lördag 28 december 2013

Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Försvaret, både det militära och det civila i form av krisberedskap, borde vara bland statens mest centrala ansvar; ett allmänintresse om något. Nu vet vi att vår högsta politiska ledning inte ser det på det visat men är det möjligt att nå tillbaka dit?

Under det andra värlskrigets beredskapsår formades en nationell gemenskap kring försvaret. Alla kände någon som var inkallade och bland de civila gjorde man vad man kunde för att ge hjälpa till. Som ett exempel fick jag i somras höra min farmor berätta om hur de kunde hämta garn för att sticka kläder till de inkallade. Denna uppslutning kring försvaret var stark under många efterföljande år men vartefter åren gick bleknade minnet av kriget. Samtidigt har militärens agerande också bidragit till att mer göra försvaret till ett särintresse där den mest katastrofala delen var hur värnplikten missköttes för att slutligen ersättas med yrkessoldater.

Uppenbarligen är det alltför få inom militärledningen som ställt sig frågan hur Försvarsmakten bör handla för att behålla allmänhetens förtroende och stöd, utan detta har tagits för givet.

Under samma period som försvaret har gått från allmänintresse till särintresse så har även politiken förändrats. Partierna trängs nu i politikens mittfåra och politiken utformas utifrån bedömningar om röstmaximering. De gamla försvarsvänliga moderaterna har gjorts om till nya utan förlegade bindningar till det militära särintresset och mitt parti har på liknande sätt tonat ner motståndet mot EU och kärnkraft av samma skäl; att vinna fler röster bland mittenväljarna. Finns det då längre något allmänintresse inom politiken? Givetvis har de olika partierna alltid haft olika uppfattningar om vad som är allmänintresse men jag tror tyvärr att snart är det endast viljan att vinna val, och makten som styr våra partier. Försvaret blir då ett särintresse bland många andra så att det endast blir rationellt att satsa pengar i den mån det kan förväntas ge fler röster.

Försvaret är unikt på det sättet att det blir den viktigaste frågan för samhället vid krigsfara men något som knappast engagerar några andra än de närmast berörda i perioder av fred; särskilt så när freden varat i generationer. Just genom att det inte finns några andra påtryckargrupper så ställer det större krav på företrädare för Försvarsmakten att på alla sätt sträva efter att vinna medborgarnas förtroende än för andra myndigheter.

Jag vill tro att det ska vara möjligt att åter göra försvaret till ett allmänintresse, innan vi råkar i krigsfara nästa gång, men det kommer i sådana fall dels att kräva att en ny försvarspolitik utvecklas som utgår ifrån medborgarnas vilja och dels att företrädare för Försvarsmakten på alla nivåer agerar för allmänintresset och inte något av alla särintressen inom försvarsområdet.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

10 kommentarer:

  1. Bra rubrik. Den egna makten blir särintresset på samhällsintressets bekostnad. Ditt exempel, försvaret, är ett sådant exempel. Finns fler.
    Alla partier i mitten är strategi och inte ideologi. Kanske har ideologierna spelat ut sin roll och det är mer sakfrågor. I så fall är partistrukturen förlegad och det handlar mer om duktiga individer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. När det gäller lokalpolitiken i kommunerna är jag övertygad om att den skulle fungera bättre med personval i enmansvalkretsar utan koppling till partier. Ju större valkretsen är desto större risk är det dock det blir andra faktorer än personlig lämplighet som avgör (som exempelvis ekonomiskt stöd från företag och påtryckarorganisationer).

      Radera
    2. Håller med om det lokala och personkännedomen.
      Resursstarka aktörer har alltid haft ett övertag, men vad är alternativen? Vi okunniga väljare kan ju inte idiotförklaras i evighet. Då får väl de av oss personvalda välja nästa nivå. Och så ska det kompletteras med en mycket starkare Riksrevision.

      Radera
    3. Jag själv varit inne på liknande idéer! Det finns en del politiska organ som väljs av förtroendevalda som hos oss att varje kommun väljer en representant till region Dalarna och sådana församlingar får ingen representation av små minoriteter. I kombination med ett partisystem leder det därför till tvåpartisystem. Kunde man däremot få till ett representativt system utan partier, då skulle vi demokrati att tala om!

      Jag tror dock inte att något av dagens partier skulle vara så värst intresserade ...

      Radera
  2. Eftersom kulurmarxism nu är den enda tillåtna religionen så är svaret på frågan -nej. Tidigare fanns ett allmänintresse -det kallades patriotism.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant är att nykommunister lyckats med att undergräva de flesta samhälleliga institutioner som historiskt sett bidragit till att skapa gemensam identitet i samhället. Sådana åsikter är inflytelserika bland eliter i media, politik och universitet men omfattas nog inte av någon större del av befolkningen.

      Patriotism som politisk rörelse har dock aldrig varit något allmänintresse utan i stället bidragit till krig och konflikter. (En sund fosterlandskärlek som en del i den enskildes nationella identitet är något annat.)

      Det jag saknar är politiker och partier som går till val för att de står för något de tror är bäst för hela landet/befolkningen i stället för att anpassa budskapet efter opinionsinstitutens röstmaximeringsanalyser.

      Radera
  3. jag vet att detta låter lite väl domedagen men jag tror att tack vare den politiska stagnationen som vi har fått i Sverige så är försvarets kollaps, början på slutet för Sverige.

    Vi ser hur välfärden försämras, ökad arbetslöshet, ökad spänningar så väl religiösa, politiska och etniska, ökad extremism även där politisk som religiös, ökande klyftor i samhället, vi ser fler tecken på hur det bildas stater inom staten.

    frågan är om det är möjligt att vända på denna utveckling? är det värt att vända på detta? vad kommer det kosta oss att vända på detta?

    jag vet att det är en mycket svart bild jag målar upp men jag ser ingen som vågar göra något annat än att säga "allt är bra och det kan bara bli bättre".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte att grundproblemet är stagnation inom den politiska sfären utan att detta är kopplat till att vi är en (ledande) del av en civilisation som är nöjd med vad den uppnått. Jag lägger nu till Spengler Crash Course i blogglistan vilken gör det möjligt att sätta sig in Oswald Spenglers teori på 31 dagar.

      Jag har också tvekat om det är möjligt att vända utvecklingen. Miljöpartiet är ett parti som står för mycket bra, som solidaritet med kommande generationer, men i den här typen av frågor så hamnar partiet ofta fel.

      Det finns mängder av kloka människor i vårt land men få vill engagera sig politiskt i något av de nuvarande partierna. Finns det något som skulle kunna samla människor i ett nytt parti (utöver allmän klokhet)?

      Radera
    2. Spengler får jag se om jag kan få tag på biblioteket, jag har svårt att läsa längre stycken på datorn.

      Det behöver inte vara ett nytt parti, det som behövs är personer som är tillräckligt starka att kunna gå nya vägar och strunta i den politiska korrektheten som Sverige lider under, som kan säga "vi skiter i vad andra partier förbundit sig till att göra eller förhålla sig till och göra vad som är bäst för Sverige enligt vad vi anser är bäst", som det är nu så det som en regering har inför vågar inte nästa regering röra vid, tex skattesänkningar trots statsbudgeten får lida för det när man vill göra nya reformer.

      Lite elakt kan man säga vi behöver en hitler (hitler var dålig på mycket, men han var en ytterst skicklig talare), Lenin (samma här ytterst skicklig talare) som kan entusiasmera folket att bli aktiva. Faktiskt så är det inte många skickliga talare idag i världen, det är rätt så tråkigt på den fronten.

      Ett annat sätt är att låta folk få lägga upp förslag och får dom ett visst antal namnunderskrifter så måste riksdagen eller regeringen ta upp det och diskutera det. Det finns också något system i ett av dom baltiska länderna som har fått stort genomslag och folk är mycket aktiva i politiken där (vilket land kommer jag inte ihåg just nu, hjärnan stängt för idag).

      Radera
    3. Spengler är tyvärr mycket svårtillgänglig, även i Martin Tegens relativt nya översättning. Böckerna innehåller mängder av referenser som få idag kan relatera till och även många utvikningar. Jag hade första delen av Västerlandets undergång i bokhyllan i 10 år innan jag orkade läsa den. Samtidigt är det det verk som gett mig störst insikt. Kanske är det dags för ett blogginlägg om Spengler?

      Visst kan man tänka sig många förändringar av vårt styrelseskick, men problemet är att dagens partier inte kommer att driva någon förändring som kan hota deras gynnade roll.

      Radera