onsdag 12 december 2012

Nygammal hotbild för inte försvaret framåt

Bland försvarsbloggare, nu senast Skipper, och andra som förespråkar ett starkare försvar verkar det finnas en fast övertygelse om att försvaret behöver en ny, eller snarare nygammal, hotbild. De som inte vill se en hotbild mot Sverige i en rysk upprustning liknas med strutsar som sticker huvudet i sanden. Jag tror tvärtom att vi på olika sätt behöver ett starkare försvar men att detta endast skulle försvåras om den ryska upprustningen blir den hotbild som får forma det framtida försvaret.

Officiella hotbilder är inte bara interna planeringsunderlag utan i högsta grad politik. När vi pekar ut ett land som potentiell fiende så gör vi samtidigt Sverige till en potentiell fiende för det landet. I vår utrikespolitik strävar vi efter goda förhållanden med våra grannländer och jag tror inte att det går att kombinera goda relationer med ett land som samtidigt är den officiella militära hotbilden. Då återstår att ha en inofficiell hotbild; något vi provade på när vi under det kalla kriget sade oss vara alliansfria och sträva efter att vara neutrala i krig medan all militär planering rätt öppet inriktades mot Sovjetunionen som angripare. Detta dubbelspel ledde till hemlighetsmakeri och omöjliggjorde verklig säkerhetspolitisk debatt och det är något som jag tror fortfarande präglar säkerhetspolitiken och det är inte något jag vill gå tillbaka till.

Hotbilder har även den inrikespolitiska nackdelen att de skapar splittring kring försvaret. Jag tror att en del av vänsterns motstånd mot försvaret under det kalla kriget berodde på att det var Sovjetunionen som utgjorde den militära hotbilden. Jag tror att människor både till höger och vänster vill göra motstånd mot ett verkligt militärt angrepp, oavsett var det kommer ifrån. Trots att det bara gått tjugo år sedan det finska inbördeskriget så var det ett enat finländsk folk som stod emot Sovjetunionen under vinterkriget. De hotbilder som målas upp i fred utifrån militär förmåga och olika framtidsscenarier är dock i hög grad beroende av politisk uppfattning och inget som man kan förväntas uppnå enighet kring. (Den som tvivlar på att hotbilder påverkar inställningen till försvaret kan göra tankeexprimentet att Sverige under det kalla kriget skulle ha kombinerat neutralitetspolitiken med ett militärt försvar som hade ett NATO-angrepp som hotbild.)

Det är också så att krig är oförutsägbara och militära hot kan uppstå där man minst väntar dem. Sverige satsade i början av förra seklet på Bodens fästning men när kriget kom till Norden var det tyskar som hotade oss från Norge och Danmark. Ett försvar som är alltför snävt inriktat på ett visst hot riskerar därför att vara dåligt anpassat till framtida hot som vi idag inte kan veta något om. Försvarsmakten har ingen stolt historia av att formulera hotbilder. Wilhelm Agrell använder uttrycket det lagoma hotets princip för att beskriva hur hotbilden under det kalla kriget valdes för att passa det försvar vi hade. Samtidigt finns exempel där hotbilder förverkligats men då tror jag att de många gånger blivit självuppfyllande med det första världskriget som det största och mest fruktansvärda exemplet.

När presidentkandidaten Mitt Romney pekade ut Ryssland som Förenta staternas främsta geopolitiska fiende användes det direkt av den ryske presidenten Vladimir Putin som ett argument mot NATO:s robotsköld i Östeuropa. Historien är full av exempel på kapprustningar som från respektive sida motiverats av motpartens rustningar. Fenomenet kapprustning är något som generellt leder till ökade kostnader och minskad säkerhet. Alla länder kan motivera upprustning med rustningar i andra länder men när man väljer den argumentationen så har man också valt kapprustningens väg.

Anledningen till att så många verkar vilja gå tillbaka till en tydlig hotbild för Försvarsmakten tror jag är att det var att den gamla hotbilden försvann som ledde till kollapsen för försvaret. Den lärdom som jag tycker att vi borde dra av detta är i stället att det var fel att ha en enda hotbild som det enda motivet för vårt försvar.

Kanske tror man att det skulle vara lättare att övertyga politikerna om att ändra inriktning för försvaret om det kan motiveras med att omvärlden förändrats och inte att politikerna gjorde fel när det gamla existensförsvaret skrotades? Det kan ligga något i detta men jag tror att en förändrad försvarspolitik måste utgå ifrån ett konstaterande av de misstag som politiker och försvarsledning gjort så att vi kan dra lärdom av dessa.

Framtiden är omöjlig att förutse och sannolikheten för varje enskilt framtidsscenario är försvinnande liten. Det är därför inte sannolikheten hos en enskild hotbild utan den stora osäkerheten kring utvecklingen i världen som gör att jag anser att vi måste ha ett fungerande försvar. För att nå en politisk enighet om att vi behöver ett bättre försvar så tror jag att vi behöver en öppen debatt om vilka möjliga hot som kan uppstå mot vår säkerhet, om vilka av dessa som kan behöva mötas med militära medel samt vilka militära förmågor vi behöver och är beredda att betala för.

20 kommentarer:

  1. Om du tror att det svenska försvaret behöver rusta upp, hur motiverar du det?

    J.K Nilsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle inte uttrycka mig så att vi behöver rusta upp; däremot behöver få det försvar vi har att fungera. Som en del i detta tror jag att vi behöver en annan personalförsörjning, där jag tycker att ditt förslag var mycket intressant. Nu är väl frågan snarast om det ska göras ytterligare neddragningar (lägga ner hela försvarsgrenar?) än om försvarets ska rustas upp.

      Jag oroar mig också mer för vår allmänna krisberedskap, som livsmedels- och energiförsörjning vid internationella kriser, än hur många (obeväpnade?) JAS 39E Flygvapnet kommer att få.

      Att vi behöver ett försvar motiverar jag med att det finns stormakter som ser, och antagligen även kommer att se, militära insatser som legitima verktyg för att uppnå deras nationella mål och den osäkerhet som finns om framtiden.

      Radera
    2. För det första så innebär din första invändning att försvaret ska rustas för att möta sina uppgifter.

      Obeväpnade var väll onödigt? Men det är ju en annan prioritering. Vi kan ju också göra flera saker samtidig? Det är ju inte så att det går att bildligt talat ösa pengar över Försvarsmakten och tro att det löser sig. I själva verket är förmågan att omsätta monetära resurser till militära resurser ganska låg så att en verklig förmågeökning tar lång tid.

      Och med din tredje punkt så ser jag ett utmärkt argument för att rusta upp. Det "Reducerade begränsade angrepp" som vi tydligen ska kunna möta nu är mer av karaktären "Fotbollskriget 1969" än ett verkligt militärt hot. Jag anser helt enkelt inte att en angripare mot Sverige kommer att nöja sig med den låga ambitionen.

      J.K Nilsson

      Radera
    3. I praktiken skulle kanske försvaret behöva rustas upp men jag tror inte att det är rätt ordval för att få politiskt stöd för de förändringar som skulle behöva göras.

      Ja, det var kanske onödigt att skriva obeväpnade men jag kunde inte låta bli när så många som argumenterar för JAS 39E verkar vara beredda att svälja kameler (i form av säkerhetpolitiska risker) men ändå vill sila mygg med ett stort antal super-JAS.

      Radera
    4. Men hur ska man beskriva det då? Vi måste välja ord för att det inte ska vara för obehagligt. Vi valde att säga att vi studerar stridshelikopter när vi egentligen studerade attackhelikopter.

      Så vad ska vi säga nu? "Anpassa organisationen för möta det troligast farligaste militära hotet"? Hur ska man försvara behovet av att återta åtta divisioner stridsflyg som en gång ansågs som ett minsta krav för att försvara Sverige? Vad ska vi säga för att utöka vår flotta av fartyg? Vad ska vi kalla utökandet av antalet besättningar till dessa fartyg så att de kan användas effektivt?

      Men, men så länge vi vet vad vi pratar om.

      Nu tycker jag det är lite fånigt med epitetet "Super-Jas", det är ju inte något revolutionerande jämfört med den planerade utvecklingen av C/D. Men var någonstans menar du att många blundar för säkerhetspolitiska risker men vill ha ett stort antal 39E/F?

      J.K Nilsson

      Radera
    5. Jag förespråkar öppenhet när det gäller försvarspolitiken och tycker givetvis att vi ska använda korrekta beskrivningar men det känns ändå inte rätt att använda ordet upprustning.

      Det jag tror skulle behövas för att få ett fungerande försvar är för det första att ge folket en rättvisande beskrivning av läget i försvaret, utan hemlighetsstämplar över de brister som finns. Vilken förmåga har insatsförsvaret idag och vilken förmåga kan vi rimligen hoppas att ha 2014 eller 2019? Om en sådan rättvisande beskrivning visar att någon (politiker eller tjänsteman) tidigare gett en vilseledande bild så skulle antagligen denne behöva avgå för att återskapa förtroendet. Om folket inser att vi har, eller kommer att få, ett fungerande försvar tror jag att det kan finnas förutsättningar för att satsa mer pengar på försvaret. Vi behöver för det andra en helt öppen debatt om vilka hot vi ser och vilken förmåga totalförsvaret behöver ha, nu och i framtiden.

      OK, super-JAS var också onödigt att skriva men det är många som verkar mena att just anskaffning av JAS 39E är det som behövs för att trygga vår säkerhet. När det gäller balansen mellan olika säkerhetsbefrämjande åtgärder så har vi tydligen både behov av och råd med minst 40 JAS 39E men vi har inget civilförsvar alls (utöver vad vi har i fred). Jag har uppfattningen att vårt samhälle är så sårbart, exempelvis när det gäller energi- och livsmedelsförsörjning, att vi inte har några förutsättningar att stå emot ett sådant väpnat angrepp där 80 mot 40 JAS 39E skulle göra någon skillnad.

      Radera
    6. Jag håller med om att debatten skenbart kan bli vriden mot punktåtgärder men det är det som är charmen med öppenhet, yttrandefrihet och demokrati. Var och en får driva opinion för och mot vad den är intresserad av. Själv är jag kunnig och intresserad av flygplan och flygvapen. Det innebär inte att jag bortser ifrån det andra men jag har självinsikt nog att inse att jag inte kan bedriva opinion om det. Är det så att ingen annan är intresserad av det så vad gör det? Låt mig och mina gelika tala om det vi kan kan så låter vi andra tala om det dom kan.

      Ingen kan allt, få kan mycket om mycket, många kan mycket om lite och väldigt få kan lite om lite. Men tillsammans kan vi allt.

      J.K Nilsson

      Radera
    7. Kloka ord; vi får dock ett stort problem när myndigheten Försvarsmakten tillstyrker anskaffning utan att finansieringen klar. Det ger intryck av att varken vilja eller kunna ta ett helhetsgrepp.

      Radera
    8. Försvarsbudgeten verkar ändå vara ett lotteri på vad som ska anskaffas eller inte får anskaffas. Snart är det ganska enkelt att begära anskaffning. Det är bara att säga vad som inte behöver anskaffas.

      Men det är väll ändå inte myndigheten som har ansvaret att hålla sig till någon obestämd budget när de äskar anskaffning? Däremot skulle man kunna önska sig en verksamhetsplan kopplat mot den strategiska perspektivplanen. Men eftersom jag har lite erfarenhet i det här arbetet så har jag fått mig till livs att det är i högsta grad impopulärt att planera materielanskaffning innan det finns någon slags politisk konsensus om det politiska behovet.

      J.K Nilsson

      Radera
  2. "Trots att det bara gått tjugo år sedan det finska inbördeskriget så var det ett enat finländsk folk som stod emot Sovjetunionen under vinterkriget"

    Det är en direkt felaktig historiebeskrivning. Det förekom mängder av deserteringar, där den absoluta merparten var personer som tillhört den röda sidan.

    Rent allmänt tycker jag självfallet inte att vi ska hetsa mot ett land, men de praktiska förberedelserna måste utgå ifrån det mest troliga scenariot. Och vem i närområdet som upprustar mest just nu är mycket tydligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stalin inrättade en skuggregering i Terijoki 1939 i förhoppningen att de finländska arbetarna skulle ställa sig på Sovjetunionens sida. Så blev inte fallet. Jag har fått uppfattningen att deserteringarna var ett större problem under fortsättningskriget.

      Hur ser det mest troliga scenariot ut? Hur stor är sannolikheten för att just detta inträffar inom en tioårsperiod?

      Radera
    2. Det var under Fortsättningskriget, där har du rätt. När jag sökte på ämnet hittade jag detta inlägg på skalman.nu som kan ge en förklaring:
      "Man ska inte glömma att gräddan av de röda finnarna flydde till Sovjet och där mycket effektivt rensades ut under Stalins utrensningar. Jag tror inte det var ovanligt att man även bland röda finnar insett att Stalin knappast kom med det goda socialistiska samhället."

      Min åsikt är att vi måste ha en egen förmåga som matchar förmågor i närområdet. Om 8 år kommer Ryssland ha kommit en bra bit i sitt moderniseringsprogram för sin krigsmakt.

      Kanske inte så långt de först föresatte sig, men tillräckligt långt för att de ska ha förmågor som kräver att vi höjer tröskeln i form av egna förmågor.

      Radera
    3. Givetvis måste vi följa den militära utvecklingen för att kunna ta ställning till vilka militära förmågor som skulle kunna leda till hot. Det jag vänder mig mot är tanken att Rysslands militära förmåga i sig är en hotbild mot Sverige medan motsvarande förmågor hos stormakterna i väst enbart ses som en tillgång.

      Vi har ingen aning om hur världen kommer att se ut efter 10 år med tilltagande resursbrist eller om vilka stormakters nationella intressen som då skulle kunna leda till konflikter med Sverige.

      Storbritannien levererade 1977 moderna jagare till Argentina och fem år senare fann man sig i krig med dessa jagar på fiendesidan.

      Den nygamla hotbilden är inte något som kommer att kunna leda till politisk enighet kring att vi behöver satsa mer på vårt totalförsvar.

      Radera
    4. Tack förresten för tipset på skalmantråden Lojalitet i Vinterkriget, inläggen i tråden stämmer med min bild.

      Radera
  3. Anser att tänka i hotbild är delvis fel sätt att angripa problemet. Det som behövs är att man tittar på omvärldens förmågor.

    Sedan vad vill vi uppnå med vårt försvar, därifrån besluta om vad försvaret behöver innehålla.

    Givet dagens situation så anser jag att vi ska utöka Hemvärnets kontraktstid från dagens minsta nivå om 4 dagar under ett tillfälle per år till minst 12 dagar fördelat på tre helger sprida över året plus en 6 dagars sammanhållen övning. En sådan åtgärd skulle kraftigt höja Hemvärnets förmåga att verka direkt vid en aktivering/mobilisering. Hemvärnets akilleshäl är att inte tillräckligt många har tillräcklig färdighet att verka direkt.

    Uppgifterna för Hemvärnet är att skydda, försvara och bevaka viktiga installationer, lyckas Hemvärnet med denna uppgift så är det även mycket lättare att få resten av försvaret att fungera direkt.

    Anser att ett hybridsystem är att föredra, vissa förband behöver utgöras av stående personal medan andra behöver det inte.

    Men att återskapa pliktsystems delen kommer att ta tid. Det är lätt att riva men tar tid att bygga upp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig i ditt resonemang om att utgå ifrån omvärldens förmågor och därefter komma fram till mål och innehöll för försvaret.

      När det gäller ditt förslag om att utöka Hemvärnets kontraktstid så tror jag inte på att genomföra detta idag. Däremot skulle hemvärnet kunna utvecklats genom längre direktutbildning och med längre tjänstgöringsplikt och då även mer övningstid. Men då blir hemvärnet något annat än det är idag (som i sin tur är något annat än vad det var när jag gick med 1995).

      Själv har gjort 15 dagar i hemvärnet i år, plus en veckokurs, men vissa tidigare år hade det inte fungerat för mig med så mycket övningar som du föreslår.

      Radera
    2. Har genomfört några undersökningar inom mitt eget förband så väl på forumet soldf.com.

      Den generella bilden är att många faktiskt vill se ett utökat kontrakt, runt 75-80% svarar att de kan öva runt 10-12 dagar per år, men utspritt på en övning var tredje månad. En orsak är att man då ökar kontrakts bonus från dagens 3500 kr till 10500 kr, men även att de flesta inser att dagens tid inte räcker till att öva det som vi behöver kunna.

      En ökad kontrakts tid i Hemvärnet är det enklaste sättet att kraftigt höja försvarets förmåga, Hemvärnets 40 bataljoner finns spridda över landet och kan snabbt aktiveras, genom att förbättra det som redan finns så sparar man mycket tid och pengar.

      Hemvärnets huvuduppgift är som bekant skydda, försvara och bevaka, De objekt som ska skyddas är saker som flygbaser, marinbaser, kommunikationer, förråd. Allt som det övriga försvaret är beroende av för att fungera.

      Det gamla Hemvärnet behövde bara lösa sina uppgifter under några dygn innan ett annat värnpliktsförband tog över. Dagens Hemvärn ska lösa uppgifter under tre månader utan avlösning.

      Vad är skillnaden mellan utökat kontrakts tid och längre tjänstgörings plikt (Övningstid)?

      Radera
    3. Hemvärnet har idag problem att fylla upp alla bataljoner så jag tycker att det är viktigare att komma till rätta med det problemet än att öva mer. Jag tror tvärtom att ökad kontraktstid kan göra det svårare att rekrytera vissa grupper.

      Med längre tjänstgöringsplikt tänkte jag på något liknande det förslag jag tidigare skissat på där värnplikten återinförs men också för Hemvärnet. Jag tror att det är lättare att övertyga familj och civil arbetsgivare (och kanske även sig själv?) om att det är nödvändigt att öva mer om samhället säger att detta är så viktigt att det finns värnplikt.

      Radera
  4. Rekryteringen kommer alltid gå upp och ner! det senaste året så har man redovisat en netto ökning.

    Men det finns förband som går väldigt bra för, ska man låta dem vänta på de som det inte går så bra för? En generell ambitionsökning som en utökad kontrakts tid innebär, kan även vara en boost som bättrar på rekryteringen och även uppfyllnad av kontrakten genom att Hemvärnet kan uppfattas som en organisation med ambition.

    SvaraRadera
  5. HV har ingen ammunition i lager, sorry boys

    SvaraRadera