På forumet soldf.com skriver signaturen dxl om svårigheten att söka nytt civilt jobb som GSS/T:
"[...] Vid två tilfällen nu så har det varit enbart pga att jag har kontrakt som GSST och då för att "du har ju redan jobb" (Jag har på mina intervjuer verkligen försökt att ärligt förklara vad GSST innebär).
Jag har nu slutat nämna GSST vid mina intervjuer och funderar starkt på att säga upp mitt kontrakt med FM. [...]"
I Försvarsmaktens broschyr står att anställning som GSS/T ger ett positivt meritvärde men det är inte uppenbart för mig vilket nytta en civil arbetsgivare har av att ha anställda som på grund av annan anställning kan beordras att delta i internationell insats i ett halvår.
Själv ser jag det här som en förutsägbar konsekvens av att värnplikten lagts i malpåse. Tidigare var försvaret ett gemensamt ansvar men nu blir deltagande i övning eller insats något som beror på individens eget val.
Som redan anställd har en GSS/T rätt till ledighet men inte någon rätt till nytt jobb. Vad ger Försvarsmakten för stöd till de soldater som har svårt att få nya civila jobb på grund av anställningen som GSS/T?
fredag 21 december 2012
onsdag 19 december 2012
Matrix Games and WarfareSims Team Up for Command: Modern Air/Naval Operations
Nu är det klart!
Det blir Matrix/Slitherine som kommer att ge ut Command; den flyg-/sjökrigssimulator jag varit med och utvecklat sedan 2009.
Matrix Games and WarfareSims Team Up for Command: Modern Air/Naval Operations
Command: Modern Air/Naval Operations (Warfare Sims)
Uppdatering:
Command to be published by Matrix Games
Det blir Matrix/Slitherine som kommer att ge ut Command; den flyg-/sjökrigssimulator jag varit med och utvecklat sedan 2009.
Matrix Games and WarfareSims Team Up for Command: Modern Air/Naval Operations
Command: Modern Air/Naval Operations (Warfare Sims)
Uppdatering:
Command to be published by Matrix Games
onsdag 12 december 2012
Nygammal hotbild för inte försvaret framåt
Bland försvarsbloggare, nu senast Skipper, och andra som förespråkar ett starkare försvar verkar det finnas en fast övertygelse om att försvaret behöver en ny, eller snarare nygammal, hotbild. De som inte vill se en hotbild mot Sverige i en rysk upprustning liknas med strutsar som sticker huvudet i sanden. Jag tror tvärtom att vi på olika sätt behöver ett starkare försvar men att detta endast skulle försvåras om den ryska upprustningen blir den hotbild som får forma det framtida försvaret.
Officiella hotbilder är inte bara interna planeringsunderlag utan i högsta grad politik. När vi pekar ut ett land som potentiell fiende så gör vi samtidigt Sverige till en potentiell fiende för det landet. I vår utrikespolitik strävar vi efter goda förhållanden med våra grannländer och jag tror inte att det går att kombinera goda relationer med ett land som samtidigt är den officiella militära hotbilden. Då återstår att ha en inofficiell hotbild; något vi provade på när vi under det kalla kriget sade oss vara alliansfria och sträva efter att vara neutrala i krig medan all militär planering rätt öppet inriktades mot Sovjetunionen som angripare. Detta dubbelspel ledde till hemlighetsmakeri och omöjliggjorde verklig säkerhetspolitisk debatt och det är något som jag tror fortfarande präglar säkerhetspolitiken och det är inte något jag vill gå tillbaka till.
Hotbilder har även den inrikespolitiska nackdelen att de skapar splittring kring försvaret. Jag tror att en del av vänsterns motstånd mot försvaret under det kalla kriget berodde på att det var Sovjetunionen som utgjorde den militära hotbilden. Jag tror att människor både till höger och vänster vill göra motstånd mot ett verkligt militärt angrepp, oavsett var det kommer ifrån. Trots att det bara gått tjugo år sedan det finska inbördeskriget så var det ett enat finländsk folk som stod emot Sovjetunionen under vinterkriget. De hotbilder som målas upp i fred utifrån militär förmåga och olika framtidsscenarier är dock i hög grad beroende av politisk uppfattning och inget som man kan förväntas uppnå enighet kring. (Den som tvivlar på att hotbilder påverkar inställningen till försvaret kan göra tankeexprimentet att Sverige under det kalla kriget skulle ha kombinerat neutralitetspolitiken med ett militärt försvar som hade ett NATO-angrepp som hotbild.)
Det är också så att krig är oförutsägbara och militära hot kan uppstå där man minst väntar dem. Sverige satsade i början av förra seklet på Bodens fästning men när kriget kom till Norden var det tyskar som hotade oss från Norge och Danmark. Ett försvar som är alltför snävt inriktat på ett visst hot riskerar därför att vara dåligt anpassat till framtida hot som vi idag inte kan veta något om. Försvarsmakten har ingen stolt historia av att formulera hotbilder. Wilhelm Agrell använder uttrycket det lagoma hotets princip för att beskriva hur hotbilden under det kalla kriget valdes för att passa det försvar vi hade. Samtidigt finns exempel där hotbilder förverkligats men då tror jag att de många gånger blivit självuppfyllande med det första världskriget som det största och mest fruktansvärda exemplet.
När presidentkandidaten Mitt Romney pekade ut Ryssland som Förenta staternas främsta geopolitiska fiende användes det direkt av den ryske presidenten Vladimir Putin som ett argument mot NATO:s robotsköld i Östeuropa. Historien är full av exempel på kapprustningar som från respektive sida motiverats av motpartens rustningar. Fenomenet kapprustning är något som generellt leder till ökade kostnader och minskad säkerhet. Alla länder kan motivera upprustning med rustningar i andra länder men när man väljer den argumentationen så har man också valt kapprustningens väg.
Anledningen till att så många verkar vilja gå tillbaka till en tydlig hotbild för Försvarsmakten tror jag är att det var att den gamla hotbilden försvann som ledde till kollapsen för försvaret. Den lärdom som jag tycker att vi borde dra av detta är i stället att det var fel att ha en enda hotbild som det enda motivet för vårt försvar.
Kanske tror man att det skulle vara lättare att övertyga politikerna om att ändra inriktning för försvaret om det kan motiveras med att omvärlden förändrats och inte att politikerna gjorde fel när det gamla existensförsvaret skrotades? Det kan ligga något i detta men jag tror att en förändrad försvarspolitik måste utgå ifrån ett konstaterande av de misstag som politiker och försvarsledning gjort så att vi kan dra lärdom av dessa.
Framtiden är omöjlig att förutse och sannolikheten för varje enskilt framtidsscenario är försvinnande liten. Det är därför inte sannolikheten hos en enskild hotbild utan den stora osäkerheten kring utvecklingen i världen som gör att jag anser att vi måste ha ett fungerande försvar. För att nå en politisk enighet om att vi behöver ett bättre försvar så tror jag att vi behöver en öppen debatt om vilka möjliga hot som kan uppstå mot vår säkerhet, om vilka av dessa som kan behöva mötas med militära medel samt vilka militära förmågor vi behöver och är beredda att betala för.
Officiella hotbilder är inte bara interna planeringsunderlag utan i högsta grad politik. När vi pekar ut ett land som potentiell fiende så gör vi samtidigt Sverige till en potentiell fiende för det landet. I vår utrikespolitik strävar vi efter goda förhållanden med våra grannländer och jag tror inte att det går att kombinera goda relationer med ett land som samtidigt är den officiella militära hotbilden. Då återstår att ha en inofficiell hotbild; något vi provade på när vi under det kalla kriget sade oss vara alliansfria och sträva efter att vara neutrala i krig medan all militär planering rätt öppet inriktades mot Sovjetunionen som angripare. Detta dubbelspel ledde till hemlighetsmakeri och omöjliggjorde verklig säkerhetspolitisk debatt och det är något som jag tror fortfarande präglar säkerhetspolitiken och det är inte något jag vill gå tillbaka till.
Hotbilder har även den inrikespolitiska nackdelen att de skapar splittring kring försvaret. Jag tror att en del av vänsterns motstånd mot försvaret under det kalla kriget berodde på att det var Sovjetunionen som utgjorde den militära hotbilden. Jag tror att människor både till höger och vänster vill göra motstånd mot ett verkligt militärt angrepp, oavsett var det kommer ifrån. Trots att det bara gått tjugo år sedan det finska inbördeskriget så var det ett enat finländsk folk som stod emot Sovjetunionen under vinterkriget. De hotbilder som målas upp i fred utifrån militär förmåga och olika framtidsscenarier är dock i hög grad beroende av politisk uppfattning och inget som man kan förväntas uppnå enighet kring. (Den som tvivlar på att hotbilder påverkar inställningen till försvaret kan göra tankeexprimentet att Sverige under det kalla kriget skulle ha kombinerat neutralitetspolitiken med ett militärt försvar som hade ett NATO-angrepp som hotbild.)
Det är också så att krig är oförutsägbara och militära hot kan uppstå där man minst väntar dem. Sverige satsade i början av förra seklet på Bodens fästning men när kriget kom till Norden var det tyskar som hotade oss från Norge och Danmark. Ett försvar som är alltför snävt inriktat på ett visst hot riskerar därför att vara dåligt anpassat till framtida hot som vi idag inte kan veta något om. Försvarsmakten har ingen stolt historia av att formulera hotbilder. Wilhelm Agrell använder uttrycket det lagoma hotets princip för att beskriva hur hotbilden under det kalla kriget valdes för att passa det försvar vi hade. Samtidigt finns exempel där hotbilder förverkligats men då tror jag att de många gånger blivit självuppfyllande med det första världskriget som det största och mest fruktansvärda exemplet.
När presidentkandidaten Mitt Romney pekade ut Ryssland som Förenta staternas främsta geopolitiska fiende användes det direkt av den ryske presidenten Vladimir Putin som ett argument mot NATO:s robotsköld i Östeuropa. Historien är full av exempel på kapprustningar som från respektive sida motiverats av motpartens rustningar. Fenomenet kapprustning är något som generellt leder till ökade kostnader och minskad säkerhet. Alla länder kan motivera upprustning med rustningar i andra länder men när man väljer den argumentationen så har man också valt kapprustningens väg.
Anledningen till att så många verkar vilja gå tillbaka till en tydlig hotbild för Försvarsmakten tror jag är att det var att den gamla hotbilden försvann som ledde till kollapsen för försvaret. Den lärdom som jag tycker att vi borde dra av detta är i stället att det var fel att ha en enda hotbild som det enda motivet för vårt försvar.
Kanske tror man att det skulle vara lättare att övertyga politikerna om att ändra inriktning för försvaret om det kan motiveras med att omvärlden förändrats och inte att politikerna gjorde fel när det gamla existensförsvaret skrotades? Det kan ligga något i detta men jag tror att en förändrad försvarspolitik måste utgå ifrån ett konstaterande av de misstag som politiker och försvarsledning gjort så att vi kan dra lärdom av dessa.
Framtiden är omöjlig att förutse och sannolikheten för varje enskilt framtidsscenario är försvinnande liten. Det är därför inte sannolikheten hos en enskild hotbild utan den stora osäkerheten kring utvecklingen i världen som gör att jag anser att vi måste ha ett fungerande försvar. För att nå en politisk enighet om att vi behöver ett bättre försvar så tror jag att vi behöver en öppen debatt om vilka möjliga hot som kan uppstå mot vår säkerhet, om vilka av dessa som kan behöva mötas med militära medel samt vilka militära förmågor vi behöver och är beredda att betala för.
söndag 2 december 2012
Försvarsnordism mm på SvD ledarsida
Idag har Svenska dagbladet fyra (av fyra!) läsvärda ledare.
Claes Arvidsson skriver om försvarsnordismen i Krasst nyttotänkande bakom försvarsnordismen. Han har läst antologin Norden mellan stormakter och fredsförbund (Santérus Academic Press) som jag inte läst så en diskussion om boken får vänta. Claes Arvidsson menar efter att ha läst antologin att drivkraften bakom dagens försvarsnordism är en tvingande ekonomi och strävan efter besparingar. Den som följer Väpnaren i försvarsbloggarnas kommentarsfält har fått en del exempel på att detta inte alltid ger så stor nytta. Han menar också, kanske inte helt överraskande, att det nordiska försvarssamarbetet skulle underlättas om Sverige och Finland också blir medlemmar av NATO.
Det finns flera problem med denna tanke. Genom historien har militärallianser skapats utifrån realpolitiska överväganden om maktbalans och fiendens fiende. NATO hade under det kalla kriget denna funktion men organisationen var även motiverad av en ideologisk kamp mot kommunismen och försvar för demokrati och frihet. Utan det gemensamma Sovjetiska hotet föll grunden för att se NATO som godhetens värn mot ondskan. (Det kan givetvis ifrågasättas ifall NATO verkligen någon gång haft denna funktion.) Idag kan man tänka sig en mängd framtida scenarier där NATO-länder blir indragna i krig utan att det är självklart att det är moraliskt rätt, eller i vårt nationella intresse, att som NATO-medlem bli inblandade. Med ett nordisk försvarssamarbete ser jag betydligt mindre risker för att Sverige skulle bli indraget i orättfärdiga krig.
Det som skulle kunna motivera ett nordiskt försvarssamarbete för NATO-medlemmarna Norge och Danmark är dock möjligheten att USA drar sig tillbaka från Europa. USA har inte längre råd med dagens militär och utan skattehöjningar så är militära neddragningar, som även drabbar NATO, en konkret möjlighet även i närtid. På längre sikt med ett Kina med växande ambitioner är det inte alls säkert att USA kommer att prioritera försvaret av USA i Europa och kanske väljer USA en helt isolationistisk väg. I ett sådant läge borde ett nordiskt försvarssamarbete vara ett naturligt alternativ för alla nordiska länder.
Huvudledaren Lägg inte allt i knät på skolan och är skriven av PJ Anders Linder. Ingressen lyder:
Förälskelsen i "kunskapssamhället"
som idé matchas inte av kärlek till
ämneskunskaper och bildning.
Ledaren avslutas med att "Utbildningspolitiken behöver få sällskap av en mycket bredare kunskapsrörelse. Vad sägs om att borgerligheten tar täten och ökar sin efterfrågan på bildning?" Miljöpartiet är det parti som har högst andel väljare med hög utbildning (1, 2) så jag hoppas i stället att den gröna rörelsen kan ta denna roll.
Maria Ludvigsson kommenterar i Advent, som vilken folkdräkt som helst, den senaste veckans debatt om religion och skolan. Skolverket vill som bekant se advents- och julfirande utan religiösa inslag. Det är inte utan att man saknar den gamla statskyrkan.
Adam Cwejman skriver om partiernas hur partiernas strategier för röstmaximering gynnar extrema partier i Taktikernas triumf gynnar extremism. Bakgrunden är att i stort sett alla partier har analyserat samma väljarkår för att få veta vilken politik partierna bör driva för att maximera antalet röster. Detta har starkt bidragit till den nuvarande svenska politiska debatten där i stort sett alla partier tycker i stort sett likadant. Adam skriver om att skiljelinjerna i den politiska debatten idag gäller miljö, integritet, globalisering, invandring och identitet och hans rekommendation till de ""gamla"" partierna är att "kapitalisera på de nya skiljelinjerna och inte söka konsensus till varje pris". Jag tror alltså inte att partierna aktivt söker konsensus utan att detta är en följd av anpassning av politiken efter röstmaximerarnas strategier. I miljöpartiet valdes denna väg efter valet 2006 i arbetet för att få 15% av rösterna. Konkret innebar detta att motståndet mot EU och kärnkraften skulle tonas ner då detta tidigare varit ett hinder för många mittenväljare att rösta på Mp. Ett annat alternativ hade varit att hålla fast vid tidigare ställningstaganden om att kärnkraften i grunden är ett hot mot allt liv och att EU inte är rätt form för internationellt samarbete, något som tiden också gett stöd för genom Fukushima och eurokrisen.
För övrigt kan man även läsa om ekonomins och tillväxtens ekologiska gränser i näringslivsbilagan där Andreas Cervenka skrivit krönikan Den stora tvångströjan. För några år sedan hade det varit helt otänkbart att läsa något sådant i näringslivsbilagan. Utvecklingen går framåt?
(Uppdaterat med länk till Cervenkas krönika.)
Claes Arvidsson skriver om försvarsnordismen i Krasst nyttotänkande bakom försvarsnordismen. Han har läst antologin Norden mellan stormakter och fredsförbund (Santérus Academic Press) som jag inte läst så en diskussion om boken får vänta. Claes Arvidsson menar efter att ha läst antologin att drivkraften bakom dagens försvarsnordism är en tvingande ekonomi och strävan efter besparingar. Den som följer Väpnaren i försvarsbloggarnas kommentarsfält har fått en del exempel på att detta inte alltid ger så stor nytta. Han menar också, kanske inte helt överraskande, att det nordiska försvarssamarbetet skulle underlättas om Sverige och Finland också blir medlemmar av NATO.
Det finns flera problem med denna tanke. Genom historien har militärallianser skapats utifrån realpolitiska överväganden om maktbalans och fiendens fiende. NATO hade under det kalla kriget denna funktion men organisationen var även motiverad av en ideologisk kamp mot kommunismen och försvar för demokrati och frihet. Utan det gemensamma Sovjetiska hotet föll grunden för att se NATO som godhetens värn mot ondskan. (Det kan givetvis ifrågasättas ifall NATO verkligen någon gång haft denna funktion.) Idag kan man tänka sig en mängd framtida scenarier där NATO-länder blir indragna i krig utan att det är självklart att det är moraliskt rätt, eller i vårt nationella intresse, att som NATO-medlem bli inblandade. Med ett nordisk försvarssamarbete ser jag betydligt mindre risker för att Sverige skulle bli indraget i orättfärdiga krig.
Det som skulle kunna motivera ett nordiskt försvarssamarbete för NATO-medlemmarna Norge och Danmark är dock möjligheten att USA drar sig tillbaka från Europa. USA har inte längre råd med dagens militär och utan skattehöjningar så är militära neddragningar, som även drabbar NATO, en konkret möjlighet även i närtid. På längre sikt med ett Kina med växande ambitioner är det inte alls säkert att USA kommer att prioritera försvaret av USA i Europa och kanske väljer USA en helt isolationistisk väg. I ett sådant läge borde ett nordiskt försvarssamarbete vara ett naturligt alternativ för alla nordiska länder.
Huvudledaren Lägg inte allt i knät på skolan och är skriven av PJ Anders Linder. Ingressen lyder:
Förälskelsen i "kunskapssamhället"
som idé matchas inte av kärlek till
ämneskunskaper och bildning.
Ledaren avslutas med att "Utbildningspolitiken behöver få sällskap av en mycket bredare kunskapsrörelse. Vad sägs om att borgerligheten tar täten och ökar sin efterfrågan på bildning?" Miljöpartiet är det parti som har högst andel väljare med hög utbildning (1, 2) så jag hoppas i stället att den gröna rörelsen kan ta denna roll.
Maria Ludvigsson kommenterar i Advent, som vilken folkdräkt som helst, den senaste veckans debatt om religion och skolan. Skolverket vill som bekant se advents- och julfirande utan religiösa inslag. Det är inte utan att man saknar den gamla statskyrkan.
Adam Cwejman skriver om partiernas hur partiernas strategier för röstmaximering gynnar extrema partier i Taktikernas triumf gynnar extremism. Bakgrunden är att i stort sett alla partier har analyserat samma väljarkår för att få veta vilken politik partierna bör driva för att maximera antalet röster. Detta har starkt bidragit till den nuvarande svenska politiska debatten där i stort sett alla partier tycker i stort sett likadant. Adam skriver om att skiljelinjerna i den politiska debatten idag gäller miljö, integritet, globalisering, invandring och identitet och hans rekommendation till de ""gamla"" partierna är att "kapitalisera på de nya skiljelinjerna och inte söka konsensus till varje pris". Jag tror alltså inte att partierna aktivt söker konsensus utan att detta är en följd av anpassning av politiken efter röstmaximerarnas strategier. I miljöpartiet valdes denna väg efter valet 2006 i arbetet för att få 15% av rösterna. Konkret innebar detta att motståndet mot EU och kärnkraften skulle tonas ner då detta tidigare varit ett hinder för många mittenväljare att rösta på Mp. Ett annat alternativ hade varit att hålla fast vid tidigare ställningstaganden om att kärnkraften i grunden är ett hot mot allt liv och att EU inte är rätt form för internationellt samarbete, något som tiden också gett stöd för genom Fukushima och eurokrisen.
För övrigt kan man även läsa om ekonomins och tillväxtens ekologiska gränser i näringslivsbilagan där Andreas Cervenka skrivit krönikan Den stora tvångströjan. För några år sedan hade det varit helt otänkbart att läsa något sådant i näringslivsbilagan. Utvecklingen går framåt?
(Uppdaterat med länk till Cervenkas krönika.)
lördag 10 november 2012
Misslyckad rekrytering (GMU-HAGS)
Tidningen Hemvärnet fortsätter att tala klarspråk. I det senaste numret som kom igår finns en granskning av grundläggande militär utbildning inriktad mot Hemvärnet (GMU-HAGS) på sidorna 12-15.För att bibehålla dagens numerär på Hemvärnsförbanden krävs 1500 i årlig rekrytering och därför fanns i år 1613 utbildningsplatser vid GMU-HAGS. Det är givetvis mycket positivt för Hemvärnet med en sådan satsning på direktutbildning men utfallet har hittills blivit ett stort misslyckande:
Platser GMU-HAGS 2012: 1600
Inryckta: 941
Godkända/kvar på höstens pågående utbildning: 743
Till Hemvärnet: ?
Det finns ännu ingen statistik över hur många som ansökt om, eller skrivit på, kontrakt med Hemvärnet men av kommentarerna från officerare vid utbildningsgrupperna att döma verkar ungefär hälften söka sig till Hemvärnet vilket då skulle motsvara ungefär en fjärdedel av antalet utbildningsplatser. Detta är givetvis ett stort misslyckande.Under 2011 slutade ca 1850 (ev exkl 300 till GSS) medan ca 2150 tillkom. Av dessa hade den största delen, 1500, värnspliktsutbildning medan endast 250 kom från GMU och 400 hade gått TFU-G så Hemvärnet är fortfarande beroende av värnpliktsmagasinet även när det gäller nyrekrytering.
I artikeln finns ett antal förklaringar till misslyckandet i jämförelse med den tidigare riktade hemvärnsutbildningen GSU där 451 av 584 inryckande på 575 platser skrev avtal med Hemvärnet 2009. Detta var receptet för lyckad GSU:
- Lokal rekrytering.
- Personlig kontakt från intresseanmälan till inryck.
- Klarar de fysiska kraven, skadefri.
- Gör utbildningen för att gå med i Hemvärnet.
- Har jobb eller utbildning.
- Tecknar avtal med Hv efter muck.
Sedan 2010 är direktutbildningen till Hemvärnet alltså ensad med GMU för blivande GSS och det har inneburit en central rekrytering som inte fungerat men från 1 juli i år ska det vara möjligt med mer lokal rekrytering.
Med avskaffad värnplikt får vi problem när det gäller direktutbildning till Hemvärnet. Medan Försvarsmakten vänder sig till yngre arbetslösa för rekrytering av GSS så vill vi i Hemvärnet ha äldre som har jobb eller utbildning. Samtidigt är det när man är ung som man har möjlighet att gå en tre månader lång militär utbildning. Det går inte att motivera återinförd värnpliktsutbildning bara för att få ett tillräckligt rekryteringsunderlag till Hemvärnet så vi måste hitta lösningar inom nuvarande system. Att skriva hemvärnskontrakt redan i samband med antagningen skulle kanske lösa en del av problemen men i grunden så måste vi hitta tillräckligt många som vet vad Hemvärnet är och som vill gå en tre månader lång utbildning för att gå med. Här måste vi i hemvärnsförbanden vara beredda att ta ett större ansvar.
I en annan del av Försvarsmakten kanske inte övrig GMU är utan motsvarande problem? Hur skulle motsvarande statistik se ut för den?
tisdag 30 oktober 2012
Vill du vara med och påverka Miljöpartiets försvarspolitik?
Miljöpartiet genomför nu, fram till och med söndag 4 november, ett arbete för att ta fram ett nytt partiprogram där vem som helst kan delta. För att delta måste man registrera sig på voteit med alias, namn och epostadress och alias/namn är synliga för övriga deltagare när man lämnar förslag eller kommenterar eller gillar andras förslag.
I förslaget står bland annat följande om konflikter, försvar och beredskap:
När kampen om våra gemensamma och krympande naturresurser hårdnar riskerar det att tvinga fram krig och konflikter.
(6. Världen)
Kommentar:
Detta är det främst anledningen till att jag anser att vi måste ha en väl fungerande försvar. Kampen om krympande naturresurser leder till konflikter och krig redan idag och det kan inte uteslutas att även vårt land kommer att kunna dras in i framtida konflikter.
Majoriteten av världens befolkningar bor nu i urbana områden. När framtidens jättestäder tar form behövs nya perspektiv på säkerheten. Ur flöden av människor, transporter, varor och IT uppstår en diskussion om hur vi ska skydda dessa. Det kommer att handla om säkerhet kring hamnar, flygplatser och allmänna transporter, men även om hur vi försörjer städerna med energi och mat. (6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Det är mycket bra att vi tar in detta i vårt partiprogram. Utan en fungerande krisberedskap som tryggar försörjning av livsmedel och energi så är militärt existensförsvar meningslöst.
Vi vill se en politik som sätter mänsklig säkerhet före territoriell och som värnar om samhällets funktionalitet. Fred är inte bara målet utan vägen dit. Mänskligheten har utvecklat mängder av verktyg för att kunna hantera konflikter och bekämpa orättvisor genom ickevåld. Våld kan aldrig accepteras som en metod för att åstadkomma politisk förändring. Med detta sagt får vi inte överge vår skyldighet att skydda individer, i värsta fall med hjälp av vapenmakt, när FN så beslutar.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Miljöpartiet stöder alltså militära insatser till skydd för utsatta människor när det sker med stöd av FN-mandat.
Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning, ickevåldsföredrag och demilitariserade zoner. Vi ska också själva ha en beredskap på hemmaplan för att kunna möta de olika slags hot som säkerhetspolitiken identifierar. Vår militära beredskap ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla kunskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige. Deltagande i det militära försvarets verksamheter ska bygga på frivillighet.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Jag är inte nöjd med denna formulering. Jag ser inget egenvärde i att tvinga människor att delta i militär verksamhet men däremot tror jag att det behövs en pliktlagstiftning.Jag har därför ett förslag att stycket ersätts av följande:
Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning. Vi ska också själva ha en beredskap på hemmaplan för att kunna möta de olika slags hot som säkerhetspolitiken identifierar. Vår militära förmåga ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla beredskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige. Deltagande i det militära försvarets verksamheter ska bygga på frivillighet men det ska vara en plikt att delta i samhällets krisberedskap.
Gilla gärna mitt förslag, eller föreslå något bättre!
Världen ska nedrusta. Sverige ska inte bidra till militariseringen i världen. Miljöpartiet de grönas mål är därför en avvecklad vapenexport. Vapenexporten till diktaturer och till länder som är i krig bör omedelbart avskaffas.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
En helt avvecklad vapenexport ska kanske ses som en vision i en värld utan vapen men innan dess skulle förslaget innebära att alla länder själva måste tillverka de vapen som deras försvar behöver; alltså en kraftig militarisering av industrin i alla länder. Jag har föreslagit att den meningen styrks.
Du som kanske sympatiserar med Miljöpartiets politik i vissa delar men inte gillar exempelvis försvarspolitiken har nu möjlighet att göra din röst hörd - välkommen!
Förslag till nytt partiprogram (pdf)
I förslaget står bland annat följande om konflikter, försvar och beredskap:
När kampen om våra gemensamma och krympande naturresurser hårdnar riskerar det att tvinga fram krig och konflikter.
(6. Världen)
Kommentar:
Detta är det främst anledningen till att jag anser att vi måste ha en väl fungerande försvar. Kampen om krympande naturresurser leder till konflikter och krig redan idag och det kan inte uteslutas att även vårt land kommer att kunna dras in i framtida konflikter.
Majoriteten av världens befolkningar bor nu i urbana områden. När framtidens jättestäder tar form behövs nya perspektiv på säkerheten. Ur flöden av människor, transporter, varor och IT uppstår en diskussion om hur vi ska skydda dessa. Det kommer att handla om säkerhet kring hamnar, flygplatser och allmänna transporter, men även om hur vi försörjer städerna med energi och mat. (6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Det är mycket bra att vi tar in detta i vårt partiprogram. Utan en fungerande krisberedskap som tryggar försörjning av livsmedel och energi så är militärt existensförsvar meningslöst.
Vi vill se en politik som sätter mänsklig säkerhet före territoriell och som värnar om samhällets funktionalitet. Fred är inte bara målet utan vägen dit. Mänskligheten har utvecklat mängder av verktyg för att kunna hantera konflikter och bekämpa orättvisor genom ickevåld. Våld kan aldrig accepteras som en metod för att åstadkomma politisk förändring. Med detta sagt får vi inte överge vår skyldighet att skydda individer, i värsta fall med hjälp av vapenmakt, när FN så beslutar.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Miljöpartiet stöder alltså militära insatser till skydd för utsatta människor när det sker med stöd av FN-mandat.
Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning, ickevåldsföredrag och demilitariserade zoner. Vi ska också själva ha en beredskap på hemmaplan för att kunna möta de olika slags hot som säkerhetspolitiken identifierar. Vår militära beredskap ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla kunskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige. Deltagande i det militära försvarets verksamheter ska bygga på frivillighet.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
Jag är inte nöjd med denna formulering. Jag ser inget egenvärde i att tvinga människor att delta i militär verksamhet men däremot tror jag att det behövs en pliktlagstiftning.Jag har därför ett förslag att stycket ersätts av följande:
Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning. Vi ska också själva ha en beredskap på hemmaplan för att kunna möta de olika slags hot som säkerhetspolitiken identifierar. Vår militära förmåga ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla beredskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige. Deltagande i det militära försvarets verksamheter ska bygga på frivillighet men det ska vara en plikt att delta i samhällets krisberedskap.
Gilla gärna mitt förslag, eller föreslå något bättre!
Världen ska nedrusta. Sverige ska inte bidra till militariseringen i världen. Miljöpartiet de grönas mål är därför en avvecklad vapenexport. Vapenexporten till diktaturer och till länder som är i krig bör omedelbart avskaffas.
(6.3 Fred och säkerhet)
Kommentar:
En helt avvecklad vapenexport ska kanske ses som en vision i en värld utan vapen men innan dess skulle förslaget innebära att alla länder själva måste tillverka de vapen som deras försvar behöver; alltså en kraftig militarisering av industrin i alla länder. Jag har föreslagit att den meningen styrks.
Du som kanske sympatiserar med Miljöpartiets politik i vissa delar men inte gillar exempelvis försvarspolitiken har nu möjlighet att göra din röst hörd - välkommen!
Förslag till nytt partiprogram (pdf)
onsdag 10 oktober 2012
Sjöofficer, ingenting för mig
Under 17 månader 1993-1995 hade jag förmånen att göra grundutbildning som plutonbefälsvärnpliktig i Flottan. Genom att jag var bosatt i Boden var det inte på något sätt självklart att jag skulle rycka in vid Berga örlogsskolor utan värnpliktskontoret i övre Norrland hade hellre sett att jag blev radiobefäl vid S 3. Vägen till Flottan gick via en föranmälan vilket innebar att jag anmält intresse för att bli reservofficer. Det var många insatser inblandade i denna process. Kustflottan anmälde behov av värnpliktiga sjömän till sjöförbanden och framtida rekryteringsbehov av sjöofficerer och reservofficerer, Marinstabens värnpliktsdetalj skötte uttagning av föranmälda, Mellersta värnpliktskontoret skötte om placering av värnpliktiga och inryckning skedde sedan till Berga örlogsskolor.
Efter en månad vid rekrytkompaniet började jag tillsammans med femton andra plutonbefälskursen PB ubåtsjakt vid undervattensstridsskolan (USskol). Tämligen omgående skulle vi välja aktiv eller passiv gren. Aktiv gren innebar patrullbåt typ Kaparen medan passiv gren innebar hydrofonbojfartyg typ Ejdern. Jag valde passiv gren då det skulle innebär mycket tid till sjöss och att få vara i händelsernas centrum under ubåtsjakterna. (Detta skulle på sitt sätt visa sig vara ett mycket lyckat val.) Efter någon månad fick vi information från någon rekryteringsansvarig vid Kustflottan. Då fick vi veta att det för ubåtsjakt fanns ett behov av sjöofficerare (YO) för hydrofonbojfartygen medan det behövdes reservofficerare för patrullbåtarna. (Jag tror att tanken var att det skulle finnas en UbjO/RO i stället för SlO/RO.) Jag hade alltså valt fel gren, och vad värre var, det hade de flesta andra också gjort. Uppenbarligen hade denna informationen inte nått fram till våra lärare vid USskol som ombesörjde fördelningen till de två grenarna.
Nåväl, det hörde till att man som befälsuttagen skulle söka officersutbildning så det gjorde vi alla, även ubåtsjaktmatroserna som gjorde 15 månader. Vårt förband hade fyra platser till MOHS (marinens officershögskola) och jag blev erbjuden plats som andra reserv (det vill säga rangordnad på plats sex av sju plutonbefälsvärnpliktiga vid divisionen). Anledningen till att jag tackade nej var att sjöofficerare på passiv gren skulle bli specialistofficerare. Det var inte fråga om dagens specialistofficer/underofficer utan om sjöofficerare som efter MOHS och mellan två och nio års tjänstgöring skulle gå MKHS/SK (marinens krigshögskolas specialistkurs). Därefter kunde man se fram emot fortsatt praktisk tjänst som löjtnant för resten av karriären. Jag var föranmäld för att söka reservofficersutbildning och det som skulle ha kunnat locka med officersyrket var omväxlingen med olika befattningar till sjöss och i staber i land så jag var säker på att specialistspåret inte var något för mig.
Att vissa sjöofficerare skulle bli specialister var ingen hemlighet. Så här stod det i rekryteringsbroschyren:
"Ubåtsjaktlinjen är en typisk specialistutbildning. Du kommer att behöva många års träning innan du fullständigt behärskar tekniken."
För Kustartilleriets del var detta ännu tydligare:
"Oavsett vilken minofficerslinje du väljer så kommer du efter avslutad utbildning att få tjänstgöra i din huvudbefattning. Efter några år kan du söka till krigshögskolans specialistkurs och fördjupa dina kunskaper i yrket. Ett mindre antal elever från minofficerslinjerna satser på en mera allmän karriär och söker till krigshögskolans allmänna linje."
Detta leder fram till dagens tvåbefälssystem och jag med min bakgrund har mycket svårt att se att det finns något behov av detta. Det utbildades specialistofficerare även tidigare men nu blir de styrmän i stället för löjtnanter. En del menar att den nya befälsordningen (NBO) var förödande för Försvarsmakten genom att det saknas trupputbildare för värnpliktiga men detta problem verkar vara begränsat till armén. Samtidigt skedde antagningen av officerare i armén bland befälsvärnpliktiga som klarade trupptjänsten och alla arméofficerare måste ha börjat sin karriär som trupputbildare. Nidbilden av NBO inom armén blir då att man antog officerare som passade för trupptjänst men utbildade dessa för stabsbefattningar som de då inte var lämpade för.
Bojbåtsdivisionen fyllde inte de fyra platserna. Jag tror att två blev antagna, att en började utbildningen men att ingen fullföljde den. Uppenbarligen lyckades man inte matcha föranmälda värnpliktiga mot behovet av specialistofficerare, och Flottan gick miste om ett amiralsämne i undertecknad, men visst fanns det möjlighet att utbilda specialister även inom NBO.
Efter en månad vid rekrytkompaniet började jag tillsammans med femton andra plutonbefälskursen PB ubåtsjakt vid undervattensstridsskolan (USskol). Tämligen omgående skulle vi välja aktiv eller passiv gren. Aktiv gren innebar patrullbåt typ Kaparen medan passiv gren innebar hydrofonbojfartyg typ Ejdern. Jag valde passiv gren då det skulle innebär mycket tid till sjöss och att få vara i händelsernas centrum under ubåtsjakterna. (Detta skulle på sitt sätt visa sig vara ett mycket lyckat val.) Efter någon månad fick vi information från någon rekryteringsansvarig vid Kustflottan. Då fick vi veta att det för ubåtsjakt fanns ett behov av sjöofficerare (YO) för hydrofonbojfartygen medan det behövdes reservofficerare för patrullbåtarna. (Jag tror att tanken var att det skulle finnas en UbjO/RO i stället för SlO/RO.) Jag hade alltså valt fel gren, och vad värre var, det hade de flesta andra också gjort. Uppenbarligen hade denna informationen inte nått fram till våra lärare vid USskol som ombesörjde fördelningen till de två grenarna.
Nåväl, det hörde till att man som befälsuttagen skulle söka officersutbildning så det gjorde vi alla, även ubåtsjaktmatroserna som gjorde 15 månader. Vårt förband hade fyra platser till MOHS (marinens officershögskola) och jag blev erbjuden plats som andra reserv (det vill säga rangordnad på plats sex av sju plutonbefälsvärnpliktiga vid divisionen). Anledningen till att jag tackade nej var att sjöofficerare på passiv gren skulle bli specialistofficerare. Det var inte fråga om dagens specialistofficer/underofficer utan om sjöofficerare som efter MOHS och mellan två och nio års tjänstgöring skulle gå MKHS/SK (marinens krigshögskolas specialistkurs). Därefter kunde man se fram emot fortsatt praktisk tjänst som löjtnant för resten av karriären. Jag var föranmäld för att söka reservofficersutbildning och det som skulle ha kunnat locka med officersyrket var omväxlingen med olika befattningar till sjöss och i staber i land så jag var säker på att specialistspåret inte var något för mig.
Att vissa sjöofficerare skulle bli specialister var ingen hemlighet. Så här stod det i rekryteringsbroschyren:
"Ubåtsjaktlinjen är en typisk specialistutbildning. Du kommer att behöva många års träning innan du fullständigt behärskar tekniken."
För Kustartilleriets del var detta ännu tydligare:
"Oavsett vilken minofficerslinje du väljer så kommer du efter avslutad utbildning att få tjänstgöra i din huvudbefattning. Efter några år kan du söka till krigshögskolans specialistkurs och fördjupa dina kunskaper i yrket. Ett mindre antal elever från minofficerslinjerna satser på en mera allmän karriär och söker till krigshögskolans allmänna linje."
Detta leder fram till dagens tvåbefälssystem och jag med min bakgrund har mycket svårt att se att det finns något behov av detta. Det utbildades specialistofficerare även tidigare men nu blir de styrmän i stället för löjtnanter. En del menar att den nya befälsordningen (NBO) var förödande för Försvarsmakten genom att det saknas trupputbildare för värnpliktiga men detta problem verkar vara begränsat till armén. Samtidigt skedde antagningen av officerare i armén bland befälsvärnpliktiga som klarade trupptjänsten och alla arméofficerare måste ha börjat sin karriär som trupputbildare. Nidbilden av NBO inom armén blir då att man antog officerare som passade för trupptjänst men utbildade dessa för stabsbefattningar som de då inte var lämpade för.
Bojbåtsdivisionen fyllde inte de fyra platserna. Jag tror att två blev antagna, att en började utbildningen men att ingen fullföljde den. Uppenbarligen lyckades man inte matcha föranmälda värnpliktiga mot behovet av specialistofficerare, och Flottan gick miste om ett amiralsämne i undertecknad, men visst fanns det möjlighet att utbilda specialister även inom NBO.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)