lördag 18 augusti 2012

Alliansfrihet i fred syftande till ...

Den officiella säkerhetspolitiska linjen under det kalla kriget var Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Nu i efterhand har vi fått lära oss att Försvarsmakten hade ett omfattande samarbete med NATO även i fredstid. Men även om det var mycket få som hade insyn i dubbelspelet på högsta nivå så måste det ha varit desto fler som insåg att Försvarsmaktens praktik inte hängde ihop med säkerhetspolitiken.

Bilden nedan visar radartäckning (inte på lägsta höjd) för låghöjdsspaningssystemet PS 15. Grupperingsplatserna var hemliga när de var i drift men under senare år har uppgifter om systemet publicerats.
Med tornradarn PS 15 fick Flygvapnet möjlighet att stridsleda jaktflyg mot flygplan även på låg höjd men inte i alla områden. Sverige hade inte råd att bygga ut detta system runt hela kusten/gränsen och man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att se en tyngdpunkt åt sydost; mot de länder som var med i Warszawapakten. 

En neutral stat är enligt folkrätten skyldig att förhindra att dess territorium utnyttjas som krigsskådeplats eller som bas för krigsoperationer. Överflygning av flygstridskrafter var inte någon stor fråga vid tiden för Haagkonventionen (1907) men det hade blivit det om vi hade försökt vara neutrala i ett tredje världskrig i Europa. Även om det inte var någon risk för att västmakterna skulle angripa Sverige så var det en högst reell risk att flyg från NATO skulle kränka svensk neutralitet och särskilt det svenska luftrummet. I den fiktiva krigsskildringen Det totala kriget, uppföljare till boken Tredje världskriget skriven 1982 och liksom den skriven av den brittiske generalen John Hackett, flyger mycket riktigt brittiskt och västtyskt attackflyg genom Sverige för att komma runt luftförsvaret i Östtyskland.I det årliga häftet Militära fakta beskrivs också att både väst och öst skulle kunna ha som strategiska mål att flytta fram luftförsvar och flyg till Sverige.

Om Försvarsmakten hade arbetat för ett försvar som skulle stödja vår säkerhetspolitiska linje borde vi givetvis skaffat oss lika goda möjligheter att ingripa mot västliga kränkningar som mot öst vid neutralitet, men det gjorde vi inte. Det stora problemet är att de enda som inte visste detta var det svenska folket. Militärer, och därmed även politiker, i väst och öst lär inte haft några problem att pejla in våra fasta radarstationer och då måste bilden ha blivit klar: Sverige avsåg inte att ingripa mot västliga kränkningar vid en eventuell neutralitet.

En bekant för mig berättade när han var kadett i Flygvapnet om att en annan kadett frågat en lärare varför vi bara hade detta radarsystem på östkusten varpå läraren hade svarat att det skulle vara en väldig omväg för ryssarna att anfalla västerifrån.

Ett neutralt Sverige med ett starkt luftförsvar skulle ha kunnat fungera som ett skydd både för väst och för öst vid ett storkrig men om Sovjetunionen bedömde att Sverige inte hade förmåga eller vilja att ingripa mot västliga kränkningar så skulle det ha varit omöjligt att nå målet neutralitet i krig.

Jag menar alltså att krigsförberedelser är politik, och därmed krävs också att kompetenta försvarspolitiker har inflytande över den här typen av handfasta frågor. Nu vet jag inte vilket inflytande svenska politiker hade över utformandet av de olika radarsystemen under det kalla kriget men klart är att allmänheten inte fick veta något. Den svensk som skulle ha publicerat sådana här uppgifter skulle ha kunnat räkna med fängelse.


PS-15 har för länge sedan ersatts av PS 870. Grupperingsplatserna för detta system är fortfarande hemliga men i Flygvapennytt 5/91 finns följande skiss över radarstationerna som visar att Försvarsmakten insett behovet av radartäckning runt hela vårt land:


Obs! Jag vill inte se några kommentarer, diskussioner eller antydningar om gruppering eller radartäckning för våra nuvarande radarsystem.

23 kommentarer:

  1. Läs "Den Dolda Alliansen" av Mikael Holmström så kommer du snabbt att inse att dubbelspelet i ännu högre utsträckning var en politisk fråga än en militär. Radarstationernas placering var defintivt känd och godkänd av våra statsbärande politiker. Det finns ännu mer dubbelspel och krigsförberedelser att gotta i i den boken, rekommenderas starkt.

    Kontentan är att vi skulle aldrig klara att hålla oss utanför ett tredje världskrig, och när det kom var det självklart att vi inte skulle ta Warsawapaktens sida i konflikten. Detta var klart som korvspad för svenska politiker, väst- och östpolitiker, samt deras försvarsmakter. De enda som kanske lät sig luras av den svenska officiella politiska linjen var det svenska folket.

    Bredda dina vyer lite, Försvarsmakten är politikens verktyg, inte tvärtom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har läst Den dolda alliansen och jag har inte fått bilden av att riksdagen var insatt varken i den dolda alliansen med NATO eller i den här typen av hemliga anläggningar. Just detta att vårt försvar var anpassat för krig mot Sovjetunionen, och inte för neutralitet, hade nog gjort det omöjligt att hålla oss utanför ett tredje världskrig.

      Radera
  2. För att komplettera din bild så bör du även lägga in KSRR-stationerna, de som svarade för låghöjdstäckningen före PS-15 och fanns kvar även efteråt. De hade täckning även på västkusten. Anledningen till att PS-870 har bättre täckning är dels att man skaffade betydligt fler sådana än man gjorde av PS-15, dels att det systemet ersatte både PS-15 och KSRR.

    Vid gränsen mot Norge är låghöjdsradarstationer i princip oanvändbara på grund av terrängen, så där är det bara ekonomiskt slöseri att bygga sådana. Under kalla krigets tid hade vi dessutom den optiska luftbevakningen som gav hyfsad låghöjdstäckning över i princip hela landet.

    Så visst, Försvarsmakten var inriktad på att möta ett anfall ifrån WP. Helt i enlighet med politikernas styrning. Men att ta en täckningsbild på enbart PS-15 är inget bra argument för det...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har haft förmånen att tjänstgöra vid en KSRR som radarplutonchef inom hemvärnet så den radartypen är inte okänd för mig. Det är dock så att KSRR inte ansågs vara tillräcklig på ostkusten.

      Radera
    2. Visst var PS-15 ett stort steg framåt jämfört med KSRR. Min poäng var dock att västkusten inte var så tom som ditt inlägg gav sken av.

      Prioriteringar har alltid behövt göras av ekonomiska skäl, att man inte hade råd att modernisera hela låghöjdsradarkedjan är inte konstigare än att sektorerna O5 och S1 prioriterades när det gällde att modernisera luftförsvaret. Hela Norrland var i princip kvar i Stril 50 långt in på 80-talet - både österut och västerut.

      Radera
  3. Är ingen hemlighet att svenska baser byggdes och anpassades för att också ta emot västflyg tex, gjordes på beställning av politikerna. Göran Persson o Anna Lindh var väldigt "tillmötesgående" mot dessa också....Nej....politikerna har styrt oss emot detta under alla år..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, nu är det ingen hemlighet längre. Min poäng här är att jag anser att luftförsvaret under det kalla kriget inte stödde den officiella svenska linjen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig och att ett stort antal officerare måste ha insett detta medan detta var hemligt för allmänheten och i stort sett alla politiker.

      Göran Persson och Anna Lindh var inte verksamma inom säkerhetspolitiken under det kalla kriget.

      Radera
    2. Luftförsvaret under det kalla kriget stödde den reella svenska linjen - den som det socialdemokratiska ledarskiktet implementerade. Att "ett stort antal officerare" var lojala mot den politiska ledningen är väl själva poängen med att ha en civil styrning av krigs-/försvarsmakten?

      Radera
    3. I en demokrati borde det vara självklart att det är de demokratiskt fattade besluten som gäller (alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig) och jag tycker att detta även borde ha varit självklart för alla de anställda som verkade inom luftförsvaret.

      I dag många militärer som försvarar dagens Försvarsmakt, och dess bristande förmåga, med att det här är vad politikerna beslutat om. Jag tycker då att det är viktigt att komma ihåg den djupt rotade historik av dubbelspel och hemlighetsmakeri som format vårt försvar. Det finns ingen tradition av verklig demokratisk styrning av försvaret men nu är det nödvändigt att utveckla detta.

      Radera
    4. Vilka många militärer?

      J.K Nilsson

      Radera
    5. PUL förhindrar mig att svara på den frågan. Skämt åsido, har du inte sett några sådana tendenser i försvarsdebatten? Jag ska leta reda på några länkar.

      Radera
    6. Vad jag har sett så försvarade många innehållet i Fb04 som resultat av den ekonomiska styrningen. Jag vet också att Öb Syrén välkomnade NBG-satsningen som en katalysator för förändringsarbetet. Jag har också sett dom som förvarar en vilande värnplikt ur en professionaliseringsperspektiv. Jag uppfattar att man pratat om det "Expeditionära mindsettet", något som jag också kritiserat på min blogg ur perspektivet att förr kunde vi genomföra internationella insatser med hela förmågebredden trots att vi hade ett "invasionsförsvar".

      Däremot har jag inte sett någon som försvarar detta skämt till försvarsmakten. De som vill ha förändring har också pekat på nödvändigheten att införskaffa materiel, något som avbrutits av "Genomförandegruppen" och som återstartats av FMV då det visat sig det billigaste alternativet. Jag har inte heller sett någon som försvarat reduceringarna ur annat perspektiv än Owe Wiktorins; avveckla för att få råd med annat än Vadmal och Mauser i förbandsmassan.

      Vad jag vet så finns det ingen i flygvapenledningen som anser sig nöjd och kan försvara 4 st 3/4-divisioner och jag har svårt att tänka mig att det går andra tankegånger inom de andra försvarsgrenarna. Förvisso har vi den här liraren: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10354348.ab som anser att ett fåtal omedelbart gripbara mekaniserade bataljoner är att föredra men det faller på gripbarheten.

      Låt oss åtminstone kunna iståndsätta Io14 så vi har någon som helst plattform att stå på. Vad jag ser så finns det väldigt få komponenter som begränsar användning i Sverige för att det skall vara mobilt mot utlandstjänst. Snarare handlar det om kvantitet. Jag tror ingen har insett vilken mängd arvetmateriel vi hade som var ryggraden i svenska försvarsmakten. Arvetmateriel som ingen skulle behöva använda under 2010-talet

      J.K Nilsson

      Radera
    7. Förlåt, då var jag otydlig. Jag menade att det finns de inom Försvarsmakten som lägger (hela) ansvaret för försvarets bristande förmåga på försvarspolitikerna.

      Radera
  4. I en parlamentarisk demokrati borde det vara självklart att de som valts för ändamålet har att styra landet. Däremot inte att alla beslut fattas inför allmän publik.

    För de anställda inom luftförsvaret, precis som de anställda inom försvarsmakten i övrigt, är det självklart att det är den politiska ledningen som styr. Har du en annan uppfattning får du gärna redovisa den.

    Om det är något som bör ifrågasättas är det den socialdemokratiska sammanblandningen av parti- och statsapparaterna, samt den obefintliga överlämningen av den verkliga säkerhetspolitik som bedrevs bakom kulisserna vid maktskiftet på 70-talet. Inte att försvarsmakten gjorde vad den politiska ledningen bestämde.

    SvaraRadera
  5. Hur demokratiska beslut fattas i Sverige regleras i grundlagen regeringsformen. Den dolda alliansen med NATO under det kalla kriget var inte alls förankrad i några formella beslut i riksdag eller regering. Under Tage Erlanders tid fick visserligen stora delar av regeringen information om samarbetet med västländerna medan det under senare tid var försvarsministern som blev informerad. Att enskilda statsråd varit informerade, utan att protestera, är dock inte alls detsamma som att beslut fattats i enlighet med grundlagen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Menar du att det var Försvarsmakten på egen hand som skapade kontakter västerut, och sedan ibland orienterade regeringen om vad man gjort?

      Eller att Försvarsmakten agerade på instruktioner från stats- och försvarsministrarna, även om dessa instruktioner inte hade grund i formella regeringsbeslut?

      Vad sade egentligen 1809 års regeringsform om hur regeringsbeslut skulle fattas?

      Radera
    2. Jag har bildat min uppfattning om den dolda alliansen utifrån Mikael Holmströms bok och det har inte framkommit att det skulle finnas några legitima beslut om denna allians. Vissa åtgärder kan ha vidtagits på uppdrag av ministrar medan andra förankrades hos ministern.

      Om samhället accepterar att den politiska ledningen fattar olagliga beslut då har vi ingen rättsstat längre. Borde polisen acceptera att justitieministern ger order om att människor ska gripas eller att finansministern beordrar konfiskering av banker?

      Jag försökte läsa in mig på 1809 års regeringsform, lagen finns på nätet, men tydligen hade den parlamentariska praxisen inte kodifierats så det räcker inte att läsa lagtexten.

      Det problem jag vill ta upp var dock inte främst samarbetet med NATO, som bara var känt av en inre krets, utan att Försvaret i stort var anpassat för krig mot Sovjetunionen och inte för neutralitet och att detta är något som måste ha varit uppenbart för en betydligt större krets.

      Radera
    3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    4. Att enskilda åtgärder inom ramen för "förberedelser för samverkan med väst i händelse av krig mot öst" kom till från Försvarsmaktens sida är en sak. Men att själva uppgiften att göra dessa förberedelser skulle ha uppstått hos Försvarsmakten och inte hos den politiska ledningen har jag inte sett några belägg för. Att sedan socialdemokratin hade en tendens att blanda ihop parti- och statsapparaterna och att mycket förmodligen skedde i form av muntliga instruktioner med tanke på sakens hemliga natur kan man ha synpunkter på. Men att framställa det som att "anställda inom luftförsvaret" skulle ha arbetat mot den politiska ledningens vilja och styrningar ser jag som väl magstarkt.

      Lika lite ser jag någon rimlighet i din liknelse mellan att den politiska ledningen fattar beslut för att trygga nationens överlevnad i händelse av krig, och att justitieministern skulle ge order om att människor ska gripas. Före 1974 års regeringsform är det inte ens säkert att det skulle handla om ett olagligt beslut om statsministern t ex ger order till chefen för marinen att förbereda sig för att flytta till London i händelse av krig...

      Beträffande vem som var huvudmotståndaren så torde ingen som gjort grundutbildning mellan 1945 och 1991 ha varit okunnig om det...

      Sverige var alliansfritt och hoppades på att kunna vara neutrala i händelse av krig. Samtidigt så var vi ett västeuropeiskt land som delade värderingar, t ex de om demokrati, med västmakterna. Att den troligaste motståndaren om vi inte skulle kunna hålla oss utanför ett krig hade varit diktaturerna i öst är heller ingen överraskning. Jag förstår inte hur du kan se det som ett problem att vi förberedde oss på det troligaste scenariot ifall neutralitet inte var möjligt, jag hade sett det som ett större problem om man inte gjorde det.

      Rent krasst så hade Sverige haft ungefär samma chans som Belgien hade 1914 och 1940 att vara neutralt i händelse av krig mellan NATO och Warszawapakten, helt enkelt beroende på militärgeografin. Att inte förbereda sig därefter hade varit tjänstefel.

      Radera
    5. Tack för dina kommentarer - det är värdefull återkoppling för mig. Jag håller inte med dig i sakfrågan men ber att få återkomma i frågan om Sveriges möjligheter att vara neutralt vid ett storkrig.

      Radera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  7. http://lantvarnet.wordpress.com/2012/08/21/alliansfritt-allierade/

    SvaraRadera
  8. http://lantvarnet.wordpress.com/2012/08/22/alliansfritt-allierade-del-2/

    SvaraRadera