Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Försvaret, både det militära och det civila i form av krisberedskap, borde vara bland statens mest centrala ansvar; ett allmänintresse om något. Nu vet vi att vår högsta politiska ledning inte ser det på det visat men är det möjligt att nå tillbaka dit?

Under det andra värlskrigets beredskapsår formades en nationell gemenskap kring försvaret. Alla kände någon som var inkallade och bland de civila gjorde man vad man kunde för att ge hjälpa till. Som ett exempel fick jag i somras höra min farmor berätta om hur de kunde hämta garn för att sticka kläder till de inkallade. Denna uppslutning kring försvaret var stark under många efterföljande år men vartefter åren gick bleknade minnet av kriget. Samtidigt har militärens agerande också bidragit till att mer göra försvaret till ett särintresse där den mest katastrofala delen var hur värnplikten missköttes för att slutligen ersättas med yrkessoldater.

Uppenbarligen är det alltför få inom militärledningen som ställt sig frågan hur Försvarsmakten bör handla för att behålla allmänhetens förtroende och stöd, utan detta har tagits för givet.

Under samma period som försvaret har gått från allmänintresse till särintresse så har även politiken förändrats. Partierna trängs nu i politikens mittfåra och politiken utformas utifrån bedömningar om röstmaximering. De gamla försvarsvänliga moderaterna har gjorts om till nya utan förlegade bindningar till det militära särintresset och mitt parti har på liknande sätt tonat ner motståndet mot EU och kärnkraft av samma skäl; att vinna fler röster bland mittenväljarna. Finns det då längre något allmänintresse inom politiken? Givetvis har de olika partierna alltid haft olika uppfattningar om vad som är allmänintresse men jag tror tyvärr att snart är det endast viljan att vinna val, och makten som styr våra partier. Försvaret blir då ett särintresse bland många andra så att det endast blir rationellt att satsa pengar i den mån det kan förväntas ge fler röster.

Försvaret är unikt på det sättet att det blir den viktigaste frågan för samhället vid krigsfara men något som knappast engagerar några andra än de närmast berörda i perioder av fred; särskilt så när freden varat i generationer. Just genom att det inte finns några andra påtryckargrupper så ställer det större krav på företrädare för Försvarsmakten att på alla sätt sträva efter att vinna medborgarnas förtroende än för andra myndigheter.

Jag vill tro att det ska vara möjligt att åter göra försvaret till ett allmänintresse, innan vi råkar i krigsfara nästa gång, men det kommer i sådana fall dels att kräva att en ny försvarspolitik utvecklas som utgår ifrån medborgarnas vilja och dels att företrädare för Försvarsmakten på alla nivåer agerar för allmänintresset och inte något av alla särintressen inom försvarsområdet.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det bestående särintresset - karriärsystemet

Under de senaste 20 åren har Försvarsmakten gått igenom en rad förändringar, varav vissa har inneburit stora omvälvningar. Om det finns något som  består så skulle det då vara det militära karriärsystemet; det som verkligen gör vårt försvar till ett särintresse.

I somras läste jag avhandlingen "Kriget" och karriärsystemet - Försvarsmaktens organiserande i fred av Karl Ydén (2008) och jag kom då till slutsatsen att det verkliga ändamålet med Försvarsmakten kanske är att göra det möjligt för officerare att göra karriär.

Ydén beskriver hur officerares karriär är det mest centrala i det förband han studerat. Att chefer på karriärbefattningar (plutonchef, kompanichef och särskilt bataljonschef) byts varje eller vartannat år för att göra det möjligt för fler att passera dessa karriärsteg. Att chefer och hanläggare i staber byter befattningar (de inte har någon direkt utbildning för) innan de knappt blivit varma i kläderna. Utbildning av krigsbanden har en underordnad betydelse; det väsentliga är att som chef undvika att göra bort sig i överordnades ögon. Sverige har en extremt hög andel högre officerare i förhållande till antalet motsvarande chefsbefattningar i krigs-/insatsförbanden men ändå fortsätter vi att utbilda fler!

I grunden finns en sund tanke att det är avgörande med bra chefer i krig. Problemet är bara att det karriärsystem som finns inte nödvändigtvis producerar chefer som är bra på att leda militära insatser utan i stället chefer som är bra på att göra karriär. Det finns flera exempel på chefer som visat sig vara fantastiskt bra i internationella insatser men som ändå inte nått de högsta befattningarna.

Efter 2008, då avhandlingen lades fram, har en rad förändringar gjorts: främst tvåbefälssystemet och personalförsörjning med anställda soldater. Hur har detta påverkat karriärsystemet? Är cheferna i dagens insatsförband mer av krigsförbandschefer än cheferna i de tidigare utbildningsförbanden eller är det fortfarande de fredsadministrativa förvaltningsarbetet som dominerar chefsuppdragen? Själva införandet av tvåbefälssystemet var ett sätt att komma till rätta med den bristande kontinuiteten när alla officerare skulle göra karriär och befordras bort ifrån trupputbildningsbefattningarna så jag är åtminstone säker på att själva karriärsystemet består.

Hur hänger då kärriärsystemets logik ihop med möjligheterna att förändra synen på försvaret, och dess nödvändighet, i samhället? Skulle det vara möjligt att i högre grad premiera bestående resultat i förbandsproduktion och olika typer av utvecklingsarbete? Jag själv har inte insikt nog för att ge mig på något svar men jag anar att frågorna är väsentliga för att göra försvaret till något annat än ett särintresse.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det nya särintresset - internationella insatser

Ungefär tio år efter slutet av det kalla kriget avvecklades det svenska invasionsförsvaret som var byggt på en hotbild, formulerad av Försvarsmakten. I stället påbörjades den ominriktning mot ett insatsförsvar med förmåga till internationella insatser som fortfarande är dimensionerande för försvaret.

Jag har upprepade gånger, här och på andra bloggar, diskuterat ifall initiativet till ominriktningen kom ifrån politikerna eller ifrån försvaret och min uppfattning är fortfarande att den förändringen, liksom i stort sett all förändringar inom försvarsområdet, initierades från Försvarsmakten. (Sedan är det klart att när väl regeringen tagit ställning för en ominriktning så medförde det ett politiskt tryck på att även kunna delta i internationella insatser.) Redan då fanns det röster emot och nu hittade jag några läsvärda inlägg av Jan Wickbom från 2000-2001 (Främst Försvarspropositionen måste underkännas men även Ett svenskt folkförsvar för 2000-talet 1 och 2):
Grundtanken i ÖBs ominriktningsförslag är att invasionshotet för alltid är borta och att försvarsmaktens huvudsakliga uppgift nu är internationella uppgifter. I anslutning till att vi genomför sådana uppgifter kan väpnade hot mot Sverige förekomma i form av luftanfall, ABC-anfall, hackers och propagandakrig, varvid försvarsmakten skall medverka i försvaret.

ÖB påpekar att detta är den största omvälvningen inom försvaret på hundra år, andra anser sedan Gustav II Adolfs tid.

Ominriktningen innebär en övergång från försvarsmakt till krigsmakt. I stället för att försvara Sverige mot invasion, skall försvarsmaktens viktigaste uppgift vara att i väpnad strid fullgöra internationella, fredsskapande uppgifter under de närmaste åren i Europa, senare än längre bort. Detta innebär en helt ny etisk syn på kriget.

Den krigsavhållande (fredsbevarande) effekt, som förut skulle nås med försvar av det egna landet, skall nu nås med fredsskapande (anfall, hot) åtgärder på främmande territorium. En syn som G II A en gång genomdrev, men som vi de senaste 180 åren bestämt tagit avstånd från.

ÖB säger: ”Det finns inget alternativ till det nya och moderna försvar som vi håller på att forma.”

Han säger också med stolthet och tillfredsställelse: ”Vi har själva tagit initiativet till och drivit på ominriktningen...Regering och riksdag har sedan fattat beslutet ..”

Från att ha varit till för nationens existens blev försvaret därmed ett instrument, och en angelägenhet, för de som stöder de internationella insatserna.

Mitt parti var med och stödde detta (innan jag själv blev medlem) på tämligen naiva grunder. Miljöpartisterna såg framför sig att försvaret endast skulle användas till fredsbevarande FN-insatser. Sedan har miljöpartiet följt upp detta med stöd till deltagande i kriget i Afghanistan.

Att ett försvar för internationella insatser är ett extremt särintresse illustreras även att man på allvar kan ställa sig frågan ifall internationella insatser nu måste användas för personalförsörjning (Wiseman).

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet

Det tydligaste exemplet på hur försvaret inte verkade i allmänhetens intresse var västsamarbetet under det kalla kriget. Medan allmänheten finansierade och, som värnpliktiga, tjänstgjorde i ett försvar för ett neutralt Sverige så planerade i stället ledningen för Försvarsmakten för samarbete med NATO-länderna i krig. Samarbetet var sanktionerat av ett fåtal i den politiska ledningen men var inte i överensstämmelse med Sveriges säkerhetspolitik. Militärledningen försäkrade regeringen att inget skulle komma ut. Det stämde när det gäller det svenska folket, men inte i förhållande till den tilltänkta motståndaren som åtminstone fick kännedom om västsamarbetet genom spionen Wennerström, men kanske även genom andra källor.

Problemet med samarbetet med väst var att det helt undergrävde trovärdigheten för vår säkerhetspolitik i förhållandet till företrädare både för öst och väst. Sovjetunionen måste ha befarat att Sveriges militär skulle ha stått till NATO förfogande i ett storkrig, vilket kunde ha lett till preventiva anfall mot Sverige tidigt i ett storkrig eller kanske rentav motiverat en isolerad aktion mot Sverige. Även om Sovjetunionen inte skulle ha anfallit Sverige så kunde Sverige ha dragits in i ett storkrig av de krafter inom försvaret som förberett NATO-samarbetet, exempelvis genom false flag-operationer.

Dubbelspelet hade även det onda med sig att det blev omöjligt att föra en ärlig offentlig debatt om säkerhetspolitiken i Sverige. Sviterna av detta lider vi fortfarande av. Även om samarbetet länge var hemligt så har utredningar och böcker under de senaste åren gjort att det blivit känt, något som jag tror ökat misstroendet mot militären.

Att återuppbygga ett fungerande nationellt försvar kommer att kräva ett brett stöd för att det behövs ytterligare resurser. En förutsättning för detta tror jag är att allmänheten får förtroende för försvaret som en gemensam angelägenhet. Vi måste vara tydliga med vilka vi samarbetar med, utan någon dold agenda.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna

En av de viktigaste principerna för försvarsbudgeten under det kalla kriget var anslagsfördelningen mellan försvarsgrenarna. Enligt denna fick försvarsgrenarna över tiden samma andel av budgeten. Detta är en bra illustration av gårdagens inlägg om att försvaret inte utformades utifrån någon rationell analys av hotet utan utifrån det "hot" som passade Försvarsmakten.

Den stora fördelen med denna princip var att den innebar ett vapenstillestånd i försvarsgrensstriderna. När olika delar av Försvarsmakten, försvarsgrenarna, kämpar om anslagen och om hur försvaret ska prioriteras kan det få förödande konsekvenser. Om som exempel Flygvapnet anser att det inte behövs kustartilleri, om Marinen anser att det inte behövs mekaniserade brigader och om Armén anser att det inte behövs attackflyg så ser en utomstående betraktare försvarsgrenarna som särintressen och resultatet kan bli att argumenten tas till intäkt för att avveckla allt som föreslås. Detsamma gäller även avvägningar mellan exempelvis truppslag inom armén.

Alternativet att aldrig göra förändringar är inte heller bra då det riskerar att cementera en gammal föråldrad struktur. När Försvarsmakten blev en myndighet 1994 fick ÖB större möjligheter att styra försvarsgrenarna men när förslag endast bereds inom Högkvarteret (och inte som tidigare av både försvarsstaben och staberna för försvarsgrenarna) så finns en risk för strider mellan olika delar av Försvarsmakten men som förs i det dolda mellan chefer och handläggare med bakgrund i olika försvarsgrenar och truppslag.

Går det att undvika försvarsgrensstrider utan att för den sakens skull gå tillbaka till konstant fördelning av anslaget? Min tanke är att desto öppnare diskussionerna är om vilken mål vårt försvar ska ha, samt vilka förmågor som behövs desto mindre risk är det att det är olika former av försvarsgrensintressen som avgör utformningen av försvaret.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det historiska särintresset - hotet

Under det kalla kriget hade Försvarsmakten i praktiken ett hotbildsformuleringsmonopol och även monopol på att föreslå hur försvaret skulle se ut. Det var alltså samma myndighet som formulerade varför vi skulle ha ett försvar, hur det skulle vara uppbyggt och som sedan genomförde försvarspolitiken. Försvarspolitiken följde cyklerna för försvarsbeslut och och kom dels att handla om ekonomiska nivåer och dels om fredsorganisationen. Det var däremot knappast något ifrågasättande av ÖB/Försvarsmaktens alternativ för de olika nivåerna i den allmänna debatten.

Det militära hotet mot Sverige var ofta något som passade den krigsorganisation som fanns så att om det fanns 28 brigader i krigsorganisationen ja då behövdes 28 brigader. När det sedan fanns 21 brigader då var 21 brigader ett minimum. Wilhelm Agrell har beskrivit detta som det lagoma hotet. I efterhand kan man vara kritisk mot de hotbilder som Försvarsmakten formulerade under det kalla kriget. Framför allt valde man att bortse ifrån att den tänkta motståndaren Sovjetunionen hade enorma mängder kärnvapen. Det är svårt att se att ett sådant långvarigt krig som Sverige planerade för skulle ha kunnat utspela sig utan omfattande insatser av kärnvapen. Det var inte heller mycket som tydde på att Sovjetunionen faktiskt planerade för någon strategisk kustinvasion mot Sverige; en hotbild som var en förutsättning för behovet av stora delar av försvaret i södra delen av vårt land. Trots att vår säkerhetspolitik syftade till neutralitet i krig så valde Försvarsmakten valde att prioritera det farligaste alternativet väpnat angrepp mot Sverige. Ifall man i stället valt att satsa på ett försvar för neutralitet vid ett krig i vårt närområde så skulle försvaret sett annorlunda ut.

Efter det kalla krigets slut fortsatte Försvarsmakten att formulera framtida hotbilder vilket skulle kräva en återtagningsförmåga men år 2000-2004 upphörde denna form av försvarsplanering; det fanns inte längre någon hotbild. I och med detta gav också Försvarsmakten upp det hotbildsformuleringsmonopol som myndigheten tidigare haft.

När nu försvaret återigen ska få en nationell inriktning så är det därför oklart vilken hotbilden egentligen är. Vad är ett begränsat militärt angrepp? Försvarsmakten har inte längre monopol på att formulera hotbilden och det som förs fram från Försvarsmakten ses på många håll nu som uttryck för ett särintresse. Det finns dock inte heller någon annan myndighet med ett sådant uppdrag. Jag tror att försvarsplaneringen under det kalla kriget, och än mer så idag, skulle gynnats av en mer öppen försvarsdebatt där fler myndigheter varit inblandade i att formulera målsättningen för försvaret.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det individuella särintresset - militärerna

En överväldigande majoritet av de som har åsikter om försvaret är själva, eller har varit, anställda i Försvarsmakten och de kommer därför att ses som företrädare för ett särintresse när de argumenterar för ökade försvarsanslag. På samma sätt är det med lärare som vill ha mer pengar till skolan, poliser som vill ha mer pengar till polisen eller vårdpersonal som kräver mer pengar till vården. Som anställd gynnas man på många olika sätt när ens arbetsgivare får ökade anslag. Man kan få högre lön, fler kollegor och därmed mindre stress eller kanske mer kompetensutveckling. För anställda inom försvaret gäller även att det är bra mycket roligare, och dyrare, med skarpskjutningsövningar än att sopa kaserngården och så vidare.

En stor skillnad i jämförelse med vård, skola och omsorg, men även jämfört med polisen är att försvaret inte har några tydliga mottagare av de nyttigheter Försvarsmakten producerar (så länge vi inte drabbas av krig/krigsfara) medan det inom de förstnämnda områdena finns brukare, elever, föräldrar och anhöriga som kan ställa krav på politiker.

Senast riket drabbades av krigsfara, under beredskapsåren, ledde det till en bred uppslutning kring försvaret som höll i sig så länge som försvarspolitikerna hade egna minnen från beredskapen. Under många år därefter kom en stor del av befolkningen i kontakt med försvaret genom värnplikten och även om grundutbildningen knappast hade som mål att skapa ambassadörer för försvaret så var det något som bidrog till att sprida förståelse och kunskap om försvaret. Idag har vi i stället ett (dysfunktionellt) personalförsörjningssystem som bygger på frivillighet där alla är anställda.

Sverige har haft ett stort antal engagerade i de frivilliga försvarsorganisationerna men min bild är att dessa idag för en tynande tillvaro med få aktiva och där företrädarna, liksom anställda i Försvarsmakten, kan ses som ett särintresse som värnar om den egna organisationen och det egna uppdraget. För oss som är aktiva i Hemvärnet så har det ideella inslaget minskat i takt med "förbättrade" ekonomiska villkor och ökad tjänstgöringstid. Även om försvarsviljan fortfarande är viktig så är det alltfler som resonerar kring betalning när det gäller deltagande i övningar. De få frivilliga som finns kvar i organisationen kan därför också ses som ett särintresse av en utomstående.

Vad kan då anställda i Försvarsmakten göra för att få ökade anslag till försvaret? Som jag skrev igår så verkar det finnas en stor förtroendeklyfta mellan departement och myndighet och här spelar försvarsbloggare en viktig roll när det gäller att sprida korrekt information om läget i Försvarsmakten. Jag tror dock inte att försvarsanställda kan göra så mycket för att motivera varför vi bör ha ett försvar. Demonstrationståg med officerare och soldater tror jag tvärtom skulle få motsatt effekt. Här finns det andra yrkesgrupper som jag tror har bättre förutsättningar att påverka opinionen samt försvars- och säkerhetspolitiken, som forskare eller diplomater som förre ambassadören Sven Hirdman:
”Starkt försvar behövs även utan hotet från öst”

Argument som icke-militärer använder för att motivera ett starkare försvar har nog dessutom större möjligheter att vinna genklang i opinionen.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det generella särintresset - byråkratin

I början av året kallade Fredrik Reinfeldt försvaret ett särintresse. Detta väckte bestörtning bland försvarsanställda och på försvarsbloggarna, jag skrev också själv ett inlägg, men i samhället i stort gick det tämligen obemärkt förbi. Det mest anmärkningsvärda var nog att en moderat statsminister sa detta rakt ut. Under det år som gått sedan dess har inget hänt som tyder på att statsministern ändrat uppfattning. Av kommentarer på försvarsbloggarna att döma har läget inom Försvarsmakten bara blivit sämre men det är inget som märks utanför denna begränsade krets.

Nu har jag försökt att beskriva försvaret som ett särintresse utifrån en rad olika perspektiv och resultatet kommer jag att presentera i en serie inlägg under de närmsta dagarna. Jag försöker visa hur försvaret kan ses som ett särintresse ur olika synvinklar och sammantaget tror jag att detta har stor betydelse för den som vill få ett stöd bland allmänheten för ett starkare försvar (även om jag själv inte menar att försvaret bör ses som ett särintresse). Jag kommer därför att avsluta varje inlägg med en diskussion om vad som går att göra för att försvaret i stället ska ses som ett allmänintresse. Detta första inlägg behandlar det generella särintresset - försvaret som en byråkrati bland andra.

Vad var det då Fredrik Reinfeldt sa? Här följer en del av uttalandet:
– Det finns en lång rads myndighetschefer som berättar vad just deras verksamhet kan göra. I den politiska rollen, i en regeringsmakt, handlar det om att väga av olika intressen mot varandra. Det en vill ha påverkar också någon annan. Därför måste den som säger mer försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården?

Här tror jag att Reinfeldt är helt ärlig; han ser ÖB som en myndighetschef bland andra som vill ha en större budget för sin myndighet. Min egen praktiska erfarenhet av politisk styrning begränsas till kommunen men jag tror att det är ett gemensamt drag hos många chefer inom offentlig förvaltning att de strävar efter att växa, sett till antalet anställda och budget. Dels handlar detta om status, genom att det är högre status att vara chef för en stor myndighet, och dels om att det är bekvämt att vara chef ifall det är möjligt att möta nya krav och önskemål externt/internt med ökade ekonomiska medel. Ifall krav i stället måste hanteras genom omprioriteringar, effektiviseringar eller uppsägningar så blir det svårare att vara chef. Som politiker på alla nivåer är det därför viktigt att hålla emot ogrundade äskanden om medel och jag tror att de flesta politiker har lärt sig detta.

Ett vanligt problem är att myndigheter inte håller budget. I vissa fall beror detta på att det inte är balans mellan uppgifter och medel medan det i andra beror på brister hos ledningen för myndigheten. De värsta myndigheterna är de som både missköter sitt uppdrag och slösar med pengar. Problemet för politikern som ansvarar för uppföljning och styrning är att avgöra vilken orsaken är. Om man alltid ger mer pengar till de som tidigare år på grund av misskötsel inte kunnat hålla budget så är det en signal till övriga myndighetschefer att det inte är någon mening att försöka hålla budgeten då det bara leder till att den egna myndigheten får mindre pengar. I grunden blir därför budgetfördelningen i stora delar en fråga om förtroende.

I budgetdialogen mellan myndighet och departement är det nog regel att myndigheten varje år försöker argumentera för ökade anslag och det motiveras med konsekvensbeskrivningar om vad som blir bättre om man får ökade medel eller vilka risker det innebär om man inte får ökade, eller minskade, anslag. När en myndighetschef, som ÖB, gör utspel som det om enveckasförsvaret så är det därför lätt att se det som ett drag i det ständigt pågående spelet mellan myndighet och departement.

Vad kan då Försvarsmakten göra för att undvika att ses som ett särintresse bland andra myndigheter och i stället bli en myndighet som politiker och departementstjänstemän har förtroende för? Det absolut viktigaste tror jag är att ständigt göra allt som är möjligt för att se till att alla medel används på bästa sätt. Misslyckanden som NBF och PRIO får därför stora konsekvenser för bilden av Försvarsmakten som en ineffektiv myndighet. Samtidigt verkar det i grunden finnas en obalans mellan uppgift och medel. Försvarsmakten hade under många år problem med att hålla budget och det är inget att eftersträva i sig. Under senare år verkar myndigheten i stället göra neddragningar (övningar, rekrytering, materielanskaffning)  vilket gör att man inte kan lösa uppgifterna; särskilt inte på sikt. Neddragningarna kombineras dock med skönmålningar så att en oinitierad betraktare kan få det intrycket av att Försvarsmakten löser uppgifterna inom tilldelad ekonomisk ram. Om Försvarsmakten blir bättre på att använda anslagen effektivt och därigenom förbättrar anseendet hos allmänheten, men framför allt hos politiker, så tror jag dock att det är möjligt att ge en korrekt beskrivning av vilka medel som behövs för att nå uppställda mål.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?