråga varför och militärens krav på blind lydnad. Inte heller här känner jag igen mig. Beskrivningen kanske passar in på kustjägarnas rätt extrema utbildning men inte på övrig värnpliktsutbildning - svenska soldater med värnpliktiga befäl har varit mycket bra på att tänka själva. Att en order sedan inte kan vara ett beslutsunderlag följer av de krav som kriget ställer och det lär man sig att acceptera utan att därför förlora förmågan att tänka själv. I stort sett alla befäl jag kommit i kontakt med har visat att detta är en fråga om av/på. I vissa lägen krävs lydnad utan ifrågasättande men annars är det ingen större skillnad mot hur man arbetar tillsammans civilt.
I dag har vi dock ett yrkesförsvar och folkförankringen är inte längre en självklarhet. Jag ser också risker med en militär som isoleras från samhället i övrigt och som med tiden kan utveckla en tydlig kåranda med värderingar som skiljer sig från det civila samhället. Aktivisterna skriver att Försvarsmaktens deltagande i festivalen är en del av rekryteringsarbetet som ungdomarna alltså ska skyddas ifrån. Samtidigt är det ett problem att segregation och hopplöshet riskerar att bli den främsta grunden för rekrytering. Här ser jag en stor motsägelse. Om vi vill motverka att Försvarsmakten och de anställda soldaterna isoleras från samhället så krävs att Försvarsmakten visar upp sig och arbetar med bred rekryteringen även mot de som inte har förlorat hoppet.
När jag läser om Ofogs aktioner får jag intrycket av att detta handlar mer om att aktivisterna vill söka spänning i tillvaron på ett sätt som är accepterat i deras umgängeskretsar än om vilja att arbeta mot de verkliga militära hoten i vår värld, det vill säga de drivs av samma krafter som lockar andra att bli militärer.
Strid e livet - Vägra muck
Under åren 1979-1980 bildades, slog och dog pop-punk-reggae-gruppen Rasta Hunden från Sundsvall. Jag bodde själv i Sundsvall under de åren men då jag var omkring 5 år så har jag inga som helst minnen av gruppen. Jag hörde i stället deras enda skiva Rasta Hunden i början av 1990-talet. En av spåren på skivan heter Strid e livet. Nu har jag läst att texten är dubbelt ironisk (dvs den ironiserar över ironiska texter) men när jag hörde den hade jag svårt att förstå kopplingen till Afghanistan. Nu idag 2012 kan man i stället få för sig att texten handlar om GSS/K i ISAF.
tisdag 7 augusti 2012
Vill regeringen krascha försvaret?
Som miljöpartist var det glädjande att öppna tidningen i morse och läsa Peter Rådbergs (MP, försvarsutskottet) debattartikel på Brännpunkt Jas Gripen kan krascha försvaret.
[...]
Frågan är vad regeringen tycker är viktigast: försvarsindustripolitik eller försvarspolitik?
Det är inte ett särskilt vågat påstående att Gripen-systemet har slukat en oproportionerligt stor del av försvarsanslagen. Vi har ett modernt flygplan men inte tillräckligt med pengar för att kunna låta våra piloter få tillräckligt med flygtid eller ha modern och tillräcklig beväpning.
[...]
Miljöpartiet har varit kritisk till JAS-projektet under lång tid. Nu handlar kritiken dock inte längre om att vi inte behöver något försvar, eller något stridsflygplan alls, utan om att regeringens politik leder till en kraschad försvarsförmåga. Jag kan med gott samvete konstatera att Miljöpartiet har en väsentligt bättre försvarspolitik än regeringen, men jag måste erkänna att jag är mer förvånad än glad över detta.
[...]
Frågan är vad regeringen tycker är viktigast: försvarsindustripolitik eller försvarspolitik?
Det är inte ett särskilt vågat påstående att Gripen-systemet har slukat en oproportionerligt stor del av försvarsanslagen. Vi har ett modernt flygplan men inte tillräckligt med pengar för att kunna låta våra piloter få tillräckligt med flygtid eller ha modern och tillräcklig beväpning.
[...]
Miljöpartiet har varit kritisk till JAS-projektet under lång tid. Nu handlar kritiken dock inte längre om att vi inte behöver något försvar, eller något stridsflygplan alls, utan om att regeringens politik leder till en kraschad försvarsförmåga. Jag kan med gott samvete konstatera att Miljöpartiet har en väsentligt bättre försvarspolitik än regeringen, men jag måste erkänna att jag är mer förvånad än glad över detta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)