Granatkastare till Dalabataljonen

Hemvärnet i Dalarna kommer på försök att sätta upp en granatkastarpluton. Läs mer på Dalregementsgruppens hemsida:
Granatkastare till Dalabataljonen

Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Försvaret, både det militära och det civila i form av krisberedskap, borde vara bland statens mest centrala ansvar; ett allmänintresse om något. Nu vet vi att vår högsta politiska ledning inte ser det på det visat men är det möjligt att nå tillbaka dit?

Under det andra värlskrigets beredskapsår formades en nationell gemenskap kring försvaret. Alla kände någon som var inkallade och bland de civila gjorde man vad man kunde för att ge hjälpa till. Som ett exempel fick jag i somras höra min farmor berätta om hur de kunde hämta garn för att sticka kläder till de inkallade. Denna uppslutning kring försvaret var stark under många efterföljande år men vartefter åren gick bleknade minnet av kriget. Samtidigt har militärens agerande också bidragit till att mer göra försvaret till ett särintresse där den mest katastrofala delen var hur värnplikten missköttes för att slutligen ersättas med yrkessoldater.

Uppenbarligen är det alltför få inom militärledningen som ställt sig frågan hur Försvarsmakten bör handla för att behålla allmänhetens förtroende och stöd, utan detta har tagits för givet.

Under samma period som försvaret har gått från allmänintresse till särintresse så har även politiken förändrats. Partierna trängs nu i politikens mittfåra och politiken utformas utifrån bedömningar om röstmaximering. De gamla försvarsvänliga moderaterna har gjorts om till nya utan förlegade bindningar till det militära särintresset och mitt parti har på liknande sätt tonat ner motståndet mot EU och kärnkraft av samma skäl; att vinna fler röster bland mittenväljarna. Finns det då längre något allmänintresse inom politiken? Givetvis har de olika partierna alltid haft olika uppfattningar om vad som är allmänintresse men jag tror tyvärr att snart är det endast viljan att vinna val, och makten som styr våra partier. Försvaret blir då ett särintresse bland många andra så att det endast blir rationellt att satsa pengar i den mån det kan förväntas ge fler röster.

Försvaret är unikt på det sättet att det blir den viktigaste frågan för samhället vid krigsfara men något som knappast engagerar några andra än de närmast berörda i perioder av fred; särskilt så när freden varat i generationer. Just genom att det inte finns några andra påtryckargrupper så ställer det större krav på företrädare för Försvarsmakten att på alla sätt sträva efter att vinna medborgarnas förtroende än för andra myndigheter.

Jag vill tro att det ska vara möjligt att åter göra försvaret till ett allmänintresse, innan vi råkar i krigsfara nästa gång, men det kommer i sådana fall dels att kräva att en ny försvarspolitik utvecklas som utgår ifrån medborgarnas vilja och dels att företrädare för Försvarsmakten på alla nivåer agerar för allmänintresset och inte något av alla särintressen inom försvarsområdet.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det bestående särintresset - karriärsystemet

Under de senaste 20 åren har Försvarsmakten gått igenom en rad förändringar, varav vissa har inneburit stora omvälvningar. Om det finns något som  består så skulle det då vara det militära karriärsystemet; det som verkligen gör vårt försvar till ett särintresse.

I somras läste jag avhandlingen "Kriget" och karriärsystemet - Försvarsmaktens organiserande i fred av Karl Ydén (2008) och jag kom då till slutsatsen att det verkliga ändamålet med Försvarsmakten kanske är att göra det möjligt för officerare att göra karriär.

Ydén beskriver hur officerares karriär är det mest centrala i det förband han studerat. Att chefer på karriärbefattningar (plutonchef, kompanichef och särskilt bataljonschef) byts varje eller vartannat år för att göra det möjligt för fler att passera dessa karriärsteg. Att chefer och hanläggare i staber byter befattningar (de inte har någon direkt utbildning för) innan de knappt blivit varma i kläderna. Utbildning av krigsbanden har en underordnad betydelse; det väsentliga är att som chef undvika att göra bort sig i överordnades ögon. Sverige har en extremt hög andel högre officerare i förhållande till antalet motsvarande chefsbefattningar i krigs-/insatsförbanden men ändå fortsätter vi att utbilda fler!

I grunden finns en sund tanke att det är avgörande med bra chefer i krig. Problemet är bara att det karriärsystem som finns inte nödvändigtvis producerar chefer som är bra på att leda militära insatser utan i stället chefer som är bra på att göra karriär. Det finns flera exempel på chefer som visat sig vara fantastiskt bra i internationella insatser men som ändå inte nått de högsta befattningarna.

Efter 2008, då avhandlingen lades fram, har en rad förändringar gjorts: främst tvåbefälssystemet och personalförsörjning med anställda soldater. Hur har detta påverkat karriärsystemet? Är cheferna i dagens insatsförband mer av krigsförbandschefer än cheferna i de tidigare utbildningsförbanden eller är det fortfarande de fredsadministrativa förvaltningsarbetet som dominerar chefsuppdragen? Själva införandet av tvåbefälssystemet var ett sätt att komma till rätta med den bristande kontinuiteten när alla officerare skulle göra karriär och befordras bort ifrån trupputbildningsbefattningarna så jag är åtminstone säker på att själva karriärsystemet består.

Hur hänger då kärriärsystemets logik ihop med möjligheterna att förändra synen på försvaret, och dess nödvändighet, i samhället? Skulle det vara möjligt att i högre grad premiera bestående resultat i förbandsproduktion och olika typer av utvecklingsarbete? Jag själv har inte insikt nog för att ge mig på något svar men jag anar att frågorna är väsentliga för att göra försvaret till något annat än ett särintresse.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det nya särintresset - internationella insatser

Ungefär tio år efter slutet av det kalla kriget avvecklades det svenska invasionsförsvaret som var byggt på en hotbild, formulerad av Försvarsmakten. I stället påbörjades den ominriktning mot ett insatsförsvar med förmåga till internationella insatser som fortfarande är dimensionerande för försvaret.

Jag har upprepade gånger, här och på andra bloggar, diskuterat ifall initiativet till ominriktningen kom ifrån politikerna eller ifrån försvaret och min uppfattning är fortfarande att den förändringen, liksom i stort sett all förändringar inom försvarsområdet, initierades från Försvarsmakten. (Sedan är det klart att när väl regeringen tagit ställning för en ominriktning så medförde det ett politiskt tryck på att även kunna delta i internationella insatser.) Redan då fanns det röster emot och nu hittade jag några läsvärda inlägg av Jan Wickbom från 2000-2001 (Främst Försvarspropositionen måste underkännas men även Ett svenskt folkförsvar för 2000-talet 1 och 2):
Grundtanken i ÖBs ominriktningsförslag är att invasionshotet för alltid är borta och att försvarsmaktens huvudsakliga uppgift nu är internationella uppgifter. I anslutning till att vi genomför sådana uppgifter kan väpnade hot mot Sverige förekomma i form av luftanfall, ABC-anfall, hackers och propagandakrig, varvid försvarsmakten skall medverka i försvaret.

ÖB påpekar att detta är den största omvälvningen inom försvaret på hundra år, andra anser sedan Gustav II Adolfs tid.

Ominriktningen innebär en övergång från försvarsmakt till krigsmakt. I stället för att försvara Sverige mot invasion, skall försvarsmaktens viktigaste uppgift vara att i väpnad strid fullgöra internationella, fredsskapande uppgifter under de närmaste åren i Europa, senare än längre bort. Detta innebär en helt ny etisk syn på kriget.

Den krigsavhållande (fredsbevarande) effekt, som förut skulle nås med försvar av det egna landet, skall nu nås med fredsskapande (anfall, hot) åtgärder på främmande territorium. En syn som G II A en gång genomdrev, men som vi de senaste 180 åren bestämt tagit avstånd från.

ÖB säger: ”Det finns inget alternativ till det nya och moderna försvar som vi håller på att forma.”

Han säger också med stolthet och tillfredsställelse: ”Vi har själva tagit initiativet till och drivit på ominriktningen...Regering och riksdag har sedan fattat beslutet ..”

Från att ha varit till för nationens existens blev försvaret därmed ett instrument, och en angelägenhet, för de som stöder de internationella insatserna.

Mitt parti var med och stödde detta (innan jag själv blev medlem) på tämligen naiva grunder. Miljöpartisterna såg framför sig att försvaret endast skulle användas till fredsbevarande FN-insatser. Sedan har miljöpartiet följt upp detta med stöd till deltagande i kriget i Afghanistan.

Att ett försvar för internationella insatser är ett extremt särintresse illustreras även att man på allvar kan ställa sig frågan ifall internationella insatser nu måste användas för personalförsörjning (Wiseman).

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet

Det tydligaste exemplet på hur försvaret inte verkade i allmänhetens intresse var västsamarbetet under det kalla kriget. Medan allmänheten finansierade och, som värnpliktiga, tjänstgjorde i ett försvar för ett neutralt Sverige så planerade i stället ledningen för Försvarsmakten för samarbete med NATO-länderna i krig. Samarbetet var sanktionerat av ett fåtal i den politiska ledningen men var inte i överensstämmelse med Sveriges säkerhetspolitik. Militärledningen försäkrade regeringen att inget skulle komma ut. Det stämde när det gäller det svenska folket, men inte i förhållande till den tilltänkta motståndaren som åtminstone fick kännedom om västsamarbetet genom spionen Wennerström, men kanske även genom andra källor.

Problemet med samarbetet med väst var att det helt undergrävde trovärdigheten för vår säkerhetspolitik i förhållandet till företrädare både för öst och väst. Sovjetunionen måste ha befarat att Sveriges militär skulle ha stått till NATO förfogande i ett storkrig, vilket kunde ha lett till preventiva anfall mot Sverige tidigt i ett storkrig eller kanske rentav motiverat en isolerad aktion mot Sverige. Även om Sovjetunionen inte skulle ha anfallit Sverige så kunde Sverige ha dragits in i ett storkrig av de krafter inom försvaret som förberett NATO-samarbetet, exempelvis genom false flag-operationer.

Dubbelspelet hade även det onda med sig att det blev omöjligt att föra en ärlig offentlig debatt om säkerhetspolitiken i Sverige. Sviterna av detta lider vi fortfarande av. Även om samarbetet länge var hemligt så har utredningar och böcker under de senaste åren gjort att det blivit känt, något som jag tror ökat misstroendet mot militären.

Att återuppbygga ett fungerande nationellt försvar kommer att kräva ett brett stöd för att det behövs ytterligare resurser. En förutsättning för detta tror jag är att allmänheten får förtroende för försvaret som en gemensam angelägenhet. Vi måste vara tydliga med vilka vi samarbetar med, utan någon dold agenda.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna

En av de viktigaste principerna för försvarsbudgeten under det kalla kriget var anslagsfördelningen mellan försvarsgrenarna. Enligt denna fick försvarsgrenarna över tiden samma andel av budgeten. Detta är en bra illustration av gårdagens inlägg om att försvaret inte utformades utifrån någon rationell analys av hotet utan utifrån det "hot" som passade Försvarsmakten.

Den stora fördelen med denna princip var att den innebar ett vapenstillestånd i försvarsgrensstriderna. När olika delar av Försvarsmakten, försvarsgrenarna, kämpar om anslagen och om hur försvaret ska prioriteras kan det få förödande konsekvenser. Om som exempel Flygvapnet anser att det inte behövs kustartilleri, om Marinen anser att det inte behövs mekaniserade brigader och om Armén anser att det inte behövs attackflyg så ser en utomstående betraktare försvarsgrenarna som särintressen och resultatet kan bli att argumenten tas till intäkt för att avveckla allt som föreslås. Detsamma gäller även avvägningar mellan exempelvis truppslag inom armén.

Alternativet att aldrig göra förändringar är inte heller bra då det riskerar att cementera en gammal föråldrad struktur. När Försvarsmakten blev en myndighet 1994 fick ÖB större möjligheter att styra försvarsgrenarna men när förslag endast bereds inom Högkvarteret (och inte som tidigare av både försvarsstaben och staberna för försvarsgrenarna) så finns en risk för strider mellan olika delar av Försvarsmakten men som förs i det dolda mellan chefer och handläggare med bakgrund i olika försvarsgrenar och truppslag.

Går det att undvika försvarsgrensstrider utan att för den sakens skull gå tillbaka till konstant fördelning av anslaget? Min tanke är att desto öppnare diskussionerna är om vilken mål vårt försvar ska ha, samt vilka förmågor som behövs desto mindre risk är det att det är olika former av försvarsgrensintressen som avgör utformningen av försvaret.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?

Det historiska särintresset - hotet

Under det kalla kriget hade Försvarsmakten i praktiken ett hotbildsformuleringsmonopol och även monopol på att föreslå hur försvaret skulle se ut. Det var alltså samma myndighet som formulerade varför vi skulle ha ett försvar, hur det skulle vara uppbyggt och som sedan genomförde försvarspolitiken. Försvarspolitiken följde cyklerna för försvarsbeslut och och kom dels att handla om ekonomiska nivåer och dels om fredsorganisationen. Det var däremot knappast något ifrågasättande av ÖB/Försvarsmaktens alternativ för de olika nivåerna i den allmänna debatten.

Det militära hotet mot Sverige var ofta något som passade den krigsorganisation som fanns så att om det fanns 28 brigader i krigsorganisationen ja då behövdes 28 brigader. När det sedan fanns 21 brigader då var 21 brigader ett minimum. Wilhelm Agrell har beskrivit detta som det lagoma hotet. I efterhand kan man vara kritisk mot de hotbilder som Försvarsmakten formulerade under det kalla kriget. Framför allt valde man att bortse ifrån att den tänkta motståndaren Sovjetunionen hade enorma mängder kärnvapen. Det är svårt att se att ett sådant långvarigt krig som Sverige planerade för skulle ha kunnat utspela sig utan omfattande insatser av kärnvapen. Det var inte heller mycket som tydde på att Sovjetunionen faktiskt planerade för någon strategisk kustinvasion mot Sverige; en hotbild som var en förutsättning för behovet av stora delar av försvaret i södra delen av vårt land. Trots att vår säkerhetspolitik syftade till neutralitet i krig så valde Försvarsmakten valde att prioritera det farligaste alternativet väpnat angrepp mot Sverige. Ifall man i stället valt att satsa på ett försvar för neutralitet vid ett krig i vårt närområde så skulle försvaret sett annorlunda ut.

Efter det kalla krigets slut fortsatte Försvarsmakten att formulera framtida hotbilder vilket skulle kräva en återtagningsförmåga men år 2000-2004 upphörde denna form av försvarsplanering; det fanns inte längre någon hotbild. I och med detta gav också Försvarsmakten upp det hotbildsformuleringsmonopol som myndigheten tidigare haft.

När nu försvaret återigen ska få en nationell inriktning så är det därför oklart vilken hotbilden egentligen är. Vad är ett begränsat militärt angrepp? Försvarsmakten har inte längre monopol på att formulera hotbilden och det som förs fram från Försvarsmakten ses på många håll nu som uttryck för ett särintresse. Det finns dock inte heller någon annan myndighet med ett sådant uppdrag. Jag tror att försvarsplaneringen under det kalla kriget, och än mer så idag, skulle gynnats av en mer öppen försvarsdebatt där fler myndigheter varit inblandade i att formulera målsättningen för försvaret.

Alla inlägg om försvaret som särintresse:
Det generella särintresset - byråkratin
Det individuella särintresset - militärerna
Det historiska särintresset - hotet
Det splittrade särintresset - försvarsgrensstriderna
Det hemliga särintresset - NATO-samarbetet
Det nya särintresset - internationella insatser
Det bestående särintresset - karriärsystemet
Existerar det något allmänintresse inom politiken?