torsdag 26 december 2013

Det nya särintresset - internationella insatser

Ungefär tio år efter slutet av det kalla kriget avvecklades det svenska invasionsförsvaret som var byggt på en hotbild, formulerad av Försvarsmakten. I stället påbörjades den ominriktning mot ett insatsförsvar med förmåga till internationella insatser som fortfarande är dimensionerande för försvaret.

Jag har upprepade gånger, här och på andra bloggar, diskuterat ifall initiativet till ominriktningen kom ifrån politikerna eller ifrån försvaret och min uppfattning är fortfarande att den förändringen, liksom i stort sett all förändringar inom försvarsområdet, initierades från Försvarsmakten. (Sedan är det klart att när väl regeringen tagit ställning för en ominriktning så medförde det ett politiskt tryck på att även kunna delta i internationella insatser.) Redan då fanns det röster emot och nu hittade jag några läsvärda inlägg av Jan Wickbom från 2000-2001 (Främst Försvarspropositionen måste underkännas men även Ett svenskt folkförsvar för 2000-talet 1 och 2):
Grundtanken i ÖBs ominriktningsförslag är att invasionshotet för alltid är borta och att försvarsmaktens huvudsakliga uppgift nu är internationella uppgifter. I anslutning till att vi genomför sådana uppgifter kan väpnade hot mot Sverige förekomma i form av luftanfall, ABC-anfall, hackers och propagandakrig, varvid försvarsmakten skall medverka i försvaret.

ÖB påpekar att detta är den största omvälvningen inom försvaret på hundra år, andra anser sedan Gustav II Adolfs tid.

Ominriktningen innebär en övergång från försvarsmakt till krigsmakt. I stället för att försvara Sverige mot invasion, skall försvarsmaktens viktigaste uppgift vara att i väpnad strid fullgöra internationella, fredsskapande uppgifter under de närmaste åren i Europa, senare än längre bort. Detta innebär en helt ny etisk syn på kriget.

Den krigsavhållande (fredsbevarande) effekt, som förut skulle nås med försvar av det egna landet, skall nu nås med fredsskapande (anfall, hot) åtgärder på främmande territorium. En syn som G II A en gång genomdrev, men som vi de senaste 180 åren bestämt tagit avstånd från.

ÖB säger: ”Det finns inget alternativ till det nya och moderna försvar som vi håller på att forma.”

Han säger också med stolthet och tillfredsställelse: ”Vi har själva tagit initiativet till och drivit på ominriktningen...Regering och riksdag har sedan fattat beslutet ..”


Från att ha varit till för nationens existens blev försvaret därmed ett instrument, och en angelägenhet, för de som stöder de internationella insatserna.

Mitt parti var med och stödde detta (innan jag själv blev medlem) på tämligen naiva grunder. Miljöpartisterna såg framför sig att försvaret endast skulle användas till fredsbevarande FN-insatser. Sedan har miljöpartiet följt upp detta med stöd till deltagande i kriget i Afghanistan.

Att ett försvar för internationella insatser är ett extremt särintresse illustreras även att man på allvar kan ställa sig frågan ifall internationella insatser nu måste användas för personalförsörjning (Wiseman).

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

7 kommentarer:

  1. Intressanta återblickar, uppskattade särskilt länken till Wickboms artikel, än mer aktuell i sitt budskap idag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det är samtidigt tragiskt att läsa artiklar som Wickboms och se att det borde ha varit möjligt att undvika det han varnade för. Vi borde bli bättre på att i efterhand utvärdera "experter" för att lära oss vilka vi ska och, inte minst, vilka vi inte ska lyssna på.

      Radera
  2. Statsmakten ville ha fler soldater ute på internationella uppdrag samtidigt som man ville ha färre utbildningsförband (av kostnadsskäl). De internationella uppdragen är ett sätt för Sverige att profilera sig på den internationella säkerhetspolitiska arenan.

    Försvarsmakten har inte haft ett egenintresse att omstöpa hela politiken mot internationella uppdrag. Det är en konsekvens av den förda politiken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har funnits oerhört många inom FM som ville vara med på det internationella tåget efter FB-04. Många chefer trodde då att det gällde att hitta nya halmstrån för att skapa ett existensberättigande. Den inställningen har starkt bidragit till att vi står där vi står. Då syftar jag främst på Marinen.
      Jag har tidigare skrivit en artikelserie i detta ämne (tre delar) under namnet Marinen efter FB-04.

      Radera
    2. Detta har diskuterats tidigare och därför tyckte jag att det var intressant att läsa att Wickbom 2000 citerade ÖB om att Försvarsmakten drivit på ominriktningen.

      @Skipper
      Ja, det är bra artiklar (Marinen efter FB-04).

      Radera
  3. Staten drev på ominriktningen. För att inte bli nedlagda försökte alla (även inom armén) att skapa internationella uppgifter. Det var dock en konsekvens av STATENS prioriteringar och inget som FM själva ska stå till svars för.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns enskilda officerare som starkt bidragit till att pendeln gick från ena ändläget till det andra utan att någon ifrågasatte om det var så klokt att helt släppa det nationella försvaret. Jag kan ge många exempel, men det skulle innebära att individer hängs ut, och det avser jag inte göra i ett öppet forum.

      Radera