... militärpolispluton

Ett hemvärnsinsatskompani kan aldrig lösa samma uppgifter som ett militärpolisförband. Däremot så kan båda förbanden ha så pass likartade uppgifter att det kan vara lärorikt att se hur man organiserar ledningen inom en militärpolispluton. Jag har i huvudsak utgått ifrån detta reglemente från 1985.

Militärpolistjänst inom försvarsmakten (1985)

"MP-förbandens huvuduppgift är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet inom försvarsmakten. [...] MP-kompani upprättar i regel tre MP-stationer varifrån verksamheten planeras och leds. Varje MP-station betjänas i regel av en MP-pluton. [...] MP-tjänsten löses främst genom fast och rörlig övervakning inom tilldelat område." (Ur kap. 2 Militärpolisförband.)

"Vid MP-pluton leds militärpolistjänsten inom tilldelat område i regel från en militärpolisstation (MP-station). Ledning på fältet utövas i regel av gruppchefer och patrullchefer. Vid insats av större styrkor leder plutonchefen verksamheten. På MP-station leds den löpande verksamheten av ett vakthavande befäl (VB). Som VB kan MP-plutonchef, MP-plutonchefs ställföreträdare eller lämplig MP-gruppchef tjänstgöra." (Ur kap 3. Ledning och stationstjänst: Grunder)

Exempel på utnyttjande av byggnad för MP-station

"På MP-station fördelas arbetet mellan
- vakthavande befäl (VB),
- 1. expeditionsvakt,
- 2. expeditionsvakt samt
- post vid MP-stationen.

Vakthavande befäl (VB) leder den löpande MP-verksamheten. VB ska
- vara väl insatt i läget,
- ge order till och leda MP-patruller på fältet,
- kontrollera MP-patrull före utgående,
- ta emot avrapportering efter genomfört uppdrag,
- kontrollera rapporter och vid behov beordra komplettering,
- övervaka expeditionstjänsten vid MP-stationen,
- känna till var MP-plutonchefen finns
- vara omedelbart anträffbart samt
- leda överlämningen vid byte av stationsgrupp.

Vakthavande befäl (VB) kontrollerar därutöver
- bevakningen av MP-stationen och förläggningen,
- den inre tjänsten på MP-stationen (städning, kontroll av materiel, personlig puts),
- utspisningen i samråd med trossgruppchefen samt
- arrestantbevakningen.

Vakthavande befäl (VB) fattar när så behövs beslut om ändring av antalet tjänstgörande vid MP-station.

1. expeditionsvakt ska
- ta emot och sända meddelanden på telefon och radio.
- föra dagbok samt
- handha pärm 1, 2 och 3 B.

2. expeditionsvakt ska
- ta emot besök och lämna upplysningar,
- ta emot anmälan,
- föra lägeskartor (taktiskt-, undsäk-, lufor-),
- utföra expeditionsgöromål, t ex maskinskrivning m m,
- hålla anslagstavlor för MP-plutonens information aktuella,
- lämna ut och återta materiel samt
- handha pärm 3a, 4, 5, 6, 7 och 8.

Post vid MP-station ska
- bevaka MP-stationen,
- hänvisa besökande samt
- när så behövs tjänstgöra som ABC-varnare." (Ur kap. 3 Ledning och stationstjänst: Tjänsten på MP-station)

MP-plutonen hade 1985 följande organisation:

MP-plutonchef
Ställföreträdande MP-plutonchef
1. Stationsgrupp (3)
2. Stationsgrupp (3)
3. Stationsgrupp (3)
1. MP-grupp (8)
2. MP-grupp (8)
3. MP-grupp (8)
4. MP-grupp (8)
Trossgrupp (6)

Så här kunde en tjänsgöringsjournal för de tre stationsgrupperna, som skötte tjänsten på MP-station, se ut:

Tjänstgöringsjournal

Jag menar att detta är en bra lösning för ledning av ett hemvärnsinsatskompani som löser uppgiften att bevaka ett antal skyddsobjekt under längre tid. Det finns tre avlösningar och respektive avlösning tjänstgör omkring sex timmar. Om vi översätter den tjänstgörande personalen i en avlösning till hemvärnets befattningar består en avlösning av:
- VB
- Signalist
- Stabsasistent
- Vakt

Jämför vi med ledningen för ett hemvärnsinsatskompani så finns inte exakt det antalet men det är inget problem att göra en sådan indelning. Här är ett exempel:

Avlösning 1:
Stf kompanichef
Stab/sb-gruppchef
Signalist
MC-ordonnans

Avlösning 2:
Stabsbefäl
Stf stab/sb-gruppchef
Stabsassistent
MC-ordonnans

Avlösning 3:
Stabsbefäl
Stabsassistent
Signalist
MC-ordonnans

En sådan avlösning kan, liksom en MP-stationsgrupp, leda den löpande verksamheten inom kompaniet. Med tre avlösningar får kompaniet en mycket god uthållighet i ledningsförmågan.

Hemvärnskompanistab med endast en avlösning i tjänst

Övrig personal tjänstgör dagtid och löser då uppgifter enligt befattningsbeskrivning:
Kompanichef
Kvartermästare
Underhållsbefäl
Hundbefäl
Stab/trosstroppchef
MC-ordonnans

Hemvärnskompanistab med tjänstgörande avlösning och vaktfri personal

Ytterligare en del där det finns likheter är pikét. MP-patrull som avdelas med särskilt hög beredskap benämns pikét. Pikét ska uppehålla sig vid MP-station. I regel avdelas även reserv-pikét. Motsvarigheten för hemvärnsinsatskompaniet är en larm-pluton (-halvpluton).

I ett senare reglemente från 1999 finns en mer aktuell beskrivning av MP-förband men utan samma detaljerade beskrivning av tjänsten på MP-station.

Kavallerireglemente Militärpoliskompani (1999)

Detta blogginlägg ingår i en serie:
Hemvärnsinsatskompaniet som ...
... militärpolispluton
... skyttekompani

Hemvärnsinsatskompaniet som ...

Innan min omskolning till granatkastarsoldat var jag under många år placerad i kompaniledningen för insatskompani, både som signalist och stab-/sambandsgruppchef. Under de åren funderade jag mycket över hur man kan dela in kompaniledningen vid olika uppgifter och typer av insatser. Min bild är att man inom armén varit ganska bunden till de olika förbandsklossarna medan jag med min bakgrund i Flottan haft lättare att tänka utanför klossen. På ett örlogsfartyg är det inte så att varje besättningsman har endast en uppgift utan i stridsinstruktionsboken framgår vad man ska göra vid olika beredskapsgrader/fördelningar. Sjömän med mitt skeppsnummer på hydrofonbojfartyg skulle exempelvis vara hydrofonist, ytövervakare, utkik, rorgängare, rökdykare, kulspruteskytt, dra telefontråd vid krigsförtöjningsplats samt ansvara för ordningen på däck (och putsa befälstecknet). Med en sådan inställning finns otaliga möjligheter att organisera personalen i ett hemvärnsinsatskompani. Frågan är bara hur kompanichefen vill ha det. Jag tänker nu i några blogginlägg ge exempel på detta och jag kommer att hämta inspiration från andra förbandstyper med likartade uppgifter.

För att lätta upp presentationen har jag illustrerat kompaniet med ett kompani legosoldater. I det här inledande inlägget går jag igenom kompaniet och de förbandsklossar som ingår.

Hemvärnsinsatskompaniet

Det ligger ingen baktanke eller värdering bakom att det blev den onda sidan som fick illustrera kompaniet utan det är endast en följd av vad som fanns tillgängligt i tillräckligt volym. Det här kompaniet består av chefsgrupp med stab, tre plutoner samt stabs och trosstropp(+).

1. pluton (bandvagn)

2. pluton (hjul)

3. pluton (hjul)

Stab- och trosstropp (+)

Insatsplutonerna består av en plutonstab (chefsgrupp) samt fyra grupper.

Chefsgrupp insatspluton

Chefsgruppen består av plutonchef, ställföreträdare, två signalister, två hundförare och en bilförare (ingen bilförare vid bandvagnspluton).

Insatsgrupp (hjul)

 Plutonen har tre insatsgrupper med åtta soldater och normalt en kulspruta i varje grupp.
 

Insatsgrupp (bandvagn)

Insatsgrupp bandvagn har utöver soldaterna en bandvagnsförare (från bilkåren).

Understödsgrupp

Plutonen har även en understödsgrupp med två granatgevär.

Den del av kompaniet som jag främst intresserat mig för är kompaniledningen med chefsgrupp, stab, stab- och trosstropp samt, i detta exempel, en eldledningsgrupp.

Chefsgrupp, stab samt stab-/trosstroppchef

Hemvärnsinsatskompaniet har en relativt stor stab. På bilden syns kompanichef, ställföreträdare, två stabsbefäl (stridslednings-/samverkansbefäl), kvartermästare, underhållsbefäl, hundbefäl samt chefen för stabs- och trosstroppen. Enligt befattningsbeskrivningarna har de i första hand följande uppgifter (vid insats):

Stabsbefäl (OR6: 1. sergeant):
     • Planering och samverkan med civila myndigheter
     • Stridsledning
     • Orderarbete
Kvartermästare (OR6: 1. sergeant -> fanjunkare):
     • Underlag och förslag till orderpunkterna logistik och personaltjänst
     • Materieltjänsten
     • Personaladministration och underlag till organisatoriska förändringar
     • Kontroll av vapenförvaring och vård
Underhållsbefäl (OR6: 1. sergeant):
     • Planering och ledning av underhållstjänst
Hundbefäl (OR4: korpral):
     • Lägesorientering
     • Genomförande av statuskontroll
     • Att följa upp, värdera, rapportera och dokumentera hundekipagens stridsvärde
Chef st/trto (OR6: 1. sergeant):
     • Planering och genomförande
     • Vård, kontroll och befintlighet
     • Försvar av grupperingsplats.

Stabs- och sambandsgrupp

 Kompaniets största grupp är stabs- och sambandsgruppen. Gruppen består av gruppchef, ställföreträdare, två stabsassistenter, två signalister samt fyra motorcykelordonnanser. Tillsammans med föregående klossar är ledning med ledningsstöd 18 man stark!

Sjukvårdsgrupp

Sjukvårdsgruppen består av gruppchef (hv), ställföreträdare (friv), sjuksköterska, tre hemvärnssjukvådare samt två hemvärnssjukvårdare/bilförare. Gruppchefen ska ansvara för att planlägga och leda sjukvårdstjänsten, för rapporteringen, för kompletteringen av sjukvårdsförnödenheter samt för upprättande och brytande av grupperingsplats. Sjuksköterskan ansvarar för samordning av sjukvårdsinsatser, identifiering och bedömning av vårdbehov och vårdnivå, vård under förflyttning samt daglig sjukvård. Som jag läser befattningsbeskrivningen är det även sjuksköterskan som ska leda och fördela arbetet vid större skadeutfall.

Kokgrupp

Kokgruppen består av en kokgruppchef (hv) samt fyra kockar.

Packgrupp

Packgruppen består av en packgruppchef (hv) samt tre lastbilsförare och två förare/mekaniker.

Eldledningsgrupp

Eldledningsgrupperna ingår organisatorisk i hemvärnets granatkastarplutoner men fördelas vid insats normalt till ett insatskompani. Gruppen består av eldledningsgruppchef, ställföreträdare, två eldledningsbiträden samt två eldledningssignalister.

Något som återkommer i alla befattningsbeskrivningar är följande nyckelformulering:
"Löser i övrigt inom förbandet förekommande uppgifter och enligt chefs bestämmande."
I kommande inlägg kommer jag att ge exempel på hur hela, eller delar av, kompaniet kan delas in för att lösa uppgifter som motsvarar en annan förbandstyp.

Detta blogginlägg ingår i en serie:
Hemvärnsinsatskompaniet som ...
... militärpolispluton
... skyttekompani

Aurora 17 - miljöpartistisk försvarspolitik i praktiken

Inför Aurora dominerades nyhetsrapporteringen av kritik mot övningen. Enskilda miljöpartister har varit delaktiga i protesterna och den interna debatten har även synts i offentligheten:
Motståndet mot Aurora infiltrerat av kommunister (Rasmus Ling, MP)

Faktum är dock att den miljöpartistiska regeringen satsat mer pengar på försvaret och framförallt gett försvaret en tydlig inriktning där det nationella försvaret åter blivit grunden. Med återinförd plikt finns det nu förutsättningar för att bemanna, och öva, krigsförbanden. Skillnaden mot under den borgerliga regeringen är tydlig. Själv avslutar jag mina inlägg från årets försvarsmaktsövning med att konstatera att jag är glad, och stolt, över att på detta sätt ha fått vara med om att förverkliga miljöpartiets försvarspolitik.

Aurora 17 - grader i hemvärnet

Gradbeteckning för dagen

Min militära karriär har varit intressant, men mer krokig än rak. Grundutbildningen i Flottan var drygt 17 månader och under den var det klart och tydligt när man blev korpral respektive furir, om man skötte sig, och när utbildningen var avslutad så muckade man som sergeant. När jag gick med i hemvärnet i Umeå 1995 var det alltså den graden jag hade med mig. Det var en ovanlig grad i dåtidens hemvärn genom att armén inte utbildade så många PB-värnpliktiga och hemvärnet inte utbildade några sergeanter alls. Jag blev plutonchef 1997 och gick en plutonchefskurs 1998. Utbildningen var två veckor och med den kunde man ta ett raskt kliv i graderna från furir till fänrik. Då detta var betydligt kortare än utbildning för YO/Fk, RO/Fk eller Vpl/Fk kallades sådana hemvärnsplutonchefer gemenligen för pappersfänrikar. Jag borde alltså blivit befordrad till fänrik efter den kursen men jag fick inget sådant besked. När många hemvärnsmän slutade under slutet av 90-talet var fänrik en vanlig grad på hemvärnsövningar då de som var befäl deltog i högre utsträckning. Jag trivdes därför bra med sergeantsgraden och då ingen som sa åt mig att byta gradbeteckningar fick de sitta kvar.

När vi flyttade till Dalarna blev jag först signalist i en insatspluton och sedan gick jag tillbaka till det marina hemvärnet, i Gävle. Där fick jag efter något år ett registerutdrag och såg att min grad faktiskt var fänrik sedan 1998 och jag fick även ett formellt beslut om att jag förordnades som fänrik och marint stridsledningsbefäl. Då blev det dock beslutat att det marina stridsledningsförbandet skulle avvecklas och jag blev signalist i en insatskompaniledning i Dalarna så det kändes inte rätt tillfälle att byta gradbeteckningar. Under åren som stabs-/sambandsgruppchef hade jag kvar gradbeteckningarna för min grad från Flottan (motsvarar idag 1. sergeant).

Ifjol gick jag alltså en 10 veckors befattningsutbildning till granatkastarsoldat och då tyckte plutonchefen att jag inte skulle bära gradbeteckningar så under utbildningen, och även på övningarna efteråt, har jag haft gradbeteckning för menig. Något jag märkte då var att man blir behandlad annorlunda när möter nya människor och har gradbeteckningar som menig (jämfört med 1. sergeant). När jag inför Aurora 17 fick beskedet att jag skulle öva som eldledningsgruppchef, och samöva med andra förband, bestämde jag mig för att sy på fänriksgradbeteckningen vilket jag också tror underlättade samverkan med det gotländska insatskompaniet.

När man på det här sättet hoppar fram och tillbaka i befattningarna så förlorar graderna mycket av sin betydelse för motivationen. (Det har under åren även varit olika bud om ifall man ska bära gradbeteckning enligt grad eller enligt befattning.) Samtidigt har nu mina yngre kamrater från granatkastarutbildningen börjat få nya grader. Någon har till och med hunnit vara gruppchef i ett år och blivit befordrad till sergeant. För dem är det viktigt att man följer reglerna för befordran och det var positivt att se att detta nu börjar fungera.

Aurora 17 - på en annan del av ön

Medan vi deltog i försvarsmaktsövningen som övad trupp så var våra kollegor i 17. hemvärnsbataljonen/Dalabataljonen på Gotland för en skarp bevakningsuppgift. När intresseförfrågan gick ut till bataljonen i våras fick man inte veta mer än så men under övningen visade det sig att det handlade om bevakningsuppgifter inom ramen för värdlandsstödet. Ett amerikanskt arméflygförband (ur 12th CAB) baserade på den gamla flygbasen vid Bunge och 17. hemvärnsbataljonen var alltså med och skötte bevakningen tillsammans med Luftstridsskolan. Bataljonen verkar ha löst uppgiften på bästa sätt och i sociala medier har det dykt upp många bilder på helikoptrar vilket tyder på att det var en både intressant och lärorikt uppgift.

Det är intressant på flera sätt att hemvärnet får sådana här skarpa uppgifter i fred. Hemvärnspersonalen är inte skyldiga att tjänstgöra om inte regeringen beslutat om hemvärnsberedskap och det har kommit förslag om lagändringar för att det ska vara lättare att nyttja hemvärnsförband i fred. Jag tror inte att det är rätt väg att gå, inkallelser för att lösa uppgifter i fred tror jag riskerar att många skulle sluta i hemvärnet, och nu ser vi att det går att göra detta inom ramen för nuvarande lagstiftning med frivillig personal. Att Dalabataljonen kan lösa skarpa uppgifter i fred, utan att förbandet egentligen är aktiverat, visar också att det inte är någon tvekan om att vi kan lösa våra uppgifter i ett skarpt läge.

400 dalasoldater i den största militärövningen på 20 år (SVT)
12th CAB in Sweden for Aurora 17

Aurora 17 - MP inte alltid soldatens bästa vän

Utvärdering på Gotlandsfärjan

 Den avslutande delen i vårt deltagande i Aurora 17 var återtransporten till Dalarna. Vi passade på att utvärdera övningen på färjan tillbaka och alla var mycket nöjda med övningen. Hade vi haft utvärderingen på kvällen hade det nog påverkat utvärderingen för då var humöret inte på topp. I korthet råkade vi på vägen hem ut för de oplanerade förseningar och friktioner som det fanns marginaler för på vägen till Gotland, då allt istället flöt på bra. Bland annat skulle vi lämna fordon och materiel på Livgardet inför förevisningen på Gärdet vilket tog tid.

När man är på längre fordonsmarscher hinner man diskutera många frågor, inom och utom tjänsten. En fråga jag tog upp till diskussion var varför MP, och då syftar jag inte på mitt parti utan på militärpolisen, ibland verkar ha ett dåligt rykte. Själv träffade jag aldrig någon militärpolis under min grundutbildning och det är först under de senaste fem åren när hemvärnet fått nya uppgifter som jag har kommit i kontakt med militärpoliser och då har de bara varit kompetenta och bra att ha att göra med. En i gruppen hade gjort utlandstjänst och kunde då berättade om möten med en militärpolis med riktig översittarattityd.

Några timmar senare träffar vi så på en militärpolis som fick mig att förstå vad som kan ge militärpoliser dåligt rykte. Vi hade en transportorder där marschvägen var angiven och precis som under vägen ner skulle vi ersätta drivmedel vid Ledningsregementet. Det hade inte varit några problem på väg till Gotland men nu meddelade en militärpolis i vakten att vi inte fick komma in på området. Både chefen för vår transportenhet och äldste chef försökte förklara att vi hade order att drivmedelsersätta men det var till ingen nytta. När vi bara hade hemvärnslegitimation från Dalregementsgruppen var vi inte välkomna, och ingen av oss hade "riktig militärlegitimation".

Att på det här sättet bli behandlad som ett andra rangens förband var helt normalt när jag började i Hemvärnet på 90-talet men jag trodde att Försvarsmaktens personal kommit längre än så 2017. Hemvärnet levererar snabbt gripbara krigsförband och vi hade precis visat att vi klarat av att lösa de uppgifter vi fått under denna övning och då är det riktigt trist att detta mötet med en militärpolis i Enköping var det intryck från övningen jag hade med mig hem.

Aurora 17 - eldsignalering bryter

Under ett moment när vi övade med den gotländska insatsplutonen fick vi problem med vår datasignalering. Normalt sker all eldtillstånds- och eldsignalering på data men här inledde skjutledaren ett målspel när vi inte hade samband på data med granatkastarplutonen. Eldsignaleringen måste fram så därför ropade jag upp den andra eldledningsgruppen på kompaniets taktiska talnät och signalerade via den till granatkastarplutonen. Eldkommandot gick fram och när det var dags för att reglera elden kunde min signalist ta över signaleringen.

Jag har gått många sambandsutbildningar genom åren och då fått lära mig att olika meddelanden har olika företrädesrätt och att eldsignalering går före stridssignalering. När jag nu själv använde "Eldsignalering bryter" så var det dock första gången jag var med om det i praktiken. Efter övningsmomentet så hade vi en gemensam utvärdering och jag tänkte inte att våra tillfälliga datasambandsproblem var av något större intresse för gotlänningarna. Deras förbandsinstruktör tog då upp tråden så att vi fick förklara vad som hänt. Genom att alla såg eldstöten i målterrängen så tror jag att det blev väldigt tydligt varför eldsignalering har högre företrädesrätt. Resten av övningen höll  vi oss till vårt eget datanät vilket givetvis är att föredra.

Aurora 17 - övningen i stort

Hans majestät konungen och hans kungliga höghet Carl Philip på besök.

Även om man inte har någon B-styrka att öva mot när man skjuter skarpa sprängvinggranater så är det möjligt att samöva med egna förband och framför allt att ta emot besök.

Under onsdagen samövade respektive eldledningsgrupp med en gotländsk insatspluton som sköt direktriktad eld med granatgevär, kulsprutor, pansarskott och eldhandvapen med vi sköt indirekt eld med granatkastarplutonen. Detta att samordna den direktriktade elden med den indirekta elden är något jag läst mycket om det ger inte alls samma bild av effekten som att skjuta skarpt. Hemvärnet är definitivt inte att leka med!

Under övningen fick 177. hemvärnsgranatkastarplutonen besök att ett antal militära chefer och försvarspolitiker. Det mest uppmuntrande besöket stod kung Carl Gustaf och prins Carl Philip för. Efter att ha sett ett genomförande tillsammans med våra gotländska kamrater (som tyvärr delvis fick avbrytas då en civil segelbåt var på väg in i riskområdet) fick vi prata med Hans majestät konungen. Kungen ställde många frågor men en kunde varken vi eller gotlänningarna svara på och det var vad vi visste om övningen i stort och om vad som hände på resten av ön. Efteråt insåg jag att kungen antagligen är den i aktiv tjänst som besökt överlägset flest stora militära övningar och att detta med att soldaterna inte får någon information om händelseutvecklingen i stort nog är något som återkommit under alla år han varit med. Även på detta sätt var Aurora 17 en värdig efterföljare till tidigare försvarsmaktsövningar.

För vår del var detta inte något större problem genom att vi hade ett intensivt övningsprogram med väl förberedda övningsmoment men jag kan tänka mig att andra soldater kan ha haft en mindre händelserik övning. Jag tror dock inte att årets övning var på samma nivå som förra århundrades övningar där soldater fick genomföra långa fordonsmarscher i Norrlands inland utan att alls förstå varför.

Samövning med gotländsk insatspluton

Aurora 17 - samövning med 18. stridsgruppen

Eldledare ur 18. stridsgruppen

En nackdel med att skjuta skarpa sprängvinggranater när man är på övning är att det inte finns så många att öva med. Det finns ingen B-styrka utan fienden är fingerad och presenteras genom målspel. Några som vi i 177. hemvärnsgranatkastarplutonen kunde öva med var eldledarna ur 18. stridsgruppen. Stridsgrupp Gotland är ett mekaniserat förband med permanent stationering på Gotland. För närvarande har stridsgruppen inte något eget granatkastarförband men det kan förändras, antagligen senast när det nya bataljonsartilleriet är levererat.

En eldledningsgrupp med eldledningsvagn 90 har en helt annan rörlighet och skydd än hemvärnets eldledningsgrupper men genom att vi har samma system för eldledning så kan de skjuta med vår granatkastarpluton utan problem. Att förstärka försvaret av Gotland, 32. hemvärnsbataljonen och/eller 18. stridsgruppen, skulle därför kunna vara en skarp uppgift för vår pluton.

Aurora 17 - en repövning

Något som kanske inte framgått för alla är att ganska många soldater som tjänstgjort under Aurora 17 är totalförsvarspliktiga som genomgått repetitionsutbildning. Värnplikten lades vilande 2010 men redan 2014 återinfördes repetitionsutbildning av de totalförsvarspliktiga som var krigsplacerade i insatsförband (ett drygt halvår efter att jag föreslagit det på denna blogg).

Den huvudsakliga bristen med den nya personalförsörjningen med anställda soldater och sjömän var att förbanden hade för stora vakanser och därigenom inte kunde öva med komplett förband. Luckorna fylldes med pliktpersonal och genom att dessa kan kallas in till repetitionsutbildning blir det möjligt att säkerställa att all krigsplacerad personal har relevant utbildning samtidigt som hela förbandet övas. Nu under Aurora 17 har ett antal förband övat med pliktpersonal vilket beskrivits på Försvarsmaktens hemsidor:
Operativa transporter kräver stort ansvar (Trafik- och transportledningskompaniet)
”Det finns en spänning i att vara här” (Logistikbataljonen)
Totalförsvarspliktiga soldater kallas in (Andra amfibiebataljonen)
Varselgult och grönt samarbete i Örsundsbro (21:a ingenjörbataljonen)
Skyddad logistikförsörjning är av största vikt (Marinbasen)
Plikten kallar (12:e motoriserade skyttebataljon)


Jag hoppas, och tror, att alla inom Försvarsmakten ser fördelarna med att kunna öva krigsförband och inte bara enskilda soldater och det känns som att man nu börjar återupptäcka fördelarna med värnplikten. Idag ryckte 200 pliktsoldater ut från Amfibieregementet och deras utryckningsmarsch sändes live på Amfibieregementets facebook. Riktigt bra att man på det här sättet visar sin uppskattning av pliktsoldaterna och vårdar totalförsvarsplikten som institution!

Aurora 17 - Brandhjältens återkomst 2

Lysbälte över Tofta skjutfält

Att släcka bränder börjar bli något av en vana för mig i min tjänstgöring i Hemvärnet. Först var det den stora branden i Västmanland 2014 och sedan släckte vi flera bränder under min befattningsutbildning 2016. Under måndagen, vår första skjutdag, avslutade vi med att skjuta lys under kvällen. Jag hade faktiskt inte gjort detta skarpt tidigare, under befattningsutbildningen 2016 var brandrisken för stor för att vi skulle skjuta lys. Jag har dock sett sådana skjutningar och även lagt många lysbälten i bekämpningssimulatorn i Kvarn. När man ska belysa ett område med lysbälte räcker det inte med att göra ett måluttag utan man måste även kommendera linjemålsriktning och eldbredd med hänsyn taget till vad som ska belysas, hur mycket det blåser och vindriktning. Skjutningarna gick bra men när vi skjutit färdigt så upptäckte vi att det brann på skjutfältet. Genom en snabb insats och förenade ansträngningar från skjutledare och båda eldledningsgrupperna så lyckades vi släcka branden. Under natten skötte sedan regnet eftersläckningen. Det stod dock inget i tidningen om att vi räddade skjutfältet från en skogsbrand utan som brandhjälte i grön uniform får man nöja sig med att verka i det tysta.

Branden släckt

Aurora 17 - avrostning

Rikshemvärnschefen på besök

Inryckning var lördag 16/9 och måndag 18/9 började vi våra skjutningar. Vi inledde med relativt enkla skjutningar och det var en nyttig avrostning för min del som inte legat på oplats sedan befattningsutbildningens slutövning förra sommaren. Vi fick även börja bekanta oss med den gotländska terrängen. Jag har visserligen gått ett par FRO-kursen, och bland annat övat sambandsrek, på ön så jag visste att ön var platt. Eldledning blir dock helt annorlunda när man tittar ner på målterrängen uppifrån ett berg jämfört med att se målet på ett öppet skjutfält. Även om jag, med flera, var lite ringrostiga så är det ändå ingen tvekan om att vi skulle klara av att lösa skarpa bekämpningsuppgifter omedelbart efter aktivering. Vi fick även besök av vår egen general, rikshemvärnschefen generalmajor Roland Ekenberg. Besöket avlöpte, till skillnad från senast, utan missöden för min del.

Aurora 17 - verksamhetssäkerhet

Ingen ska behöva riskera att bli allvarligt skadad på en svensk militär övning och jag brukar känna mig helt trygg på våra övningar. Idag har vi dock nåtts av den tragiska nyheten att ett persontåg krockat med en pansarterrängbil i Södermanland. Utredningen lär visa vad som orsakade olyckan men tåget hade större anledning att uppehålla sig på rälsen än pansarterrängbilen. I Försvarsmaktens reglemente - Verksamhetssäkerhet Trafik står:
"Plankorsningar. – Om förband med fordon ska passera en plankorsning
(järnvägskorsning) som inte har bommar eller ljus- och ljudsignaler
ska trafikvarnare avdelas med uppgift att stoppa fordonen när
tåg nalkas."

Min erfarenhet är dock att man tar verksamhetssäkerheten på stort allvar. Inför övningar presenterar övningsledare den riskanalys de gjort och den brukar vara bra. Det handlar inte bara om säker vapenhantering utan även om vad men kan göra för att förbygga halkolyckor med mera.

I granatkastarplutonen skapar vi vår egen risk och vi räknar alltid med skjutgränser och säkerhetsavstånd för olika typer av granater. Under ett övningsmoment övade vi med en gotländsk hemvärnspluton och några av dem tyckte att vi var (väl) långt ifrån granatbrisaderna. Det är klart att brisaderna skulle ses, och höras, bättre om vi var närmre men när man sett vilken verkan splittren har på pappfigurer i målområdet vill man inte vara för nära där det smäller. Vi fick senare en intressant diskussion om säkerhetsavstånd i fred och krig och jag tror att vi kom överens om att det inte skulle kännas helt säkert att ligga i skydd 100-200 meter från målmitt för egen indirekt eld.

Jag hoppas att de inblandade i dagens olycka blir helt återställda och att övningen kan fullföljas utan fler allvarliga olyckor.

Aurora 17 - aktivering och tilltransport

177. hvgrkplut väntar på färjan i Nynäshamn

Aktiveringen inför vårt deltagande i Aurora 17 skedde enligt ordinarie rutiner. Därefter delades plutonen in i olika transportenheter beroende på typ av fordon. Jag har varit med om fordonsmarsch med terrängbilar och bandvagnar till Stockholm vilket tar ganska lång tid och medför risk för haverier men denna gång gick bandvagnarna på trailer. Det här var en Försvarsmaktsövning så Movcon (transportledning) ledde hela vår marsch. Genom min sambandsbakgrund fick jag förtroendet att sköta sambandet under marschen och det fungerade bra. Tiden från inryckning till avgångstid för färjan var kanske inte så imponerande, särskilt inte med civila mått, men nu hade vi marginaler ifall det skulle ha blivit några större friktioner. I både Nynäshamn och Visby hamn tog Försvarsmaktens trafiksoldater hand om förbandet och såg till att vi kom rätt och det är under en sådan här större övning som man inser varför det behövs trafikförband. Även Hemvärnet har fyra trafikplutoner och kanske träffade vi på några hemvärnskollegor som trafiksoldater.

Överföring av personal och förband från fastlandet till Gotland planerades att ske även under det kalla kriget; den så kallade Operation Guten. Att skydda dessa transporter var då också en av Flottans huvuduppgifter vid mobilisering. Jag hade därför hoppats på att få se några Visbykorvetter eskortera oss men på vägen över men det här var en tämligen normal färjetur. Färjepersonalen verkade veta vad de höll på och det här var bara en av många militära transporter till, och från, Gotland under Aurora 17.

Aurora 17 - uppvisning med 177. på Gärdet

Uppdaterad söndag kväll.

En längre film finns på Facebook.

Idag har det varit Försvarsdag på Gärdet i Stockholm och 177. hvgrkplut deltog i uppvisningen med del av plutonen. De grupper som deltog var en eldledningsgrupp, en rekognosceringsgrupp, en batteriplatsgrupp och två pjäsgrupper vilket är ungefär halva plutonen. Försvarsdagen omfattade även många andra programpunkter:


Program Försvarsdag 24 september på Gärdet


Det som flest besökare verkat prioriterat att filma och lägga upp på youtube är helikopter 16 medan en hemvärnsgranatkastartropp som skjuter laddövningsgranater inte genererat lika många filmer. Jag som den senaste veckan sett de här pjäserna skjuta ett antal skarpa eldstöter (om 12 granater) vet att det blir en helt annan effekt än laddövningsgranater som dimper ner i gräsmattan, men det är inget som går att visa för allmänheten på det här viset. Uppvisningen verkar i alla fall ha gett en bra bild av hur det ser ut när våra pjäser grupperar, skjuter och omgrupperar och det är uppmuntrande att Försvarsmakten väljer att ha med vår pluton som en punkt på programmet.

Aurora 17 - en vanlig KFÖ

Transport av bandvagnar

Alla hemvärnsförband genomför varje år en krigsförbandsövning (KFÖ) och för vår del var årets KFÖ i tid och rum förlagd till försvarsmaktsövning Aurora 17. Jag gissar att detsamma gäller för övriga hemvärnsförband som deltog i övningen. De här betyder att övningen inte innebar extra övningsuttag men genom att genomföra ordinarie övningar för många förband samtidigt så blir det möjligt att dessutom öva ledning av transporter och förband, underhåll med mera.

För vår del var KFÖ förlängd med ett dygn på bekostnad av vårens SÖF (särskild övning förband) som endast var tre dygn mot normalt fyra. Transport till och från skjutfältet tog längre tid än vanligt men genom att övningstiden var förlängd fick vi ändå tre skjutdagar på Gotland. De skjutningar vi genomförde kunde vi ha gjort vid något annat skjutfält men nu fick vi öva i en annan terräng som är plattare och mer öppen än dalaterrängen. När vi väl var på plats på Tofta skjutfält så var det dock övning som vanligt.

Samtidigt som vi genomförde vår egen KFÖ var vi på samma gång ett bland många förband som skulle transporteras till och ledas och underhållas på Gotland men det behövde vi inte bekymra oss över. Med det här övningsupplägget har vi visat att vi kan underställas annan hemvärnsbataljon inom militärregionen (MRM), inklusive Gotland, och att vi kort tid efter aktivering kan vara på plats och leverera eld i målet. Att vi övade under Aurora innebar att vi fick betydligt fler besök än vanligt och antagligen också att vi fick skjuta fler 12 cm sprängvinggranater.

Aurora 17 - min väg dit

177. hvgrkplut på väg till Gotland för Aurora 17

 Nu har vi i 177. hemvärnsgranatkastarplutonen kommit hem och påbörjat återhämtning efter vårt deltagande i försvarsmaktsövning Aurora 17. De kommande dagarna avser jag att skriva några reflektioner och iakttagelser men jag börjar med några nedslag i min egen, rätt osannolika, väg till övningsdeltagande på Gotland.

September 1993 genomfördes den förra försvarsmaktsövningen, FMÖ 93 Orkan och jag gjorde då min grundutbildning som elev vid PB-kursen ubåtsjakt vid Berga örlogsskolor. Vi deltog inte i övningen men efter tjänstens slut var vi nere i örlogshamnen och såg aktiviteten. Den 25/9 noterade jag i dagboken att vi sett minarbetsbåt 510 med signalflagga Kalle (blågul) som hämtade 15 infanterister från I 13 och gick ut till sjöss igen. Det var ett antal värnpliktiga vid BÖS från det för mig då okända Dalregementet som var B-styrka. Själv hade jag inga tankar på att någon gång tjänstgöra annat än i Flottan.

Oktober 1997 hade jag ändå gått med i (marina) hemvärnet och var då inkallad med min radarpluton på Holmögadd för att delta i övning Nordvart. Vi samgrupperade med ett skärgårdsskyttekompanistab från KA 3 som bland annat ledde en granatkastarpluton. Kompanichefen hade alltid med sig sin eldledningsgruppchef. Den sista dagen för vår övning, 10/10, var det förevisningsskjutning och när jag skulle återställa materiel i närspaningsradartornet så träffade jag på en säkerhetskontrollant (?) för grk-skjutningen så jag följde skjutningen med honom. Tre enheter från 6. amfbat, HO1 och skärgårdsskyttekompaniet sköt med fråntid och granaterna briserade på rätt tid. Detta var min första erfarenhet av indirekt eld.

Juli 2002 gick jag så FBU-kursen Ytövervakning/Eldobservatör i Höllviken. Jag fick en viss förståelse för indirekt eld och ett rejält intresse. Tanken var att vi efter utbildningen skulle kunna tjänstgöra som eldobservatörer och vi fick testa att göra måluttag och eldreglera i simulator på Revinge. Då kändes det dock som att det var mycket långt ifrån att vi någon gång skulle få göra det inom hemvärnet.

Våren 2014 påbörjade min hemvärnsbataljon försök med att sätta upp en granatkastarpluton. Vi på övriga kompanier följde detta med intresse och förhoppningen att vi i framtiden skulle få öva tillsammans med denna pluton men då var det tydligt att plutonen skulle bemannas med nyrekryterade och endast de med tidigare relevant utbildning var aktuella.

Så fick/tog jag vår och sommar 2016 chansen att gå en tio veckors befattningsutbildning till eldledningssoldat vilket jag ingående beskrivit på denna blogg. Nu under Aurora 17 fick jag så möjlighet att öva som eldledningsgruppchef vilket har varit utmanande men samtidigt mycket intressant och lärorikt. Det hade varit helt omöjligt för mig att föreställa mig detta 1993, 1997, 2002, 2014 eller ens 2016. Mer om övningen följer!

Format 403

Nu kan jag äntligen gå vidare, frågan från KFÖ 2016 har fått sitt svar.

Rad 8, vilka förband som återtas av artillerichefen, fylls i på enklast möjliga sätt!

Om jag tolkar FAL-A rätt så sänds återtagandet från brigadartillerichefen (UI) till artillerichefen för brigadens 4. bataljon (UU) och avser brigadens artilleribataljon (ZI).