Det kalla krigets försvarsmakt är för länge sedan borta men i Älvdalen finns många spår kvar. Förutom artilleriminnen som pjäser och bkan-ammunition såg jag bland annat ett klistermärke från pvhkpkomp AF 1 med valspråket Non videri sed esse. (Under gymnasie-PRAO vid väderavdelningen fick jag följa med på en flygtur i en av deras hkp 9.) Toaletterna är fortfarande fulla av klotter från generationers värnpliktiga som i den formen i huvudsak uttryckt sitt missnöje med att de hamnat i Älvdalen för kortare eller längre tid. I år har jag även fått göra bekantskap med Kvarn och dessa båda anläggningar har det gemensamt att de har utmärkta övningsförutsättningar men kanske inte lika mycket att erbjuda i övrigt. När Försvarsmakten avvecklade regementen prioriterades övningsförutsättningar framför personalens trivsel och jag bodde i Umeå när I 20 lades ner vilket kommunen inte hade så mycket emot med tillgång till mer mark. Nu har Försvarsmakten avvecklat de flesta regementena i de större städerna samtidigt som man är beroende av att den frivilliga personalen, både officerare och soldater trivs. Det spelar ingen roll om man har fantastiska skjutfält om inga soldater vill bo där. Exempelvis I 13 (Falun) och I 4 (Linköping) är borta men kvar finns gamla ArtSS (Älvdalen) och InfSS (Kvarn).
Hur det nu än är med uteliv mm på dessa platser så är det här det finns möjlighet att växa med utbildningsanläggningar och kaserner, matsal och övningsfält mm. Jag är övertygad om att det skulle vara lättare att rekrytera soldater till Umeå än till Boden, jag har bott i båda städerna, och det blir inte lättare att rättfärdiga värnplikt om soldaterna placeras långt ute i skogen. Om Försvarsmakten i framtiden vill utbilda fler värnpliktiga kanske det ändå kommer att bli på en utbildningsbataljon i Älvdalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar