onsdag 12 september 2012

Ansvaret för tvåbefälssystemet

Kungl Krigsvetenskapsakademien kommenterar idag införande av tvåbefälssystemet. ÖB skriver att det är riksdag och regering som beslutat att införa ett tvåbefälssystem. KKrVA konstaterar dock att initiativet kom 2006 från dåvarande ÖB. 

Så här går det till inom försvarspolitiken, liksom inom de flesta (alla?) politikområden. Myndigheten (Försvarsmakten) hemställer först om en förändring. Regeringen låter sedan utreda förslaget, vilket ofta sker av tjänstemän från myndigheten. Slutligen skriver tjänstemän på departementet, som ofta kan ha en bakgrund inom myndigheten, en proposition till riksdagen som efter utskottsbehandling klubbar igenom förslaget. För den som vill veta mer rekommenderas Hans Lindblads (fp) böcker Jag var för snäll och Ämbetsmannastaten.

Jag skulle gissa att alla förändringar inom ramen för den stora ominriktningen av Försvarsmakten gått till på detta sätt. Det politiska intresset har varit begränsat till att minska kostnaderna. Det ansvar man ska lägga på politikerna i regering och riksdag är inte att de kommit med en lång rad dåliga förslag utan i stället att man inte ifrågasatt de förslag som kommit från Försvarsmakten.

Det allvarliga i frågan är när myndighetsföreträdare, och i detta fall till och med myndighetschefen, lägger ansvaret för impopulära förändringar på politikerna. Om inte ÖB fullt ut står för tvåbefälssystemet - vem ska då göra det?

8 kommentarer:

  1. Nu måste jag ta ÖB lite i försvar. Det krävs faktiskt två att dansa och som ÖB säger så är pressen hård att genomföra förändringen. Som Johan Wiktorin på F&S skriver så är jag också förvånad över varför vi inte låter det ta tiden fram till 2019 när vi ändå har målbilden om den fungerande organisationen.

    Det här börjar likna ÖB Wiktorins förslag att reducera organisationen för att frigöra resurser till förnyelse men de frigjorda resurserna återtogs av statsmakterna. Man verkar inte ha tid att låta besparingar och förändringar växa in.

    J.K Nilsson

    SvaraRadera
  2. Tycker du alltså att idén med övergång till ett tvåbefälssystem i grunden är bra och att det enda problemet är att övergången går för fort?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker det är rent ut sagt en skitkass idé. Hade du frågat mig så hade strypt det i sin linda men nu var det ingen som frågade mig och beslut är taget. Nu gäller det att göra det så bra som möjligt.

      Jag är helt övertygad om att det går att göra på ett bra sätt med hög uteffekt men att stressa igenom detta för att passa det rikskassa köpet av stödsystem med saknad funktionalitet för både tvåbefälssystem och anställda soldater (Det införs när som helst nu) så blir det inte bra. Dessutom tror jag inte på att helt efterlikna hur våra västliga länder använder officerare och underofficerare, det är varken rationellt eller effektivt i mina ögon.

      Om du läste mitt inlägg i natt så ser du hur jag tycker det fungerat och att jag därmed inte tycker att det finns skäl att ändra det. Men nu är vi inte kvar, därför gäller det att skynda långsamt så att vi kan bygga något bra.

      J.K Nilsson

      Radera
    2. Jo, jag läste ditt blogginlägg och därför blev jag förvånad när du såg dig tvungen att ta ÖB i försvar. ÖB (befattningen, inte personen) har bett regeringen om att få ett tvåbefälssystem men när det väl ska genomföras och får en del oönskade konsekvenser (de påtänkta specialistofficerarna vill hellre sluta än bli omgalonerade) så försvarar han genomförandet med att regering och riksdag har beslutat detta. Sanningen är ju att om inte ÖB hade föreslagit detta så skulle ingen politiker ha kommit på tanken.

      Radera
    3. Det ÖB skrev om var tempot, inte beslutet i sig. Precis som Allan Widman trodde att vi kunde ha omsatt vänpliktsorganisationen år 2014 med GSS/T och -/K. Det finns ett tryck ifrån politiskt håll som inte är negligerbart. Även OF påstår att det finns en politisk irritation över de förmåner och avtal som AG och ATO har som begränsar spelrummet för att "effektivisera" försvarsbudgeten.

      Om det nu var så att politikerna inte brydde sig, varför skulle man ens bry som om att lagstifta i ärendet? Försvarsmakten är precis som vilken annan arbetsgivare som helst fri att anställa vem fasen den vill utifrån grundlagens krav. Försvarsmakten är fri att kalla sina anställde vad de egentligen vill så länge inte begreppen tillhör officersförordningen. Försvarsmakten är fri att dela ut arbetsuppgifter till sina anställda så länge det ligger inom kompetens, förmåga och avtal.

      Varför kunde inte politikerna då vänt propåerna med hänvisning till NBO och skolbeslutet ifrån slutet av 1990-talet? Alla möjligheter fanns ju där men naturligtvis verkar man ha piskat upp en stämmning där alla parter vill leda.

      J.K Nilsson

      Radera
    4. Givetvis uppstår förväntningar från politiskt håll när myndigheten föreslår reformer. Dessa förväntningar är det dock myndigheten som skapat. Vi hade alltså de bästa plutoncheferna i världen - vilken politiker skulle ha kommit på tanken att det här var ett problem som måste lösas med ett nytt system för personalförsörjning?

      Jag är starkt kritisk mot våra politiker, men det är för att det inte i större utsträckning ifrågasätter underlag och förslag från myndigheten.

      Radera
    5. Det är en sak att ifrågasätta underlag och förslag ifrån myndigheter och en annan att styra dessa. Försvarsutskott och departement verkar ju bara ifrågasätta kostnader. Försvarsmakten anger t.ex. ett behov av 60 - 80 nya flygplan som ryms inom en förväntad budget men då stryper den politiska nivån den här skamgränsen med en fjärdedel till en tredjedel och påstår att man tar ansvar.

      Jag vill påstå att jag upplever det som en prestigesak i från den politiska ledningen att inte "bara" reagera på myndighetens propåer och underlag utan man vill även ta chansen att visa någon form av ledarskap. Dock är man så urusel på att förstå vad man leder eller så är man så taktisk att man kan gömma sig bakom myndigheten med hänvisning till att man bara genomför det myndigheten önskar. Precis som i fallet med Försvarsbeslut 2004 där man de facto hade politisk representation för att säkerställa de politiska målen men i efterhand så påtalade försvarsministern att man minsann hade gjort allt myndigheten bad om och andra uppgifter som skulle lösas fick någon annan myndighet lösa. Att Försvarsmakten hade gjort ett dåligt jobb fick Försvarsmakten stå för själva men när utredningsgruppen bestod av lika många politiker som militärer så har jag svårt att förstå varför man gömmer sig bakom myndigheten. Dessutom hänvisade man i lösningen till att myndigheten löste uppgifter som man i tidigare Försvarsbeslut tagit ifrån myndigheten.

      J.K Nilsson

      Radera
  3. I personalförsörjningssystemet så har myndigheten dessutom angett en rad villkor, bl.a. lagstiftning, som åligger den politiska nivån att besluta om utanför Försvarsmaktens ansvarsområde. Det hänger ihop med att få ihop tvåbefälssystemet och soldater men när Försvarsmakten inte kan använda största delen av de förväntade soldaterna p.g.a. fördröjd lagstiftning är det väll ändå inte mycket begärt att först när villkoren är uppfyllda också ställa krav på reformen?

    J.K Nilsson

    SvaraRadera