Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Försvaret, både det militära och det civila i form av krisberedskap, borde vara bland statens mest centrala ansvar; ett allmänintresse om något. Nu vet vi att vår högsta politiska ledning inte ser det på det visat men är det möjligt att nå tillbaka dit?

Under det andra värlskrigets beredskapsår formades en nationell gemenskap kring försvaret. Alla kände någon som var inkallade och bland de civila gjorde man vad man kunde för att ge hjälpa till. Som ett exempel fick jag i somras höra min farmor berätta om hur de kunde hämta garn för att sticka kläder till de inkallade. Denna uppslutning kring försvaret var stark under många efterföljande år men vartefter åren gick bleknade minnet av kriget. Samtidigt har militärens agerande också bidragit till att mer göra försvaret till ett särintresse där den mest katastrofala delen var hur värnplikten missköttes för att slutligen ersättas med yrkessoldater.

Uppenbarligen är det alltför få inom militärledningen som ställt sig frågan hur Försvarsmakten bör handla för att behålla allmänhetens förtroende och stöd, utan detta har tagits för givet.

Under samma period som försvaret har gått från allmänintresse till särintresse så har även politiken förändrats. Partierna trängs nu i politikens mittfåra och politiken utformas utifrån bedömningar om röstmaximering. De gamla försvarsvänliga moderaterna har gjorts om till nya utan förlegade bindningar till det militära särintresset och mitt parti har på liknande sätt tonat ner motståndet mot EU och kärnkraft av samma skäl; att vinna fler röster bland mittenväljarna. Finns det då längre något allmänintresse inom politiken? Givetvis har de olika partierna alltid haft olika uppfattningar om vad som är allmänintresse men jag tror tyvärr att snart är det endast viljan att vinna val, och makten som styr våra partier. Försvaret blir då ett särintresse bland många andra så att det endast blir rationellt att satsa pengar i den mån det kan förväntas ge fler röster.

Försvaret är unikt på det sättet att det blir den viktigaste frågan för samhället vid krigsfara men något som knappast engagerar några andra än de närmast berörda i perioder av fred; särskilt så när freden varat i generationer. Just genom att det inte finns några andra påtryckargrupper så ställer det större krav på företrädare för Försvarsmakten att på alla sätt sträva efter att vinna medborgarnas förtroende än för andra myndigheter.

Jag vill tro att det ska vara möjligt att åter göra försvaret till ett allmänintresse, innan vi råkar i krigsfara nästa gång, men det kommer i sådana fall dels att kräva att en ny försvarspolitik utvecklas som utgår ifrån medborgarnas vilja och dels att företrädare för Försvarsmakten på alla nivåer agerar för allmänintresset och inte något av alla särintressen inom försvarsområdet.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det bestående särintresset - karriärsystemet

Under de senaste 20 åren har Försvarsmakten gått igenom en rad förändringar, varav vissa har inneburit stora omvälvningar. Om det finns något som  består så skulle det då vara det militära karriärsystemet; det som verkligen gör vårt försvar till ett särintresse.

I somras läste jag avhandlingen "Kriget" och karriärsystemet - Försvarsmaktens organiserande i fred av Karl Ydén (2008) och jag kom då till slutsatsen att det verkliga ändamålet med Försvarsmakten kanske är att göra det möjligt för officerare att göra karriär.

Ydén beskriver hur officerares karriär är det mest centrala i det förband han studerat. Att chefer på karriärbefattningar (plutonchef, kompanichef och särskilt bataljonschef) byts varje eller vartannat år för att göra det möjligt för fler att passera dessa karriärsteg. Att chefer och hanläggare i staber byter befattningar (de inte har någon direkt utbildning för) innan de knappt blivit varma i kläderna. Utbildning av krigsbanden har en underordnad betydelse; det väsentliga är att som chef undvika att göra bort sig i överordnades ögon. Sverige har en extremt hög andel högre officerare i förhållande till antalet motsvarande chefsbefattningar i krigs-/insatsförbanden men ändå fortsätter vi att utbilda fler!

I grunden finns en sund tanke att det är avgörande med bra chefer i krig. Problemet är bara att det karriärsystem som finns inte nödvändigtvis producerar chefer som är bra på att leda militära insatser utan i stället chefer som är bra på att göra karriär. Det finns flera exempel på chefer som visat sig vara fantastiskt bra i internationella insatser men som ändå inte nått de högsta befattningarna.

Efter 2008, då avhandlingen lades fram, har en rad förändringar gjorts: främst tvåbefälssystemet och personalförsörjning med anställda soldater. Hur har detta påverkat karriärsystemet? Är cheferna i dagens insatsförband mer av krigsförbandschefer än cheferna i de tidigare utbildningsförbanden eller är det fortfarande de fredsadministrativa förvaltningsarbetet som dominerar chefsuppdragen? Själva införandet av tvåbefälssystemet var ett sätt att komma till rätta med den bristande kontinuiteten när alla officerare skulle göra karriär och befordras bort ifrån trupputbildningsbefattningarna så jag är åtminstone säker på att själva karriärsystemet består.

Hur hänger då kärriärsystemets logik ihop med möjligheterna att förändra synen på försvaret, och dess nödvändighet, i samhället? Skulle det vara möjligt att i högre grad premiera bestående resultat i förbandsproduktion och olika typer av utvecklingsarbete? Jag själv har inte insikt nog för att ge mig på något svar men jag anar att frågorna är väsentliga för att göra försvaret till något annat än ett särintresse.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det nya särintresset - internationella insatser

Ungefär tio år efter slutet av det kalla kriget avvecklades det svenska invasionsförsvaret som var byggt på en hotbild, formulerad av Försvarsmakten. I stället påbörjades den ominriktning mot ett insatsförsvar med förmåga till internationella insatser som fortfarande är dimensionerande för försvaret.

Jag har upprepade gånger, här och på andra bloggar, diskuterat ifall initiativet till ominriktningen kom ifrån politikerna eller ifrån försvaret och min uppfattning är fortfarande att den förändringen, liksom i stort sett all förändringar inom försvarsområdet, initierades från Försvarsmakten. (Sedan är det klart att när väl regeringen tagit ställning för en ominriktning så medförde det ett politiskt tryck på att även kunna delta i internationella insatser.) Redan då fanns det röster emot och nu hittade jag några läsvärda inlägg av Jan Wickbom från 2000-2001 (Främst Försvarspropositionen måste underkännas men även Ett svenskt folkförsvar för 2000-talet 1 och 2):
Grundtanken i ÖBs ominriktningsförslag är att invasionshotet för alltid är borta och att försvarsmaktens huvudsakliga uppgift nu är internationella uppgifter. I anslutning till att vi genomför sådana uppgifter kan väpnade hot mot Sverige förekomma i form av luftanfall, ABC-anfall, hackers och propagandakrig, varvid försvarsmakten skall medverka i försvaret.

ÖB påpekar att detta är den största omvälvningen inom försvaret på hundra år, andra anser sedan Gustav II Adolfs tid.

Ominriktningen innebär en övergång från försvarsmakt till krigsmakt. I stället för att försvara Sverige mot invasion, skall försvarsmaktens viktigaste uppgift vara att i väpnad strid fullgöra internationella, fredsskapande uppgifter under de närmaste åren i Europa, senare än längre bort. Detta innebär en helt ny etisk syn på kriget.

Den krigsavhållande (fredsbevarande) effekt, som förut skulle nås med försvar av det egna landet, skall nu nås med fredsskapande (anfall, hot) åtgärder på främmande territorium. En syn som G II A en gång genomdrev, men som vi de senaste 180 åren bestämt tagit avstånd från.

ÖB säger: ”Det finns inget alternativ till det nya och moderna försvar som vi håller på att forma.”

Han säger också med stolthet och tillfredsställelse: ”Vi har själva tagit initiativet till och drivit på ominriktningen...Regering och riksdag har sedan fattat beslutet ..”

Från att ha varit till för nationens existens blev försvaret därmed ett instrument, och en angelägenhet, för de som stöder de internationella insatserna.

Mitt parti var med och stödde detta (innan jag själv blev medlem) på tämligen naiva grunder. Miljöpartisterna såg framför sig att försvaret endast skulle användas till fredsbevarande FN-insatser. Sedan har miljöpartiet följt upp detta med stöd till deltagande i kriget i Afghanistan.

Att ett försvar för internationella insatser är ett extremt särintresse illustreras även att man på allvar kan ställa sig frågan ifall internationella insatser nu måste användas för personalförsörjning (Wiseman).

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet

Det tydligaste exemplet på hur försvaret inte verkade i allmänhetens intresse var västsamarbetet under det kalla kriget. Medan allmänheten finansierade och, som värnpliktiga, tjänstgjorde i ett försvar för ett neutralt Sverige så planerade i stället ledningen för Försvarsmakten för samarbete med NATO-länderna i krig. Samarbetet var sanktionerat av ett fåtal i den politiska ledningen men var inte i överensstämmelse med Sveriges säkerhetspolitik. Militärledningen försäkrade regeringen att inget skulle komma ut. Det stämde när det gäller det svenska folket, men inte i förhållande till den tilltänkta motståndaren som åtminstone fick kännedom om västsamarbetet genom spionen Wennerström, men kanske även genom andra källor.

Problemet med samarbetet med väst var att det helt undergrävde trovärdigheten för vår säkerhetspolitik i förhållandet till företrädare både för öst och väst. Sovjetunionen måste ha befarat att Sveriges militär skulle ha stått till NATO förfogande i ett storkrig, vilket kunde ha lett till preventiva anfall mot Sverige tidigt i ett storkrig eller kanske rentav motiverat en isolerad aktion mot Sverige. Även om Sovjetunionen inte skulle ha anfallit Sverige så kunde Sverige ha dragits in i ett storkrig av de krafter inom försvaret som förberett NATO-samarbetet, exempelvis genom false flag-operationer.

Dubbelspelet hade även det onda med sig att det blev omöjligt att föra en ärlig offentlig debatt om säkerhetspolitiken i Sverige. Sviterna av detta lider vi fortfarande av. Även om samarbetet länge var hemligt så har utredningar och böcker under de senaste åren gjort att det blivit känt, något som jag tror ökat misstroendet mot militären.

Att återuppbygga ett fungerande nationellt försvar kommer att kräva ett brett stöd för att det behövs ytterligare resurser. En förutsättning för detta tror jag är att allmänheten får förtroende för försvaret som en gemensam angelägenhet. Vi måste vara tydliga med vilka vi samarbetar med, utan någon dold agenda.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna

En av de viktigaste principerna för försvarsbudgeten under det kalla kriget var anslagsfördelningen mellan försvarsgrenarna. Enligt denna fick försvarsgrenarna över tiden samma andel av budgeten. Detta är en bra illustration av gårdagens inlägg om att försvaret inte utformades utifrån någon rationell analys av hotet utan utifrån det "hot" som passade Försvarsmakten.

Den stora fördelen med denna princip var att den innebar ett vapenstillestånd i försvarsgrensstriderna. När olika delar av Försvarsmakten, försvarsgrenarna, kämpar om anslagen och om hur försvaret ska prioriteras kan det få förödande konsekvenser. Om som exempel Flygvapnet anser att det inte behövs kustartilleri, om Marinen anser att det inte behövs mekaniserade brigader och om Armén anser att det inte behövs attackflyg så ser en utomstående betraktare försvarsgrenarna som särintressen och resultatet kan bli att argumenten tas till intäkt för att avveckla allt som föreslås. Detsamma gäller även avvägningar mellan exempelvis truppslag inom armén.

Alternativet att aldrig göra förändringar är inte heller bra då det riskerar att cementera en gammal föråldrad struktur. När Försvarsmakten blev en myndighet 1994 fick ÖB större möjligheter att styra försvarsgrenarna men när förslag endast bereds inom Högkvarteret (och inte som tidigare av både försvarsstaben och staberna för försvarsgrenarna) så finns en risk för strider mellan olika delar av Försvarsmakten men som förs i det dolda mellan chefer och handläggare med bakgrund i olika försvarsgrenar och truppslag.

Går det att undvika försvarsgrensstrider utan att för den sakens skull gå tillbaka till konstant fördelning av anslaget? Min tanke är att desto öppnare diskussionerna är om vilken mål vårt försvar ska ha, samt vilka förmågor som behövs desto mindre risk är det att det är olika former av försvarsgrensintressen som avgör utformningen av försvaret.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det historiska särintresset - hotet

Under det kalla kriget hade Försvarsmakten i praktiken ett hotbildsformuleringsmonopol och även monopol på att föreslå hur försvaret skulle se ut. Det var alltså samma myndighet som formulerade varför vi skulle ha ett försvar, hur det skulle vara uppbyggt och som sedan genomförde försvarspolitiken. Försvarspolitiken följde cyklerna för försvarsbeslut och och kom dels att handla om ekonomiska nivåer och dels om fredsorganisationen. Det var däremot knappast något ifrågasättande av ÖB/Försvarsmaktens alternativ för de olika nivåerna i den allmänna debatten.

Det militära hotet mot Sverige var ofta något som passade den krigsorganisation som fanns så att om det fanns 28 brigader i krigsorganisationen ja då behövdes 28 brigader. När det sedan fanns 21 brigader då var 21 brigader ett minimum. Wilhelm Agrell har beskrivit detta som det lagoma hotet. I efterhand kan man vara kritisk mot de hotbilder som Försvarsmakten formulerade under det kalla kriget. Framför allt valde man att bortse ifrån att den tänkta motståndaren Sovjetunionen hade enorma mängder kärnvapen. Det är svårt att se att ett sådant långvarigt krig som Sverige planerade för skulle ha kunnat utspela sig utan omfattande insatser av kärnvapen. Det var inte heller mycket som tydde på att Sovjetunionen faktiskt planerade för någon strategisk kustinvasion mot Sverige; en hotbild som var en förutsättning för behovet av stora delar av försvaret i södra delen av vårt land. Trots att vår säkerhetspolitik syftade till neutralitet i krig så valde Försvarsmakten valde att prioritera det farligaste alternativet väpnat angrepp mot Sverige. Ifall man i stället valt att satsa på ett försvar för neutralitet vid ett krig i vårt närområde så skulle försvaret sett annorlunda ut.

Efter det kalla krigets slut fortsatte Försvarsmakten att formulera framtida hotbilder vilket skulle kräva en återtagningsförmåga men år 2000-2004 upphörde denna form av försvarsplanering; det fanns inte längre någon hotbild. I och med detta gav också Försvarsmakten upp det hotbildsformuleringsmonopol som myndigheten tidigare haft.

När nu försvaret återigen ska få en nationell inriktning så är det därför oklart vilken hotbilden egentligen är. Vad är ett begränsat militärt angrepp? Försvarsmakten har inte längre monopol på att formulera hotbilden och det som förs fram från Försvarsmakten ses på många håll nu som uttryck för ett särintresse. Det finns dock inte heller någon annan myndighet med ett sådant uppdrag. Jag tror att försvarsplaneringen under det kalla kriget, och än mer så idag, skulle gynnats av en mer öppen försvarsdebatt där fler myndigheter varit inblandade i att formulera målsättningen för försvaret.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det individuella särintresset - militärerna

En överväldigande majoritet av de som har åsikter om försvaret är själva, eller har varit, anställda i Försvarsmakten och de kommer därför att ses som företrädare för ett särintresse när de argumenterar för ökade försvarsanslag. På samma sätt är det med lärare som vill ha mer pengar till skolan, poliser som vill ha mer pengar till polisen eller vårdpersonal som kräver mer pengar till vården. Som anställd gynnas man på många olika sätt när ens arbetsgivare får ökade anslag. Man kan få högre lön, fler kollegor och därmed mindre stress eller kanske mer kompetensutveckling. För anställda inom försvaret gäller även att det är bra mycket roligare, och dyrare, med skarpskjutningsövningar än att sopa kaserngården och så vidare.

En stor skillnad i jämförelse med vård, skola och omsorg, men även jämfört med polisen är att försvaret inte har några tydliga mottagare av de nyttigheter Försvarsmakten producerar (så länge vi inte drabbas av krig/krigsfara) medan det inom de förstnämnda områdena finns brukare, elever, föräldrar och anhöriga som kan ställa krav på politiker.

Senast riket drabbades av krigsfara, under beredskapsåren, ledde det till en bred uppslutning kring försvaret som höll i sig så länge som försvarspolitikerna hade egna minnen från beredskapen. Under många år därefter kom en stor del av befolkningen i kontakt med försvaret genom värnplikten och även om grundutbildningen knappast hade som mål att skapa ambassadörer för försvaret så var det något som bidrog till att sprida förståelse och kunskap om försvaret. Idag har vi i stället ett (dysfunktionellt) personalförsörjningssystem som bygger på frivillighet där alla är anställda.

Sverige har haft ett stort antal engagerade i de frivilliga försvarsorganisationerna men min bild är att dessa idag för en tynande tillvaro med få aktiva och där företrädarna, liksom anställda i Försvarsmakten, kan ses som ett särintresse som värnar om den egna organisationen och det egna uppdraget. För oss som är aktiva i Hemvärnet så har det ideella inslaget minskat i takt med "förbättrade" ekonomiska villkor och ökad tjänstgöringstid. Även om försvarsviljan fortfarande är viktig så är det alltfler som resonerar kring betalning när det gäller deltagande i övningar. De få frivilliga som finns kvar i organisationen kan därför också ses som ett särintresse av en utomstående.

Vad kan då anställda i Försvarsmakten göra för att få ökade anslag till försvaret? Som jag skrev igår så verkar det finnas en stor förtroendeklyfta mellan departement och myndighet och här spelar försvarsbloggare en viktig roll när det gäller att sprida korrekt information om läget i Försvarsmakten. Jag tror dock inte att försvarsanställda kan göra så mycket för att motivera varför vi bör ha ett försvar. Demonstrationståg med officerare och soldater tror jag tvärtom skulle få motsatt effekt. Här finns det andra yrkesgrupper som jag tror har bättre förutsättningar att påverka opinionen samt försvars- och säkerhetspolitiken, som forskare eller diplomater som förre ambassadören Sven Hirdman:
”Starkt försvar behövs även utan hotet från öst”

Argument som icke-militärer använder för att motivera ett starkare försvar har nog dessutom större möjligheter att vinna genklang i opinionen.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det generella särintresset - byråkratin

I början av året kallade Fredrik Reinfeldt försvaret ett särintresse. Detta väckte bestörtning bland försvarsanställda och på försvarsbloggarna, jag skrev också själv ett inlägg, men i samhället i stort gick det tämligen obemärkt förbi. Det mest anmärkningsvärda var nog att en moderat statsminister sa detta rakt ut. Under det år som gått sedan dess har inget hänt som tyder på att statsministern ändrat uppfattning. Av kommentarer på försvarsbloggarna att döma har läget inom Försvarsmakten bara blivit sämre men det är inget som märks utanför denna begränsade krets.

Nu har jag försökt att beskriva försvaret som ett särintresse utifrån en rad olika perspektiv och resultatet kommer jag att presentera i en serie inlägg under de närmsta dagarna. Jag försöker visa hur försvaret kan ses som ett särintresse ur olika synvinklar och sammantaget tror jag att detta har stor betydelse för den som vill få ett stöd bland allmänheten för ett starkare försvar (även om jag själv inte menar att försvaret bör ses som ett särintresse). Jag kommer därför att avsluta varje inlägg med en diskussion om vad som går att göra för att försvaret i stället ska ses som ett allmänintresse. Detta första inlägg behandlar det generella särintresset - försvaret som en byråkrati bland andra.

Vad var det då Fredrik Reinfeldt sa? Här följer en del av uttalandet:
– Det finns en lång rads myndighetschefer som berättar vad just deras verksamhet kan göra. I den politiska rollen, i en regeringsmakt, handlar det om att väga av olika intressen mot varandra. Det en vill ha påverkar också någon annan. Därför måste den som säger mer försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården?

Här tror jag att Reinfeldt är helt ärlig; han ser ÖB som en myndighetschef bland andra som vill ha en större budget för sin myndighet. Min egen praktiska erfarenhet av politisk styrning begränsas till kommunen men jag tror att det är ett gemensamt drag hos många chefer inom offentlig förvaltning att de strävar efter att växa, sett till antalet anställda och budget. Dels handlar detta om status, genom att det är högre status att vara chef för en stor myndighet, och dels om att det är bekvämt att vara chef ifall det är möjligt att möta nya krav och önskemål externt/internt med ökade ekonomiska medel. Ifall krav i stället måste hanteras genom omprioriteringar, effektiviseringar eller uppsägningar så blir det svårare att vara chef. Som politiker på alla nivåer är det därför viktigt att hålla emot ogrundade äskanden om medel och jag tror att de flesta politiker har lärt sig detta.

Ett vanligt problem är att myndigheter inte håller budget. I vissa fall beror detta på att det inte är balans mellan uppgifter och medel medan det i andra beror på brister hos ledningen för myndigheten. De värsta myndigheterna är de som både missköter sitt uppdrag och slösar med pengar. Problemet för politikern som ansvarar för uppföljning och styrning är att avgöra vilken orsaken är. Om man alltid ger mer pengar till de som tidigare år på grund av misskötsel inte kunnat hålla budget så är det en signal till övriga myndighetschefer att det inte är någon mening att försöka hålla budgeten då det bara leder till att den egna myndigheten får mindre pengar. I grunden blir därför budgetfördelningen i stora delar en fråga om förtroende.

I budgetdialogen mellan myndighet och departement är det nog regel att myndigheten varje år försöker argumentera för ökade anslag och det motiveras med konsekvensbeskrivningar om vad som blir bättre om man får ökade medel eller vilka risker det innebär om man inte får ökade, eller minskade, anslag. När en myndighetschef, som ÖB, gör utspel som det om enveckasförsvaret så är det därför lätt att se det som ett drag i det ständigt pågående spelet mellan myndighet och departement.

Vad kan då Försvarsmakten göra för att undvika att ses som ett särintresse bland andra myndigheter och i stället bli en myndighet som politiker och departementstjänstemän har förtroende för? Det absolut viktigaste tror jag är att ständigt göra allt som är möjligt för att se till att alla medel används på bästa sätt. Misslyckanden som NBF och PRIO får därför stora konsekvenser för bilden av Försvarsmakten som en ineffektiv myndighet. Samtidigt verkar det i grunden finnas en obalans mellan uppgift och medel. Försvarsmakten hade under många år problem med att hålla budget och det är inget att eftersträva i sig. Under senare år verkar myndigheten i stället göra neddragningar (övningar, rekrytering, materielanskaffning)  vilket gör att man inte kan lösa uppgifterna; särskilt inte på sikt. Neddragningarna kombineras dock med skönmålningar så att en oinitierad betraktare kan få det intrycket av att Försvarsmakten löser uppgifterna inom tilldelad ekonomisk ram. Om Försvarsmakten blir bättre på att använda anslagen effektivt och därigenom förbättrar anseendet hos allmänheten, men framför allt hos politiker, så tror jag dock att det är möjligt att ge en korrekt beskrivning av vilka medel som behövs för att nå uppställda mål.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

V = Vidmakthålls

Ett av de största felen med dagens personalförsörjning inom Försvarsmakten är avsaknaden av plan för förbandsomsättning. Dagens förbandsomsättning beskrivs enklast genom rubriken på detta inlägg:
V = Vidmakthålls (omsätts fortlöpande). Det är alltså inte så att vissa förband är under utbildning medan andra är i beredskap utan insatsförbanden omsätts fortlöpande. Tanken är alltså att alla insatsförband alltid ska vara insatsberedda, men då soldater rekryteras och utbildas löpande, och sedan inte alltid stannar åtta år verkar det i praktiken innebära att förbanden aldrig är insatsberedda. Grundproblemet är att vi har ett personalförsörjningssystem som bygger på civila anställningsvillkor så att soldater, till skillnad från värnpliktiga, kan säga upp sig när de vill, vilket leder till vakanser och ständiga ersättningsrekryteringar. Att detta inte fungerar diskuterades hos Wiseman för några dagar sedan, av bland andra Charlie Spartan (som även varit inne på detta tidigare (1, 2)).

För att ge lite perspektiv på dagens system vill jag beskriva några olika alternativ; arméns VU-60, Kustflottans utbildningscykel, den amerikanska marinkåren samt hemvärnet.

Kalla krigets förbandsomsättning inom armén skedde enligt värnpliktsutredning 60 (VU-60) med typiskt åtta års omsättningstid. Grundutbildning av värnpliktiga följde en plan och skedde samtidigt för ett helt förband uppdelat i olika skeden med grundläggande soldatutbildning, befattningsskede och förbandsskede där soldaterna under utbildningen skulle hinna med övningar på både kompani- och bataljonsnivå. Det säger sig själv att det är rationellt ge ett större antal soldater på samma befattning utbildning samtidigt och att därefter stegvis samöva olika specialister i ett förband. Tanken var att alla soldater och förband skulle kallas in och genomföra krigsförbandsövning (KFÖ) vart fjärde år, för att öka utbildningsnivån på förbandet. Det skulle dessutom på varje förband genomföras särskilda övningar för befäl (SÖB), ca vart annat år. Vissa förband, på grund av sin komplexitet eller höga beredskap, skulle genomföra särskilda övningar ungefär vart annat år, för den personal som behövde det. (Beskrivning av VU-60 från C-uppsats av Mats Ludvig.) Efter åtta år omsattes förbandet genom att en ny omgång värnpliktiga utbildades. Varje utbildningsbataljon kunde alltså ansvara för att utbilda åtta bataljoner i krigsorganisationen. Systemet drabbades sedemera av neddragningar och inställda övningar vilket givetvis påverkade krigsdugligheten men det förefaller ha varit väl genomtänkt och väl fungerande. (Själv var jag i början av 1990-talet skademarkör under MekB 19 slutövning snöflinga och de "repgubbar" som tog hand om mig gav ett kompetent och seriöst intryck.)

I Kustflottan var stridsfartygen i huvudsak bemannade även i fred med en ny värnpliktsomgång varje år. När jag läst boken om Kustflottan (s. 199) har jag fått lära mig att utbildningen av de anställda sjöofficerarna följde en tvåårscykel:
"Varje förband låg dessutom i en två-årsrytm. Visserligen byttes värnpliktsbesättningar varje år, men den fast anställda personalen byttes i huvudsak vartannat år. Utbildningsmålen och därmed övningarna svårighetsgrad ökades under andra året eftersom fartygsbefälet då hade en större vana i sina befattningar."
 Som jag tolkat det var sedan besättningen krigsplacerad på det fartyget i två år då man i stället tog in en depåbesättning som inte krigsplacerades. Precis som i armén utbildades besättningen samtidigt (under 1-2 år) och det fanns alltid en färdigutbildad besättning krigsplacerad.

För några år sedan sökte jag information om hur stor del av den amerikanska marinkåren som skulle ha varit tillgänglig vid ett storkrig (en del av resultatet finns i NATO OOB 1989). Marinkårens infanteribataljoner hade olika uppgifter (MAU/MEU alternativt UDP Okinawa) men gemensamt var att bataljonerna följde en cykel på omkring 18 månader uppdelat på tre faser: förbandsutbildning (pre-deployment), därefter insats till sjöss ingående i MAU/MEU eller på Okinawa (deployment) och därefter upplöstes förbandet och personalen skickades på ledighet eller utbildning. För att hålla en bataljon insatt krävdes minst tre bataljoner. (Förbandsutbildningen skedde alltså efter att personalen först gått rekrytutbildning och befattningsutbildning.) Marinkåren arbetar fortfarande efter detta system. Det jag insåg var att vid ett storkrig skulle 2. marindivisionen med dess 11 infanteribataljoner antagligen bara kunna skicka iväg 5 med kort varsel. Detta exempel visar vad som i realiteten krävs för att hålla förband insatta. Systemet klarade detta, men inte att samtidigt upprätthålla full beredskap för ett storkrig.

Hemvärnet, slutligen, har alltid haft ett system liknande dagens armé där det sker en löpande personalomsättning. Tidigare hade i stort sett alla nya hemvärnsmän en grundutbildning som värnpliktig bakom sig samt även ett antal KFÖ. Hemvärnsförbandens uppgift var betydligt enklare än uppgiften för de värnpliktsförband hemvärnsmännen kom ifrån. Med många övningar per år och en låg personalomsättning fungerade detta bra för hemvärnet. Rekryteringen till dagens hemvärnet sker på samma sätt men den stora förändringen är att många nya endast har GMU bakom sig. Detta gör att de måste utbildas på sin befattning i förband efter att de placeras i hemvärnsförbandet.Förbandet ske alltså utbildas för att klara kraven i krigsförbandsspecifikationen samtidigt som helt nya soldater skolas in. Med högt motiverade soldater är detta möjligt men det medför ändå en begränsning av hur långt man kan komma på 4/8 dagars övning per år.

Trots att vi i Sverige hade erfarenhet olika fungerande system för förbandsomsättning och hade möjlighet att studera förbandsomsättning i andra länder med omfattande erfarenhet av insatser utomlands så valde vår regeringen ett system som mest liknade hemvärnets. Detta beskrevs i regeringens proposition 2008/09:140 ett användbart försvar:
"Personalomsättningen görs löpande. Personalen roterar in i och ut ur förbanden vid lämpliga tidpunkter." (s. 11)
"Dagens modell, med en nationell insatsorganisation, en särskild anställd utlandsstyrka, särskilda förband anmälda till internationella styrkeregister och en vart tredje år uppsatt stridsgrupp inom EU:s ram i beredskap för insats, avvecklas. Den ersätts med en insatsorganisation, där förbanden kvarstår och där personalen i förbanden omsätts individvis. Erfarenhet behålls inom förbandet och en stor del av de enheter som ska verka tillsammans i insatser utbildas och övas tillsammans." (s. 11)

Normala (civila) arbetstidsregler verkar göra att det tar betydligt längre tid för en anställd soldat att nå samma nivå som en värnpliktig gjorde på mindre än ett år och normala anställningsvillkor gör att Försvarsmakten inte kan styra att personalen roterar in i och ut ur förbanden vid lämpliga tidpunkter. En förutsättning för att nuvarande system skulle haft chansen att fungera är längre anställningskontrakt, vilket man har i andra länder med anställda soldater. Nu drev starka krafter igenom en förändrad personalförsörjning byggd på frivillighet utan att alla förutsättningar för ett fungerande yrkesförsvar var på plats. Jag kan inte avgöra ifall man hoppades på att resten skulle ordna sig senare eller om man inte såg problemen.  I vilket fall tror jag att det var en helt orealistisk tanke att insatsorganisationens förband skulle kunna vidmakthållas på en hög nivå genom individuell omsättning.

Command kastar loss (Uppdaterad)

Äntligen! För dryg fyra år sedan började jag arbeta med sjö-/flygkrigssimulatorn Command och idag är det äntligen release:
Command: Modern Air/Naval Operations Out Now!


Läs mer här:
Interview: Command: Modern Air Naval Operations - Exclusive interview with Warfare Sims
It's Game Time: Command: Modern Air / Naval Operations (Information Dissemination)
Game Review: ‘Command’ is A Worthy Successor to Harpoon
Command: Modern Air/Naval Operations - Preview Ny søkrigssimulator på vej 
Command: Modern Air Naval Operations - Preview 


(Jag har inget ekonomiskt intresse i Warfare Sims men jag vet hur  mycket utvecklarna har lagt ner på detta och jag hoppas verkligen att det blir en succé - både för deras och för alla användares skull.)

Ett försvar som inte anpassas till dagsaktuell hotbild

Idag läser jag till min stora glädje att Annika Nordgren Christensen i ett välskrivet blogginlägg förespråkar ett försvar som är oberoende av hotbilder:
Här har jag ändrat mig helt: Tidigare tyckte jag att en av försvarets viktigaste förmågor var att kunna krympa och växa (helst krympa) men jag har funnit att det bara innebär en ständig kamp om hotbilder istället för förmåga, om tillfällig dimensionering och inte systemeffekt. Den flexibilitet som verkade utvecklas mest framgångsrikt, var att kunna beskriva verksamheten och behoven på ett sätt som bäst parerade rådande ekonomi eller hotande svarta hål.

Jag håller helt med och jag ser en del likheter med det jag skrev om hotbilder förra året (Nygammal hotbild för inte försvaret framåt). Miljöpartiet skrev tyvärr i våras i stället in demonstratorförsvaret i partiprogrammet:
Vår militära beredskap ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla kunskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige.

Hur skulle då det militära försvaret kunna se ut i ett annat alternativ? Jag rekommenderar 38aaringens resonemang från i somras kring hur ett försvar inriktat mot territoriell integritet skulle kunna se ut:
Framtidens #svfm - när inget parti vill betala för anbefalld förmåga

Matrix Games söker betatestare till Command

Arbetet med krigssimulatorn Command [version 1] börjar närma sig sluttampen, för min del har det inneburit kartläggning av mål i Irak under Desert Storm. Beta test har pågått i flera steg men nu annonserar förläggaren Matrix Game efter betatestare:
The Historicon Roster: Command Modern Air/Naval Operations & Beta Recruitment!

Hemvärnet 2012 - går utvecklingen åt fel håll?

I dag kom ett nytt nummer av Tidningen Hemvärnet i brevlådan. Den är alltid läsvärd men det är givetvis extra roligt att läsa om det egna kompaniet (Gustavs) som fick besök under våran vinter-SÖF tidigare i år. I artikeln på sidorna 20-25 finns även en idolbild på stridsledningsbefälet i kompaniet som här antagit ett nom de guerre; Anders Jansson.

Till den mindre roliga läsningen hör granskningen Förbanden i siffror. Här läser jag att antalet hemvärnssoldater som uppfyllde sitt kontrakt under 2012 var 12 098 vilket kan jämföras med de omkring 12 200 som gjorde det förra året. I artikeln står att andelen minskade från 63 % till 59 %. Försvarsmakten uppfyller fortfarande regeringens krav på 20 000 hemvärnssoldater men en betydande del av dessa är alltså nollor som varken deltagit i KFÖ eller SÖF under året. Det är inte helt lätt att göra jämförelser med föregående år då redovisningen gjordes på ett annat sätt men för vår del i 17. hvbat verkar andelen fullgjorde kontrakt ha minskat från 72,3 % till 69,2 %. Det är en skillnad som inte märks för den enskilde men genom att trenden verkar att vara densamma över hela riket så är det ett allvarligt tecken på att reformeringen av hemvärnet inte gått som man kunde hoppas.

Medelåldern i hemvärnet är 45 år, det vill säga under den gamla gränsen för värnplikt, så det finns ännu ett stort värnpliktsmagasin att rekrytera ifrån och med ny materiel, ökade resurser och följande ökande förmåga så är det nu det borde finnas förutsättningar för att öka numerären och antalet fullgjorde kontrakt. I stället går alltså utvecklingen i motsatt riktning. Jag har ingen aning om vad detta beror på men med det nya KFÖ-/SÖF-systemet innebär övningarna numera alltid en påfrestning för arbete/studier/familj. Om det dessutom förekommer dåliga övningar, vilket en läsare skrev i en kommentar till förra inlägget, så tror jag att det är omöjligt att fylla upp organisationen med soldater som gör sina kontrakt.

Artikeln innehåller ganska detaljerade uppgifter om respektive bataljon så den främmande makt som har intresse av att kartlägga och värdera hemvärnets förband har här en bra utgångspunkt. Betyder då det att den här typen av sammanställningar borde vara belagda med sekretess? Jag tycker inte det. Genom att ge allmänheten och ansvariga politiker en korrekt bild av läget så blir det också möjligt att diskutera eventuella problem och hitta lösningar. Att mörka sanningen verkar vara en ryggmärgsreflex för en del officerare men det fungerar bara tills någon synar bluffen - "Dygnet runt, året om står ett antal JAS 39 Gripen i beredskap för att avvisa främmande flygplan som utan tillstånd tagit sig in på svenskt luftrum."

Det finns idag inget överhängande krigshot mot Sverige och då vill jag påstå att en dålig övning, som inte ger något för de deltagande soldagerna, är ett större hot mot rikets säkerhet än sanningen om läget i dagens Försvarsmakten.

Soldaten har alltid rätt

Det brukar heta att kunden alltid har rätt, men att soldaten alltid skulle ha rätt tror jag är en ny tanke för gamla officerare. Vi har ett antal före detta yrkesofficerare i kompaniet och av deras bevärningshistorier att döma så verkar det snarare vara så att beväringarna alltid hade fel. När man har med frivilliga soldater att göra så tror jag ändå att det är en poäng att utgå ifrån soldaternas önskemål, både som chef och som utbildare.

I det gamla hemvärnet, med soldater över 47 år, var det helt klart att det inte fungerade med en överdrivet militär ledarstil för chefer och instruktörer. Jag var själv 22 år när jag blev chef för en liten pluton och då gällde det att ha en ödmjuk inställning. Särskilt under de senaste åren har det skett ett stort lyft av vår förmåga men de förhållanden som beror av frivilligheten består; soldater som inte trivs slutar och utan soldater inga förband.

Med värnplikt hade soldaterna begränsade valmöjligheter och dåliga chefer kunde varje år få en ny kull värnpliktiga att utbilda. Med hemvärnets frivilliga rekrytering blir det däremot tydligt vilka chefer som är bra och som kan behålla sina soldater och vilka som till slut står utan soldater. Nu är det nya tider med frivilliga soldater inte bara i hemvärnet utan i hela Försvarsmakten. Det skulle därför inte förvåna mig om samma fenomen även uppstår i förbanden med kontinuerligt tjänstgörande soldater och då kan erfarenhet från frivilligutbildning, som chef eller instruktör, vara en bra erfarenhet. Det har nog alltid varit så att chefer som månar om sin personal och ser till att den trivs har lyckats bättre än andra men utan soldater lyckas man inte alls


Vi genomförde förra veckan vår KFÖ, med utryckning igår, och till min stora glädje verkar vår utbildningsgrupp ha insett att något av det viktigaste med övningarna är att vi som övar blir nöjda. I stället för en renodlad befattnings-KFÖ fick vi i stället en övning där befattningsutbildningen var integrerad i en förbandsövning vilket gjorde den mer utmanande och intressant. Nu kan vi redan börja se fram emot KFÖ 2014!
Dalarnas tidningar (innan övningen), Dalarnas tidningar (efter övningen)

Tillägg (30/4):
Therese Åkerstedt skrev på detta tema i senaste numret av tidningen Hemvärnet:
"Men vissa officerare verkar leva kvar i tron att man ska rensa ut alla som inte ”platsar” eller passar in i mallen. Att man kan behandla sina blivande arbetskamrater som värnpliktiga. Väldigt få av dagens ungdomar accepterar den behandlingen.
Vissa officerare säger att rekryterna blivit vekare och är dåligt tränade. Skillnaden är att Försvarsmakten förr kunde välja bland en årskull ungdomar på runt hundratusen. Nu gäller det i stället att ge dem som trots allt börjar en möjlighet att genomföra utbildningen. För i dag är GMU bara början, på en anställning eller ett frivilligt engagemang i hemvärnet. Början på en flera år lång utbildning. Och om rekryterna bara upplever allt det negativa, kommer de aldrig att få chansen att se det positiva."

Tillägg (7/5):
Bataljonschefen är också nöjd med vår KFÖ:
KFÖ – Krigsförbandsövning

Stormakt röd anfaller 1982 - översikt (Command: Modern Air/Naval Operations)

Utvecklingen av Command har nu gått in i ett skede med betatest hos Matrix games och jag själv har lagt ner rätt mycket tid på att försöka rekonstruera Iraks flygvapen och luftförsvar 1991 (se forumtråd).

Jag har dock börjat planera att göra en serie spelscenarion för kalla krigets hotbild där Sovjetunionen angriper Sverige. Tidigare har jag gjort många försök till simuleringar av detta då jag är mer intresserad av att se vad som skulle ha kunnat hända än av själva spelandet men jag har insett att den typen av fullskalesimuleringar kräver alltför mycket prestanda. Därför ska jag nu dela upp stormaktens angrepp i olika skeden som vardera blir ett scenario och som förhoppningsvis går hyfsat bra att spela.

 Nu funderar jag på vilka skeden stormaktens anfall lämpligen skulle kunna delas in i? Command är mycket bra för att simulera flyg- och sjöstrid medan arméförbanden främst fungerar som mål (givetvis ej luftvärn). Jag tänker mig att grundscenariot är att Sovjetunionen (och Polen/DDR) har vidtagit förberedelser en längre tid innan men att detta tolkats som övningsförberedelser och därför inte lett till några större svenska beredskapshöjningar. Här är en skiss till skeden/scenarion:

Förbekämpning av svenska flygflottiljer.
Förbekämpning av flottans ytattackfartyg och ubåtar i fredbaserna.
Förbekämpning av kustartilleriets befästningar.
Förbekämpning av flygvapnet på krigsbaser.
Jakt på svenska ubåtar till sjöss.
Bekämpning av väg/järnvägsförbindelser till ÖN.
Minsvepningsoperation?
Aktion mot Gotland?
Luftlandsättningsoperation mot fastlandet.
Landstigningsoperation; denna kan eventuellt delas i flera skeden där alla delar av försvaret får sin del av kakan.

På vilken/vilka delar av kusten bör stormakten försöka landstiga? Måste landstigningsoperationen vara samordnad med en gränsinvasion? Vilka av dessa skeden bör samordnas i samma scenario? Är det några viktiga delar av det svenska försvaret som jag missar? Ska stormakten använda kärnvapen? Jag är tacksam för all konstruktiv input!
 
(Jag måste kanske tillägga att jag inte tror att stormaktsinvasionen var ett särskilt troligt scenario men genom att vi en gång hade ett försvar uppbyggt för att möta denna så blir den intressant av den anledningen.)

En halv miljon frivilliga?

I dagens Svenska dagbladet skriver Claes Arvidsson om försvarsopinionen i En vecka till – och sen då? Som ett exempel tar han att "en halv miljon svenskar är engagerade i försvarets frivilligorganisationer" men stämmer det? Hemvärnet har minskat med ungefär 80% sedan jag gick med men ändå finns det vakanser i organisationen.

Enligt Försvarsmaktens statistik (från 2010-12-31) hade de frivilliga försvarsorganisationerna 490 680 medlemmar. Av dessa stod Svenska röda korset för 228 823 medlemmar och majoriteten av dessa har nog aldrig sett sig som engagerade i försvaret. Nu har dessutom röda korset sagt upp avtalet med Försvarsmakten/Hemvärnet så då kan röda korset knappast betraktas som frivillig försvarsorganisation.

Av övriga är dessa de största:
Svenska skyttesportförbundet 82 801 medlemmar (36 instruktörer till Försvarsmakten)
Svenska Brukshundklubben 61 580 medlemmar (750 befattningar)
Svenska försvarsutbildningsförbundet 28 411 medlemmar
Svenska pistolskytteförbundet 26 191 medlemmar (21 instruktörer till Försvarsmakten)
Sveriges civilförsvarsförbund 21 836 medlemmar

Cornucopia? skriver idag om sportskytte och han argumenterar för att sportskytterörelsen inte har någon framtid efter att Stay Behind-organisationen avvecklats. Svenska Brukshundsklubbens hundförare och hundar har en mycket viktig roll inom Hemvärnet men det är ändå en mindre del av antalet medlemmar som verkar inom försvaret. Min bedömning är därför att de flesta medlemmarna i de stora frivilliga försvarsorganisationerna inte alls ser sig som engagerade i försvarsverksamheten.


Ytterligare en aspekt är antalet militärt överengagerade personer; personer som är med i fler än en organisation. Många aktiva medlemmar och instruktörer i frivilligförsvaret är dessutom anställda av Försvarsmakten.

Jag själv började min militära utbildning inom Sjövärnskåren genom lägerskolor på Lungö 1991-1993 och jag har gått några kurser som vuxen så jag vet att frivilligorganisationerna har bra verksamhet men om man skulle se till hur många unika frivilliga (dvs ej anställda av Försvarsmakten) som deltar i de frivilliga försvarsorganisationernas försvarsverksamhet så är nog antalet väldigt långt ifrån en halv miljon.

Klappträ på vinterutbildning? (Uppdaterad 15/3)

Åter hemma efter en givande övning i vintermiljö på Älvdalens skjutfält. De yngre hemvärnssoldater som gjort GSU/GMU har inte alls samma vinterutbildning som exempelvis tidigare värnpliktiga i norrlandsskytteförbanden och därför var vår SÖF i år inriktad på att ge en grundläggande, eller kompletterande, vinterutbildning. (Själv gjorde jag en lång grundutbildning som värnpliktig i Flottan men den främsta lärdomen av vintern på Muskö var att våra fartyg hade den lägsta isklassen så att de fick stanna på Risdalsslipen så länge isen låg.) Vädret var perfekt med ett högtryck som gav soliga dagar men kalla nätter (-26) med goda möjligheter att få praktisera de teoretiska kunskaperna för att undvika kylskador. Jag har visserligen varit ute en hel del vintertid civilt men det är ändå en stor skillnad när man samtidigt ska använda militär materiel som vapen, fordon mm gjorda i metall.

Jag klarade mig utan kylskador men fick en besynnerlig vedskada.Vi fick besök av rikshemvärnschefen när vi högg ved vid förläggningsplatsen - han muntrade upp oss med de kloka orden att veden värmer två gånger - och en stund efter besöket bestämde sig ett vedträ för att studsa upp i mitt ansiktet med god fart. Glasögonens näsbrygga trycktes då in i näsryggen så att blodvite uppstod. Detta ledde till en lång rad ordvitsar med anledning av mitt efternamn (i stil med att det hela skulle ha rört sig om en släktträff). I samband med detta kom vi in på begreppet klappträ; någon ville få det till att jag råkat ut för en klappträolycka. Av sammanhanget framgick att detta inte var avsett som någon komplimang men det är först nu med tillgång till wikipedia som jag lärt mig att detta i grannlandskapet Värmland används som ett skällsord.

Sammanfattningsvis var det en nyttig övning som visade att vi kan lösa våra uppgifter även vintertid. Det är dock inte så att jag sörjer att vår KFÖ är planerad till våren då vi förhoppningsvis får lika soligt, men förhoppningsvis varmare väder.

Uppdatering:
Nu har Dalabataljonen publicerat en artikel om övningen:
-26 i subarktisk miljö

Stabsutbildning på Fårö i sommar?

Igår diskuterade vi militära förmågor hos den nya försvarsbloggen Betongblandaren och jag försökte bidra med mina nyvunna insikter om de sex militära basförmågorna. Genom att kunna beskriva militära förbands förmågor/begränsningar utifrån förmågorna verkan (eld/effekt), rörlighet, skydd, ledning, underrättelser/information och uthållighet har jag fått en mycket större förståelse för militär verksamhet. (Förmågorna går faktiskt även att överföra till civil verksamhet.) Även om bidraget kanske inte togs emot som jag tänkt så tycker jag att frågan är angelägen och jag vill därför tipsa om de av FRO sommarkurser som inte är renodlade sambandskurser.

Förra sommaren gick jag kursen Ledningsplats Hv som är en påbyggnadsutbildning för hemvärnssignalister och som ska ge en förståelse för arbetet i en hemvärnsstab. Det var en del praktiska moment men framför allt lärde vi oss vad arbetet i en stab går ut på, egentligen. Jag har tidigare deltagit i en hel del stabsutbildning under kurser och övningar och läst både handböcker och reglementen men det var först under denna kurs som det klickade till. Kursen var inte inriktad mot någon specifik befattning (det skulle i sådana fall vara stabschefens - en av kurskamraterna var bataljonsstabschef och han var också mycket nöjd) utan rör sådant som alla stabsmedlemmar bör förstå för att på bästa sätt bidra till att staben löser sin uppgift. Vi lärde oss alltså även att använda de sex militära förmågorna som analysverktyg.

Samtidigt går också en kurs i stabs- och sambandstjänst för bataljons-, kompanichefer och stabsmedlemmar som är inriktad på stabstjänst (exempelvis planering under tidspress och orderarbete) och sådan sambandstjänst som alla i staben bör känna till.



Är du hemvärnsbefäl med placering i bataljons- eller kompanistab kan du söka kurserna på FRO hemsida senast 15/3:
 Ledningsplats hv
Stabs- o sambandstjänst för bataljons-/kompanichef samt stabsmedlem

För mig är den främsta begränsande faktorn i mitt engagemang i hemvärnet familjen och då är möjligheten att ta med familjen till en kursgård en förutsättning för att kunna gå veckokurser.

Särintresse - allt är förklarat

Så har statsminister Fredrik Reinfeldt uttalat att försvaret är ett särintresse (DN). Detta verkar förvåna politiker och debattörer medan jag tycker att detta länge varit tydligt i regeringens politik. (Jag gjorde förra året ett försök att uttrycka detta.) I stället för att bli upprörd över att statsministern nu säger något som alla redan anat så är det för oss som ser försvaret som ett allmänintresse möjligt att använda uttalandet för att bättre förstå vår politiska motståndare.

För min del tycker jag att det största problemet med försvaret inte är att vi lägger för lite pengar utan att vi verkar få ut så liten försvarsförmåga för de pengar vi satsar på försvaret. Om man i stället anser att försvaret är ett särintresse så betyder det att man struntar i försvarsförmågan. Detta kan låta som en väl drastisk formulering men följer av ställningstagandet att försvaret är ett särintresse och jag har inte kunnat se någon annan förklaring till ointresset för försvarets faktiska förmåga.

Det här är uppenbarligen svårt att förstå för flertalet verksamma inom försvaret, liksom för många av statsministerns partikamrater. Kanske blir det lättare med följande liknelse? Antag att du är politisk ledare i ett land där religionen har en stark ställning. I ditt parti och bland dina väljare finns många religiösa och för att du ska kunna behålla din makt så måste du se till att de religiösa är nöjda. Den religiösa ledningen vill göra stora brännoffer till gud, minst 2 % av allt som produceras i landet ska brännas upp på bål till guds ära. Alla människor ska dessutom göra dagsverken för att bygga tempel nedsprängda i berg. Du som ledare inser att allt detta är bortkastade ansträngningar, att resurserna skulle göra mer nytta om de användes i stället för att brännas upp, men för att behålla makten är du tvungen att gå med på en del av detta. Du gör dock vad du kan för att så lite resurser som bara är möjligt ska brännas upp. Jag tror att statsministern ser på försvaret på ungefär samma sätt. Varje krona som kan sparas på försvaret är en krona som gör större nytta.


Något som också blir tydligt är varför regeringen drivit igenom avskaffandet av värnplikten. Givetvis ska inget särintresse har rätt att ta ett helt år av unga mäns liv i anspråk. Försvarsmaktens misstag var att föreslå detta.

Försvarsmaktens ledning måste inse att den som företrädare för särintresset själva kommer att få ta ansvar för de misstag görs och för de brister som finns inom försvaret. Formellt kanske det hjälper att skylla på politikerna för de beslut som fattas på den politiska nivån men i praktiken så kommer försvaret självt att, liksom tidigare, få ta konsekvenserna. Det främsta exemplet är anskaffningen av JAS 39 E. Försvarsledningen kände till de ekonomiska ramarna och förordade ändå en anskaffning av en ny version av Fpl 39. Om det innebär att det inte finns pengar för anskaffning av vapen eller stödsystem för att hålla sig inom ramen så kommer försvaret att få hantera detta.

Vilka är det då som representerar särintresset? Givetvis alla officerare, men nu även alla soldater som får sin utkomst från Försvarsmakten. Jag skulle tro att även vi som valt att engagera oss i Hemvärnet räknas in i detta. I stort sett alla försvarsdebattörer kan därmed avfärdas med att de bara representerar ett särintresse. För den som av pliktkänsla lagt ner tid, kraft och engagemang på försvaret och kanske riskerar liv och hälsa i internationella insatser så känns det givetvis inte bra att få höra att man är ett särintresse som bara kostar pengar för staten. Jag hoppas dock för försvarets skull att det inte är alltför många som hängt upp sitt engagemang på att få uppskattning från vår statsminister.


Försvaret har som jag ser det ett stort ansvar för att det har blivit så här. Hela ominriktningen från "invasionsförsvar" till "insatsförsvar" har samtidigt varit en ominriktning från allmänintresse till särintresse. Detta har internt inom Försvarsmakten motiverats med att det funnits ett politiskt tryck att delta internationellt men tydligen är inte heller intresset för internationella insatser så stort från den högsta politiska ledningen.

Ointresset för ett militärt försvar hos statsministern går antagligen långt tillbaka. Reinfeldt är uppenbarligen en progressionist med stor tilltro till marknadskrafternas förmåga att lösa konflikter. Själv tror jag att utvecklingen i världen tyvärr inte bara går mot det bättre vilket också är anledningen till att jag anser att vi måste ha ett fungerande försvar. Antagligen är det mycket svårt att påverka övertygelsen hos vår statsminister och om utvecklingen i vår omvärld snabbt går mot det sämre så är det nog försent att börja bygga upp försvaret. Som jag tidigare skrivit tror jag att rysskräcken är helt fel väg att gå. De som har störst förutsättningar att påverka politiker på säkerhetspolitikens område är nog knappast militärer utan i stället diplomater. Jag avslutar därför med att rekommendera följande debattartikel av diplomaten Sven Hirdman (även statssekreterare i försvarsdepartementet 1979-1982 då Eric Krönmark (M) var försvarsminister):
”Starkt försvar behövs även utan hotet från öst” (DN)


Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Wiseman, Morgonsur

Peter Rådberg (MP) på Folk & Försvar

Idag talade Peter Rådberg på Folk & Försvar och presenterade miljöpartiets alternativ. Jag tycker att det var bra att Peter tryckte på de allvarliga, och jämförelsevis sannolika, hoten mot vår säkerhet i form av bland annat störningar i livsmedelsförsörjning och/eller elförsörjning. Miljöpartiet vill utveckla ett samhällsförsvar parallellt med det militära försvaret:
"Totalförsvaret är avskaffat sedan länge och i dagens Sverige finns inget som har ersatt detta. Därför, mina vänner, så måste Sverige utveckla ett samhällsförsvar parallellt med det militära försvaret. Om det värsta skulle inträffa, i form av en svår eller allomfattande cyberattack mot landet, eller om vår elförsörjning slås ut, så är frågan; hur ska Sverige klara en sådan kris?"

Därefter talar Peter mest om samordning av myndigheter medan jag tycker att man även borde se att samhällsförsvaret behöver ytterligare resurser i en allvarlig kris, än de som finns i fred.


Länk till SVT Forum (tid 11:42)
Fördjupning: Försvarspolitik i en ny tid (Motion till riksdagen 2012/13:Fö268)

Mest pang för pengarna

Hur skulle medlen i den svenska försvarsbudgeten kunna göra störst nytta? I allmänhet verkar den svenska Försvarsmakten inte vara särskilt kostnadseffektiv, men så saknar den också konkurrens. Eller stämmer det? Det finns faktiskt ett annat svensk militärt förband - Nylands brigad. Brigaden utbildar svenskspråkiga från hela Finland i skärgårdsmiljö.

Denna brigad har flera gånger varit nedläggningshotad när Finland lagt ner fredsförband. Brigaden har inte bara ett militärt värde utan den är även viktig för att Finland ska vara ett tvåspråkigt land, både som symbol och genom att svenskspråkiga ungdomar från hela landet tjänstgör tillsammans.

Jag kastar nu fram förslaget att Sverige tar över finansieringen av detta förband. Därigenom uppnår vi (förhoppningsvis) följande:
- att vi får mest pang för pengarna jämfört med alternativet att satsa på rikssvenska förband;
- att vi stärker den svenska minoritetens ställning i Finland;
- att vi tar ett stort steg i skapandet av ett nordiskt försvarssamarbete.